Carl H Anckarsvärd

Född:1782-04-22
Död:1865-01-25 – Stockholms stad, Stockholms län

Riksdagsledamot, Arméofficer, Godsägare


Band 01 (1918), sida 626.

Meriter

2. Carl Henric Anckarsvärd, den föregåendes son, 1782, d 25 jan. 1865 i Stockholm , Fänrik i arméns flotta 24 juli 1785 och vid livgardet till fot (Svea livgarde) 16 nov. 1794; kadett 24 sept. 1795; avlade officersexamen 27 aug. 1798; erhöll fänriks lön 13 jan. 1800; beviljades permission för att företaga en resa till Medelhavet med en av flottans fregatter 27 maj 1800; löjtnant i regementet 30 juni 1803; friherre 1805; erhöll löjtnants lön 8 mars 1805; stabskapten 1 dec. 1806; överadjutant och major i armén 12 dec. 1808; överstelöjtnant i armén 29 juni 1809; överste i Närkes och Värmlands regemente 1 maj 1810; generaladjutant 14 jan. 1812; chef för Närkes regemente 2 febr. 1813; erhöll avsked ur armén 24 aug. s. å.; greve vid faderns död 1838. RSO 1808; erhöll lantbruksakademins stora guldmedalj för sädesmagasin 1838.

Gift 16 nov. 1810 med Charlotta Bonde, f. 7 maj 1789, d 23. apr. 1865, dotter till en av rikets herrar friherre Karl Göran Bonde och förut gift med excellensen greve Gustav Trolle-Bonde, från vilken hon blivit skild 1809.

Biografi

A. grundlade sin militära utbildning på Karlbergs krigsakademi, vilken han med utmärkelse genomgick. Vid sekelskiftet företog han en längre utrikes resa, varunder flera av Europas huvudstäder besöktes. Dåvarande envoyén i Wien, Jakob de la Gardie, fann honom mera instruerad än vår ungdom i allmänhet och spådde, att han »en dag skulle bli à même att gagna fäderneslande». »Med sällsynta egenskaper förenar han mycken håg att vilja lära och ett det hederligaste hjärta», skriver densamme 1801 i sin »Journal». Efter återkomsten till fäderneslandet fick han åtfölja friherre K. G. Bonde, vilken längre fram blev hans svärfader, då denne 1803 sändes till Petersburg för att besvärja det ryska krigshotet i anledning av Abborrforstvisten. Man lyckades rädda freden, dock endast genom en förödmjukande eftergift å Gustav IV Adolfs sida, ett förhållande, som hos den unge A. väckte en djup och beståndande bitterhet emot det ryska kabinettet. Under hösten följande år fick han i residenset i Kalmar bevittna det världshistoriska mötet mellan Ludvig XVIII och hans broder, då det rådgjordes om åtgärder i anledning av Bonaparte's antagande av kejsarvärdigheten. I sin tacksamhet över det ståtliga mottagandet uttryckte den landsflyktige monarken i brev till Gustav IV Adolf den önskan, att hans besök måtte bidraga till hans värds äldste sons befordran, vilken visat sig vara »en verkligt belevad ung man». Denna hänvändelse förklingade ej ohörd, ty följande år blev A. jämte sin fader upphöjd i friherrligt stånd. Han deltog med sitt regemente i fälttågen i Tyskland 1805–07. De brev, han härunder hemsänder till föräldrarna, vittna om ett stigande missnöje med konungens politik, och det är alltså ej överraskande att under 1808–09 finna honom såsom den kanske förnämste uppviglaren vid västra armén. Sedan Georg Adlersparre slutligen vunnits för revolutionsplanen, blev A. dennes högra hand vid utförandet och användes till att vinna de högre officerarna samt avsändes i slutet av jan. 1809 till huvudstaden för att »sondera och underrätta vissa personer av vikt» om västra arméns planer. Vid återkomsten till Värmland såg han »med glädje», att Adlersparre stod i begrepp att bryta upp med hären och tåga mot huvudstaden. Han erhöll nu det delikata uppdraget att uppsöka det fientliga högkvarteret för att meddela svenska härens avmarsch och anhålla, att stilleståndet måtte få bestå under dess bortvaro. Den danske överbefälhavaren, prins Kristian August, fick han ej träffa utan måste åtnöja sig med de muntliga löften, som gåvos av general Staffeldt och adjutanten Darre men som emellertid av Adlersparre ansågs fullt tillräckliga för att trygga hans påbörjade resning. I bästa samförstånd med chefen yrkade A. både före och efter ankomsten till huvudstaden på att hertig Karl omedelbart skulle utropas till konung, oaktat han helt nyss varit bland dem, som »räckt varandra handen uppå att rikets fäder och lagstiftare skulle äga frihet... att besluta.. . om fäderneslandets angelägenheter». Vänskapen med Adlersparre kallnade dock snart, vartill ej minst torde ha bidragit det närmande, som ägde rum mellan A. och K. J. Adlercreutz.

