Meriter

Abrahamsson, Petter, f. 29 juli 1668 i Stockholm, d 20 apr. 1741 därstädes. Föräldrar: Abraham Persson, handelsman i Stockholm, och Gertrud Månsdotter. Student i Uppsala 18 febr. 1685; avlade jur. examen därstädes 16 maj 1691; auskultant i Svea hovrätt 1 juli s. å. (ed s. d.); häradshövding i Ärlinghundra, Håbo, Bro och Sollentuna härader samt Danderyds, Åkers, Riala och Värmdö skeppslag i Uppland 22 juni (ed 28 juni) 1693; instämd 23 dec. s. å. till Svea hovrätt för ämbetsfel och genom hovrättens dom 3 nov. 1694 avsatt; reste i Tyskland, Frankrike och England (i London febr. 1699); arbetade på en lagkommentar, som utkom 1702; återfick sin forna häradshövdingbeställning 9 jan. 1704; häradshövding i Stockholms läns lagsaga och första häradsdöme, bestående av Frösåkers härads fögderi, Närdinghundra härads fögderi, Bro och Väddö skeppslags fögderi samt Sjuhundra härads fögderi 11 okt. 1718; urhöll på begäran avsked 22 apr. 1719; utgav 1726 en ny kommentar till landslagen; adlades 3 aug, 1727 med bibehållet namn och tog 5 aug. s. å. säte på riddarhuset; deltog i riksdagarna t. o. m. 1741. — Ogift.

