Meriter

1 Söderwall, Knut Fredrik, f 1 jan 1842 i Drängsered, Hall, d 30 maj 1924 i Lund, domk. Föräldrar: prosten Pehr S o Margareta Johanna von Wachenfeldt. Elev vid Lunds katedralskola ht 53, inskr vid LU 14 dec 58, fil kand 14 dec 63, disp pro gradu 19 april 65, fil dr 7 juni 65, doc i nordiska språk 11 juli 65, allt vid LU, eo amanuens vid LUB 2 sept 65–31 maj 72, tf andre amanuens där 8 okt 70–31 maj 71 samt ht 71, red för Ordbok öfver svenska medeltidsspråket 68–18, adjunkt i nordiska språk vid LU 26 april 72, företog stipendieresor till Danmark o Tyskland 75, förestod professuren i nordiska språk vid LU under flera perioder 76–92, eo prof 26 nov 86, prof där 12 maj 92–8 feb 07, medlem av red för SA:s ordbok (SAOB) från 84, huvudred där 92–12, prorektor för LU 97–99, inspektor för Ystads nation 97–07. – SA:s mindre pris 68, SA:s kungl pris 86, VA:s Letterstedtska pris för originalarbete 88, LSA 92, LVA 00, LSkS 07, LVHAA 09, led av flera nordiska o tyska akad:er o lärda samf. – Ogift.

Biografi

S var son till kyrkoherden och sedermera prosten Pehr S i Drängsereds församling några mil norr om Halmstad. Fadern var bondson och släktnamnet S antogs i samband med hans skolgång i Laholm som ersättning för det äldre och mer vardagligt klingande Knutsson. S:s mor tillhörde en tysk släkt som i slutet av 1600-talet trätt i svensk tjänst och därefter adlats. Förutom S fick föräldrarna sonen Emil som sedermera blev välkänd stadsläkare i Lund. Efter att modern år 1852 blivit änka flyttade hon och de två sönerna från Drängsered till Lund där de i enlighet med faderns sista vilja påbörjade sina utbildningar.

S började som elvaåring i Katedralskolan, där han bland annat läste grekiska, latin och franska. Examen togs med goda betyg och han skrevs 1858 in vid universitetets göteborgska nation. Efter fem års studier avlade S sin filosofie kandidatexamen, i vilken förutom de redan nämnda språken även ingick nordiska språk, moderna språk, historia och estetik. Det var ämnet nordiska språk som skulle bli S:s huvudsakliga intresse både under resten av studietiden och senare under hans yrkesliv. En av de viktigaste inspiratörerna var Carl August Hagberg (bd 17), den förste innehavaren av professuren i nordiska språk i Lund. 1865 disputerade S för doktorsgraden på avhandlingen Om verbets rektion i fornsvenskan, ett specimen som ledde till att han i juli samma år antogs som docent.

Efter det att Hagberg 1864 avlidit och professuren i nordiska språk hade besatts av docenten i grekiska Theodor Wisén, blott sju år äldre än S, fanns det inga självklara vägar att följa på den akademiska banan. Han började därför som amanuens på universitetsbiblioteket där han förblev till 1872. Hans utomordentliga sinne för ordning gjorde honom särskilt lämpad för biblioteksmannens uppgifter. S var dock inte overksam som språkforskare under denna period. SA hade utlyst ett pris till den som bäst behandlade svenska språkets historia. S inkom med ett förslag som 1868 belönades med Mindre priset. Arbetet trycktes två år senare under titeln Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning.

S sökte och fick 1872 en nyinrättad adjunktur i nordiska språk. I denna befattning kvarstod han under en lång följd av år, delvis i skuggan av Wisén. Då denne 1878 invaldes i SA förekom även S i diskussionerna eftersom hans arbetsförmåga och kunskaper värderades högt. Enligt Gustaf Ljunggren (bd 24) vägde han dock vid detta val för lätt då hans ”yttre habitus, som har något påminnande om en uppskrämd hare, gör honom föga lämplig att presentera för allmänheten. Han är kanske icke möjlig förr än han genom sina arbeten hunnit skapa kring sig en nimbus, i vars sken människan försvinner, så att endast författaren synes” (Schück).

