Meriter

1. Olof af Acrel, f. 26 nov. 1717 i Österåker, Uppsala stift, d 28 maj 1806 i Stockholm. Föräldrar: kyrkoherden i Österåker Johan Acrelius och Sara Gahm. Lärling hos fältskärsmästaren i Stockholm Gerhard Boltenhagen 1735; biträde hos överdirektören i kirurgiska societeten, stadskirurgen i Stockholm Salomon Schutzer 1738; anträdde 1740 en utrikes studieresa, som räckte nära fem år, till Danmark, Tyskland, Schweiz, Italien, Frankrike och England. Inskrevs efter, avlagd examen i kirurgiska societetens matrikel 12 okt. 1744; regementsfältskär vid adelsfanan 28 febr. 1751; kirurg utan lön vid det 30 okt. 1752 öppnade serafimerlasarettet, vilken befattning han ensam innehade till 1772, då K. F. Schulzenheim blev hans medhjälpare; erhöll professors titel 1 sept. 1755; direktör för frimurarbarnhuset s. å.; med. doktor 16 juni 1760; ledamot av sundhetskommissionen 24 sept. s. å.; generaldirektör över samtliga lasarett i riket 13 maj 1776; adlad 1 nov. 1780; erhöll avsked 25 febr. 1800. LVA 1746 (preses 1750, 1767, 1793); RVO 1776; RNO 1795; KVO 1799 samt ledamot av ett flertal utländska lärda sällskap. En medalj över A. präglades 1781 av vetenskapsakademin.

Gift 22 jan. 1747 med Anna Robert, f. 1718, d 1 febr. 1771, dotter till handelsmannen Elias Robert.

Biografi

A., »den svenska kirurgins fader», sändes, tidigt faderlös, jämte sina två äldre bröder till Uppsala, där hans håg för naturkunnighet och medicin väcktes av Linné och Rosén. Av ekonomiska skäl hindrad att ägna sig åt lärda studier, inträdde han som elev hos en fältskärsmästare i Stockholm. Den skråmässiga anordning av yrket, som Johan III och Gustav II Adolf fastställt, bestod alltfort, och först genom bestämda lärlings- och gesällår och godkänd examen vanns tillträde till mästarnas krets. Handledning och undervisning berodde av mästarens insikt och goda vilja. De bägge mästare, hos vilka A. tjänstgjorde, voro kända såsom skickliga och lärda i sitt yrke. Genom sin långa vistelse utomlands vann A. kunskaper och erfarenhet, som för hans framtida verksamhet blevo av den största betydelse. I Strassburg fullkomnade han sitt vetande i anatomi, den nödvändiga förutsättningen för kirurgisk verksamhet, fortsatte sin utbildning i Paris under samtidens berömdaste lärde och skickligaste kirurger – den franska kirurgin hade denna tid en avgjord företrädesställning – och följde arbetet på sjukhusen där och i London, varvid han utan tvivel erhöll den bestämda uppfattning om dylika anstalters nytta för undervisningen och sjukvården, som satte frukt efter hemkomsten. På väg hem inträdde A. som militärläkare –chirurgien major – i franska armén, blev inom kort överläkare i Lautersburg (1743), där han stannade i nära ett år och trots krävande praktik fick tid att bearbeta några av de rön, som kriget givit; dessutom ålåg det honom att hålla föreläsningar och övningar med sina medhjälpare. När fästningen föll, frigavs han på hedersord, avböjde en kallelse till prosektorstjänsten i Strassburg och for över Holland och Nordtyskland tillbaka till Stockholm. Här förvärvade han snart stort förtroende och vidsträckt praktik. Samtidigt meddelade han undervisning. På hans förslag sammanslöto sig fyra av ledamöterna i kirurgiska societeten att 1746 hålla offentliga föreläsningar. I övrigt understödde han de ansträngningar, som sundhetskommissionen, den kände läkaren Abraham Bäck. och andra gjorde för att få till stånd ett sjukhus i huvudstaden och blev också detta sjukhus' – serafimerlasarettets – förste kirurg. Under hans tid steg sängantalet där från 8 till 120 och antalet patienter under ett år från 97 till 536. Den kliniska undervisning i kirurgi, som A. här först i vårt land meddelade, var av yppersta slag, och platserna som elever och biträden voro mycket eftersökta. De resultat, hans verksamhet gav, kunna jämföras med samtidens bästa.