Biografi

A. har främst gjort sig känd som den framstående rättslärde och landslagens skicklige kommentator. Och dock blev hans kapacitet i just dessa stycken en gång till den grad förnekad, att han för oförstånd i sitt ämbete blev därifrån avsatt. Man torde emellertid mellan dessa omständigheter kunna spåra ett visst sammanhang. — A. lämnade Uppsala med utmärkta betyg och skötte sig i hovrätten så väl, att han efter rekommendation därifrån erhöll en häradshövdingsyssla före tjugufem års ålder. Han hade emellertid ej hunnit förrätta mer än ett ting, förrän vice fiskalen Nils Krook för hovrätten anmälde, att han ryktesvis i staden hört om en sällsam dom, fälld av A. (prot. 9 no v. 1693). Ungefär samtidigt erhöll hovrätten på grund av klagomål från allmogen förständigande att hålla noggrann kontroll och sträng räfst med häradshövdingarna. Följden blev en fiskalisk aktion mot A. för tio särskilda fel uti hans i brottmål fällda domar samt sedermera för ytterligare ett fyrtiotal mindre betydande felaktigheter. Skriftväxlingen mellan fiskalen och A. fördes å båda sidor ej utan hetsighet. Fiskalen anser A. okunnig och hans förklaringar stundom än värre än de fällda domarna. A. åter försvarar sig med ett visst skarpsinne, som dock ej är fritt från advokatyr. Hovrätten yttrar i sin – ursprungligen än skarpare formulerade – dom, att A. »dels emot lag och processen groveligen felat, dels med straffbart arbitrerande däremot sig förbrutit, dels ock vist sig oförsvarligen vårdslös uti sitt anförtrodde domarämbetes förrättande». Ehuru A. i sina förklaringar ej velat vidgå sina fel, »försvarande med iver och oanständige ord emot fiskalen icke allenast sina förlupne grove felaktigheter, utan ock bestridandes uti många stycken själva lagens och kongl. förordningarnes rätta förstånd och mening», så kunde man dock ej misstänka honom för »passion och väld». Emellertid dömdes han tjänsten förlustig. En undersökning av de domar, A. fällt, giver vid handen, att han, möjligen i ungdomligt övermod, stundom dömt rätt godtyckligt och använt en analogisk lagtillämpning, som verkar absurd. I andra fall torde anledningen till det bestraffade förfarandet hava varit en självständig mening rörande lagens innebörd och i synnerhet frågan, i vilken mån den gamla lagen ändrats genom senare författningar. — Om också avsättning från domarämbete vid denna tid ej var något ovanligt, så torde straffet dock hava gått A. djupt till sinnes, och han lär nu framför allt hava inriktat sin strävan på att återupprätta sin ställning. Han reste utomlands, troligen för studieändamål. I Paris åtnjöt han därvid beskydd av svenske envoyén Palmqvist. Utan tvivel var det också i viss mån för att ådagalägga sin juridiska kapacitet, som han kom på tanken att utgiva en lagkommentar av en art, som särskilt i Tyskland var mycket vanlig men som saknades i Sverige. Den 9 okt. 1701 erhöll han K. privilegium på en kommenterad upplaga av lands- och stadslagen jämte en del andra författningar. Härvid råkade han i konflikt med den bekante Schmedeman, som på grund av äldre privilegier påstod sig ensam äga utgivningsrätten till vissa författningar. A. synes hava måst utelämna det omstridda. I förordet till landslagskommentaren framhåller A. såsom bokens särskilda syfte att påvisa, i vilka avseenden nyare författningar ändrat den gamla lagen, en fråga, vilken ju för honom ägde ett speciellt intresse. Att han för övrigt i åtskilligt insett det berättigade i Svea hovrätts dom, framgår av kommentaren, där han flerstädes (vid ÄB17, TiuvB24,27) citerar denna som stöd för sin.i anmärkningar. I andra, fall åter har han undvikit att giva klart besked om sin åsikt, vare sig han nu helt underlåtit att kommentera eller meddelat synnerligen svävande hänvisningar. — Även A:s efterträdare i häradshövdingsysslan blev avsatt för tjänstefel, och A. fick sin domsaga åter »i anseende till dess skickelighet och erfarenhet uti de stycker, vilke till en sådan beställning höra». . Emellertid var hans lagedition 1705 i det närmaste slutsåld, och han började därför syssla med att överse och förbättra densamma, i detta allmännyttiga arbete understödd genom frihet från vissa ämbetsgöromål. A. sökte vid olika tillfällen befordran till assessorsbeställningar (1715, 1718, 1721) men utan resultat trots hovrättens förord sista gången. Vid landets nya indelning i domsagor 1718 fick han ny häradshövdingfullmakt, men redan följande år tog han avsked, emedan han vore »av den beställningen uttröttad» samt för att erhålla mera tid för sina »laganmärkningar». Denna gång erhöll han i avskedet det vitsord, att han förvaltat sin domsaga »med dess förmäns nöje samt allas goda lovord». 