Georg Adlersparre

Född:1760-03-28 – Myssjö församling, Jämtlands län (på militiebostället Hovermo)
Död:1835-09-23

Skriftställare, Arméofficer, Landshövding, Statsråd, En av rikets herrar, Kuppmakare


Band 01 (1918), sida 158.

Meriter

2. Georg Adlersparre, den föregåendes broder, f. 28 mars 1760 å militiebostället Hovermo vid Storsjön i Jämtland, d 23 sept. 1835. Student i Uppsala 1774; volontär vid livregementet till häst 1 dec. 1775; kvartermästare 20 sept. 1776; kornett 10 sept. 1777; stabslöjtnant ;25 okt. 1782; löjtnant 28 maj 1783; ryttmästare i regementet 23 jan. 1786; stabsryttmästare 21 nov. 1789; deltog i kriget mot Hyssland år 1790 och blev därunder tillfångatagen i affären vid Niveri; återkom ur fångenskapen 15 nov. s. å.; brigadadjutant 1791; erhöll avsked från ryttmästarbeställningen 17 sept. 1792 samt ur armén 12 maj 1794; major i armén 23 apr. 1808; överstelöjtnant och överadjutant 30 juli s. å.; befälhavare för värmländska fördelningen 1809; efter statsvälvningen medlem av regeringskonseljen 26 mars och statsråd 9 juni s. å.; friherre 29 juni s. å.; generaladjutant och överste i armén s. d.; erhöll avsked från statsrådsämbetet 14 maj 1810; landshövding i Skaraborgs län s. d.; generalmajor 14 jan. 1812; greve 7 okt. 1816; en av rikets herrar 4 juli 1817; erhöll avsked från landshövdingämbetet 24 febr. 1824 samt ur armén 2 mars s. å.; ordförande i. statsrevisionen 1827. RSO 1790; LVA 1802 (preses 1804); KSO 1809; arbetande HedLKrVA 1810; KmstkSO 1811; HedLLA 1812; RoKavKMO 1818.

Gift 10 sept. 1809 med Lovisa Magdalena Linroth, f. 20 jan. 1784, d 8 nov. 1866, dotter till kaptenen Karl Axel Linroth.

Biografi

A. uppfostrades till sitt fjortonde år i hemmet. Fadern var en man av ojämnt lynne, stundom bittert och häftigt ända till sjuklighet. Själv adlad, var han utpräglad antiaristokrat, och med allmogen i sin bygd stod han på god fot, delande och stödjande dess intressen. Modern, vilken dog, då sonen endast var tre år gammal, beskrives som en vek och känslig natur. Från A: s äldre år finnas flerfaldiga uttalanden, som visa, att de intryck, han under barndomstiden i Jämtland erhållit av natur och omgivning, satt märke i hans utveckling. Måhända ligger den ursprungliga förklaringen till det dunkla och motsägelsefulla i hans karaktär i det arv, han mottagit av föräldrarnas skilda lynnesdrag.