Under vissa perioder förestod S i praktiken Wiséns professur, dock utan formell befordran och hela tiden med adjunktens lön. Dessa magra omständigheter rådde även efter att han i november 1886 utnämnts till e o professor i nordiska språk. Att han åsidosattes vid en professorstillsättning i nordiska språk i Uppsala år 1881 tog S mycket hårt, så till den grad att han fruktade för sitt förstånd. Tjänsten gick i stället till junggrammatikern Frits Läffler (bd 22). Brodern Emil föreskrev ett par veckors luftombyte i Falsterbo, som för övrigt tycks ha varit den enda rekreationsresa S någonsin företog sig. Som innehavare av ett av statens mindre resestipendier hade han dock några år tidigare gjort en längre studieresa till Danmark och Tyskland.

Styrelsen för Svenska fornskriftsällskapet hade redan vid slutet av 1860-talet uppmärksammat behovet av en ordbok över det svenska medeltidsspråket. Ordföranden Johan Erik Rydqvist (bd 31) fick i uppdrag att kontakta någon för detta arbete väl skickad språkforskare, varför man år 1868 vände sig till S: ”Man har trott, att Herr Doktorn skulle äga många egenskaper för ett sådant kall och möjligen även finnas benägen att utföra det” (Kock, s 402). Det första häftet utkom efter många års förberedelser 1884, men hela ordboken förelåg inte i färdigt skick förrän 1918. Även SA hade, egentligen alltsedan dess instiftande, arbetat med planerna på en fullständig ordbok över det svenska språket. Arbetet skedde parallellt med utarbetandet av en svensk grammatik. Det gjordes flera försök att organisera arbetet med ordboken under första hälften av 1800-talet, under en period med Carl August Hagberg som huvudredaktör. På initiativ av den relativt färske akademiledamoten Wisén hade man dragit upp riktlinjerna för SA:s stora ordbok, som skulle ta vid där medeltidsordboken slutade, d v s från och med Gustaf I:s registratur. I själva verket var det S som utförde arbetet med planerna för denna ordbok, om än, liksom ofta tidigare, i skuggan av Wisén. Arbetet inleddes ungefär samtidigt som första häftet av medeltidsordboken kom ut.

Efter Wiséns död 1892 kom S att efterträda denne på inte mindre än tre poster. Han utnämndes till ordinarie professor i nordiska språk i Lund, han tog över som huvudredaktör av SA:s ordbok och han invaldes i SA på stol nr 5, den stol som Wisén innehaft. Invalet i SA var direkt motiverat av det arbete S lagt ned på ordboken. Man kan säga att det var de två stora ordboksprojekten som kom att utgöra huvuddelen av S:s forskargärning. Särskilt medeltidsordboken blev omskriven och beundrad och är än idag ett standardverk inom historisk nordistik i synnerhet och medeltidsforskning i allmänhet. På bara några år hade S gått från en halvt misslyckad skuggfigur till en hyllad och respekterad forskare. Han invaldes i de flesta viktiga lärda sällskapen och mottog åtskilliga prestigefyllda priser. 1907 gick han i pension från tjänsten som professor i Lund och kunde därefter helhjärtat ägna sig åt medeltidsordboken. Fem år senare lämnade han posten som chef för SA:s ordboksredaktion. S:s tid som universitetsprofessor har inte lämnat så tydliga spår. Som examinator var han krävande men hela tiden rättvis och samvetsgrann. Hans stora empati med studenterna försatte honom stundtals i samvetsnöd när en student var nära att bli underkänd. Hans prisbelönta Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning var given på litteraturlistorna i nordiska språk, men häftet var svårt att få tag på och studenterna fick ofta nöja sig med lånade exemplar.

S:s övriga produktion är inte särskilt omfattande eller nydanande. Den rör sig inledningsvis inom främst morfologins områden med gradualavhandlingen om verbens rektion och kasusböjning (1865), följd av den korta Några anmärkningar öfver de svenska kasusformerna under medeltiden (1866). Senare kom han även att intressera sig mer för filologin med ett par arbeten om Konungastyrelsen (1880) och uppsatsen Smärre bidrag till textkritiken af svenska medeltidsskrifter (1881). Hit hör också den tidiga, mycket värdefulla litteraturhistoriska översikten som publicerades under titeln Svenskt fornspråk och fornsvensk literatur (1873). Framställningen baserar sig på Svenska fornskriftsällskapets dittillsvarande utgivning och präglas av stor sakkunskap om både språkliga och litterära frågor.