1723 sökte A. lagmanssysslan i Uppland, men då han ingivit sin ansökan för sent, ville han nå sitt mål genom att begära särskild rekommendation hos riksens ständer. De tre ofrälse stånden avläto också skrivelser till K. M:t i ämnet, varvid bondeståndet kunde åberopa sig på riksdagsmännen från hans häradshövdingdöme. Men även denna gång avslogs A:s ansökan (3 nov. 1723). — A. torde aldrig hava sökt någon befattning, som skulle medfört förflyttning från Stockholm, där, som han sade, »allena tillgång till publike dokumenter finnes». I alla ansökningshandlingar; anför han som sin särskilda merit arbetet med lagboken. Efter tillstyrkande av kanslikollegium, som »fann detta verk mycket nyttigt och vackert», erhöll han K. privilegium på sin nya kommentar till landslagen, varmed han, när den 1726 utkom, arbetat i över tjugu år. Genom detta verk har A. skapat sig ett framstående namn i vår rättsvetenskap. Ett oerhört arbete måste hava fordrats för att samla och ordna den mångfald av författningar och stadgar, som A. anför under varje lagrum. Även ur praxis har han hämtat en rik skörd, och knappast något svenskt juridiskt verk giver som detta en bild av sin tids från doktrinen i viss grad frigjorda rättsuppfattning. Även hos A., som ej nöjt sig med att citera utan jämväl framställt egna lagtolkningar, skönjer man väl skarpa reflexer av den tysk-romerska rättsåskådning, som behärskat det föregående seklets teori, men det bör besinnas, att denna teori då i ej ringa mån genomträngt t. o. m. underdomstolarnas praxis. A. har i högre grad än sina föregångare sökt stöd för samtidens och sin egen rättsuppfattning i äldre och nyare inhemska författningar. Men just i denna omständighet ligger A: s begränsning. Han tolkar nämligen stundom även äldre författningar i enlighet med sin tids romerskfärgade åskådning. A. var sålunda en framstående rättslärd men icke en kritisk rättshistoriker. Hans inflytande på rättsvetenskapen har varit betydande. Genom sitt rika källmaterial har han skapat en vid grundval, varpå kommande tiders jurister kunnat bygga sina specialforskningar. Väl har denna utgångspunkt någon gång visat sig skev, emedan A. betraktats som auktoritet även för äldre tiders rätt. Men han har likvisst i högsta grad gjort sig förtjänt av eftervärldens tacksamhet genom att klarlägga rättstillståndet under den gamla landslagens sista giltighetstid och därmed den bakgrund, mot vilken 1734 års nya lagverk måste betraktas. — Belöningen kom år 1727 i form av adelsbrev, efter A:s ansökan. A. fick härigenom plats i riksdagen och ett nytt verksamhetsfält för sin utmärkta förmåga. Nu träder han fram som den nitiske och framsynte reformvännen, den där utan räddhåga strider för sina åsikter, om han än står ensam. Vid förhandlingarna angående den nya lagbokens antagande kom han att göra sin förnämsta insats. Redan i förordet till sin senare landslagskommentar har han sammanfattat de principer, som han ansåg böra vara vägledande för en lagstiftare. En god lag borde sålunda överensstämma med den naturliga lagen och billigheten. Tillräcklig måste den vara, så att de rättssökandes välfärd ej måtte bero på domarens godtycke, och slutligen borde den undvika vidlyftigheter i rättegången. I enlighet med dessa huvudsynpunkter avfattade A. ett särskilt lagstiftningsprogram i form av ett memorial vid 1731 års riksdag och arbetade även i övrigt för dem med största ihärdighet. Härom vittnar i synnerhet den mångfald anmärkningar, som han i skriftlig form framställde mot lagkommissionens förslag. A: s ändringsprojekt hava ofta föranlett en närmare utveckling av motiven till de lagbud, de gällde, som äger sin stora betydelse, men i riksdagen vunno de föga framgång. Deras mängd var sådan, att ett bifall till flertalet skulle hava åstadkommit avsevärda rubbningar i hela lagverket. Genom förslag och uttalanden hade A. särskilt stött sig med det mäktiga adels- och ämbetsmannaintresset. Till sin religiösa åskådning pietist, ådagalade han en iver för denna riktnings intressen i lagfrågor och eljest, som gjorde honom mindre väl anskriven även hos prästerna. I mångt och mycket var A. före sin tid. Yngre generationer hava genomfört en stor del av de reformer i lagstiftningen, som han utan framgång förfäktade. — A. ägnade gärna grundliga utredningar åt de lagskipningsfrågor, som då till stort antal kommo under ständernas domvärjo. Hans inflytande inom riksdagen synes hava tilltagit. Vid 1740—41 års riksdag deltog han med iver i partistriderna, därvid bland annat understödjande hattarnas mot Ryssland riktade politik. I detta ämne ingav han till sekreta utskottet »angående försvarsverkets upprätthållande i Finland» ett memorial, å vilket sedermera antecknats, att det »kallas en testamentarisk disposition av häradshövdingen Abrahamsson». Man. torde härav vara berättigad antaga, att memorialet tillerkänts en viss betydelse. Med hänsyn till A: s fördomsfria natur förefaller den uppgiften ej osannolik, att han snart nog i reaktion mot de extrema hattarnas överdrifter dragit sig tillbaka från dem. Någon ytterligare politisk utveckling hann han dock aldrig undergå, då döden under pågående riksdag avbröt hans verksamhet. — Det är redan nämnt, ätt A. anslöt sig till pietismen. Han tillhörde den konservativa och ganska aristokratiska riktning, som vann spridning inom adeln och det högre borgerskapet och förenade rörelsens religiösa krav och fordran på konventikelfrihet med dogmatisk ortodoxi och kyrklighet. Ett betydande och upplyst uttryck fingo denna riktnings strävanden i den digra volym med påminnelser mot det 1736 tryckta förslaget till kyrkoordning, som A. författade men på grund av Stockholms konsistoriums avstyrkande ej fick trycka (rådsprot. 12 juli 1737). Han synes även ha biträtt förföljda meningsfränder som rådgivare.