Efter en kortare vistelse i Uppsala inträdde A. på den militära banan. Inom sitt regemente kom han snart att spela en framträdande roll som skicklig och i teoretiskt avseende kunnig militär. Av sin chef, hertig Karl, användes han vid utarbetande av reglemente för den kår, han tillhörde, och han synes vid denna tid grundlagt ett förtroligt förhållande till hertigen, som senare icke blev utan betydelse. I huvudsakligt syfte att förkovra sin militära utbildning företog A. 1784 en resa till Preussen, varunder han i Berlin på tyska författade en avhandling om »Inhuggning med tungt kavalleri», vilken med bifall föredrogs på gardesklubben. I Gustav III: s finska krig deltog A. under G. M. Armfelts befäl. Under en honom anförtrodd expedition utmärkte han sig synnerligen i träffningen vid Niveri, där han med sin trupp stod mot en femtondubbelt överlägsen fiende. A. blev dock »efter ett övernaturligt tappert motstånd» övermannad och som krigsfånge förd till Ryssland (1790). Efter den kort därpå avslutade freden sändes A., som uppmärksammats av Gustav III, i en hemlig beskickning till Norge för att i detta land utforska stämningen för en blivande förening med Sverige. Redan nu väcktes sålunda hans intresse för en idé, för vars förverkligande han sedermera skulle komma att nedlägga ett hängivet och målmedvetet arbete. Under förmyndarregeringen vidtager efter avskedstagandet ur krigstjänsten ett nytt skede i A:s liv, vad man skulle kunna kalla den litterära perioden. Hans namn blir snart ett av de ryktbaraste i landet, och hans ledarställning inom den yngre generationen, vars åskådningar och idéer han förfäktade, var allmänt erkänd. A: s betydelsefulla arbete under 1790-talet för höjandet av Sveriges andliga liv torde också höra till de minst omtvistade av hans insatser. Orsakerna till hans förändrade levnadsbana voro dels felslagna förhoppningar om befordran, dels och i främsta rummet utpräglad böjelse för litterära sysselsättningar under ett liv, där han, obunden av ämbetsplikter, kunde fritt tillfredsställa, vad han benämner sin »huvudpassion», »tranquileteten». Redan vid unga år hade A. efter tidens sed försökt sig i diktkonsten och därvid bland annat uppträtt i tävlan med Thorild i sällskapet Utile dulci. A:s anlag lågo dock icke åt det poetiska hållet — icke utan skäl kallar Thorild hans vers »omogna, ortodoxa» —, och det var andra områden, som längre fram upptogo hans intresse. Efter att i början av 1790-talet ha påbörjat en serie »Krigssamlingar» och utgivit tvenne delar levernesbeskrivningar över »namnkunnige statsmän» fann A. en plan för sin litterära verksamhet, varigenom han kunde nå vidsträckta kretsar av den bildningssökande allmänheten. År 1795 utkom, redigerad av hans hand, en periodisk skrift, kallad Läsning för landtmän, vilken sedermera från år 1797, utvidgad och något ombildad, fortsatte under den förändrade titeln Läsning i blandade ämnen till och med år 1801, då tidskriften upphörde. Planen för densamma var helt och hållet i upplysningstidevarvets encyklopediska stil: en mångfald av ämnen behandlades, omfattande sedelära, vitterhet, vetenskaper och näringar, över huvud allt, som kunde befordra spridandet av kunskaper. Några djupare studier hade väl A. ej bedrivit, men han var väl bevandrad särskilt i de franska upplysningsfilosofernas arbeten — Voltaire's skrifter utgjorde för honom ännu på ålderdomen en älsklingsläsning. Att döma av ett redan 1783 anonymt utgivet översättningshäfte, upptagande huvudsakligen stycken av Maupertuis, hade hans intressen tidigt dragits åt detta håll. Han hade dessutom mottagit starka intryck av den vid denna tid i Danmark pågående politiska reformverksamheten, varom vittnar ett flertal i tidskriften införda översättningar från danskan, behandlande uppfostrings- och jordbruksfrågor. Adam Smith's ekonomiska teorier funno i A. en ivrig anhängare, och han torde vara den förste, som i Sverige gav dem allmännare spridning. I det hela var tidskriftsföretaget präglat av äkta upplysningsentusiasm, och det kan betraktas som ett typiskt uttryck för 1700-talsliberalismens reformsträvanden i vårt land. Dess stora framgång och anseende bland den svenska allmänheten berodde till väsentlig del på A: s förmåga att kring sig samla som medverkande så gott som alla landets förnämsta pennor, Leopold, A. G. Silverstolpe, Hans Hierta m. fl. Själv var han medelpunkten i derina krets, som på samma gång sökte bevara det bästa av upplysningstraditionerna från Gustav III och föra fram den nya tidens frihetsidéer. Av de styrande betraktades A: s förehavanden tämligen snart med misstroende, och tidskriften, vilken beskylldes för jakobinska tendenser, gick på detta håll vanligen under det betecknande namnet »Läsning i brännbara ämnen». I en uppsats, »Hvad är jakobinism?», intagen i 1797 års årgång, söker A. fria sig från den emot honom framkastade beskyllningen och bevisa, att begreppen jakobinism och despotism sammanfalla. Av hans övriga artiklar förtjäna att framhävas tvenne längre uppsatser, den ena med titeln »Enkel rättvisa eller bon sens i Sveriges nuvarande finänsangelägenheter» (årg. 1800), den andra avhandlande »Svenska adelns bestämmelse» (årg. 1801). Den förra är märklig på den grund, att den innehåller i utkast det program i realisationsfrågan, vilket kort därpå framfördes av det oppositionella partiet vid 1800 års riksdag. Den senare uppsatsen, vilken tydligen är skriven under intryck av riksdagshändelserna i Norrköping, kan med en viss rätt betraktas som en programskrift för den yngre adelsoppositionen. Fasthållande den gamla svenska uppfattningen av adeln som det offentliga ståndet, utvecklar A. här, i anslutning till Montesquieu's teori om aristokratin som en modererande mellanmakt i den konstitutionella monarkin, detta stånds politiska och samhälleliga uppgifter. Av lätt förklarliga skäl vår det nödvändigt i en tid, då tryckfriheten var till det yttersta kringskuren och regeringens skuggrädsla uppdriven till sin höjdpunkt, att med en viss försiktighet föra tilltorgs politiskt aktuella frågor. A. fick dock tillfälle att i ovannämnda uppsatser offentligen bringa på tal sådana »brännbara» frågor som representationsrättens utvidgning till hittills från riksdagen uteslutna samhällsklasser samt att, om ock i förtäckta ordalag, uppvisa bristerna i den svenska författningen under jämförelse med den fria engelska konstitutionen.

