Meriter

Sönnerstedt (före 1934 Karlsson), Sigfrid August Bernhard, f 26 juli 1911 i Nottebäck, Kron, d 4 aug 1973 i Gbg, Örgryte. Föräldrar: skräddaren Karl Johan Emil Karlsson o Hilda Lovisa Johansdotter. Skrädderiarbete, elev vid handelsgymn 31, vid Ågrens handelsskola i Växjö 31, affärsverksamhet med import av musikinstrument, radioapparater o grammofoner, elev vid Karl Nygren-Klosters (bd 27, s 710) röstskola 34, vid Musikkonservatoriet i Sthlm ht 35–vt 37, vid Operaskolan där ht 37–ht 39, sångstudier för bl a Joel Berglund, Julia Claussen (bd 8), John Forsell (bd 16) o Dagmar Gustafson, medlem av Arionkvartetten, debuterade vid Kungl teatern 9 jan 40, uppbar Christine Nilssons (bd 26) stip 40–41, elev vid Koblancks teaterskola 42, vid Accademia di Santa Cecilia, Rom, 47, sångstudier för Giuseppe di Luca, Milano, 47, elev vid San Paolo-klostrets skola för gregoriansk sång 49, sångstudier för Fritz Busch, Glyndebourne, 49, för Gerald Moore, London, 50, lär i romans- o operasång vid Dartington Summer University for Music 52, gav sångkurser vid LU 53–54, ledare för sångkurser på flera orter i Norden, producent för ab Radiotjänsts (från 57 ab Sveriges Radio) operaproduktion sommaren 56–59, chef för Stora teatern i Gbg 1 jan 60–1 april 70, VD för ab Gbgs lyriska teater 1 jan 60–69, led av styr för Teatrarnas riksförb 60, av styr för Nordisk teaterunion, av styr för Teaterhist museet i Gbg 63–67, av Teaterns utbildn:råd 64, av styr för Statens skola för scenisk utbildn i Gbg 64–73, vice ordf där från 66, ordf i musikorden Cantorum 64, teatertekn konsult för operabyggnad i Gbg 70, preses i Vadstena-akad 71, konsert- o operagästspel i bl a Köpenhamn, Oslo, Helsingfors, Bergen-festspelen, Leningrad, Moskva, Hamburg, Köln, Bremen, Zürich, Rom, Madrid, Granadafestspelen, Liverpool, London, Manchester, Sidney, Melbourne, Ingestre Festival, New York o Hollywood Bowl, konserter i dansk, norsk, finsk, rysk, engelsk, fransk, spansk o italiensk radio. – Sveriges orkesterfören:ars guldmedalj 58, LMA 66.

G 24 juni 1939 i Sthlm, Matt, m folkskolelärarinnan Agda Maria Nilsson, f 18 feb 1910 i Älmhult, Kron, d 3 juni 1999 i Sthlm, Engelbr, dotter till timmerhandlaren Karl Johan N o Betty Maria Andersson.

Biografi

Utrustad med en skönt klingande basbarytonstämma och därtill rikt försedd med en blandning av envishet och hög arbetsmoral som han själv någon gång kunde kalla ”småländsk foxterrier-mentalitet” hann skräddarsonen Bernhard S med att under sin tid i musikens tjänst såväl utvecklas till en av sin tids bästa opera- och konsertsångare med uppdrag över hela Europa som under tio års tid verka som kraftfull och konstnärligt framgångsrik chef för Stora teatern i Göteborg.

Inledningsvis gick S annars i likhet med sina bröder i faderns fotspår och arbetade i skrädderiet. Under en tid prövade han också handelsbanan och hade bl a en affärsrörelse för import av musikinstrument, radioapparater och grammofoner. I längden kunde S emellertid inte låta bli att se vad hans sångtalang dög till och 1934 började han skola sin stämma vid Karl Nygren- Klosters röstskola utanför Alvesta. Ungefär samtidigt tog han släktnamnet S. Följande år kom S in på Musikkonservatoriet i Stockholm från vilket han 1937 fortsatte på Operaskolan. Som lärare vid dessa utbildningar hade S bl a Julia Claussen, John Forsell och Joel Berglund. Störst betydelse för sin utveckling fäste han dock vid den undervisning han fick av Dagmar Gustafson, som hjälpte honom att komma tillrätta med tonbildningen och med vilken han höll kontakt livet igenom. Rösten hos S var i mogna år stor och varm, hans textuttal föredömligt, och han sjöng med stor inlevelse.

S:s operadebut skedde 1940 på Kungliga teatern som Furst Gremin i Tjajkovskijs Eugen Onegin, med åren en av glansrollerna i hans repertoar. Andra bravurnummer var Kristus i Matteuspassionen, Schuberts sångcykler och barytonpartierna i Brahms Ein deutsches Requiem och Offenbachs opera Hoffmans äventyr. Debuten fick överlag god kritik – Kajsa Rootzén skrev att S:s tolkning ”gjorde djupt intryck” och spådde ”att han i sinom tid kan komma att räknas som en verklig tillgång för Kungl teatern”. Något mer stadigvarande engagemang med bärande roller vid nationalscenen fick S dock aldrig.