Det lexikografiska spåret inleddes redan 1867 med en studie om främmande ords behandling i svenskan och 1880 utkom Några svenska medeltidsord. Det första större lexikografiska arbetet var den stora ordboken till Rydqvists Svenska språkets lagar, vilken efter Rydqvists frånfälle utkom 1883, just när S var som mest upptagen med förarbetena till tryckningen av första häftet av medeltidsordboken och arbetet med SA:s ordbok. 1895 publicerade han den föreläsning han höll vid sin professorsinstallation, betitlad De nordiska språkens uttryck för sedliga begrepp, och 1914 kom uppsatsen Rättsuttryck i den fornsvenska pentateukparafrasen. Detta intresse för det juridiska språket hade säkert grundlagts under den resa S på 1870-talet företog till Tyskland och Danmark, under vilken han sammanstrålade med nordiska rättshistoriker i München.

Det har framhållits att S som språkvetare framträder som en traditionell romantiker. Redan 1870 diskuterar han i Hufvudepokerna svenskans ställning och understryker vikten av att ”aflägsna det, som är främmande eller beroende på förkonstling” och att i stället ”uppfriska sig ur de källor till föryngring och förnyelse, som fornspråket och folkspråket hafva att bjuda” (s 121). Även om S utvecklar sin språksyn och blir mer nyanserad längre fram, råder det inget tvivel om att detta är ideal han aldrig riktigt lämnade. S var i högsta grad intresserad av språkets system, främst när det gäller ordböjning och ordförråd. Han visade mindre fallenhet eller intresse för ljudförändringar och semantik. Han var inte någon teoretiker i junggrammatisk mening och även hans lexikografiska arbeten kan med en nutida betraktares blick lida av vissa inkonsekvenser när det gäller till exempel principer för lemmatisering eller betydelsebeskrivningar.

Medeltidsordbokens genomslagskraft och förmåga att överleva alla skiftande moden vittnar dock om att den vilar på solid språkvetenskaplig grund. Flera sagesmän vittnar om den själsliga vånda det innebar för S att lämna ifrån sig ett korrektur till tryckning. Det sägs t ex att han hellre bekostade ytterligare korrektur till medeltidsordboken ur egen ficka än lät dem gå till tryck för tidigt. Axel Kocks (bd 21) karakteristik av sin företrädare i SA är nog rätt träffande: ”Lingvistens djärva och glänsande hypoteser få ytterst ofta vika för en kommande kritik. Lexikograferna däremot eller åtminstone de försiktigaste lexikograferna äro sparsamma med teorier och ännu mera med hypoteser. De framställa de faktiska förhållandena, och fakta, det är, när allt kommer till allt, det som äger bestånd” (s 407).

S uttalade sig också gärna i språkfrågor. Han deltog som representant för SA i den debatt om rättstavningsprinciperna som ägde rum i offentligheten under 1900-talets första decennium. S framträdde där som en visserligen konservativ men alls inte oresonlig sakkunnig. Konservatism och försiktighet är ord som hela tiden återkommer hos dem som velat göra en karaktärsteckning av S. Dessa egenskaper präglades säkerligen redan under uppväxten, inte minst under de talrika besök han som barn gjorde på morfaderns fideikommiss Stora Apelnäs i Kinds härad, där strängt patriarkaliska förhållanden rådde mellan husbonde och underlydande. Han undertecknade inte sällan olika typer av offentliga skrivelser och upprop, särskilt om dessa gick i konservativ riktning, som exempelvis en sympatiskrivelse mot ett förslag till civiläktenskap (borgerlig vigsel) år 1904. Hans omtanke om andra är omvittnad. Det kostade honom stor samvetsnöd att utdela sämre betyg till studenter och han lät bli att anlägga skägg för att inte beröva barberaren hans inkomster. Den skepsis man hos S då och då kan skönja mot kolleger, antingen det gäller Uppsalanordister som Adolf Noreen (bd 27) eller föregångare inom lexikografin som Carl Johan Schlyter (bd 31), härrör sannolikt från en till mindervärdeskomplex gränsande försiktighet parad med en självbild enligt vilken S var en utvald representant för de bestående värdena.

S var en strängt troende schartauan och hade en varm och innerlig relation till sin mor, vars grav på Klosterkyrkogården i Lund han besökte varje dag. Efter sin död jordfästes S i Lunds domkyrka. Officiant var den åldrade biskop Gottfrid Billing (bd 4) som i sitt tal gav en träffande karaktäristik av S: ”Rakt fram gick han sin väg. Hans åstundan gick icke hit och dit. Han trängdes icke med hopen och ävlades med den i dess vacklande strävan” (Jordfästningar).