Vid 1800 års riksdag verkade A. för samma idéer, speciellt i de statsekonomiska frågorna, vilka han förfäktade i sin tidskrift. Inom den unga riddärhusoppositionen blev han en av de ledande krafterna och sökte med hjälp av sina menings- fränder, främst bland dessa sin vän Hans Hierta — enligt uppgift av A. bodde de i Norrköping »i samma kammare» —, att i den s. k. publicitetsstriden hävda principen om offentlighet i finansförvaltningen. Oppositionens framträdande var dock mera rikt på dramatiska knalleffekter än på praktiska arbetsresultat, även om vissa viktiga medgivanden av regeringen uppnåddes. Det blev nära nog en taktik att demonstrera förbittringen över lidna motgångar genom avsägelse av uppdrag och plats i riksdagen. Sålunda avsade sig A., då lantmarskalken med anledning av ett av major Holst ingivet memorial — A. har med orätt utpekats som dettas egentliga upphovsman — vägrade proposition i frågan om riksgäldsverkets publicitet, sitt ledamotskap i hemliga utskottet. Vid det bekanta uppträdet på riddarhuset den 29 maj gick A. väl ej så långt som flera av hans yngre partivänner, vilka avsade sig adelskapet, men han avstod jämte sju andra av oppositionens medlemmar sin rätt att för den innevarande riksdagen deltaga i adelns förhandlingar.

Efter riksdagen blev A. om möjligt i ännu högre grad än förut en persona ingrata på högsta ort. På grund av ingripande från regeringen upphörde »Läsningen» året därpå, och det supplementshäfte, A. kort efteråt lät trycka, belades med kvarstad. Förgäves, begärde han tillstånd att utgiva nya publikationer. Som »filosofen på Aludden» — så kallad efter sitt lilla under Djursholm belägna lantställe — tillbragte A. i avskildhet och lugn de följande åren, sysselsatt med studier och skriftställen. Ett flertal under denna tid författade skrifter blevo aldrig utgivna och äro troligen förkomna (jmfr CA.Adlersparre, 1809 års revolution och dess män 1, s. 120 o. följ.). Emellertid längtade A. att komma ifrån den overksamhet, vari han försatts. Sedan han 1804 utan resultat uppvaktat konungen, blev han slutligen på våren 1808 genom hertig Karls bemedling återtagen i krigstjänst samt tilldelad västra armén, där han tämligen snart under Armfelts överbefäl erhöll ledningen av högra flygeln.

Det blev dock ej krigisk verksamhet, som företrädesvis kom att upptaga A: s tid, om man undantar hans deltagande i några smärre, obetydliga skärmytslingar, som då och då avbröto vapenstillheten på båda sidor om den svensk-norska gränsen. Under senare hälften av år 1808 växte sig den tanken allt fastare inom skilda delar av landet, att ett fortsatt bibehållande av konung Gustav IV Adolf som ledare av Sveriges öden i den stora världskampen var liktydigt med fosterlandets snara undergång. En vitt utgrenad sammansvärjning kom till stånd, med konungens avlägsnande från tronen som mål, och vann snart talrika anhängare så väl inom armén som de civila ämbetsmannakretsarna i Stockholm. Här utgjordes revolutionshärden av den s. k. Ceder-strömska klubben, bland vars ledande krafter räknades löjtnant Jakob Cederström och Hans Järta. Man var ivrig att gå till handling, men man saknade en ledare med auktoritet och förmåga att planmässigt förbereda ett företag, så ansvarsfullt som det tillärnade. Den önskade ledaren fann man slutligen i A., som också syntes besitta de erforderliga egenskaperna. Hans anseende som insiktsfull och oförskräckt politiker var stadgat på grund av hans allmänt kända hållning under de första åren av Gustav IV Adolfs regering, och inom sin armékår kunde han räkna på obegränsad tillit av officerare och manskap. I vad mån A. under ett tidigare stadium varit underkunnig om den revolutionära rörelsen, är svårt att avgöra. Av majoren K. H. Anckarsvärd, vilken på hösten 1808 spelade främsta rollen som »uppviglare» inom västra armén, blev han flera gånger förgäves uppmanad att sätta sig i spetsen för upprorsverket. Själv har A. i sin dec. 1810 avgivna berättelse om revolutionen bekant, att han till en början »med mindre livlighet än de flesta» omfattade tanken på en resning. I nov. 1808 hade han erhållit entledigande från sitt befäl och var kallad till rådplägning med konungen i Stockholm men höll sig under förevändning av ett genom kullkörning åsamkat benbrott kvar i Värmland, avvaktande händelsernas gång. Äntligen fattade A. vid jultiden sitt beslut, föranledd av ytterligare anmaningar och oroande underrättelser, däribland ryktena om den i Erfurt mellan Napoleon och Alexander överenskomna delningen av Sverige. »Jag såg med häpenhet», omtalar A., »att Sverige icke längre skulle behålla sitt urgamla ärorika namn, att det ej längre skulle räknas ibland Europas nationer och att svenskar inom kort icke skulle äga ett fädernesland. Det hopp, man ägt, att konungens sinne skulle ännu kunna ledas till klokhet och saktmod, syntes vara alldeles försvunnet. Sedan jag hela natten haft dessa sorgliga utsikter för ögat, fattade jag mitt beslut att med alla de medel, jag kunde upptänka, biträda dem, som föresatt sig att frälsa fäderneslandet. Jag såg framgångens säkerhet i mina kamraters mod, fosterlandskänsla, lugna ståndaktighet och personliga förtroende till mig, varav minnet aldrig kan utplånas ur mitt sinne». — Efter detta sitt beslut tog A. med energi i sin hand hela ledningen av revolutionsföretaget i Värmland. Till de i de kringliggande landskapen befintliga regementena sändes pålitliga ombud för att värva anhängare. Personligen sammanträffade A. med chefen för vänstra flygeln, sin gamle krigskamrat överste Posse, i Ökna gästgivargård och överenskom med honom om ett gemensamt uppträdande. Här skrev han på aftonen 8 jan. 1809 den sedermera så ryktbara revolutionsproklamationen. »Vi voro lika färdiga», förklarar. A., »i slutet av januari som sedan vid det verkliga uppbrottet». Vad som fördröjde detta, var väntan på fullbordandet av de planer, som förehades av revolutionärerna i Stockholm. Här var inom den Cederströmska kretsen uppgjort, att man skulle bemäktiga sig konungens person, vilket företag var utsatt till 8 febr. Grenom Hans Järtas ingripande blev allt i sista stund omintetgjort — han uttalade därvid bland annat ett djupt misstroende gentemot A:s ledarförmåga, vilket hade till följd, att den gamla vänskapen mellan de båda männen för alltid blev bruten. Om dessa händelser blev A. underrättad först i slutet av febr., men han tvekade ej ett ögonblick att på egen hand fullfölja, vad han börjat. Uppbrottsorder utgingo till arméns olika avdelningar, vilka samlades i Karlstad, där A. 7 mars hälsade trupperna och mottog deras entusiastiska försäkran om trohet. Anckarsvärd avfärdades över gränsen till norska lägret för att utverka löfte om fientligheternas inställande och medförde vid sin återkomst om några dagar lugnande försäkringar från den norske överbefälhavaren, prins Kristian August av Augustenburg. Norrmännens stridskrafter voro för övrigt sådana, att föga från detta håll var att befara.