Ännu icke 30-årig nådde A. överstes grad, och vid samma tid trädde han i äktenskap. Hans hustru Charlotta Bonde innehade sedan 1804 fideikommisset Fållnäs i Södertörn, och hennes man kom härigenom i mycket goda ekonomiska förhållanden. Skötseln av tvenne stora jordegods (A. ägde förut Karlslund i Närke) krävde stor uppmärksamhet, och A. fann sig föranlåten att i nov. 1811 anhålla om avsked från sina militära befattningar. Emellertid lät han av kronprinsen övertala sig att stå kvar och kom sålunda att deltaga i fälttåget 1813 med Närkes regemente, för vilket han i början av.året blivit chef. Härunder tog han i ungdomlig överilning det ödesdigra steget att i ett enskilt brev till Karl Johan på det skarpaste angripa förbundet med Ryssland, vilket han befarade skulle sluta med ett nytt Tilsitförräderi av den svekfulle tsaren. »Jag hoppas», hette det däri, »att det fordras en mansålder, innan svensken glömmer förlusten av dess vackraste landskap; att Finland blev honom frånrövat i följd av det närmaste och mest ihärdigt underhållna förbund». Det gynnsamma ögonblicket att återtaga det förlorade vore nu inne, men han uppfylldes av oro vid tanken, att det snart kunde vara förfelat. Kronprinsen, som misstänkte konspirationer av Anjalaförbundets art, lät genast skilja A. från befälet och sända honom hem till Sverige. Inflytelserika vänner, bl. a. Adlercreutz, lade sig ut för honom och utverkade, att han fick återvända till Tyskland. Resan blev dock utan resultat, och A. återreste hem, uppfylld av bitterhet mot kronprinsen och dennes närmaste omgivning. »Mitt handlingssätt var lika redligt som mitt uppsåt», skriver han tillbakablickande i ett nyårsbrev till sin fader 2 jan. 1814. »Varest är en regerings styrka och huru kan den äga bestånd», heter det vidare, »då regeringen visar, att ämbetsmannen är utan lagens hägn, och då ämbetsmannen våldföres av regeringen, skola ämbetsmännen slutligen våldföras av hopen, och kan man då ej påstå, att styrelsen grävt sin egen och samhällets grav?» Det svidande såret hade ännu ej hunnit läkas, då A. vid Adlercreutz' begravning 1816 fick lida den kännbara förödmjukelsen, att hans namn genom högsta vederbörandes ingripande ströks från den lista på inbjudna, som den avlidnes änka ingivit till hovmarskalksämbetet. »Jag tror, att trakasserier äro oundvikliga i denna håla», skriver han till sin svärfader 19 apr. s. å., »och den mest indragna och stilla levnad kan ej freda för ilskan ooh förföljelsen». A. hade efter sitt nödtvungna avsked börjat att rped stort intresse ägna sig åt lanthushållningen och företog sommaren 1817 jämte sin maka en resa till Skåne och Seland, varunder han med iver inhämtade rön i fråga om jordbruk och boskapsskötsel. Intresset för politiken lämnade honom dock ej, och han infann sig på riksdagen 1817–18, där han jämte sin grånade fader inträdde i den fåtaliga oppositionens led. Som politiker bevarade emellertid A. alltid ett aristokratiskt snitt, och han var, i motsats mot L. Hierta och J. G. Richert, snarast i släkt med den gamla adelsoppositionens hövdingar och behärskad av dess traditioner. Hans politiska mål var nog i främsta rummet, att adelns oberoende element skulle undantränga den av regeringen behärskade byråkratin från makten på riddarhuset och därmed även i riksdagen (Rexius). Uppgiften att till ett parti organisera och leda oppositionen inom de fyra stånden avvisade han emellertid principiellt och var den väl ej heller vuxen. Vid överläggningen om tacksägelseadressen 2 dec. 1817 framkom han, efter en längre svartmålning av allmogens nöd, med krav på »en statshushållningsplan i hela dess vidd». Sitt tal slutade han med följande ord, i vilka han kungör sin föresats ätt hädanefter framträda som folkets taleman: »Det tillhör svensk riddersmannatro att leda sanningen från sin viskningsroll i sällskapskretsarna, att vördsamt föra den till tronens fot som folkets tolk för friheten och dygden». Ännu större uppseende väckte A., när han 9 jan. 1818 väckte förslag om att inskränka det indelta infanteriet med minst 10,000 man och manade till eftersinning, »huruvida Sverige kan och bör offra summor på en örlogsflotta». »Med egna tillgångar», förklarade han, »kunna vi ej frambringa och på en beständig fredsfot underhålla stridskrafter, som med något sken av matematisk sannolikhet kunna trygga oss för ett i tiderna möjligt anfall ifrån vår mäktiga granne». Vi vore därför lämnade att förlita oss på »Europa, vars intresse det alltid måste bliva att bibehålla oss vid vår självständighet». Någon framgång vann A. ingalunda med detta förslag, ty hans argumentering söndersmulades bit för bit av G. Löwenhielm och A. G. Mörner, så att han såg sig föranlåten att 27 jan. förklara, »det han icke framställt den tanken, att Sverige vore oförmöget att försvara sig, utan endast trott, att man under fredens lugn borde vara angelägen att förskaffa medel att i framtiden kunna bereda ett kraftigt självförsvar». Försök uteblevo ej att vinna den djärve oppositionsmannen, och en försoning med kronprinsen har uppenbarligen varit å bane. Vid den gamle konungens död infann sig A. å slottet för att svära konung Karl Johan trohet; och fick han då »lika med oss andra kyssa konungens hand och bägge kindbenen, vilket här i staden gjort mycken uppmärksamhet», skriver hans fader, M. Anckarsvärd 9 febr. Lantmarskalken, J. A. Sandels, skall ha uppträtt som mellanhand och sökt locka honom med anbud om någon diplomatpost, ja, t. o. m. taburetten. Underhandlingarna blevo dock utan resultat, och A. fortsatte sin opposition mot regeringen med ännu större skärpa än förut. Den 2 mars framställde han en anmärkning mot konungagunstlingen statsrådet R. Cederström, vilken ledde till det bekanta riksrättsåtal, då Cederström undgick ansvar endast därigenom, att två ledamöter av rätten vid utslagets justering ändrade sitt votum. Vid samma tillfälle framställdes mot utrikes statsministern L. v. Engeström en anmärkning av P. Schönström, vilken misstänktes vara framskickad av A. Bland de många andra frågor, i vilka A. uppträdde, märkes den om Göta kanal, vid vars behandling han framstod som en av de förnämsta motståndarna till företaget., Några verkliga framgångar skördade han, bortsett från anmärkningen mot Cederström, icke på denna riksdag, och hans stämning var ganska bitter efter .dess avslutande. »Allt förstöres», skriver han till svärfadern 12 dec. 1818, »systemer och planer äro blott för dagen, och banqueroten tyckes vara målet i alla grenar; yppighet uppmuntras ifrån högre ort» o.s.v.