De många uppsatser och rön, varmed A. riktat vetenskapsakademins handlingar, bära vittne om levande och mångsidigt intresse, grundlig beläsenhet och stor lärdom. Hans första bok, om friska sårs egenskaper (1745), anger sig själv vara en »teoretisk föreställning om allmänna läran om sår»; den praktiska fortsättning, som utlovas i företalet, torde vara att söka i hans senare utgivna »Chirurgiske händelser». Redogörelsen för skottsåren visar, att A. stödde sig på egen kunskap och den omfattande erfarenhet, han förvärvat under sin tjänstgöring såsom fransk militärläkare. De anatomiska och cirkulatoriska förhållanden, som i A: s framställning spela en viktig roll, voro i allmänhet mindre uppmärksammade i de teoretiska och spekulativa, ofta skolastiska utläggningar, som hos dåtida författare merendels intogo främsta och största platsen. Samma nyktra och kritiska sinne, samma verksamma och prövande utövning möter oss i A: s andra stora arbete, »Chirurgiske händelser». De anförda fallen äro samlade i grupper efter olika kroppsdelar. Nyttan av trepanering vid kranialskador visas av flera fall, av andra åter, att sådan också kan underlåtas under vissa förhållanden. Flera fall av harläpp, näspolyper av olika slag, benröta och svulster i käkarna opererades med gott resultat. A: s operationer för bråck och sten i urinblåsan voro berömda. Även såsom ögonoperatör var A. ansedd; bland många lyckligt förlöpande fall voro även fall av starrblindhet. Såsom förband användes merendels torrt linneskav och torra dukar – ej de olika salvor, plåster, kataplasmer och sårvatten, som oftast brukades då för tiden. A: s åtgärder och uttalanden omfatta nästan alla kirurgins områden. Mycket är nytt, mycket visar tillämpningen av omtvistade och farliga förfaranden, mycket ger anledning till jämförelser, praktiska råd och varningar. Innehållet är så mycket anmärkningsvärdare, som mycket av detta, som vi i dag anse såsom längesedan känt och erkänt, då var en brodd eller ett hugskott, om vars värde diskussionen knappast hunnit börja och varje större erfarenhet saknades. Arbetet, som utgavs 1759, översattes både till holländska och tyska samt utkom i en ny, tillökad och förbättrad upplaga 1775. – Enligt gängse förfarande använde A. vid behandlingen av kräfta såväl inre som yttre medel. Hur svårt det är att göra en säker diagnos, betonar han flerstädes; på ett ställe heter det, att naturen stundom läker svulster, »vilka till utseendet äro elakartade, och att svulster, som synas vara godartade, övergå i den mest maligna art». Dock fattar han kräftbildningen såsom en enhetlig och redan från början specifik åkomma, såsom ett frö, »vilket icke kan avklädas dess fördärvande art»; den olika utgången vid godartade och elakartade svulster (kräfta) »bör väl härledas från det fördolda grundämnets skiljaktighet», därför bliva i sistnämnda tillfälle »alla slags operationer palliativer».

I ett presidietal i vetenskapsakademin redogör han för fostrets sjukdomar i moderlivet (1750). En del sjukdomar äro arv, mer från modern än från fadern, så syfilis och lungsot. Missbildningar och kroppsliga lyten bero på förändringar i äggets första bildning, abnormt tillstånd hos moderkakan och livmodern, otillräcklig näring åt fostret, osv. I ett annat arbete avhandlas nödvändigheten och förmånen av de kirurgiska handlagens förkortande i utövningen. Utom de historiska jämförelser, som där meddelas, innehåller detta föredrag en upplysande översikt över de kirurgiska åtgärderna vid en hel del åkommor och visar, hurusom dessa åtgärder »vacklat mellan otillräcklig enkelhet och en onödig fördubbling». Liksom medicinen hade sina överflödiga medikamenter, arbetade kirurgin ofta med onödiga bandager och andra redskap. Tillämpningen av dessa synpunkter genomföres i en hel del detaljer; överallt möter oss den skolade och praktiske kirurgen, som med enkla medel men väl använda ernår de bästa resultat. Då han för tredje gången nedlade presidiet i vetenskapsakademin, gjorde han sin konsts och sitt livsverks bokslut i ett »tal om de lysande framsteg, som läkarvetenskapen tillvunnit sig i Sverige inom de senaste sextio åren».