Under värmländska fördelningens uppehåll i Karlstad trycktes och spreds över hela landet deri sedan början av jan. färdiga proklamationen. Avfattad i ett språk, som högt beundrades av samtiden, är den till innehållet tämligen obestämd och svävande. Med en viss misstänksam förtegenhet fördolde A. omsorgsfullt sina innersta syften och planer, och proklamationen ger därom endast föga upplysning. Som revolutionens mål anges, att åt »rikets fäder och lagstiftare» skulle beredas frihet att sammanträda och besluta om fäderneslandets angelägenheter. Utåt borde fred snarligen sökas, och med en förblindad optimism, som endast kan förklaras av en allmänt utbredd vanföreställning om Sveriges utrikespolitiska läge, uttalas lösliga förhoppningar om Napoleons ädelmod och grannarnas fredsbenägenhet, sedan Gustav IV Adolf väl blivit avlägsnad. Från Karlstad ryckte revolutionsarmén till Örebro, överallt hälsad med tillfredsställelse av befolkningen. I sistnämnda stad mottog A. 14 mars på kvällen underr rättelse om den dagen förut lyckligt utförda statskuppen i Stockholm. Hos honom synes nyheten härom knappast ha väckt odelad glädje, och man spårar i hans uppträdande ganska mycken tveksamhet om hur han borde handla i den nu med ens förändrade situationen. I ett avseende blev hans ursprungliga plan orubbligt fullföljd: med hela sin styrka fortsatte han marschen till huvudstaden trots anmaning från hertigen-regenten att endast medtaga »hälften av de mest pålitliga trupperna». Icke utan skäl hyste A. misstro till regeringen i Stockholm, och hans vägran att »lyda order» kan i detta fall knappast med fog klandras. Det kan nämligen ej förtänkas honom, om han i den oklara situation, som var, och med det ansvar, han påtagit sig, ville bevara i sin hand oförminskade resurser att öva inflytande på händelsernas gång även i det följande. Mera anledning till tadel ger A:s hållning några dagar senare, då han erhöll meddelande om den åländska arméns trångmål och ryssarnas anryckning mot Grisslehamn. Endast gynnsamma omständigheter gjorde, att hans brist på beslutsamhet i detta dilemma ej fick en ödesdiger räckvidd. Vid denna tidpunkt yppade han äntligen sina politiska framtidsplaner, för vilka han redogjorde i en till hertigen-regenten ställd promemoria, dat. Tibble 21 mars (det s. k. Tibbleprogrammet). Detta gick i korthet ut på att regeringskonseljen, rensad från f. d. konungens anhängare, skulle tillökas med två präster, två borgare och två bönder, varefter hertig Karl, stödd på trupperna och Stockholms borgerskap, skulle låta utropa sig till konung. Sin arvsrätt till tronen skulle han sedermera bevisa inför ständerna, åt vilka skulle uppdragas att utse en tronföljare »av fransk eller dansk fabrik». Den 22 mars intågade A. i huvudstaden och blev genast medlem i den provisoriska regeringen. Sina trupper behöll han samlade under eget befäl, och från högkvarteret i Westmanska huset på Norrmalm utövade han en makt, som gränsade till militärdiktatur.