Det dröjde ej länge, förrän A. knöt förbindelser med den nu framträdande oppositionspressen, och mellan honom och redaktören av Argus, J. Johansson, uppstod ett samarbete, som tidvis var mycket intimt. År 1822 invecklades han i en tvist, som ledde till uppseendeväckande följder. I egenskap av rusthållare under livregementets husarer hade A. fått några munderingspersedlar kasserade, och i anledning därav ingav han en besvärsskrift, vari han talade om »landsfördärvliga avvikelser» från indelningsverket, vilket »av en stor konung inrättades för att försvara riket, icke för att förstöra det». Regeringen trodde sig häri ha funnit en efterlängtad anledning att befria sig från den fruktade motståndaren, särskilt med tanke på den stundande riksdagen, och lät anklaga A. för högmålsbrott. Detta hindrade honom dock ej från att intaga sin plats å riddarhuset, då riksdagen öppnades i januari 1823. Åklagarens påståenden gingo ut på liv, ära och gods, och spänningen i huvudstaden var oerhörd. »Skulle hans huvud falla, så är det signalen till uppror, om ej straxt, så fröar det för framtiden», skriver hans broder Gustav till föräldrarna. En deputation av tjugu bönder uppvaktade honom, och Anders Danielsson försäkrade, att »om det gällde, så kunde han räkna på dem». Över 1,000 personer infunno sig i hovrättens sal för att åhöra hans svaromål, och då han avlägsnade sig, hälsades han med handklappningar. Regeringen kom snart till insikt om att den hade gått för långt, och man gjorde ett försök att förmå A. att »gå in på någon förfallning av processen». Detta strandade emellertid, då A. uppsatte som villkor, att »han skulle själv få sätta upp den akt, som från K. M:t skulle emanera till detta ändamåls vinnande» (M. G. Anckarsvärd, 21 mars 1823). Domen föll 18 mars och blev frikännande, men A. dömdes att plikta 33 rdr 16 sk. b: o för olämpligt skrivsätt mot justitiekanslern. Genom denna rättegång lades grunden till den stora popularitet, som sedermera följde A. till hans levnads afton.

