Meriter

Södling (före 1837 Eriksson), Carl Erik, f 15 mars 1819 i Mogata, Ög, d 12 april 1884 i Västervik. Föräldrar: mjölnaren Erik Eriksson o Anna Catarina Ingevaldsdotter. Klockare- o organistlärling i Östra Ed, Ög, 36–37, organistex vid MA sept 37, organist i Floda, Söd, 38–42, musikdirektörsex vid MA aug 42, studier till folkskollär i Sthlm, examen vid GCI där 45, lär i gymnastik vid h apologistskolan i Västervik (från 58 elementarlärov, från 62 h a l) 29 okt 45–vt 50, tf lär i teckn där ht 47–50, vistades utomlands, huvudsakl i Argentina, 50–58, organist o sångdirigent i engelska episkopalkyrkan i Buenos Aires o sånglär i dess skola samt lär i sång o musikens litt vid Liceo de la Plata, tf gymnastiklär vid H elementarlärov i Västerås o vid folkskollär:seminariet där ht 58–vt 59, lär i gymnastik vid elementarlärov i Västervik 28 dec 59 (tilltr vt 60), tf lär i teckning vt 62–vt 65, lär i musik o sång 15 okt 62, spansk vice konsul 63, allt i Västervik, reste till Tyskland o Frankrike för att studera sätten att undervisa i musik där sommaren 65, mestadels tjänstl p g a sjukdom från ht 74. – Agrée vid MA 48, associé där 57. – Ogift.

Biografi

S, som tog sitt efternamn 1837, var som ung organist på landet men flyttade 1842 till Stockholm för att ta musikdirektörsexamen. I huvudstaden bedrev S också studier vid seminariet för folkskollärare och vid GCI. 1845 fick han anställning som gymnastiklärare vid apologistskolan i Västervik, en tjänst han kombinerade med att privat ge sjukgymnastik och musikundervisning. Dessutom grundade han ett sångsällskap på orten. S sökte utan framgång flera musiklärar- och domkyrkoorganisttjänster och, efter att ha fått avslag på en ansökan om statligt stöd för en utrikes forskningsresa rörande kyrkomusikens historia, bestämde han sig 1850 för att emigrera. Resmålet var ursprungligen guldrushens Kalifornien, men skeppet led skeppsbrott vid Kap Verde. Efter några månader kunde S fortsätta färden, nu med Argentina som mål. Om S:s tid i Sydamerika är inte mycket känt mer än att han större delen av denna var verksam som musiklärare samt tjänstgjorde som organist vid engelska episkopalkyrkan i Buenos Aires. S rapporterade i brev till Aftonbladet om sina intryck från stadens belägring 1853. Han gjorde även en resa till USA 1854 och försökte i Boston lansera sin metod för pianoundervisning samt besökte poeten Henry Wadsworth Longfellow.

Något år efter hemkomsten till Sverige 1858 återgick S till tjänsten som gymnastiklärare i Västervik, till vilken han 1862 kunde lägga även den som musiklärare. Med statligt understöd företog S en studieresa 1865 för att studera musikundervisningen vid läroverk i Tyskland och Frankrike. Under andra halvan av 1870-talet och framåt var S mestadels sjukskriven, vilket gav honom visst utrymme till resor för folkmusikinsamling samt föredragsverksamhet. S hade ett socialt engagemang och startade flera insamlingar till förmån för ekonomiskt utsatta sagesmän, vilkas musik han hade upptecknat. Han tog också initiativ till en kooperationsförening i Västervik 1867. S avled efter en stroke i Västervik på påskafton 1884, 65 år gammal.

S var på flera områden en pionjär. Många av den nyinstiftade folkskolans lärare hade en bakgrund som kyrkomusiker och kombinerade inte sällan sysslorna. Under 1840-talet gav S ut flera publikationer till stöd för de två yrkena och han var initiativtagare och redaktör för Musikalisk kyrkotidning (1847–50), landets första tidskrift för såväl kyrkomusik som folkskollärare. S tillhörde med Svenska folkmelodier, för den första sångundervisningen i scholorna (1849) även de tidigaste utgivarna av en sångbok för folkskolan samt publicerade en egen läsoch skrivmetod och en tonträffningslära.

