Meriter

Sörman, Stina Dorothy, f 13 jan 1910 i Sthlm, Ad Fredr, d 23 maj 1993 där, S:t Göran. Föräldrar: grosshandlaren Henning Johansson o sjukgymnasten Sigrid Amalia (Lencke) Lindeberg. Elev vid Mount Saint Dominic grade school o high school i Caldwell, New Jersey, USA, 21–26, studier vid Washington Irving high school, New York, vid School of applied design for women o vid Winold Reiss konstskola där, återkom till Sverige 32. Konstnär. – Led av Sällsk Nya Idun 64.

G 12 okt 1935 i Sthlm, Jak, m kamreren Gustaf Herbert Sörman, f 1 dec 1901 i Bunge, Gotl, d 6 sept 1987 i Sthlm, S:t Göran, son till handlanden Johan Gustaf Gunnar S o Olga Elisabeth Erhardina Giertz.

Biografi

Stina S föddes utom äktenskapet och lämnade i tioårsåldern Sverige tillsammans med sin mor för ett liv i Amerika. De for mellan länderna flera gånger – S mindes det som ”ett väldigt resande” – och modern bosatte sig till sist permanent i USA. Under perioderna i Amerika var S placerad i en klosterskola i New Jersey. Utan möjlighet att åka hem på loven var hon tidigt hänvisad till sig själv och sin egen fantasi. Under skoltiden tog hon intryck av den katolska föreställningsvärlden, något hon senare i livet fick nytta av då hon renoverade medeltida kyrkomålningar.

Efter klosterskolan flyttade S till New York där hon fortsatte skolgången, nu med konstnärlig inriktning. Hon försörjde sig delvis på att göra bokomslag och var under en tid anställd på en sängfabrik där arbetsuppgiften var att dekorera sänggavlar med rosor, en blomma som sedan blev ett återkommande motiv i hennes konstnärskap. S arbetade ibland tillsammans med modern, en likaledes konstnärlig kvinna som dessutom var uppfinnare.

S, som helst av allt ville bli dekorationsmålare, sökte sig till School of applied design for women och till konstnären och formgivaren Winold Reiss’ undervisning. Denne var specialist på dekorationer med indianska motiv och S fick assistera honom med såväl arkivforskningar som grovarbete och lärde sig ”kolossalt mycket”. Hennes passion för starka färger och motiv som blommor och fåglar kom att bli bestående och då mexikansk konst introducerades i Sverige i en utställning på Liljevalchs i Stockholm 1952 kände hon sig som hemma.

I början av 1930-talet återvände S till Sverige där hon gifte sig och bildade familj. Drömmen om att få arbeta med ”jätteväggar” infriades av förklarliga skäl inte så ofta men S fick ett av sina första större uppdrag 1947 då hon gjorde scenografier till det nyinrättade militärmuseet i Vaxholms fästning. Två år senare anlitades hon av Riksantikvarieämbetet för att reparera skadade väggmålningar i Alsike kyrka nära Knivsta. Hon knöts tidigt till Stockholms läns hemslöjdsförening vilket ökade hennes produktion, som under 1950-talet vann allt större uppmärksamhet.

Mest känd blev S för sina gipsfigurer – tuppar, hästar och äpplen som målades med mönster eller blommor. I synnerhet tupparna, som hon ansåg vara livets symbol, gick som en röd tråd genom produktionen. Figurerna modellerades i lera, mångfaldigades hos gipsgjutare och dekorerades sedan av S själv i klara, starka färger. Ateljén fanns i hemmet och emellanåt fick maken rycka in och utföra grundmålning. Med tiden sattes också barnen i arbete. Tupparna namngavs efter olika gipsgjutare, av namnen att döma italienare, och figurerade ofta i tidningar och på marknader i anslutning till påsk och jul. Äpplena, som målades eller förgylldes och hade en äkta liten björkkvist som skaft, kom att tillverkas i fler än 140 000 exemplar. S sålde sina figurer på Skansen, under hemslöjdsföreningens arrangemang, på varuhuset NK och så småningom även utomlands. Gipspjäser skickades till Japan, Kanada och Australien, och till Georg Jensen i New York exporterade hon påskägg i trä i stora partier, tillverkade av sådana träägg som hönserierna använde som attrapper för att få hönsen att värpa.