Författare

Roger Andersson

Arkivuppgifter

S:s arkiv (20 vol: stor saml brev till S, bok- oföreläsn:ms, anteckn:ar m m) i LUB. – Brev från S i GUB, KB (bl a till F A Dahlgren, G Stephens, H O Wieselgren samt många till G E Klemming), LUB (bl a till A Kock, C J F Petersens, E H W Tegnér samt många till K R Gerte, G E Hellqvist, F A Wulff o Justina Wulff), RA (bl a till I Afzelius), UUB (bl a till L A Andersson, C Annerstedt, H Hjärne, A Noreen, K Olivecrona o C H Rundgren), LSB, SA (till N Linder) o VA:s Centrum för vetenskapshist (bl a till G Retzius).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (egna verk): Undersökningar i svensk språkhistoria. Om verbets rektion i fornsvenskan. [Akad avh LU.] Lund 1865. (Berlingska boktr). [1], 37, [1] s. [Även publicerad som: [Rubrik:] Om verbets rektion i fornsvenskan (LUÅ, [tom 1], 1864, Lund 1864–65, (Berlingska boktr), Afdelningen för philosophi, språkvetenskap och historia: IV, 37, [1] s).] – Hufvudepokerna af svenska språkets utbildning. Lund: Gleerup, 1870. [7], 130, [2] s. – Några svenska medeltidsord. Förklarade af K F S. Lund 1880. (Berlings boktr). [8], 68 s. [Utgör ett urval ur Ordbok öfver svenska medeltids-språket (1884–1918).] – Studier över Konunga-styrelsen. Lund 1880. (F Berlings boktr). [1], 76 s. [Särtryck ur: LUÅ, tom XV, 1878/79, Lund 1878–79, (F Berlings boktr), I, Afdelningen för philosophi, språkvetenskap och historia: [IV], 76 s]. – Ordbok öfver svenska medeltids-språket. Lund 1884–1918. Bd 1–2:2 (3 vol). (ix, [1], 831 + [1], 694, [1] s, 695–1347 s). ([Häftesomslag:] Samlingar utgivna av Svenska fornskriftsällskapet. [Serie 1, Svenska skrifter], 27). [Utkom i 24 häften numrerade 1–29. Ordboken fortsattes av ett supplement utgivet i 35 häften, 1925/26–1973 ([7], 1149 s, nr 54 i serien). Av dessa utarbetade S manuskriptet till det första häftet, och supplementet baserades delvis på S:s efterlämnade excerpter.] – Handlingar rörande tillsättningen af e. o. professorsämbetet i svenska språket vid Upsala universitet. [I, III:] Lund; [II:] Sthlm; [IV:] Uppsala 1881. ([I, III:] Lund: Berlings boktr; [II:] Sthlm: Kongl. boktr; [IV:] Uppsala: Akademiska boktr). 4 vol. ([1], 64 + [1], 27 + [1], 25 + [1], 14 s). [I häfte I: Underdåniga besvär öfver förslaget anförda af K F S (s [1]–13). Följdskrifter: häfte II: Docenten L. Fr. Lefflers underdåniga förklaring öfver adjunkten K. F. Söderwalls besvär (27 s); häfte III: Underdåniga slutpåminnelser afgifna af K F S (25 s); i häfte IV: L F Leffler, Anmärkningar vid adj. K. F. Söderwalls underdåniga slutpåminnelser (s [3]–14).] – J E Rydqvist, Svenska språkets lagar. Kritisk afhandling. Bd 6, [Förtitel:] Ordbok. Efter författarens död utgifvet af K. F. Söderwall. Sthlm: F & G Beijer, 1883. [4], vi, 548 s. – Minnesteckning över Theodor Wisén. Inträdestal i Svenska Akademien. Sthlm 1893. (Kungl. boktr). 43 s. [Särtryck ur: SAH ifrån år 1886, d 7, 1892, Sthlm 1893, s [11]–53. Följdskrift: Svar på herr Söderwalls inträdes-tal af Akademiens direktör herr Dahlgren (s [54]–57).] – De nordiska språkens uttryck för sedliga begrepp. Inträdesföreläsning. Lund 1895. (Berlingska boktr). 28 s. [Inträdesföreläsningen hölls den 16 september 1892.] – Medeltida rättsuttryck från Värmland, Närke och Småland. Lund 1906. (H Ohlssons boktr). 28 s. (LUÅ. N F, Afdelning 1, [Teologi, juridik och humanistiska ämnen], bd 2, nr 1). [Även publicerad i en tidigare och kortare version som bifogad skrift till: Inbjudning till den högtidlighet hvarmed filosofie doktorspromotion af Filosofiska fakulteten anställes torsdagen den 31 maj 1906 af promotor [= K F S] (Lund 1906, xxii, 24 s).].