A. ligger begraven i S: t Nikolai kyrka i Stockholm.

Författare

C. W. U. Kuylenstierna.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Swerikes landz-lagh, effter som hon aff fordom then stormechtige höghborne furste och herre,, herr Carl then IX... är öfwer-sedd, confirmerat, och åhr 1608 publicerat worden. Nu, å nyo uthgången och några anmärkningar der till bijfogade. Sthm 1702. 12: o 8 bl., 462 s. Swerikes stadz-lagh, effter den stormächtige, högborne furstes och herres, herr Gustaff Adolphs .. . befallning uthgången af trycket åhr 1618. Nu på nytt . . . uplagd, och någre anmärkningar der till bijfogade. Sthm 1702. 12: o 4 bl., 392 s. -\- bihang 36 bl., inneh. gemensamt register till lands-och stadslagen. — Swerikes rijkes lands4ag, som af rijksens råd blef öfwer-sedd och förbättrat, och af K. Christofer. . . årom efter C. B. 1442 stadfäst, så ock af menige Swerikes rijkes ständer samtyckt, gillat och weder-tagen, efter then stormächtige, höghborne furstes och herres, herr Carls then Nijondes .. . nådige betalning, åhr 1608 af trycket vtgången. Nu å nyo andra gången med anmärckningar uplagd. Sthm 1726. 4: o 6 bl., 888 s., 2 bl. (»Orde-register» över anmärkningarna utarb. av H. Drysell och utg. särskilt. Sthm 1728. 4: o. 5 bl., 370 s., 2 bl.)

Handskrift: Påminnelser wid then til öfwerseende författade kiörkjo-ordning, som är trykt åhr 1736. (Ex. med A:s namnteckning i Linköpings stiftsbibliotek.)

Källor och litteratur

Källor: Orig. genealogin, Riddarhuset; riksregistr., rådsprot., kanslikoll. prot. och brev (E. XIV), biographica, Gallica (brev till J. Palmqvist), sekreta utskottets akter 1740—41 (utskottshandl. N:o 9), allt i RA; Svea. hovrätts prot., registr., dombok 1694, auskultanteder, ansökningshandl., liber causarum 143-44^[1], RA; Palmskiöldska saml. vol. 330, UB; Sv. riksdags- akter, Ser. 2: 1—2; Sveriges ridd:s och adels riksdagsprot.; Handl. rör. Skandinaviens historia, 34; A. Fryxell, Berättelser ur sv. historien, 32-—34,38; J. A. Posse, Bidrag till sv. lagstiftningens historia (1850); W.Sjögren', Förarbetena till Sveriges rikes lag 1686—1736, 8 (1909); P. A. Östergren, Till historien om 1734 års lagreform (1902).

Gjorda rättelser och tillägg

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petter Abrahamsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5500, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. W. U. Kuylenstierna.), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5500
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petter Abrahamsson, urn:sbl:5500, Svenskt biografiskt lexikon (art av C. W. U. Kuylenstierna.), hämtad 2024-04-19.