Hans framställning av sjukdomsfall är klar och saklig. Stilen i hans skrifter och bevarade tal är lika träffande som målande. Stundom höjer den sig till gränsen av vältalighet och gör, kanske just på grund av tidens litet naiva och omständliga uttryckssätt, ett både vackert och minnesvärt intryck. Att han också kunde taga bladet från munnen och säga sin mening i en amper och överlägsen form, visas av de skrifter och uttalanden, som han lämnat i tvisten om bästa sättet att operera starr, samt i en del brev, ställda till olika personer, exempelvis utskickade stipendiater eller andra läkare. Men han kunde också taga skäl: han övergick till sin motståndares metod för operation av starr, då han fått klart för sig denna metods fördelar. I sitt dagliga arbete var han mönstret för en lärare och läkare. En hans minnestecknare – Schulzenheim – säger på tal härom: »Inga bigöromål, inga nöjen eller förströelser kunde avhålla honom från uppfyllandet av sina ämbetsangelägen-heter eller hindra honom att dagligen på utfäst klockslag vara unga läkare till mötes vid lasarettet eller att lika regelbundet fullkomna sina löften till sjuka och gjorda avtal med rådförda medbröder».

Enligt de bilder, vi äga av A., var han en vacker man i sin ungdom. En klar och frisk hy, en ren och klok uppsyn, öppna och livliga ögon gåvo åt anletsdragen ett frimodigt och tänkande uttryck. På äldre dagar fick bilden mera allvar, skarpare fåror och tyngre veck. Den kraft och det lugn, som ansiktet avspeglade, stod i överensstämmelse med den starkt byggda men välproportionerade kroppen. I samlivet var han älskvärd, förtroendeingivande och världsförfaren. Han fordrade mycket av sig själv men också av sin omgivning. Vann någon hans förtroende, bistod han sedan med råd och dåd. Han talade och skrev latin, tyska och franska; han läste – framför allt under sin senare tid – engelska med vaket intresse och stort utbyte.

Frånsett reumatiska smärtor, ådragna under tjänstgöringen såsom militärläkare, åtnjöt han en god hälsa. Sista halvåret avtynade han »utan synnerliga plågor, till dess en katarral feber slutade hans dagar i en ålder av 88 1/2 år». I kyrkboken anges dödsorsaken vara »ålderdom». I sitt äktenskap hade han endast en son, som avled i späd ålder. Av den förmögenhet, han samlat, gick en del till allmännyttiga ändamål: till Uppsala universitet (60,000 dlr kmt), vetenskapsakademin, frimurarbarnhuset, kyrkan och församlingen i Österåker, där han vilar bland sina förfäder under en minnestavla med vapen och inskription samt följande eftermäle: »Sextiårig utövning av utmärkta kunskaper förvärvade honom ett rykte, som eftervärlden skall bevara».

Författare

J. Åkerman.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Utförlig förklaring om friska sårs egenskaper i af-seende til deras särskilta natur, kännetecken och påfölgder, med bihang af några slutsatser, om deras lethalitet samt huru och i hwad form eller ordasätt wittnesbörd deröfwer må lämnas. Sthm 1745. 340 s. — Genaste sättet at inrätta och underhålla et lazaret eller sjukhus, så at det innom få år måtte ärnå en ansenlig tilväxt. Sthm 1746. 18 s. — Rön och anmärkningar vid svul-naden, Spina bifida kallad (VA Handl., Vol. 9, 1748, s. 287—296). Rön om hankars nytta i svarta starren, som fölgde på hvarannändags frossan (ibid., Vol. 10, 1749, s. 275—281). — Tal om fostrets sjukdomar i moderlifvet. Sthm 1750. (VA Prassidietal 13

Källor och litteratur

Källor: Krigsexp. registr., biographica, RA; Åminnelsetal över A 29 okt. 1806 i VA av D. Schulz von Schulzenheim (1806) samt 20 nov 1806 av G. J. Adlerbeth (1806); O. E. A. Hjelt, Olof af Acrel, den sv. kirurgins fader (1884); G. Naumann, Ur den sv. kirurgiens historia under adertonde seklet (Hygiea, 1914); J. F. Sacklén, Sveriges läkare-historia, 1 (1822); C Santesson, Af skedstal.. . 19 apr. 1885 (Hygiea, 1886; behandlar Olof af Acrel); J. Åkerman, Olof af Acrel (Hygiea, 1906)

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olof Acrel, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5510, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Åkerman.), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5510
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olof Acrel, urn:sbl:5510, Svenskt biografiskt lexikon (art av J. Åkerman.), hämtad 2024-04-16.