Michaël (Cosswa) Anckarsvärd

Född:1742-03-09 – Karbennings församling, Västmanlands län (på Högfors bruk.)
Död:1838-03-23 – Längbro församling, Örebro län (på Karlslund.)

Landshövding, Lantmarskalk, General, Skärgårdsofficer


Band 01 (1918), sida 615.

Meriter

1. Michaël (Cosswa) Anckarsvärd, f. 9 mars 1742 på Högfors bruk i Karbennings socken, d 23 mars 1838 å Karlslund. Föräldrar: brukspatronen Johan Pettersson Cosswa och Katarina Lind. Student i Uppsala 25 maj 1752; volontär vid fortifikationen i Stockholm 13 mars 1759; underkonduktör 18 apr. s. å.; sergeant vid artilleriet i Pommern 26 juni s. å.; bevistade affärerna vid Egezin 8 okt. s. å., Prenzlows intagande 1760, affärerna Verchen, Röpenach och Cölpin samt kanonaden vid Klem-penow 1761; deltog i arméns flottas expedition i Frisches haff 1762; konstapel vid galäreskadern s. å.; styckjunkare vid arméns flotta 24 sept. s. å.; fänrik i arméns flotta 14 dec. s. å.; adjutant vid varvet i Stockholm 1763–juni 1764; gjorde sjötjänst å kofferdifartyg i Nordsjön, Spanska sjön och Medelhavet 1765–67; vistades i Stockholm vintrarna 1768–72, upptagen av garnisonstjänst och kartritning å lotskontoret, samt deltog om somrarna i sjöexpeditioner av olika slag i Östersjön och Finska viken; gjorde sommaren 1772 flera expeditioner i samband med revolutionen; löjtnant i armén 13 sept. s. å.; adlad s. d.; löjtnant vid arméns flotta 22 apr. 1773; varvskapten 2 maj 1774; major 30 juni 1775; överstelöjtnant 19 febr. 1777; förde Gustav III jämte svit till Petersburg och åter sommaren s. å.; chef för finska lotsverket 29 apr. 1778; överste och chef för finska eskadern av arméns flotta 16 aug. 1784; ledde 1785 en stor övningsexpedition med arméns flotta i Åbo och Stockholms skärgårdar; chef även för svenska eskadern av arméns flotta 23 juli 1788; deltog som chef för skärgårdsflottan i aktionen mot Fredrikshamn 3–4 aug. s. å.; förde befälet vid affären utanför Hangö 17–18 okt. s. å.; arresterades i Sveaborg 2 mars 1789 och fördes till Sverige, där han hölls i fängsligt förvar till 7 maj s. å.; generaladjutant s. m.; landshövding öv.er Kalmar län och Öland 6 okt. 1790; överkommendant å Kalmar fästning 9 okt. 1793; generalmajor 4 febr. 1795; friherre 1 mars 1805; inspektör över Kalmar läns lantvärn samt Kalmar, Kronobergs och Jönköpings vargeringsbataljoner 1808; befälhavare över Kalmare fördelning s. å.; lantmarskalk 3 maj 1809; generallöjtnant 6 juni s. å.; greve s. d.; erhöll avsked från landshövdingämbetet 7 maj och från sina militära ämbeten 22 maj 1810. RSO 1772; KSO 1797; KmstkSO 1801; RoKavKMO 1809.

Gift 7 juni 1781 med Eva Karolina von Segebaden, f. 20 jan. 1759, d 23 dec. 1843, dotter till generallöjtnanten och landshövdingen friherre Karl Otto von Segebaden.

Biografi

Om A: s studieår i Uppsala äger man ej någon kännedom. I pommerska kriget gjorde han sina första lärospån på krigarbanan och hade därvid, enligt egen uppgift, »lyckan att vinna sina förmäns lovord» och general Ehrensvärds »grace som det mest hedrande vittnesbörd» (A. till A. Ehrensvärd 25 febr. 1771, meritförteckn., RA). Om de praktiska och teoretiska sjömannainsikter, han förvärvade genom sin tjänst och fleråriga färder på kofferdifartyg, vittna de talrika memorial, han som chef för finska eskadern i Sveaborg riktade till överamiralen K. A. Ehrensvärd.