Efter sin examen vid MA uppvaktade S återkommande akademien med kritik och förslag på reformer av dess musikundervisning. Även under sin tid i Sydamerika och efter hemkomsten vände han sig regelbundet till denna med synpunkter och önskemål. S var på förslag till ledamot vid ett par tillfällen men kunde inte samla tillräckligt med röster, därtill upplevdes han som alltför besvärlig (Ramsten).

Under sin vistelse i Sydamerika utvecklade S en ny metod för pianospel, som fick positivt omdöme av Sigismund Thalberg, en av tidens internationellt största pianovirtuoser. S höll under flera decennier föredrag och gav undervisning om sin metod i Argentina, USA, Sverige, Norge och Danmark; p g a spridningen av felaktiga uppfattningar ansåg sig S vara nödgad att publicera en fragmentarisk introduktion till sin pianometod, vilken dock aldrig presenterades mera utförligt.

S delade den omfattande kritiken mot den Haeffnerska koralboken och gav 1878 ut ett eget koralboksförslag, Svenska folkets choralmelodier, baserat på de mer rytmiska melodierna ur 1697 års koralbok samt folkliga varianter som han själv hade upptecknat. Verket var dock sammanställt i all hast, med stora brister i korrekturläsningen, och fick inget genomslag. I sina harmoniseringar av koralmelodier likaväl som i arrangemangen av folkvisorna bröt S mot samtida konventioner, vilket ledde till kritik.

Mest känd och omtalad var S för sina insatser på folkmusikens område. Enligt egen utsago inleddes detta arbete i mitten av 1830-talet och åtminstone från och med följande decennium finns dokumenterat att S samlade in folkvisor, arrangerade dem för kör och höll föredrag om den svenska folkmusikens historia. Hans sångbok för folkskolan utmärker sig genom att endast innehålla folkvisor. Under sin tid i Sydamerika såg S likheter mellan ursprungsbefolkningens språk och musik och deras svenska motsvarigheter. S drog slutsatsen att inkafolket var ättlingar till den nordiska Ynglingaätten, som därmed måste ha koloniserat Sydamerika. Han meddelade sina upptäckter i brev till MA samt till GHT 1855, där han avslutade med att utropa sig till ”återupptäckaren av Amerika”.

Kombinerat med läsefrukter ur svensk och internationell musik- och kulturhistorisk litteratur kopplade S senare på de gotiska folkvandringarna och vikingatågen, vilket utmynnade i hans påstående att all högre musikkultur i Europa och Sydamerika (instrument, notskrift, flerstämmighet m m) hade sitt ursprung i Sverige/Norden och sedan hade spridits därifrån. Trots motargument och nedlåtande kommentarer vidhöll S sin göticistiskt färgade ståndpunkt under resten av sitt liv. De insamlingsresor efter visor, låtar och folkliga musikinstrument som S företog efter hemkomsten från Sydamerika skedde delvis i syfte att underbygga denna uppfattning.

Som insamlare och utforskare av folkliga musikinstrument var S pionjär. Hans utgångspunkt var att instrumentens skalor föregick sången och därmed styrde musikens tonalitet. Om instrumenten kunde tidsbestämmas kunde även melodier i samma tonskala placeras i historiska, evolutionära tidslager, och vice versa. S försåg storsamlaren Christian Hammer (bd 18) med musikinstrument och lämnade även instrument till Göteborgs museum, Västerviks läroverk och den tysk-brittiske musikforskaren Carl Engel i London. S var den förste i Sverige att kalla sig musikarkeolog, men detta forskningsfält blev inte accepterat av det arkeologiska etablissemanget. Inom Svenska fornminnesföreningens bredare medlemsskara fann han sig bättre tillrätta. S höll folkmusikhistoriska föredrag i Argentina, Sverige, Norge och Danmark från 1849 fram till sin död.