Mitt under det högmålsprocessen pågick, vann A. en annan triumf över regeringen, och det på själva riddarhuset. Den 24 febr. hade han framlagt ett förslag att indraga »alla ministerplatser utom dem i Paris och London och att förvalta de diplomatiska angelägenheterna på övriga platser genom ombud av lägre rang och med mindre lön». Motiveringen innehöll en i de mörkaste färger hållen tavla av den skattetyngda allmogens elände och var därjämte späckad med synnerligen hätska utfall mot regeringen. »Sverige hemsöktes genast från det nya statsskickets början av den svåraste av alla landsplågor, nämligen av en osammanhängande och därigenom svag ministär, som under 13-årig fortsatt overksamhet ej lämnat andra spår än landets avtagande i krafter samt därav härflytande missnöjen och olust». Regeringen blev ytterst uppbragt över detta angrepp, Baltzar von Platen, som hade stora sympatier på riddarhuset, lät förmå sig att ge A. svar på tal, och alla regeringens anhängare uppbådades för att understödja aktionen, som ägde rum 1 mars vid aftonens plenum. I ett timslångt, vältaligt anförande bemötte Platen angreppen mot regeringen och slutade med följande direkta hänvändelse till A: »Det är i fäderneslandets namn, vid allt vad heligt är, som jag besvär friherre A. att taga tillbaka sin skrift. Jag anhåller därom vid den aktning för varandra, som inom detta stånd är vår första känsla, samt begär, att ridderskapet och adeln med mig instämmer». Från salens alla hörn genljödo ropen: »Vi besvära alla, alla», åtföljda av handklappningar, bravorop och en uppståndelse över all beskrivning. »Hade då någon föreslagit att kasta ut A. genom fönstret, tror jag så hade skett», skriver Hans Wachtmeister. A. blev konsternerad och kunde endast giva ett matt svar, men då kom F. B. v. Schwerin till hans hjälp och anförde såsom exempel på vad ministrarna i England fingo höra av oppositionen Tierney's beryktade replik till Castlereagh: »Hellre dör jag på en dynghög, än jag skulle vilja bli en minister sådan som ni». Härigenom fick A. tillfälle att hämta sig, han steg åter upp pä bänken och försvarade sig med sådan framgång, att hans motion utan vidare invändningar blev remitterad till utskottet. »Karl triumferar, själva ovännerna beundra honom», skriver brodern efter det märkliga sammanträdet. De parlamentariska segrarna kunde ej förhindra, att A. blev »ett svart får» i hovkretsarnas societet, något som »ibland gjorde hans mod sviktande och hans sinne tungt», isynnerhet då han besinnade, att han »i sin bannlysning insvept» sin tillbedda maka, vars huvudsakliga förströelse blev att sitta hemma och renskriva mannens riksdagsanföranden. Han »bjuder därför till att reva sina segel» och låter mot slutet av mars genom lantmarskalken Charles De Geer anhålla om ett företräde hos konungen »för att rättfärdiga de misstag, som rörande hans handlingssätt möjligen kunnat äga rum». Karl Johan lät meddela, att han tills vidare uppsköt att mottaga honom, vilket snöpliga avvisande väckte de bittra känslorna till nytt liv. Utrikes statsministern L. von Engeström tog sig nu före att i »Journalen» rikta ett anonymt angrepp mot A., vilken ej blev svaret skyldig utan i ett följande nummer med överlägset hån bemötte Engeströms artikel, vilken antogs »vara olovligen avviken från något asylum för utmärkt enfald, oskicklighet och bristande slutförmåga». Härav föranleddes Engeströms son, majoren i preussisk tjänst Stanislas von Engeström, att sända A. en utmaning, vilken emellertid ej ledde till duell, då A. uppställde som villkor för antagandet, att excellensen Engeström offentligen skulle erkänna sig vara författare till den artikel, som framkallat striden, vilket ej skedde. Redan vid ett föregående tillfälle, apr. 1821, hade A. vägrat att antaga en utmaning av landshövdingen De la Grange, och sedan nu den Engeströmska affären kommit till, började hans ovänner öppet »chikanera honom såsom lache och indigne». Det gick så långt, att då han en gång på en offentlig plats mötte sin kusin N. F. Palmstjerna, envoyé i Petersburg, och med vänlig hälsning närmade sig denne, avvisades han med de högt uttalade orden: »Jag känner er icke. Jag vill ej känna er!» Detta rågade måttet, A. sände genast sina sekundanter, och duell på pistol ägde rum på Djurgården 13 maj, dock utan att någon av kämparna led den minsta skada. A. inställde sig samma dag i plenum, »där han», såsom han själv säger, »av både vänner och fiender blev emottagen såsom en hjälte». Brodern Gustav skriver också: »Karl har vunnit mycket på denna sista affär, och allt prat är nu avstannat. Han och Schwerin styra nu riddarhuset alldeles efter deras vilja, och jag är säker, att de under riksdagen knappast komma att förlora någon votering». Och mot slutet av riksdagen konstaterar den andre brodern, August, ungefär detsamma. »Karl och hans parti tyckes verkligen f. n. ligga över, och bevisas honom nu både i tal och åtbörder den utmärktaste hövlighet, vilket i dessa bistra tider redan är mycket vunnet». Stort uppseende väcktes 1825, då Livregementets husarers officerskår, sedan det mot A. väckta åtalet med negativt resultat passerat alla instanser, sände sin vederdeloman en utmaning, vilken emellertid denne vägrade antaga, av skäl, som han omedelbart delgav allmänheten i en mot nämnda officerskår riktad skrift.

Oppositionen visade bl. a. sin makt genom att bland statsrevisorerna invälja A., och både han själv och allmänheten väntade sig nu stora ting, då den beryktade skeppshandeln skulle bliva föremål för granskning. Stora svårigheter yppade sig att till ordförande i revisionen få en man, som kunde »hålla A. i schack», och ej mindre än sex avsägelser ingingo, förrän riddarhusdirektionen omsider lyckades förmå Georg Adlersparre att mottaga uppdraget. Revisionen, som ägde rum 1827, medförde ett magert utbyte i skeppshandelsfrågan, då regeringen ej kunde förmås att framlägga slutakterna i målet, men i övrigt lagade A. som vanligt, att det ej fattades spännande moment. Då Åbo akademifond (6,000 rdr) använts på ett sätt, som ej riktigt överensstämde med riksdagens beslut, hävdade han, att statskontoret hade bort vägra åtlyda K. M:ts befallning om utbetalningen. Denna »olydnadsteori» avvisades av ordföranden, vilket ledde till stark misstämning mellan de forna revolutionskamraterna. Öppen brytning följde, då Adlersparre en tid därefter fann sig föranlåten att ge sin forne adjutant en ordentlig uppsträckning och bl. a. yttrade: »Partiväsendets överdrift och ensidighet är det vedervärdigaste av allt det vedervärdiga, jag erfarit och känner». Även på 1828–30 års riksdag firade A. glänsande oratoriska triumfer, framför allt under dechargedebatten 21 juli 1829, men han var dock ej. mannen att leda oppositionen till seger. »Utanför samlingsrummet var han alltför passiv, och någon plan för kampanjen i dess helhet visste han icke att uppgöra; hans politiska position i allmänhet var alltför negativ, och han gjorde aldrig sig själv eller sina anhängare rätt klart reda för det mål, vartill han syftade», skriver hans meningsfrände V. F. Dalman. I början av riksdagen framlade han ett förslag om folkbeväpning, som gick ut på en ganska originell kombination mellan folkskola och vapenövningar. I realisationsfrågan skilde han sig från sina partivänner och understödde regeringens planer, med Argus-Johansson inträdde en fullständig brytning, och oppositionskamraterna iakttogo med misstänksamma blickar, huru deras banerförare mer och mer närmade sig hovet. Det började med att A. bevistade drottningens kröning, och sedan följde den ena hovbjudningen på den andra, allt under det att Magnus Brahe och friherrinnan Charles De Geer ihärdigt bearbetade honom för att förmå honom att söka audiens. Han råkar på hösten 1829 i en svår andlig kris, framkallad dels av överansträngning, dels av bekymmer över den tvetydiga ställningen till partivännerna. »Jag är nu till den graden utmattad, att jag icke rår med min egen kropp», skriver han 8 okt. »Jag hade hoppats att efter 12 månaders ihärdigt slaveri kunna göra mig ledig..., jag har talt ut, jag har ingenting mera att yttra, jag äger ingen förhoppning att någonting kunna uträtta, men slutsatsen blir den, att jag tiger eller talar saktare, därföre att man smickrar mig, och att göra några kraftsprång för att avleda dessa misstankar strider mot min karaktär, som aldrig tillåtit mig att handla efter beräkningar å verkningarna för mig... Jag är intagen av ett slags politisk mjältsjuka, vilken jag ej kan motverka, och jag börjar tro, att de maktägandes blotta beröring innebär ett gift, som förslöar och fördärvar allt.» Upplösningen kom efter nederlaget i frågan om mötespassevolencen 26 okt. A. hade till överläggningen härom utarbetat ett inlägg på tolv ark åt And. Danielsson, och åt sig själv ett på aderton ark, som tog nära två timmar att uppläsa och fyller 46 sidor i det tryckta protokollet. Han avgav en ljungande protest mot voteringens utgång och nedlade samma dag till allmän överraskning sin riksdagsmanna-värdighet för det pågående riksmötet.