Hellre än att nöja sig med att ta andraoch tredjeplansroller valde S då att slå sig fram som frilansare. Samtidigt såg han de följande åren till att förkovra sig både som scenartist och sångare. Studierna skedde vid bl a Koblancks teaterskola, Accademia di Santa Cecilia och San Paoloklostrets gregorianska sångskola i Rom. Mycket utvecklande blev lektionerna för den i Stockholm landsflyktige danske dirigenten och musikforskaren Mogens Wöldike, som tre dagar i veckan skolade S i oratorierepertoaren och barockmusikens stil för att sedan låta honom sjunga stora bas- och barytonpartier vid sina konserter och radioframträdanden. Av stor betydelse för S som operasångare var den undervisning han fick av Giuseppe di Luca i Milano i bel canto-tekniken. Andra lärare genom åren var bl a barytonen Heinrich Schlusnus och pianisten Gerald Moore, vilka hjälpte honom att utvecklas som romanssångare, liksom grundarna av musikfestivalen i Glyndebourne, Fritz Busch och Carl Ebert, som lärde honom operaregi.

Genom sin vilja att hela tiden lära nytt skaffade S sig utöver en säker teknik en ovanligt bred repertoar, som under 1940-talets andra hälft gjorde honom eftersökt av kontinentens opera- och konserthus för konsertturnéer och gästspel. Dessutom framträdde S i bärande operaroller på de svenska scenerna. 1945 gästspelade han på Stora teatern i Göteborg i titelrollen i Mozarts Figaros bröllop och följande år kom det stora genombrottet i rollen som betjänten Leporello i Riksteaterns uppsättning av Don Juan, då kritikerna tävlade om att lovorda honom för såväl hans övertygande skådespeleri som hans sångliga framställning. En annan stor framgång fick han då han 1948 återkom till Stora teatern i Göteborg som krymplingen Porgy i Gershwins Porgy och Bess.

S gjorde under karriären som sångare ett stort antal radioframträdanden och skivinspelningar. Hans framföranden i slutet av 1940-talet av Schubert, Schumann och Hugo Wolf i svensk radio ledde till inbjudningar att framträda i radio i flera europeiska länder samt i USA och i Australien. Inte minst blev S en återkommande gäst hos BBC, för vilka han under tiotalet år gjorde 34 program; liksom vid flera av sina utländska konserter passade han då på att framföra svenska tonsättare, däribland Wilhelm Stenhammar (bd 33), Ture Rangström (bd 29) och Gösta Nystroem (bd 27).

Till England återkom S flitigt och uppträdde där på 1950-talet i bl a Albert Hall, Wigmore Hall, Dartington Hall, där han även var sånglärare, och Ingestre Hall. Han gjorde också en rad skivinspelningar för HMV, däribland Schuberts Erlkönig och Schwanengesang, Brahms Vier ernste Gesänge liksom Hugo Wolfs Michelangelo- Lieder och Anakreons Grab. I en inspelning med Wilhelm Furtwängler som dirigent axlade S 1948 barytonpartiet i Brahms Ein deutsches Requiem och 1953 gjorde han med Birgit Nilsson som sin motspelerska titelrollen i Bartóks Riddar Blåskäggs borg.

1956 tog S steget över till Radiotjänst, där han under tre års tid arbetade som producent för dess operaproduktion och tog initiativ till att beställa och sända nyskrivna verk av svenska tonsättare som Sven-Erik Bäcks Tranfjädrarna och Gösta Nystroems Herr Arnes penningar. Vid en del radioinspelningar regisserade och sjöng S själv; hans Don Alfonso i Così fan tutte 1956, som med honom i samma roll också gick upp på Drottningholmsteatern, har framhållits som en av hans främsta rolltolkningar, på samma gång elegant och pregnant. Den uppslagsrike S låg också bakom en kortlivad operaverksamhet på Skansen.

Sin mest betydande insats i svenskt musikliv gjorde S som chef för Stora teatern iGöteborg, som när han tillträdde 1960 befann sig i en brydsam situation med motsättningar i ledningen, otidsenliga lokaler, en underbemannad personalstyrka med stor omsättning, slätstruken repertoar och dålig publikuppslutning. S gick helhjärtat in för sin nya uppgift, han var med egna ord fast besluten ”att försöka göra Göteborgs musikscen till något annat än en gammaldags provinsteater” (Ahlberg). Han lyckades också trots snäva ekonomiska ramar på kort tid ingjuta mod i personalen och höja såväl de konstnärliga målen som publiksiffrorna. Steg för steg utvecklades teatern från att huvudsakligen vara en scen för operetter till att bli en allsidig musikteater. Inte minst såg S med ett genomtänkt och till vissa delar okonventionellt program till att operan fick en renässans i Göteborg.