Tibbleprogrammet förmådde dock A. till all lycka ej genomföra. Det möttes av invändningar, visserligen tämligen lama, även av hans egna underordnade på en av dessa officerssammankomster, som A. hade för vana att anordna vid viktiga besluts fattande, och till allmän förvåning avstod han plötsligt från att fullfölja sina avsikter. I stället upptog han nu planen, att hertigen omedelbart efter riksdagens öppnande skulle utropas till konung. I författningsfrågan anslöt han sig till det på regeringens uppdrag utarbetade s. k. Håkansonska förslaget, vilket det var meningen att förmå ständerna att antaga genom acklamation. Även denna plan gick om intet, och det visade sig, att A: s inflytande efter riksdagens sammankomst var betydligt reducerat. Trots alla ansträngningar av hans vänner och till och med några av hans fiender blev han ej invald i konstitutionsutskottet, och han stod under de betydelsefulla veckorna i maj tämligen isolerad. Hans politik hade lidit ett avgjort nederlag, och det låter sig ej förneka, att det låg en viss rättvisa häri. Det program, A. i Karlstadsproklamationen med så mycken pomp förkunnat, hade han övergivit, och tvärt emot högtidligt avgivna försäkringar hade hans strävan gått ut på att skjuta ständerna åt sidan. Äran av det nya statsskicket tillkommer honom endast i mycket begränsad mån, och han svek i författningsfrågan sina egna traditioner. Under revolutionskrisen hade han lagt i dagen karaktärsegenskaper, som voro ägnade att betänkligt undergräva det förtroende, varmed han till en början möttes: brist på förutseende och handlingskraft och en oberäknelig nyckfullhet i lynnet, som föranledde tvära omkastningar i hans beslut. Med allt detta får dock icke förbises, att A. i ett ögonblick av största våda, då alla tvekade, i klart medvetande om det ansvar, han påtog sig, och det oerhörda vågspel, han inlät sig i, beslutsamt påbörjade det företag, som medförde fäderneslandets räddning. Som revolutionsledare har A. blivit beskylld för att ha låtit sig bestämmas av personliga hänsyn och minutiös omsorg om egen säkerhet, ja, av hans motståndare har insinuerats, att han rent av skulle ha ångrat, vad han inlåtit sig på, efter den lyckliga utgången av det frieri, som han kort efter uppbrottet från Karlstad under vistelsen i Kristinehamn skulle ha framfört till fröken Louise Linroth, sedermera hans hustru. Av A: s bevarade korrespondens framgår, att frieriet ägde rum senare, i brev från Stockholm 3 maj. Det romantiska i den fyrtinioårige revolutionschefens under denna orosfyllda tid ingångna förbindelse minskas ej därav, att bekantskapen med hans blivande fästmö — efter vad denna i sitt gynnsamma svarsbrev erinrar om — inskränkte sig till åtta timmar. De mot A. framkastade beskyllningarna i nyssnämnda hänseende kunna avvisas som grundlösa. Detta gäller även i det stora hela den allvarliga förebråelsen, att han huvudsakligen på grund av fruktan för efterräkningar skulle ha motarbetat den minderårige prins Gustavs bibehållande vid tronföljden. Gustav IV Adolfs avlägsnande från tronen med hela hans ätt var ett önskemål, som A. delade med ett flertal av de ledande revolutionsmännen, och det var tillräckligt motiverat av omsorgen att genom val av en tronföljare med kraft och auktoritet tillförsäkra regeringen ett välbehövligt stöd och kronan en myndig innehavare i händelse av den tilltänkte konungens, den gamle och kraftlöse hertigens, plötsliga bortgång. Därtill kommer, att A. med all sannolikhet redan nu fattat i sikte planen att till svensk kronprins förvärva den man, som sedermera under namn av Karl August erhöll denna värdighet, den norske överbefälhavaren, prinsen av Augustenburg. Tanken på Sveriges förening med Norge har i samband härmed erhållit allt fastare gestalt i A: s sinne, och måhända kunna de norska planerna åtminstone förklara hans iver att så fort som möjligt avsluta revolutionen, även om det måste ske på ett sätt, som betänkligt äventyrade några av dess viktigaste resultat.

