Claes A Adelsköld

Född:1824-09-07 – Alingsås landsförsamling, Älvsborgs län (på Nolhaga.)
Död:1907-10-01 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Ingenjörsofficer


Band 01 (1918), sida 79.

Meriter

2. Claes Adolf Adelsköld, den föregåendes sonson, f. 7 sept. 1824 på Nolhaga vid Alingsås, d 1 okt. 1907 i Stockholm. Föräldrar: ryttmästaren vid Västgöta dragoner Jan Anders Adelsköld och Sofia Ulrika Tham. Volontär vid Göta artilleriregemente 20 maj 1840 och passerade där graderna; bevistade tilllika lektioner vid Chalmerska slöjdskolan i Göteborg; student i Lund 11 mars 1842; deltog i skandinaviska studentmötet i Köpenhamn s. å.; erhöll transport till Värmlands fältjägare; sergeant där 21 febr. 1844; avlade officersexamen 30 apr. s. å.; underlöjtnant utan lön 19 dec. s. å.; idkade från år 1847 praktisk ingenjörsverksamhet, särskilt vid järnvägsanläggningar ; företog åtskilliga studieresor till utlandet; erhöll underlöjtnants lön 19 maj 1848; andre löjtnant 17 apr. 1850; löjtnant i väg- och vattenbyggnadskåren 13 mars 1852; kapten 12 apr. 1855; tjf. chef i norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet 24 nov. 1857; deltog i riksdagen 1862–63 och var därunder suppleant i statsutskottet; major i väg- och vattenbyggnadskåren 25 apr. 1862; ledamot i kommittén angående upplåtelse av Skepps- och Kastellholmarna till Stockholms stad 26 maj 1863–26 febr. 1864; chef i mellersta väg- och vattenbyggnadsdistriktet 22 aug. 1865; var från år 1865 statens ombud i Hjälmare kanal- och slussverks direktion samt från 1892 tillika ordförande däri; erhöll avsked från chefsbefattningen 22 jan. 1875; var därefter bosatt på den 1876 återförvärvade familjeegendomen Nolhaga samt i Stockholm; ledamot av riksdagens första kammare för Västerbottens län 1876–84 och för Blekinge län 1885–93 och var därunder bl. a. suppleant i statsutskottet 1876 samt ledamot i bevillningsutskottet 1877 och 1878; statsrevisor 1877 och 1878; ledamot i riksdagshusbyggnadskommittén 9 sept. 1880–7 febr. 1881. R.VO 1859; R.NO 1863; LVA 1870 (preses 1892–93); KVOlkl 1875; LVVS 1879; innehade dessutom flera utländska ordnar.

Gift 1) 26 sept. 1852 med Amalia Josefina Florman, f. 26 febr. 1824, d 4 mars 1859, dotter till borgmästaren i Karlstad Anders Florman; 2) 30 juni 1861 med Sara Gustava Brolin, f. 16 1844, dotter till rådmannen i Söderhamn Gustav Brolin.