Säkra kort som Bizets Carmen, Verdis La traviata och operor av Rossini och Puccini blandades med i Sverige ännu ospelade verk av 1900-talstonsättare som Prokofjev och Cikker, vars Uppståndelsen sattes upp med den unge Etienne Glaser som regissör. Med sina goda internationella förbindelser lockade S Glyndebourne-teatern att gästspela med Don Juan och för att få rätt stuk på de egenproducerade Mozartoperorna engagerade han från Wien regissören Josef Witt. Genom att oavlåtligt satsa på nya stilar, nya scenografer och nya regissörer samt ge plats för unga lovande sångare lyckades S på få år förvandla Storan till landets djärvaste operascen. Då och då tillät sig S att själv uppträda; bl a gjorde han Sarastro i Trollflöjten, Gremin i Eugen Onegin och Theseus i Stora teaterns skandinaviska urpremiär av Brittens En midsommarnattsdröm.

S ville också få göteborgarna att intressera sig för balett. Ett första balettprogram introducerades 1961 och fyra år senare engagerade S Serge Lifar för att sätta upp de fyra verken Ikaros, Svit i vitt, En fauns eftermiddag och Romeo och Julia. Därefter följde gästspel av Birgit Cullberg och 1967 inrättades en särskild balettchefstjänst. Stora teatern seglade upp som en intressant uppstickare i förhållande till Operan i Stockholm även på detta konstområde. Under S:s chefstid spelades i Göteborg också moderna musikaler som Cabaret, Spelman på taket och Zorba, vilka båda senare fick Sverigepremiär där, liksom särskilda barnuppsättningar som t ex Folk och rövare i Kamomilla stad.

Efter tio framgångsrika år som Storans chef avgick S 1970 en tid efter att en omorganisation av Göteborgs teater- och konsertverksamhet genomförts som innebar att han förlorade sin roll som VD och ledde till att hela teaterhuset kom att skaka av stridigheter, från orkesterdiket till den högsta ledningen. I bakgrunden till all turbulens skymtade den under alla år av S hårt drivna men under hans styre aldrig lösta lokalfrågan. Vid sin avgång tog S på sig att föra den i hamn och antingen få till en ny operabyggnad eller i varje fall en rejäl ombyggnad av Stora teatern. Han var fullt upptagen med detta projekt när han plötsligt fick en hjärtattack och dog. Ett annat projekt som S initierat och som han däremot fick se bli verklighet var inrättandet av en statlig scenskola i Göteborg.

S var en viljestark och krävande teaterchef, som slet hårt från morgon till sen kväll i övertygelsen att alla runt honom skulle göra likadant. Han övervakade allt arbete noggrant. Allt emellanåt smög sig S in i salongen i skydd av mörkret för att se och vaka över att speldisciplinen var den rätta under föreställningarna och med sin perfektionistiska läggning tolererade han ingen slapphet, inget slarv, ens hos de stora stjärnorna: när Zarah Leander började improvisera i operetten En kvinna som vet vad hon vill (vintern 1961/62) orsakade han en offentlig schism genom att ge henne en skrapa för överspel. Oftast utstrålade emellertid S en smittande entusiasm som jämte en avväpnande charm fick medarbetarna att pressa sig till det yttersta. Hans framtoning var något av en furstes, med förfinat sätt, rakryggad hållning och ett alltid lika välskräddat yttre som 1959 resulterade i att han korades till en av landets tio bäst klädda herrar.

Författare

Jakob Christensson

Arkivuppgifter

Klipp rör S i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk.

Tryckta arbeten

Källor och litteratur

Källor o litt: LMA-formulär nr 146, MA:s arkiv i Musik- o teaterbibl, Statens musikverk.

L Aarre, Sönnerstedt på Storan: en tid av konst och triumfer (DN 7 aug 1973); F Abenius, Kraftfull personlighet (DN 7 aug 1973); T Ahlberg, Tio frågor (SvD 12 mars 1970); Y Flyckt, Musik oss emellan(Expressen 22 mars 1948); B Johansson, Tal vid invigningen av Teaterhistoriska museets utställning: Bernhard Sönnerstedt, 10 år som konstnärlig ledare av Stora teatern (1970); Kungen och överståten bland de tio sobraste (SvD 23 okt 1959); Musikens värld, ed K B Sandved (1955); När stjärnan och chefen blir osams (DN 7 febr 1962); G Percy, En den svenska operakonstens nobilis ur tiden (Musikrevy 1973); Å Perlström, Han gav Storan ny storhetstid (GP 7 aug 1973); På scenen: teater, dans, sång och musik, ed L Hellström Sveningson o G Nyberg (Hundra år i Göteborg, 9, 2020); Sohlman, 4 (1952); [K Rootzén], Nyinstuderad ”Eugen Onegin”, av K R-n (SvD 10 jan 1940); Teatern i Kungsparken: Stora teatern 125 år, Göteborg, ed R Lindahl (1984); Väd 1973 (1972); C-G Åhlén, Svenskt musikliv har gjort en stor förlust (SvD 7 aug 1973). – Nekr i GHT 7 aug 1973.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Sigfrid August Bernhard Sönnerstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35283, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-07-28.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35283
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Sigfrid August Bernhard Sönnerstedt, urn:sbl:35283, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jakob Christensson), hämtad 2025-07-28.