S:s största litterära satsning var en svensk folkmusikhistoria med tillhörande musikbilaga om 100 melodier, ordnade efter de tio skaltyper som han hade identifierat och satta till pianoackompanjemang enligt tidens praxis. S visade förståelse och uppskattning för vissa egenarter i den folkliga musiken även om han ibland ändrade melodierna så att de bättre passade in i hans system. Vistexterna behandlade S friare. Han skrev nya då han ansåg att den ursprungliga texten var olämplig eller undermålig.

S ansökte vid flera tillfällen om statligt publiceringsstöd – samt använde sig av subskriptionslistor – för att kunna ge ut sin svenska folkmusikhistoria, men förgäves. Hans historieskrivning ansågs stå i alltför stor kontrast till vedertagen kunskap och dessutom uppskattade inte remissinstansen MA hur S hade harmoniserat melodierna. 1875 motionerades i riksdagens andra kammare om ett årligt bidrag till S för att han skulle kunna färdigställa sitt folkmusikarbete, men motionen avslogs. S:s folkmusikhistoria, i olika versioner, och den största delen av hans ca 400 bevarade visor och låtar finns endast i manuskript.

Som tonsättare fick S sånger och danskompositioner i mindre format publicerade, bl a två häften med upptecknade sydamerikanska melodier till pianoackompanjemang, utgivna efter hemkomsten och tillägnade folkvisesamlaren A A Afzelius (bd 1). Störst publik framgång hade S som arrangör. Hans arrangemang för manskör av en norsk vallåt, ”Lokk”, var ett av de mest uppmärksammade inslagen på de nationella och internationella konserter som studentsångarna från Uppsala genomförde under 1870-talet.

S stod i kontakt med de flesta av tidens bemärkta svenska forntids- och folkkulturforskare. Hans folkmusikaliska fackkunskaper var över lag respekterade, medan de mer allmänna slutsatserna avvisades. Stilen i S:s texter är ofta personlig, pratig och polemisk och avspeglar ”en glödande hänförelse och en oförskräckt penna” (Nodermann). Hans bestämda åsikter, inte sällan på tvärs mot samtidens uppfattningar, och energiska debatterande medförde att han ofta hamnade i konflikt. ”I was born to opposition”, beskrev S sig själv med ett citat från lord Byron, medan prästen och folkviseinsamlaren Levin Christian Wiede i ett brev karakteriserade S som ”en orolig själ med gott huvud”.

Redan i nekrologerna framhölls S:s folkmusiksamlingar som hans troligtvis mest värdefulla insats. Detta har bekräftats inom musikforskningen, där innehållet i dem under hela 1900-talet och framåt lyfts fram som värdefullt och ofta användbart, samtidigt som avstånd markerats mot hans långtgående tolkningar. Samlingarna har i delar publicerats i tryck från och med 1980-talet och sedan 2007 finns de på Internet. Från och med 1970-talet har S:s insamlade visor och låtar varit utgångspunkt för konstnärliga gestaltningar. S:s förslag på reformering av MA:s undervisning har även lyfts fram som framsynt, och hans position som pionjär inom svensk musikarkeologi har uppmärksammats.

Författare

Mathias Boström

Arkivuppgifter

Uppteckn:ar o folkmusikms efter S (delvis tillgängliga digitalt) samt brev till o från honom i Musiko teaterbibl o Sv visarkiv, Statens musikverk. Ms även i VHAA, redogörelse för utrikesresan 1865 i MA o Ecklesiastikdep (E 3 E B:1). – Brev från S i GUB (bl a till W Berg o S A Hedlund), KB (bl a till G O Hyltén- Cavallius, G Klemming o V Rydberg samt även brev från honom), LUB (bl a till N M Mandelgren), RA (till R Bergström), UUB (bl a till L F Rääf ), LSB (till L C Wiede), VHAA (till B E Hildebrand, H Hildebrand o O Montelius), MA:s arkiv i Statens musikverk (till E Andrée o L M Lindeman), VVS (till G Brusewitz), Det kongelige bibl, Khvn (till C C Rafn), Bergen offentlige bibl (till E Grieg), Cambridge University Library (till C Darwin), Harvard Library (till H W Longfellow).