Biografi

Sin främsta insats har A. gjort som järnvägsbyggare. Redan tidigt röjde han mekaniska anlag, men både av ekonomiska och familjehänsyn måste han först ägna sig åt militäryrket och fick endast på lediga stunder tillfälle att följa den tekniska undervisningen vid Chalmerska slöjdskolan i .Göteborg. Förflyttningen till Värmland kom dock snart att giva den rätta riktningen åt hans bana. Sommaren 1847 tjänstgjorde han som biträde åt kaptenen i flottans mekaniska kår K. E. Norström vid vägutstakning i norra delen av landskapet, och genom honom bands han kort därefter vid de järnvägsföretag, som vid denna tid planerades i Värmland. A. var sålunda den, som (5 maj 1849) kom att taga det första spadtaget på den första svenska järnvägen, den lilla Frykstabanan mellan sjön Fryken och Klarälven. Följande år började hans självständiga verksamhet som järnvägsbyggare, vid Kristinehamn—Sjöändans järnväg, och det dröjde därefter ej länge, innan han blev »ensam järnvägskung» i Värmland. Det var visserligen endast mindre, lokala banor, det här var frågan om, samtliga anlagda för hästdragkraft och närmast avsedda att till ett sammanhängande trafiknät sammanknyta de befintliga sjö- och kanaltrafiklederna; för sin tid spelade de dock för landskapet en ganska viktig roll. A: s första större verk var anläggningen av Gävle—Dala järnväg, vid vilken han 1855 vid trettiett års ålder anställdes som chefsingenjör; det var ett arbete av betydande svårigheter under en tid, då erfarna medhjälpare så gott som helt och hållet saknades – de krafter, som funnos, voro i regel bundna vid det samtidigt pågående statsbanebygget – och då även själva arbetsstyrkan till följd av de ekonomiska konjunkturerna ofta växlade till antal och sammansättning. Härtill kom, att företagets finansiella ställning ingalunda var lysande, vilket tvang till sparsamhet och inskränkningar i arbetets anläggning; de olägenheter, som härav följde, särskilt i fråga om järnvägens lutningsförhållanden, kunna dock säkerligen icke läggas A. till last. Under den följande tiden fram till mitten av 1870-talet knytes A:s namn till flertalet av de viktigare då anlagda enskilda järnvägarna; så har han haft högsta ledningen av byggandet sig anförtrodd vid Söderhamn—Bergvikens, Hudiksvall—Forsa, Borås—Herrljunga, Ystad—Eslövs, Landskrona—Eslövs, Kristianstad—Hässleholms, Växjö—Alvesta, Köping—Uttersbergs, Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga, Uppsala—Gävle och Stockholm—Västerås—Bergslagens järnvägar, vid den sistnämnda visserligen endast en kort tid, då han här snart avgick till följd av uppkommen meningsskiljaktighet med styrelsen. Därjämte har han varit kontrollerande ingenjör vid Oxelösund—Flen—-Västmanlands, Filipstad—Nordmarks, Pålsboda —-Finspångs och Frövi—Ludvika järnvägar samt anställt undersökningar för ett stort antal andra, däribland för den först planerade förbindelsen Falun—Västerhavet (sedermera Bergslagernas järnvägar). Sammanlagda sträckan av de järnvägar, som A. planlagt och uppgjort förslag till i Sverige och Finland, kan uppskattas till omkring 4,000 km., och av dessa har han under eget befäl utfört eller kontrollerat utförandet av inemot en tredjedel. — Vid sidan av själva järnvägsbyggandet framträdde A. också som konstruktör av broar och av rullande materiel; av brobyggnadsarbeten har han utfört eller uppgjort ritningar till över ett hundratal, bland vilka särskilt äro att märka bron över Göta älv vid Huvudnäsfallet på Uddevalla—Vänersborg—Herrljunga järnväg, möjligen världens första stålbro, samt broarna över Ume älv och över Uleälvens trenne grenar vid Uleåborg i Finland. Likaså har han utövat verksamhet på andra ingenjörsområden, såsom vid sjöavtappningar, kanaliseringsarbeten, hamnbyggnader; bl. a. har han uppgjort planen till upprensning av Indalsälven och ritningarna till skeppsdockan å galärvarvet i Stockholm, vilket senare arbete också utfördes under hans kontroll (1874–79). Av projekt, som icke kommit till verkställighet, kan särskilt framhållas det av den s. k. Skeppsholmskommittén (1864) framlagda, i huvudsak av A. i förening med majoren B. J. Jonzon uppgjorda förslaget till nytt fullständigt etablissemang för flottan vid Hustega-fjärden utmed Lidingön; förbundet med detta var också en plan till ordnande och utvidgande av Stockholms hamn genom upptagande av nya inlopp till Mälaren från Saltsjön med damm-och slussbyggnader vid Essingen. Även i fråga om den järnvägsnätet söder och norr om Mälaren sammanbindande banan genom Stockholm framkastade A. (1868) ett eget, visserligen icke närmare utfört, projekt: med utgångspunkt från någon lämplig plats på västra stambanan mellan Södertälje och Stockholm borde den på höga viadukter, så att fartygen kunde passera därunder, övergå Essingesunden samt därefter sträcka sig till Karlberg för att där förenas med Uppsalabanan. — I den vid 1862–63 års riksdag livligt debatterade frågan om de svenska järnvägsanläggningarnas spårvidd intog A. en medlande ståndpunkt mellan de bägge motsatta ytterligheterna, vilka förordade å ena sidan enbart bredspåriga (normalspåriga) och å andra sidan enbart smalspåriga järnvägar; enligt hans åsikt, för vilken han fick tillfälle att redogöra i statsutskottet och vilken till sist också blev den segrande, borde stam- och huvudbanorna samt de viktigare sammanbindningsbanorna mellan dem fortfarande utföras med normal spårvidd liksom med det mest solida byggnadssätt i övrigt, utan hänsynstagande i första rummet till kostnaden, medan däremot bibanor och lokalbanor borde utföras efter den trafiks fordringar och de lokala förhållanden, för vilka de voro avsedda, således smalspåriga, om bättre ekonomiskt resultat kunde vinnas därmed. A. sträckte sig dock aldrig därhän, att han påyrkade en gemensam spårvidd för de smalspåriga banorna; det system, han förordade, ledde därför lätt till den olägenheten, att antalet växlande spårvidder blev abnormt stort.