Den unge fänrik Cosswa hade förstått att vinna förtroende hos chefen för finska eskadern, överstelöjtnanten Henrik af Trolle; när revolutionen år 1772 skulle sättas i verket i Finland, sändes han att med jakten Snappopp avhämta Sprengtportens lätta dragoner ifrån Borgå och föra dem till Sveaborg, där de skulle understödja den planerade revolten. Sedan fick han det grannlaga uppdraget att tillsammans med Sprengtportens adjutant, löjtnant Möllersvärd, försäkra sig om riksrådet Esbjörn Reuterholm, en oböjlig anhängare av det härskände mösspartiet. C. deltog härefter såsom befälhavare å jakten Lediga stunder i Sprengtportens expedition till Sverige och belönades, efter ankomsten till huvudstaden, med löjtnantsfullmakt och adlig värdighet, varvid han tog namnet Anckarsvärd (först Ankarsvärd). A: s karriär blev efter 1772 mycket snabb, och redan 1784 utnämndes han, efter den varmaste rekommendation av K. A. Ehrensvärd, till överste och chef för finska eskadern av arméns flotta. Det är genom sin verksamhet på denna post, som han förvärvat en framstående plats i vårt lands hävder, bl. a. genom omfattande nybyggnader, som i huvudsak voro fullbordade vid krigsutbrottet 1788. A. intresserade sig emellertid ej blott för arméns flotta. Han var övertygad om »att ett krigs utgång mot rikets östra granne till betydande del dependerade av rikets flottors vigör och activité att kunna uppehålla och ockupera fiendens flottor, så att de, i det aldra längsta möjeligt är, hindrades ifrån våra stränder och farvatten» (till överamiralen 12 dec. 1786), och ansåg det nödvändigt att skapa en reparationsdocka i Sveaborg, som kunde rymma de största örlogsskepp, för att »stora flottan» skulle kunna fylla sin del av uppgiften. Han åtog sig att fullborda en dylik på fyra år och för en kostnad av omkring 40,000 rdr sp. Planen gillades, och 1787 började det vidlyftiga arbetet, vilket naturligtvis var långtifrån färdigt, då kriget utbröt. A. insåg, att arméns flotta, likaväl som »stora flottan», hade behov av kunniga och dugliga officerare. För att bättre tillgodose deras teoretiska utbildning föreslog han 1788 en ökning av lärarpersonalen i Sveaborg.

Den drift och skicklighet, som A. utvecklade i Sveaborg, kunde ej undgå att väcka Gustav III: s uppmärksamhet. Detta visade sig isynnerhet, då A. i början av 1788 kallades till huvudstaden för att rådfrågas angående det krig, som konungen planerade mot sin östra granne. Han erhöll 26 febr. företräde hos monarken, som därvid »framkastade åtskilliga krigsidéer, vilka av A. icke tillstyrktes». Genom förtroliga meddelanden av G. M. Armfelt fick han sedan närmare kännedom om konungens krigstankar. Han dolde ej sin stora förvåning över dessa och avstyrkte dem på det kraftigaste på grund av »den lilla kunskap, han trodde sig äga om ett krigs behov och varuti han trodde sig se många brister». Han tillmötesgick likväl Armfelts anhållan att göra upp en plan till Rysslands angripande och sammanskrev »några reflexioner» angående kriget, som upplästes för konungen vid avskedsaudiensen på Haga 28 mars. Dessa voro föga krigiska och gingo huvudsakligen ut på att framhålla de skäl, som talade för uppskov, åtminstone till följande år. Även efter återkomsten till Finland stod han i livlig korrespondens med Gustav III, varvid han med största frimodighet fortsatte att avråda kriget, vilket i hans tanke »torde medföra de allra olyckligaste följder» (Minnen s. 143). Detta upptogs icke väl, och när så Armfelt, som anlänt till Helsingfors, insände ofördelaktiga underrättelser om andan bland A: s officerare, skrev konungen ett ganska strängt brev till denne (5 juni), vari han erinrade honom om det »tungomål», han borde föra. A. tog både sig själv och sina underlydande kraftigt i försvar, och t. o. m. Armfelt måste i sina brev till konungen vitsorda hans skicklighet och nit vid den anbefallda utrustningen av flottan. Att konungens missnöje var ganska djupt, erfor A., när monarken ankom till Sveaborg (2 juli).