Under fortsättningen av 1809 års märkliga riksdag ingrep A. i flera hänseenden på ett avgörande sätt i händelsernas gång. Till stor del tack vare honom förmåddes bondeståndet att uppge sitt envisa motstånd i privilegiestriden och definitivt godkänna regeringsformen. Sitt huvudintresse ägnade A. åt tronföljdsfrågans ordnande, och med en viss rätt kunde han räkna det som sitt verk, att prinsen av Augustenburg trots bittert motstånd från det gustavianska partiets sida blev vald till kronprins. Omedelbart därpå (18 juli) avtågade A. i spetsen för de i Stockholm förlagda trupperna till norska gränsen. Han återupptog här arbetet på förverkligandet av planerna på en förening med Norge. De förhoppningar, han hyst i detta avseende, visade sig emellertid förhastade, och han fick nöja sig med tillfredsställelsen att efter fredsslutet med Danmark på nyåret 1810 ledsaga Karl August på den högtidliga färden till hans nya fädernesland. Att vittgående intriger varit å bane från gustavianernas sida, åsyftande att utestänga den nyvalde tronföljaren, torde numera vara alltför tydligt bevisat, för att den djupa misstänksamhet, A. och med honom ledarna av det konstitutionella partiet hyste gent emot dolda gustavianska stämplingar mot kronprinsens liv, skulle kunna anses fullt omotiverad. A. var varmt fästad vid Karl Augusts person, och de förväntningar, han knöt till dennes framtida verksamhet, voro högt uppdrivna. Så mycket hårdare var det slag, som drabbade honom genom Karl Augusts hastiga död, i maj 1810. Kort förut hade A. lämnat sin plats i statsrådet och på egen ansökan erhållit landshövdingämbetet i Skaraborgs län.

I sin mån vittnar detta steg om den bristande uthållighet, som var ett framträdande drag i A: s karaktär. Av breven till hustrun framgår, att han redan tidigt bestämt sig att vid lämpligt tillfälle draga sig undan ställningen i regeringen. Ingen av 1809 års män var så grundligt hatad av den gamla regimens anhängare som A., och han kände sig uttröttad av det ständiga intrigspel, i vilket han med eller mot sin vilja utgjorde medelpunkten. Som landshövding i Mariestad och sedermera som godsägare på Gustavsvik i Värmland framlevde A. de återstående tjugufem åren av sitt liv, skild från händelsernas brännpunkt. Ett sällsynt lyckligt familjeliv gav honom ersättning för vad han förlorat genom sitt frivilliga tillbakaträdande från en mera inflytelserik verksamhet. Även från riksdagarna höll A. sig borta, om man undantar Örebroriksdagen 1810, där han ivrigt verkade för valet av den av honom föreslagne tronföljarkandidaten, Karl Augusts broder prins Kristian Fredrik. Av de styrande sågs den forne revolutionschefen med en viss misstro, och till Karl Johan stod A. alltid i ett spänt förhållande, som ej kunde överskylas av de utmärkelser, varmed han tid efter annan belönades. Den popularitet, A. vunnit i Norge, sökte kronprinsen utnyttja genom att efter fredsslutet i Kiel erbjuda honom generalguvernörskallet över nordliga delen av Norge, ett anbud, som A. dock både av personliga och principiella skäl avböjde.

Mot slutet av sin levnad kom A. vid tvenne särskilda tillfällen att framträda inför offentligheten på ett sätt, som ånyo tilldrog hans nämn hela den svenska allmänhetens livliga uppmärksamhet. Ena gången var, då han 1827 åtog sig ordförandeskapet, i statsrevisionen, vilken post förut flera frånsagt sig på grund av de svårhanterliga och grannlaga ärenden, bland andra den ryktbara skeppshandelsaffären, som förelåg till revisorernas behandling; andra gången, då A. fyra år senare stod åtalad inför Stockholms stads kämnärsrätt för tryckfrihetsbrott. Denna senare händelse sammanhänger på det närmaste med det verk, som upptog hans sista år. Redan före avskedstagandet från landshövdingtjänsten hade A. återupptagit sin ungdoms litterära sysselsättningar och offentliggjort några smärre arbeten, däribland den synnerligen uppmärksammade skriften om Vasakonungarnas regent värde, där hän med tydligt riktad udd mot samtiden skildrar svenska regentideal från gångna tider. Efter flyttningen till Gustavsvik kunde A. med mera ostört lugn ägna sig åt sina litterära intressen. Hans avsikt synes ursprungligen ha varit att efter en brett anlagd plan skriva sin samtids historia, men han hann aldrig längre än till förarbetena. En stor del av sin rikhaltiga samling brev och dokument rörande Sveriges nyaste historia publicerade han jämte äldre historiska aktstycken i de under åren 1830—33 anonymt utgivna historiska handlingarna: Publikationen väckte stort uppseende särskilt på grund av där förekommande brev och uttalanden rörande 1809 års händelser av ännu levande eller för kort tid sedan avlidna personer, såsom Wetterstedt och Lars v. Engeström m. fl. A. blev skarpt angripen från skilda håll, bl. a. av K. H. Anckarsvärd, och en vidlyftig polemik blev följden, där den angripne energiskt försvarade sig på ett sätt, som kanske icke allt igenom var till hans fördel. Då en del av de publicerade dokumenten ansågs innehålla »ministeriella handlingar», väcktes rättsligt åtal, varigenom man i första hand ville komma åt att näpsa förläggaren, Lars Johan Hierta, men undvika att direkt inblanda den mera fruktade verklige utgivaren. Anläggningen misslyckades dock, och rättegången blev ett sensationsskådespel i stor stil, där den sjuttiårige excellensen personligen uppträdde som svarande. Det hela slutade med att A. ådömdes penningböter.