Med avskedstagandet från väg- och vattenbyggnadskåren, framkallat i förtid väsentligen till följd av A:s utpräglade självständighetsbegär, var hans bana som praktiserande ingenjör avslutad. Det var härefter, vid sidan av en omfattande verksamhet som stor godsägare, de politiska intressena, som kommo att dominera. I aderton år (1876–93) tillhörde A. riksdagens första kammare, där han slöt sig till den liberala och frihandelsvänliga fraktionen och flitigt framträdde både som debattör och motionär. Hans inflytande var dock mindre, beroende utom på den allmänna oppositionsställning, i vilken han stod till kammarens majoritet, även på den tillspetsade form, han stundom gav sina yttranden; också hans lågmäldhet torde ha bidragit till att försvaga deras verkan. Mest uppseende och på samma gång mest klander bland hans motioner framkallade den vid 1883 års riksdag väckta, av K. P. Arnoldson samtidigt i andra kammaren framförda, angående Sveriges neutralisering »i överensstämmelse med den moderna folkrättens grundsatser». Den betraktades, om också reservationer för A:s personliga ställning kunde göras, såsom ett uttryck för försvarsnihilistiska strävanden och ansågs så mycket betänkligare vid ifrågavarande tidpunkt, som ett kungligt härordningsförslag samtidigt förelåg, på vars öde den kunde menligt inverka. A. var emellertid såväl vid detta tillfälle som senare (1885, 1891, 1892) en avgjord motståndare till de från regeringens sida framlagda förslagen, vilka enligt hans åsikt voro uppbyggda på oriktiga grunder och över huvud icke togo tillräcklig hänsyn till Sveriges försvarspolitiska läge. Framför allt var A. angelägen att gentemot lantförsvarsintresset betona flottans och kustförsvarets betydelse; endast ett kraftigt sjöförsvar kunde bereda landet ett effektivt skydd, under det lantförsvaret även med starka utvidgningar måste bli ofullständigt och otillräckligt. I fråga om grunderna för lantförsvaret uppträdde han mot regeringsförslagens (1891, 1892) system stam och beväring och framförde yrkanden på en uteslutande på allmän värnplikt byggd härordning. Ett samlat uttryck för sina idéer på försvarsväsendets område gav han i den motion angående ett kombinerat lant- och sjöförsvar, som han framlade vid urtima riksdagen 1892.

A. var en mångfrestande natur. Vid sidan av sina mångahanda göromål och uppdrag medhann han också att som amatör försöka sig på flera av de sköna konsterna, sången, musiken, målarkonsten; dock var det endast som skriftställare, särskilt på den biografiska skildringens område, han kom att utöva någon egentlig verksamhet. För vetenskapsakademin författade han sålunda flera levnadsteckningar, däribland den ingående, på djup sympati för föremålet grundade över John Ericsson. Sina egna levnadsminnen framlade han i ett vidlyftigt memoarverk »Utdrag ur mitt dagsverks- och pro diverse-konto», däri dock hans politiska verksamhet endast mera tillfälligt berördes. En uppgift av större räckvidd upptog han, då han i ett verk över »Karl den tolfte och svenskarne» ville giva »en såvitt möjligt objektiv, obeslöjad och klar inblick i vårt svenska fäderneslands mest ödesdigra period». Arbetet blev emellertid väsentligen förfelat, då han alltför okritiskt anslöt sig till Fryxells partiska ståndpunkt och endast ytterligare drev denna till dess konsekvenser; av den objektiva skildringen blev blott en stridsskrift mot konungen.