Efter några veckors vistelse hos föräldrarna på Karlslund återkom A. 12 nov. till huvudstaden, och efter nya bearbetningar lyckades det nu Brahe och friherrinnan De Geer att åvägabringa försoningen med konungen. A. beredde sig nu på viktiga propositioner, och att han ej var ohågad att lyssna till dylika, framgår av följande passus i ett brev av 25 dec. 1829: »Jag har aldrig kunnat göra mig begrepp om en större heder för en opposition, än att styrelsen närmar sig till den, vadan jag alltid kommer att tro mig hava handlat oriktigt, ifall jag visat mig frånstötande till de avancer, som blivit mig gjorde». Han kunde dock ej annat än hysa stora betänkligheter mot att inträda i »administrationen». »Att blott bliva löneätare» ansåg han under sin värdighet, och vad taburetten angick, måste han hava »antagligt sällskap», men »ibland mine vardagsliaisoner», skriver han 3 dec. 1829, »finnes säkerligen icke en personal, som jag kan godkänna». Trots alla kringlöpande rykten blev han varken statsråd eller riksståthållare, varken president i statskontoret eller i krigskollegium, men det goda förhållandet till konungen och Brahe fortfor dock under förra hälften av 1830-talet. »Vårt konstitutionella system är ett duperie och vår representation över all beskrivning olidelig», hade A. skrivit några dagar innan han övergav riksdagen. »Man måste vara antingen fåne, narr eller lycksökare för att kunna inom denna representation fortsätta en karriär, sedan man hunnit till den grad som jag övertyga sig om omöjligheten att med sådana former verka till något dugligt». Under de tvenne följande årtiondena hänger han sig med sin vanliga iver och impulsivitet åt uppgiften att reformera »våra odugliga riksdagsformer». Framsprungna ur erfarenheten av regeringens övermäktiga inflytande i den splittrade fyrståndsriksdagen, närmast vid 1828–30 års riksdag, syfta dessa reformsträvanden alltså i första rummet till representationens emancipation från beroendet av regeringen. A. har säkerligen tänkt sig, att en reform på de samfällda valens grund skulle ge den oberoende adeln en möjlighet att återvinna sin naturliga ledareställning på den enligt hans mening enda rätta grundvalen för politisk makt, de bredare lagrens förtroende. Första resultatet härav blev det av norska förebilder starkt påverkade »Förslag till nationalrepresentation», som han tillsammans med J. G. Richert utgav år 1830. Nästa steg blev att sätta i gång en reformrörelse ute i landet, vilket skedde i och med utgivandet av »Politisk trosbekännelse» 1833. Denna briljant skrivna broschyr föranleddes i främsta rummet av de hätska angrepp, som riktats mot A. av K. J. Livijn i »Tankar om ministère och opposition af Jan Jansson» (1831) samt av Georg Adlersparre i Aftonbladet, nov. 1832. I inledningen underkastar han den senares uppträdande 1809 en obarmhärtig kritik och fastslår på goda grunder, att den avgudade revolutionshjälten »aldrig varit någon statsman», långt mindre »en stor man». I slutet av skriften svänger han kritikens gissel över det »usla» ståndssystemet och riktar därpå en maning till Sveriges inbyggare »att vända sig direkt till konungen med underdånig begäran att från honom i konstitutionell väg måtte utgå ett förslag till förändring» av de representativa formerna. Maningen förklingade ej alldeles ohörd, men anslutningen blev ganska obetydlig; de petitioner, som A. i juni 1834, efter audiens hos konungen, inlämnade till regeringen, hade samlat endast 1,200 namn och voro alltså föga ägnade att rubba Karl Johans övertygelse, att tiden för en representationsreform ännu ej var kommen. Riksdagen 1834–35 bevistade A. ej, oaktat han uppehöll sig i huvudstaden långa tider under dess fortvaro. Då han infann sig på riddarhusläktaren, erfor han »en behaglig känsla att veta sig vara frikallad ifrån deltagande uti den eländiga församlingens förhandlingar». Intimiteten med hovet fortfor, och det gick t. o. m. därhän, att man dirigerade bönderna till A. för att »upplysas» i realisationsfrågan. Men redan i början av 1835 torde vänskapen ha varit på upphällningen. A. börjar att i Aftonbladet rikta anonyma angrepp mot regeringen, och breven till föräldrarna börja åter andas hätskhet. mot konungen och hans rådgivare jämte en illa dold harm över att hava låtit dupera sig i fråga om deras avsikter gent emot honom. Man blir därför icke överraskad, då man möter A. såsom en av de ledande i den »koalition», som under vintern 1838–39 i huvudstaden överlägger om medlen att på den kommande riksdagen genomdriva en ändring av regeringssättet. Trots dessa förberedelser gick emellertid oppositionen i verkligheten den stundande riksdagen till mötes djupt splittrad genom ståndsmotsatser, personliga misshälligheter och divergerande åsikter. I den grundläggande representationsfrågan misslyckades exempelvis ett försök att vinna samverkan med den mera konservative J. V. Sprengtporten, vilken, starkt missnöjd med Karl Johan och hans regering, eljes gjorde gemensam sak med »koalitionen», och Sprengtporten offentliggjorde ett eget, från det Richert-Anckarsvärdska i de avgörande punkterna avvikande förslag. Under sommaren 1839 gjorde A. tillsammans med J. G. Richert ett besök i Norge och skildrar efter hemkomsten i Aftonbladet (10 aug.) — med tydlig adress mot Sprengtportens förslag itill representationsreform — »den hänförelse, varav han blev betagen», när han bevistade stortingets förhandlingar. Efter 10 års betänketid funne han och Richert det icke möjligt »att. uttänka några både teoretiskt och praktiskt bättre grunder för ett .representationsförslag än dem vi avgivit; och jag vidhåller således dessa, intill dess jag bliver överbevist om bristerna... Enkammarsystemet är i min övertygelse det enda dugliga eller rätta... Ära vare Eidsvoldsmännen såsom mästare för norska statsförfattningen av den 17 maj! Gud give, att Sverige ägde något dylikt!»