En tämligen god bild av A. under Gustavsvikstiden får man av hans bevarade brev från dessa år till de båda forna revolutionskamraterna från 1809, översten Karl af Forsell samt majoren och postmästaren i Karlstad Erik Flach. Med en spänstighet i sinnet, som han behöll i det sista, sökte han på avstånd följa dagshändelserna hemma och de stora politiska rörelserna ute på kontinenten. Motståndare till den heliga alliansens politik, icke minst Karl Johans ställning till densamma, såg han med tillfredsställelse i julirevolutionen inbrottet av en ny tid. Med flera av de politiska, vännerna från fordom hade så småningom inträtt en mer eller mindre öppen brytning, och man spårar icke så sällan i A:s uttalanden på ålderdomen en överdriven benägenhet för klandersjuka, där undertonen är en bitter känsla av att vara glömd och tillbakasatt. A. dog på Gustavsvik 23 sept. 1835, efter egen önskan buren till graven av veteraner, som 1809 stått under hans befäl.

A : s karaktär visar en rikedom på motsatser, som synas oförenliga och därför förläna hans personlighet något gåtfullt ogenomträngligt. Drag av jovialisk munterhet och öppen förtrolighet växla med tungsinne och misstänksam slutenhet. En energisk beslutsamhet vid vissa tillfällen efterträdes vid andra av oberäknelig nyckfullhet. Utpräglad demokrat och med livligt sinne för tidens frihetsrörelser, visade A. stundom prov på handlingar och tänkesätt, som voro rent despotiska. En högt uppdriven självkänsla gjorde det svårt, ja, i längden omöjligt för honom att samarbeta med andra. Hans överlägsna begåvning erkändes av alla, och trots hans obestridliga svagheter låg det i hans natur något storvulet, som gjorde djupt intryck både på vänner och fiender. En kritisk iakttagare, Trolle-Wachtmeister, som i det hela är sympatiskt stämd mot A., har i en. efterlämnad anteckning skildrat honom sålunda: »Jag har aldrig träffat ett ljusare huvud än denne man, ehuru det ofta göres onyttigt genom nycker, vartill han är mera böjd, än man vanligen är. Det dröjde icke länge, innan han var brouillerad med alla dem, som utgjorde regeringen, vilka likväl alla bjödo till att sluta sig till honom så nära som möjligt, eftersom de med skäl funno, att han var revolutionens säkraste stöd. Men det tillhör hans olyckliga lynne att icke kunna sämjas med andra än underhavande. Han anser en olikhet i övertygelse som ett bevis på personlig ovänskap — och en ovän förlåter han icke. När man lägger härtill en av misstänksamheten alstrad benägenhet att höra och tro skvaller, inser man lätt, huru många oundvikliga tillfällen till oenighet skola förekomma i förhållandena med honom». Att en man som Tegnér kände sig imponerad av A: s personlighet, framgår av följande rader, skrivna till A:s äldste son kort efter faderns timade död: »Även jag lärde känna den ovanlige mannen och uppskatta dess egenskaper, så olika mängdens, hans romerska lugn, hans klarhet och bestämdhet i muntliga eller skriftliga meddelanden, hans förmåga att draga andra till sig utan att skänka bort sig själv, att kunna krydda de allvarsammaste ämnen med skämtet utan att skämta bort dem — se där det stora, det ovanliga». Själv har A. i följande uttalande lämnat ett bidrag till sin karaktäristik, som i all dess träffande korthet till slut förtjänar anföras: »Personer med min karaktär», säger han, »äro användbarast i stormiga tider. Man förlåter dem då mycket, som aldrig kan förlåtas under de fredliga, och framför allt, att de göra sig gällande». — A. var ingen stor man, som en överdriven beundran stundom velat göra honom till, men han har utfört en stor handling i en stormig tid. Hans namn är oupplösligt förbundet med 1809 års revolution, och kring hans deltagande häri koncentrerar sig intresset för hela hans livsgärning. Redan under A: s levnad stod striden skarp om värdet av hans förnämsta historiska insats, som hans motståndare gjorde allt för att förringa. Efter döden blev A: s gestalt snart nog föremål för en glorifiering, som tog sig typiska uttryck i Tegnérs kända dikt och den unge Strandbergs hänförda minnessång och som sedermera kulminerade i sonens, Karl August Adlersparres, revolutionsskildringar. Även yngre biografiska teckningar äro starkt panegyriskt färgade. På senare tid har den historiska forskningen i mångt och mycket reviderat uppfattningen av A:s livsverk, särskilt hans deltagande i de stora revolutionshändelserna, och hans ovedersägliga fel ha ställts i skarp belysning. Den omvärdering av hans verk och personlighet, som därvid gjorts gällande, har dock på vissa håll gått i en ensidigt fördömande riktning, vilken i okritisk överdrift lånat färg av de svartmålningar, som härstamma från A: s vedersakare under hans livstid.