Författare

A. B. Carlsson.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: En utflygt på Gefle—Dala jernväg. (Handbok för resande på Gefle—Dala jernväg.) Gävle 1860. 12: o 88 s. -\-> 4 pl. — Om studsare. En handledning för skarpskyttar i dess behandling och användande. Sthm 1861. 40 s. — Förslag till jernvägarnes riktning norr om Stockholm. Sthm 1863. 12: o 13 s. + 1 karta. — Nils Ericson (VA Lefnadsteckningar, Bd 2, 1878—85, s. 65—87). — Kan Sverige bära kostnaderna för den föreslagna försvarsorganisationen? Några ord till svenska folket och dess ombud vid riksdagen af en fosterlandsvän. Sthm 1883. 24 s. -j- 1 tab. (Anon.) — John Ericsson om försvarsfrågan. Sthm 1883. 16 s. — Anspråkslösa funderingar i militära och statsekonomiska frågor af en gammal »Farbror». Sthm 1885. 48 s. -f- 2 tab. (Anon.) — »Från hunger och dyr tid bevare oss milde Herre Gud I» Anförande mot lifsmedels-tullar i riksdagens första kammare 28 febr. 1887. Sthm 1887. 16: o 32 s. — En resa till Nordkap. Verklighet och dikt skildrad i bref från bror »Pirre» till syster »Annika». Sthm 1890. 154 s. -j-' 4 pl. — Anförande i försvarsfrågan uti riksdagens första kammare 17 mars 1891. Jemte tillägg. Sthm 1891. 21 s. — »L'espero». Hymne dans la langue nouvelle »Esperanto» mis en musique et dedié au congrés international de la paix assemblé å Rome 1891. Sthm 1891. 2 bl. — Äfventyr under en resa till Bornholm sommaren 1891. Verklighet och dikt, allvar och skämt. Sthm 1892. 143 s. + 1 portr., 3 pl. — Förslag till ordnande af Sveriges försvar. Motion vid urtima riksdagen 1892. Sthm. 1892. 54 s. Otto Edvard Carlsund (VA Lefnadsteckningar, Bd 3, 1886—94, s. 161—219). — John Ericsson (ibid., Bd 3, s. 355—642; även ss. självständigt arbete: John Ericsson. Biografiska teckningar. Sthm 1894. 288 s. -f- 5 pl.). — Förslag till lag om ålderdomsförsäkring. Motion väckt i riksdagens första kammare 21 jan. 1890 med ändring och tillägg. Sthm 1894. 30 s. — Engelns julklapp. Storstadsbild af Cl. A—d. Sthm 1894. 22 s. — Utdrag ur mitt dagsverks- och pro diverse-konto. Autobiogra-fiska anteckningar m. m. D. 1—2. Sthm 1898, 99. VII, 355, 492 s. -f- 2, 5 pl. 2: a uppl. D. 1—4. Sthm 1899—1901. VII, 352, 496, 386, 540 s. -(- 2, 5, 5, 28 pl. — Minnesord vid aftäckningen af John Ericssons monument i Stockholm 14 sept. 1901. Sthm 1901. 21 s. + 4 pl. — Karl den tolfte och svenskarne. D. 1—2. Sthm 1902—03. 452, 550 s. + 1 pl., 1 karta. — Tuberkulosfaran i Sverige och förslag till dess minskning af Cl. A—d. Sthm 1904. 16 s. — Handlingar rörande Åsbyköpets öfvertagande utaf Hjälmare kanal- och slussverks aktiebolag samt ett uttalande därom af Cl. Adelsköld, verkställande direktör vid Hjälmare kanalbolag. Sthm 1904. 20 s. — Uttalanden i malmfrågan och andra i sammanhang med denna på dagordningen stående för Sverige viktiga frågor. Sthm. 1907. 139 s. — Om ny-stafningen. Sthm 1907. 28 s. — Konung Gustaf Eriksson Wasa. En minnesruna. Sthm 1907. 134 s. -f- 1 portr. — Tidningsuppsatser, särskilt i kommunikations- och försvarsfrågor.

Källor och litteratur

Källor: C. Adelsköld, Utdrag ur mitt dagsverks- och pro diverse-konto (se ovan); första kammarens prot.; Kungl. väg- och vattenbyggnadskåren 1851—1901. Minnesskrift (1904); nekrologer i Tekn. tidskr. 1907 och kalendern Svea 1908.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Claes A Adelsköld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5528, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. B. Carlsson.), hämtad 2017-11-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5528
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Claes A Adelsköld, urn:sbl:5528, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. B. Carlsson.), hämtad 2017-11-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se