Tryckta arbeten

Kompositioner: Instrumentalmusik: Orgel: XIV preludier och ett utgångsstycke för orgel. Sthlm: E W Björkman, 1844. – Piano: Fanny Elsler-polka. Sthlm 1844.

Vokalmusik: Sånger för en röst och gitarr: Sånger… med ett lätt ackompangement af guitarre. Sthlm: E W Björkman, 1844 [Innehåll: 1. Mannatro, den som blomman; 2. Enslingens sång i dalen]. – Sånger för en röst och piano: Sånger vid piano. Sthlm 1844; 3 små visor i folkton. (5-toniga pentatoniska scalan.). Sthlm: A Lundquist, 1875 [Innehåll: 1. Till våren; 2. Pigtrösten; 3. Sångarnas klagan. S:s dikt Till våren återges även i: Upsala-studenternes sånger. Den fullständiga och korrekta texten till de sånger Upsala studentkårs sångförening offentligen sjungit allt från föreningens början till närvarande dag. Jemte bidrag till Upsalasångens historia. Upsala: E Edquist, 1874, s 371]. – Sånger för manskör: Tre fyrstämmiga sånger för mansröster. H. K. H. Hertigen af Upland Prins Gustaf underdånigst tillegnade. Sthlm: J J Flodin, 1847 [Innehåll: 1. Till H. M. Konungen; 2. Skandinavisk ångbåtssång; 3. Enkel sång. Ett arrangemang av Enkel sång finns i: Lätta sånger för folk-skolorna, arrangerade tvåstämmigt af J P Cronhamn. Sthlm: Norstedt & Söner, 1849–51 (2 h)]; Svensk-norsk, norsk-svensk tvilling-brödra-sång (efter en folkmelodi från Småland). Sthlm: A Lundquist, 1875.

Arrangemang, uppteckningar och utgåvor: Svenska folkmelodier, för den första sångundervisningen i scholorna, utgifna af C E Södling. [Sthlm:] Z Hæggström, [kolofon:] 1849. H 1 ([24] s); Indianska dansmelodier. Upptecknade i södra Amerika och satta för piano. Sthlm: A Hirsch, 1860; Indianska sånger. Utan ord. Upptecknade i södra Amerika och satta för piano. Sthlm: A Hirsch, 1860; Folkvisa från Nerike. Hidinge socken (Svenska fornminnesföreningens tidskrift, bd 1, 1871–72, Sthlm 1872, s [286]–287); Lokk. Vallsång från Österdalen i Norge. (Melodien upptecknad af L M Lindemann.) Arrangerad för mansröster af C E S. Sthlm: Elkan & Schildknecht, 1873 [Återges även i: Upsala studenters sångarfärd sommaren 1873. Arrangemang för piano [med överlagd text]. Sthlm: A Lundquist, 1873; Sångarförbundet, Samling fyrstämmiga sånger för mansröster. D 3, Folkvisor och Bellmanssånger. Sthlm: A Hirsch, 1933, s 19–21]; Högtidspolska (Tidskrift för hemmet, årg 16, 1874, s 371) [Upptecknad och arrangerad efter Mäster Plut (A M Anderson)]; Den olyckliga (Ibid, s 372) [Folkmelodi, upptecknad efter Mäster Plut (A M Anderson) samt arrangerad och försedd med text av S]; Folkmelodier, upptecknade af C E S. 1, Pigvalsen (Svenska fornminnesföreningens tidskrift, bd 2, 1873–74, Sthlm 1875, s [95]) [Folkmelodi från Skällvik, Östergötland]; Folkmelodier … 2, Allvalsen (Ibid, s 96) [Folkmelodi från Gotland]; Svenska folkets choralmelodier. Efter de äldsta källor och folkets sång framställda och till bruk för kyrkan, skolan och hemmet med accompagnement för orgel, harmonium eller piano försedda af C E S. Sthlm: Palmquist, 1878. xxiv, 200 s.