Författare

A. Brusewitz.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Försök till öfversättningar. (Den moraliska philosophien af Maupertius, m. fl.) Upps. 1783. 83 s. — Försök i skaldekonsten. Upps. 1784. 58 s. — Namnkunnige statsmäns lefnadsmärkvärdig-heter. H. 1—3. Sthm 1794—95. 112; (4), 243; (2), 250 s. — Något om trouppers bildande efter krigs-theatern. Sthm 1794. 31 s. Ånvo utg. Sthm 1836. 26 s. — Krigssamlingar. D. 1—4. Sthm 1794—98. 267, 323, 386, 453 s. -f- 3, 9, 7, 4 pl. (D. 3. 2: a uppl. Sthm. 1804. 372 s.) — Läsning för landtmän. Af et sällskap. H. 1—3. Sthm 1795—96. 79, 128, 136 s. — Samtal i de dödas rike. Upps. 1796. 79 s. — Läsning i blandade ämnen. Arg. 1—5. (N:o 1—50.) Sthm 1797—1801. (N: o 9—10 [= Arg. 2, första dubbelh.] 2: a uppl. Sthm 1809.) — Bihang till Läsning i blandade ämnen. N:o 1. Sthm 1802. (6), 78 s. (Belagd med kvarstad.) — Fyra oförgripeliga erinringar vid den i Läsning i blandade ämnen förekommande afhandlingen om svenska adelns bestämmelse. Af Wäl Ment. Sthm 1801. 24 s. [Följdskrift: Till Herr Wäl Ment. . . Sthm 1802.] — Engel[s]ka sättet att leda vatten ifrån mossar och annan sank mark, efter Elkingstons grundsatser. (Af John Johnstone.) Öfversättning och sammandrag. H. 1—4. Sthm 1803. 96 s. -j- 13 pl. — Tal om den förtjenst, som upkommer af bemödandet för fäderneslandets economiska förkofran. Sthm 1804. (VA Prassidietal 25 juli 1804. 32 s.) — Economiska annaler, med Kongl. Maj:ts nådigste tillstånd utgifne af Kongl. vetenskaps-academien (genom A.). Bd 1—8. Sthm 1807 —08. — Berättelse om revolutionens utbrott i Wermland 1809 (Hist. tafla af f. d. konung Gustaf IV Adolfs sednaste regeringsår, Afd. 3, 1811, s. 97 —120). — Proclamation, Carlstad den 7 martii 1809 (ibid., Afd. 3, s. 121 — 125). — Konungens befallningshafwandes i Skaraborgs län år 1815 till Kungl. kammarcollegium afgifne berättelse om länets tillstånd. Skara 1816. 4:o 38 s. — Strödda anmärkningar vid boken Tessin och Tessiniana. Sthm 1821. 21 s. [Dessa anmärkningar bemöttes av F. W. von Ehrenheim med en Anti-critik öfver Strödda anmärkningar, etc. (Sthm 1821), varpå från A:s sida följde: Svar på Anti-critik öfver Strödda anmärkningar vid boken Tessin och Tessiniana. Sthm 1821. 21 s.] — Blick på de äldre Wasa-konungarnes, och i synnerhet Carl IX: s och Carl XI: s, regentvärde. Sthm 1821. 62 s. — Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia samt historiska personer, utgifna af ett sällskap. D. 1—9. Sthm 1830—33. [Bland de stridsskrifter, som växlades med anledn. av utgivandet av dessa handlingar, äro följ. av A.: Anmärkningar framkallade af recensionen i n:r 5 och flere följande n:r af dagbladet Journalen, i anledning af Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia. Sthm 1831. 104 s. — Den okändes sista hälsning eller Den brokige riddaren lyftad ur sadeln. Fortsättning af Anmärkningarne öfver en recension af de Historiska handlingarne. Sthm 1832. 141 s.] — Bref från excellensen grefve Georg Adlersparre till öfverste Karl af Forsell, utg. af S. J. Kardell. Östersund 1897. 107 s. (Ur Jemtlandsposten 1897.)

Källor och litteratur

Källor: Militaria, meritlistor för livregementet till häst (19: 2), och registr., RA; Adlersparreska familjepapperen, däribland ett 100-tal brev från A. till hans hustru, i Jämtlands bibliotek; brev från A. till majoren och postmästaren i Karlstad E. Flach, i Karlstads museum; C. A. Adlersparre, 1809 års revolution och dess män, 1—2 (1849); dens., 1809 och 1810. Tidstaflor, 1—3 (1850); N. Eden, 1809 års revolution, 1—2 (1911); G. Ljunggren, Svenska vitterhetens häfder, 3 (1881); O. Sjögren, Georg Adlersparre. En historisk karaktersbild (1881); B. Sjövall, Den Adlersparreska revolutionen (Hist. tidskr. 1907); Sveriges historia intill 20: de seklet, utg. af E. Hildebrand, Afd. 8, 9. — Se därjämte B. Sjövall, Georg Adlersparre och tronfrågan 1809 (1917), vilket arbete utkom vid arkets tryckläggning.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Georg Adlersparre, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5563, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Brusewitz.), hämtad 2017-03-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5563
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Georg Adlersparre, urn:sbl:5563, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Brusewitz.), hämtad 2017-03-23.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se