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som nämns i biografitexten eller som har använts som källor: Några anmärkningar öfver de svenska kasusformerna under medeltiden (LUÅ, [t 2], 1865, Lund 1865–66, (Berlingska boktr), Afdelningen för philosophi, språkvetenskap och historia: [III], 17, [1] s). – Om främmande ords behandling i fornsvenskan (LUÅ, [tom 3], 1866, Lund 1866–67, (Berlingska boktr), III, Afdelningen för philosophi, språkvetenskap och historia: [II], 19 s). – Svenskt fornspråk och fornsvensk litteratur (Svensk tidskrift för litteratur, politik och ekonomi, 1873, s 221–242). [Med utgångspunkt i Svenska fornskrift-sällskapets utgivning 1844–72.] – Smärre bidrag till textkritiken af svenska medeltidsskrifter (Antiqvarisk tidskrift för Sverige, d 6, Sthlm 1880–82, h 4 (tr 1881), nr 4, s [1]–24). – Tal [vid SA:s högtidsdag den 20 juni 1907] (SAH ifrån år 1886, d 21–22, 1906–07, Sthlm 1908, d 21, s [3]–23). – Promemoria angifvande några skäl, som tala för att skolorna erhålla rättighet att vid undervisningen i modersmålet jämte sjätte upplagan af Svenska akademiens ordlista alternativt använda den sjunde (Rättskrivningsreformen av år 1906. Handlingar utgivna av I A Lyttkens och F A Wulff, Lund: Gleerup, 1910, s 49–57). [Tillsammans med E H Tegnér. Frågan remitterad till de bägge från SA. Promemorian är daterad 2 april 1902.] – Till Svenska akademien afgifvet utlåtande af professorerna Söderwall och Tegnér (Ibid, s 80–89). [Utlåtandet föranlett av en skrivelse från Folkskollärarföreningen, och är daterat den 24 febr 1903.] – [Yttrande till SA om förändringar i rättstavningen] (Ibid, s 183–197). [Tillsammans med E H Tegnér. Daterat 21 mars 1906.] – Rättsuttryck i den fornsvenska pentateukparafrasen (Svenska studier tillägnade Gustaf Cederschiöld den 25 juni 1914, Utgivna genom Svenska modersmålslärareföreningens arbetsutskott, Lund: Gleerup, 1914, s [419]–429).

Källor och litteratur

Källor o litt: F Böök, Knut Fredrik Söderwall (Under Lundagårds kronor, 4, 1957), s 25; I Collijn, Svenska fornskriftsällskapet 1843–1943 (SFSS 190, 1944); U Djärv, Fornsvenskans lexikala kodifiering i Söderwalls medeltidsordbok (SFSS 1:91, 2009); E Hellquist, K F Söderwall (ANF 41, ny följd 37); S Högnäs, Ämneskulturer inom nordistiken (Nordiska universitetskulturer, ed S Högnäs, Ugglan, 9, 1998); Jordfästningar (DN 5 juni 1924); Söderwall (H8D, 3, 1901–02), s 226; A Kock, Inträdestal i Svenska akademien den 20 december 1924 (SAH ifrån år 1886, 35, 1925); LUM; A Malm, Professor K F Söderwalls biobibliografi (Festskrift till K F Söderwall på hans sjuttioårsdag den 1 januari 1912, 1911); E Olson, In memoriam: minnesteckningar över lundensiska språkforskare (1937), s 23–33; H Schück, Svenska akademiens historia, 7, (1939), s 106 f; B Svensén, Svenska akademien från Gustaf III till våra dagar (1998); dens, Svenska akademiens ledamöter under 225 år (2011), s 95; SMoK; U Teleman, Nordister och nordistik i Lund: från 1860- till 1930-tal (Lundastudier i nordisk språkvetenskap, ser A, 73, 2015); G Wetterberg, Professor K F Söderwalls efterlämnade papper (NTBB 12, 1925).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Knut Fredrik Söderwall, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35279, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Andersson), hämtad 2025-06-14.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35279
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Knut Fredrik Söderwall, urn:sbl:35279, Svenskt biografiskt lexikon (art av Roger Andersson), hämtad 2025-06-14.