Tryckta arbeten (egna verk): Handledning för varande eller blifvande organister och klockare. Norrköping: Östlund & Berling, 1846. 36, [3] s. – [Rubrik:] Nekrolog [över organisten i Landskrona … P. M. Hjertstrand]. Ekesjö 1848. (A Nilsson). 1 bl. Fol. [Supplement till Musikalisk kyrkotidning, årg 2, 1848, nr 9 (september 1848).] – Genwäg för barn att samtidigt lära läsa och skrifwa. Westerås: Sjöberg, 1859. 15 s. – Tonologi. Naturtonernas uppkomst och betydelse för tonkonsten och deklamationen. Westerås: Sjöberg, 1859. iv, 119, [3] s. – Nytt system för pianoundervisning. Elementarbegreppen framställda af C E S. Sthlm 1860. ( J Beckman). [7], 56 s. – Tonträffningslära för skolan. Sthlm: Z Hæggström, 1866. 19 s, musiknoter. – Grimborgs saga (efter folkvisan) i tio sånger. Göteborg 1880. (Göteborgs handelstidnings aktiebolags tr). 60 s, musiknoter. [Häftet innehåller melodier till tre av sångerna.]

Redigerat (Utgivit): Musikalisk kyrkotidning. För kyrkomusikens, sångens och folkskolans vänner i allmänhet, samt organister, kantorer och folkskollärare i synnerhet. [Årg 1](1847)–årg 4(1850). Westervik; Ekesjö: C E Södling, 1847–50. (Ekesjö: A Nilsson). [S var även huvudsaklig författare till bidragen i tidskriften under signaturen Cess.] – Lagsamling för svenska kyrkans och skolans lägre tjänstemän. Utgifven af C E S. Sthlm: J L Brudin, 1848. vii, [1], 272

Källor och litteratur

Källor o litt: M Boström, Carl Erik Södling – folkmusikinsamlaren som gick sin egen väg (texthäfte till Södling Sessions, CAP 21937, 2022), Musik- o teaterbibl, Statens musikverk.

Carl Erik Södling (Svensk musiktidning 1 maj 1884); Å Davidsson, Den musikaliska tidskriftslitteraturen i Sverige under 1800-talet (Svensk tidskrift för musikforskning, 1945); M Gustafsson, Folkmusik från Småland och Öland (1983); dens., Småländsk musiktradition (2000); N Huebscher, Invoking the modal nymph (2022); M Jersild, C E Södling och den svenska folkmusiken (Genklang: en vänskrift till Märta Ramsten, 1996); B R Jonsson, Svensk balladtradition (1967); L Jonsson, Ljusets riddarvakt (1990); [C Keventer], C E Södling, av C K (Västerviks veckoblad 15 april 1884); J Ling, Svensk folkmusik (1964); C S Lund, Music archeology in Scandinavia 1800–1990 (The Historiography of Music in Global Perspective, ed S Mirelman, 2010); C-A Moberg, Från kämpevisa till locklåt (Svensk tidskrift för musikforskning 1951); M Netterstad, Så sjöng barnen förr (1982); P Nodermann, Studier i svensk hymnologi (1911); T Norlind, Svensk musikhistoria (2. uppl 1918); P Paulsson, Historik öfver folkunderwisningen i Sverige från äldsta till närvarande tid (1866); M Ramsten, Unnarydsbornas visor år 1874 (Södra Unnaryd-Jälluntofta fornminnes- och hembygdsförenings årsskrift 1982); dens, Kungl Musikaliska akademien och folkmusiken (2016); Sveriges medeltida ballader, ed B R Jonsson, M Jersild, S-B Jansson (1983–2001); S Walin, Die schwedische Hummel (1952); dens, Kungl Musikaliska akademien och den svenska folkmusiken (STM 1961); R Åsberg, Carl Erik Södling: ett bortglömt geni (Västervikstidningen 1961, julnummer).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Erik Södling, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35280, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mathias Boström), hämtad 2025-07-28.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35280
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Erik Södling, urn:sbl:35280, Svenskt biografiskt lexikon (art av Mathias Boström), hämtad 2025-07-28.