Under 1950- och 1960-talen var S en återkommande skribent i de stora huvudstadstidningarna. Hennes små artiklar och humoristiska kåserier rörde huvudsakligen ämnen kopplade till hemmet – festarrangemang, bordsdukning och matlagning – alltsammans präglat av efterkrigstidens optimistiska ideal om funktionalitet men också estetik som kunde komma alla till del. Uppfinningsrik och entusiastisk, en förespråkare för spontana och lekfulla påhitt, kom hon att kallas ”veckopressens idéspruta”. Att hemmet sköttes av frun i huset var givet, men arbetet skulle underlättas och hon själv trivas medan festliga rätter lagades och bordsblommor plockades. Inte heller skulle värdinnan låta sig hindras av konvenans och stela regler. Citronfromagen kunde gärna hällas upp i pilsnerglas och barnen styras ut i hattar av tårtpapper då de skulle servera. 1964 vann S Svenska Dagbladets sommarkalastävling, där inte minst tidens modernitetsmarkörer var självklara: muggar och tallrikar av plast som efter maten försvann i soporna.

S anlitades också som dekoratör vid större evenemang. Till Metallverkens middag i samband med invigningen av ett nytt aluminiumplåtverk i Finspång 1957 skapade hon bordsdekorationer av olika aluminiumhalvfabrikat. Efter många tusen saxklipp hade S åstadkommit en ”glittrande silverskog” av kilflänsprofiler, lackerade aluminiumkoppar och andra metallprodukter. Den mest framträdande dekorationen var givetvis en magnifik tupp. S skötte också utsmyckningen vid stora middagar hos Sällskapet Nya Idun, där hon sedan 1964 var ledamot.

Vid sidan av arbetet med gipspjäserna och dukningarna ägnade sig S också åt att måla, inledningsvis i olja och senare allt mer i gouache och akvarell. Motiven var ofta landskap och skärgårdsmiljöer – S:s älskade hav och vatten. Hon började i slutet av 1970-talet att ställa ut, och hade 1982 sin första separatutställninwwg. Liksom figurerna präglas många av målningarna med landskap och blommor av fantasi och glada färger, ibland i en stil som ligger på gränsen till det alltför näpna, medan t ex flera kust- och fjällmotiv är mer dämpade och rofyllda. Även vykort, affischer, bordstabletter och tygtryck tillverkades med S:s mönster.

Konsten S skapade var mycket omtyckt och hennes skaparglädje omvittnad. Hon bekräftade själv gärna detta: ”Jag har så roligt när jag målar att jag nästan avundas mig själv” (Dekorerar…). Hon var oavbrutet verksam, sov inte mer än nödvändigt och hade ständigt nya projekt på gång. Då inspirationen slog till var det ”rakt i solar plexus” och den nya idén måste genast prövas. Hon målade in i det sista och förväntade sig, med glimten i ögat, att komma raka spåret till himlen när det var dags: ”Välkommen Stina, ska de säga däruppe – nu ska du få duka alla borden! Fast – lägger hon till – jag ska inte ha vingar utan en motor därbak” (En vit…).

Son till S är dekorkonstruktören Magnus S (f 1950) som skapat många av figurerna i nöjesfältet Gröna Lunds olika attraktioner.

Författare

Lena Milton

Arkivuppgifter

Skisser, tidn:klipp, fotografier, viss korrespondens m m efter S i Designarkivet, Nybro.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten (bidrag): Bidrag som har använts som källa: Istället för middag. Välkomna på dinésupé (SvD 1 nov 1954).

Källor och litteratur

Källor o litt: Elevmatr (1921–26), i Mount Saint Dominic school, Caldwell, New Jersey, USA.

C S [sign], Med blick för färg och form (SvD 13 jan 1985); Dekorerar gipstuppar – drömmer om jätteväggar (SvD 12 mars 1953); I vimlet (SvD 5 nov 1957); I vimlet (SvD 12 mars 1967); I vimlet (SvD 21 jan 1973); ”Julstämning” (SvD 24 dec 1967); A Lagercrantz-Ohlin, En vit ”häxa” i förbund med de glada makterna (SvD 6 april 1985); S Rydén, Tupp, sockertopp och ljus (SvD 30 nov 1968); [R Tarschys], Ny färg i tillvaron: mexikansk folkkonst lossas, av Rebecka (DN 20 jan 1963); Sällskapet Nya Idun 1935– 1985 (1984); Till minne Stina Sörman 1910–2010, ed M Sörman-Olsson (2010). – Nekr i DN 5 juni 1993. – stinasorman.wordpress.com (utskr hos SBL) – Muntl meddel av Magnus S, Sthlm.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Stina Dorothy Sörman, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/35308, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2026-04-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:35308
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Stina Dorothy Sörman, urn:sbl:35308, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lena Milton), hämtad 2026-04-21.