Riksdagen 1840–41 medförde stora framgångar för A. men även kännbara nederlag. Sedan oppositionen å riddarhuset hemburit segern vid bänkmansvalen 27 jan., blev A., placerad som ordförande i konstitutionsutskottet. Några dagar senare frambar han ej mindre än sex stora motioner, av vilka den första, angående statsregleringen, bl. a. innehöll ett yrkande på nedsättning av konungens civillista med 100,000 rdr b: o. Han ville härigenom »en gång för alla frigöra sig från skuggan av politisk dubbelhet», »avslöja förtalet och ställa sin räkning klar med hovet». De fem övriga rörde mantalsräntans upphävande och en samtidig nedsättning av bevillningen, det hela så sammankopplat, att största delen av bevillningen skulle upphöra, ifall konungen motsatte sig mantalsräntans upphävande. Genom Hartmansdorffs ingripande förmåddes riddarhuset att vägra remiss å tre av motionerna, vilket så retade motionären, att han återtog sin huvudmotion om statsregleringen. »Den politiska konsekvensen av detta, i de flestas tankar, alltför förhastade beslut blev», skriver Dalman, »att A:s roll såsom ledare av ett parti vid denna riksdag redan kunde anses utspelad». Ett eklatant nederlag led han även, då han motionerade om upphävande av förbudet mot umgänge med den avsatta konungafamiljen. Förslaget föll i alla fyra stånden. I konstitutionsutskottet gjorde han sig allmänt avhållen men kunde ej trycka sin prägel på besluten i representationsfrågan. Den av borgare och bönder behärskade majoriteten antog ett radikalt förslag, och A., som väl gillade dettas grundlinjer men i ett par principiellt viktiga punkter intog en moderatare ståndpunkt, angreps häftigt för sin hållning av Petré. På riddarhuset understödde han genom ett i anmärkningsvärt försonlig ton hållet anförande (21 okt.) utan att dock därvid spela någon ledande roll försöken att genom ömsesidiga eftergifter uppnå ett positivt resultat men ändrade vid frågans förnyade behandling i konstitutionsutskottet fullständigt position, antagligen till följd av påtryckningar från radikalt håll, och bidrog kraftigt till att dessa strävanden misslyckades. Vid genomdrivandet av det nya radikala förslag, som slutligen i förstärkt konstitutionsutskott förklarades vilande, synes han fullständigt ha gått i den segrande fraktionens ledband. A:s hållning i dechargefrågan vid denna riksdag är även värd uppmärksamhet. Det har anmärkts, att 1800-talets liberala opposition, som önskade statsskickets utveckling i parlamentarisk riktning, själv motverkat detta genom att låta konstitutionsutskottets dechargebetänkande gå ut på detalj-i stället för systemkritik. A. ivrade dock nu, ehuru förgäves, i konstitutionsutskottet för ett motsatt förfaringssätt. A:s framträdande 1840—41 underkastades längre fram en skarp kritik i den anonyma broschyren »Den Anckarsvärdska politiken» (1842–43, av S. L. Theorell), vilken framkallade ett genmäle av A., »Några ord angående en och annan dagens fråga» (1843), vari han bl. a. söker klarlägga sin roll vid den beryktade »koalitionen».

På riksdagen 1844–45 kämpade A. en hopplös kamp för det vilande representationsförslaget, efter vars fall han deltog i stiftandet av »reformvännernas sällskap» (1844). Såsom ordförande i detta tog han en verksam del i utarbetandet av ett nytt förslag, vilket dock ej ens blev antaget såsom vilande. En ledande roll spelade han även, då »reformvännernas sällskap i Stockholm» bildades i slutet av februari 1848 för att åstadkomma en massrörelse över hela landet med reformbanketter och petitioner till konungen. Den första banketten ägde rum 18 mars i De la Croix' salong vid Brunkebergstorg med A. som huvudtalare. Deltagarne åtskildes dock ganska brådstörtat, sedan gatuoroligheter hade uppstått utanför lokalen, och med anledning härav inställdes banketterna i landsorten. Emellertid fortsatte sällskapet sitt arbete, och 19 apr. överlämnade A. i dess namn en av honom författad petition i representationsfrågan med 1,900 underskrifter. Samtidigt utfärdades ett upprop till reformvännerna i landet att följa exemplet. Det av regeringen 2 maj framlagda förslaget godtogs av A., vilken energiskt arbetade för detsamma, isynnerhet sedan han under ett kortare besök i Paris, juni 1848 (för att konsultera en bråckbandagist), haft tillfälle att med egna ögon iakttaga, att »packet är en bedrövlig ting, när det slipper löst», »Jag har mycket sett och tror mig verkeligen hava mycket lärt under dessa tider», skrev han hem 12 juni. Bl. a. hade han för första gängen i sitt liv farit på järnväg och intagits av beundran över »detta under av människoförmåga», vilket dock ej hindrade honom att efter hemkomsten på riddarhuset uppträda som den skarpaste motståndare till järnvägarnas införande i Sverige, bl. a. av det skälet, att det kunde medföra politiska vådor att sammandraga stora arbetarskaror på enstaka arbetsplatser, varav man erfarit de beklagligaste följder, vilket de senaste händelserna i Frankrike visat! — Såsom särskilt inbjuden bevistade A. reformmötet i Örebro, juni 1849, där han med sin gamla trotsiga frimodighet kämpade för det kungliga representationsförslaget, fastän han väl visste, att han här stod så gott som ensam om sin mening. Även vid detta tillfälle pekade han pä utvecklingen i Frankrike, erinrande om »tonen 'La proprieté, c'est le vol', en ton, ett skrän», som han hoppades icke i Sverige skulle »förbrylla svaga hjärnor». Det kungliga förslaget blev, såsom väntat, förkastat med överväldigande majoritet, varpå A. lämnade mötet, sedan han dock först genom en deputation mottagit dess tack för hans »mångåriga förtjänster om representationsfrågan», åtföljt av ett erkännande av »renheten i hans motiver». In i det sista verkade han för regeringsförslaget, men när detta fallit på riksdagen 1850–51, drager han sig tillbaka och överlämnar åt yngre krafter att fortsätta kampen för den reform, som under två årtionden utgjort hans stora patos. Ännu en gång skulle dock A. framträda och fästa uppmärksamheten vid sin person. Det var, när han 77-årig på 1859–60 års riksdag väckte förslag om en genomgripande revision av unionen mellan Sverige och Norge. Den forne beundraren av allt norskt kände sitt fosterländska hjärta sårat av att »det lilla obetydliga Norge ville fordra en fullständig likhet i ställning till Sverige». I ljungande ord manade han sina landsmän »att uppvakna ur likgiltighetens slummer», att upphöra med undfallenhetens feghet och antaga »en manlig hållning», vilken norrmännen säkerligen skulle bättre uppskatta. Förslaget rönte allmänt bifall och antogs av alla fyra stånden. — Även vid nästa riksmöte, 1862–63, infann sig den gamle veteranen, då han bl. a. uppträdde för att stödja regeringens försiktiga politik att avhålla sig från inblandning i den polska frågan.

A. var en man rik på idéer och drevs av en oemotståndlig lust att förverkliga desamma. Hans initiativkraft gjorde sig gällande vid revolutionen 1809, men i all synnerhet vid skapandet av den liberala oppositionen på 1820-talet. Dock höjde han sig aldrig från den ståtlige banerförarens roll till den ordnande och ledande hövdingens, utan han förblev städse, såsom L. J. Hierta skrev vid hans död, »en dilettant på det politiska området». Såsom politisk vältalare skall han emellertid alltid intaga en hög plats i det svenska riddarhusets annaler. Hans framställning var ej sällan något ytlig och svävande, men alltid hänförande genom värme och elegans. »Under det hans muntliga föredrag elektriserade åhörarna», skriver Crusenstolpe, »var han själv ofta så hänförd av sitt ämne, så överväldigad av sina känslor, att han nödgades tillfoga sig marter för ögonblicket för att ej utbrista i tårar». Aldrig lät han dock känslorna förleda sig till personliga utfall mot motståndare, utan förblev alltid, på talar-tribunen som i umgängeslivet, en av alla aktad representant för det sanna adelskapet.

Författare

A. Grade.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Några anmärkningar vid den fransyska skriften Mémoire sur la réorganisation de l'académie militaire de Carlberg.. . par M[agnus] Bfjörnstjerna]. Örebro 1820. 16 s. — Några ord om rustningskostnaden wid indeldta cavalleriet, m. m. I anledning af Allmänna journalen N:o 290, för år 1822. Ett bidrag till skatternas historia i fäderneslandet. — Försök att vinna upplysningar uti den bekanta handeln om skepp utur svenska örlogs-flottan. Bestående uti ansökan till stats-secreteraren för krigs-ärenderne samt en deraf föranledd inlaga till riksens ständers justitias-ombudsman. Sthm 1825. 16 s. [Bemöttes av Cl. Ramström i en 'vederläggning' i Swea, H. 9, 1826, N:o 2, s. 97—134, varpå följde en motskrift av A.: Ett och annat... (se nedan).] — Om taktäckning på landsbygden; jemte några stats-economiskä betraktelser. Örebro 1825. 31 s., 1 pl. — Till officers-corpsen vid Kongl. lifregementets hussarer. Sthm 1825. 8 s. 2: a uppl. Sthm s. å. — Ett och annat. I anledning af den bekanta skeppshandelm. Sthm 1826. (3), 131 s. (jmfr ovan). — Anmärkningar i anledning af det. anfall emot nu varande statsrevision, söm lästes uti Journalen N : o 272, jemte den öfverläggning som inom revisionen egt rum i anseende till dispositionen af Åbo akademi-fond. Sthm 1827. 121 s. — En svensk mans sysselsättning d. 17 maj, i anledning af frågan om constitutions-festens firande i Norrige på denna dag. Sthm 1828. 8 s. (Anon.; övers, till norska s. å.) — Tankarom Sveriges försvarsanstalter, föredragna uti ridderskapets och adelns plenum. Sthm 1828. 63 s. [Följdskrifter: M. Brahe, C. A. Cronstedt, m. fl., Anföranden i höglofl. ridderskapet och adelns plenum eftermiddagen d. 8 dec. 1828, i anledning af friherre Anckarsvärds, Carl Henric, Tankar om Sveriges försvars-anstalter. Sthm 1828. '65 s. — Gust. Montgomery, Anmärkningar och idéer i anledning af friherre Anckarsvärds Tankar om Sveriges försvarsanstalter .. . Sthm 1829. 58 s.] — Förslag till national-representation. Sthm 1830. XVII, 73 s., 1 tab. (Tills, méd J. G. Richert.) [Följdskrift: M. J. Crusenstolpe, Försök till critik öfver herrar C. Ff. Anckarsvärds och. J. G. Richerts, Förslag till national-representation. Sthm 1830. 209 s.] — Politisk trosbekännelse. Sthm 1833. (4), 179 s. [Utgör slutskriften i den. polemik som uppstod främst emellan G. A. Montgomery och G. Adlersparre med anledn. av den senares utgivande av Handl. rör. Sveriges äldre, nyare och nyaste historia, Sthm 1830—33; A:s skrift var närmast framkallad av Adlersparres i Aftonbladet 1832 meddelade Bref från f. d. befälhafvaren för västra armén till en revolutionskamrat, Zenobia 1832.] — Några ord angående en och annan, dagens fråga. Sthm 1843. 48 s. [Med anledn. av: [S. L. Theorell,] Anckarsvärdska politiken, en blick på 1840 års riksdag, 1—2. Sthm 1842, 43.] — Tankar om det till grundlagsenlig behandling hvilande representations förslagets antaglighet. Sthm 1849. 4: o 16 s., 1 tab. — Motion om revision af föreningsfördraget emellan Sverige och Norge. Sthm 1859. 18 s.

Översatt: E. Jouy, Moralen tillämpad politiken. D. 1 —2: Sthm 1826. (7), 343, 442 s.

Källor och litteratur

Källor: Brev från A. till föräldrarna och svärfadern, Eriksbergs arkrv; Ehgeströmska saml, KB; Bakom riksdagens kulisser. C. W. Liljecronas dagbok under riksdagen 1840—1841, utg. av G. A. Aldén, (1917); Ö. Alin, Carl XIV Johan och rikets ständer 1840—1841 (1893); I. Andersson, »Oppositionen» och ministeransvarigheten (1917); M. J. Crusenstolpe, Ett kors på grefve Carl Henric Anckarsvärds graf (1865); W. F. Dalman, Några anteckningar från våra ståndsriksdagar 1809—1865 (1874—78); L. von Engeström, Minnen och anteckningar (1876); O. I. Fåhraeus, Skildringar ur det offentliga lifvet (1880): A. Grade, Ur M. G. Anckarsvärds papper (Personhist. tidskr. 1917); H. Juhlin-Dannfelt, Kungl. landtbruksakademien 1813—1912 (1913); C. F. Palmstjerna, Berättelser ur friherre Carl Otto Palmstjernas lefnad (1880); Kl. Reinhold, Reformsällskaperna och de allmänna reformmötena i Örebro år 1849, 1850, 1853 (1917); G. Rexius, Det svenska tvåkammar-systemets tillkomst och karaktär (1915); B. von Schinkel, Minnen ur Sveriges nyare historia, 4—12 (1854—93); B. Sjövall, Georg Adlersparre och tronfrågan 1809 (1917); Chr. Stenhammar, Bilder ur riksdags- och hufvudstads-lifvet (1902, 03); Sveriges historia intill 20 :e seklet, utg. af E. Hildebrand, Afd. 9—10; Sveriges krig 1808—1809, utg. af generalstabens krigshist. afd, 6: 1 (1915); Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1—3 (1883—87); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen (1889); K. Tynell, Studier ang. det sv. statsrådets politiska ansvarighet (1918); Hans Wachtmeister, Anteckningar och bref från Carl Johanstiden (1915); K. Warburg, Johan Gabriel Richert, 1—2 (1905).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl H Anckarsvärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5765, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5765
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl H Anckarsvärd, urn:sbl:5765, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se