Under slaget vid Högland, 17 juli, var A. kvar i Sveaborg, dit kanonaden från de stridande flottorna tydligt hördes. Han gjorde genast sin flotta segelklar och begärde av , som under konungens frånvaro förde befälet, tillåtelse att gå till sjöss och lämna hjälp åt örlogsflottan. Hertigen ville giva sitt bifall men nödgades avstå därifrån, då de rådgivare, som konungen ställt vid hans sida, Toll och Rayalin, bestämt avstyrkte. Att A. vid detta tillfälle icke låtit något komma sig till last, intygas av både hertig Fredrik och hertig Karl. Omedelbart efter slaget skred Gustav III till anfall mot Fredrikshamn, vari skärgårdsflottan skulle deltaga. Vid detta tillfälle synes A. ha återvunnit sin herres gunst, ty han fick nu befälet över hela arméns flotta. Till namnet stod dock A. under den sextifyraårige general Siegroth, som hade högsta befälet över de ombordvarande trupperna. Jämte denne deltog A. i det krigsråd, som konungen 29 juli höll i G. M. Armfelts högkvarter, då beslut fattades att genast gå till anfall. »Jag, motsade intet», skriver han i sina »Minnen», och vid den därpå följande enskilda audiensen lovade han att göra sitt bästa, för att företaget skulle lyckas. Pä grund av stormigt väder kunde de å flottan befintliga trupperna icke landsättas förrän 3 aug. Landstigningen gick utan missöde under ledning av A., vilken sedan beredde sig till attack med flottan. Landstigningstrupperna hade redan kommit i strid med fästningens garnison, då den olycksaliga Hussula-ordern anlände, genom vilken konungen lämnade »Siegroth fritt val att antingen fortsätta anfallet eller gå ombord på galärerna». Denne sammankallade sina regementschefer till överläggning, och man beslöt att återtaga och reembarkera, vilket skedde följande dag. I nämnda krigsråd deltog icke A. I sin dagbok giver han på flera ställen uttryck åt sitt missnöje med upphävandet av angreppet mot Fredrikshamn. Att Hussulakåren led brist på proviant, var i hans tanke icke något tillfyllestgörande skäl, då.nämnda brist hade kunnat ersättas ifrån flottans förråd.

Under de överläggningar, som efter återtåget från Fredrikshamn höllos vid Kymmene, tillrådde A. både enskilt och offentligt stillestånd och fred samt ständernas sammankallande, varjämte han yrkade, att man omedelbart skulle utrymma fiendens område. Detta senare avslog konungen, men i övrigt gillade han, vad A. föreslog rörande stridskrafternas förläggning. Härefter följde de händelser, som stodo i samband med Anjalaförbundet. A:s ställning till detta är icke utredd. »Liikala-noten» (8 aug.) till den ryska kejsarinnan säger han sig hava ogillat; han avböjde vidare att underskriva »Anjaladeklarationen» (12 aug.) men lät hälsa undertecknarna, att han »vore fulleligen övertygad, det deras avsikt är rikets frälsning». I sin försvarsskrift av 8 apr. 1789 (Minnen, s. 98—113) bekänner han också, att hän »varit nästan övertygad och är det kanske ännu om desse herrars välmening och att uppenbart förräderi däruti icke ägt minsta del». Anjala-männens »avertissement» (25 aug.) till sina svenska medbröder vägrade A. ävenledes att underteckna, och han förbjöd, att man insamlade underskrifter å arméns flotta, men han lovade att göra, vad han kunde, för riksdags sammankallande, vilket just var det förnämsta yrkandet i avertissementet. Många överläggningar höllos nu å arméns flotta mellan A. och hans officerare, men något avgörande beslut fattades icke, säger A. i sin dagbok, förrän hertig Karl, som efter konungens hemresa var högste befälhavare i Finland, 2 sept. formligen bett honom »att övertala officerarna på flottan att skrifteligen hos honom (hertigen) begära riksdag». Följande dag undertecknade samtliga officerare en av A. författad skrivelse till hertigen, vari de anhöllo om dennes medverkan för åstadkommande av stillestånd och ständernas sammankallande. Vid denna tidpunkt var förhållandet mellan hertig Karl och A. det allra bästa, och denne senare tog vid flera tillfällen hertigen i försvar gent emot hans broder Fredriks misstankar. Dessa synas dock slutligen ha gjort intryck på A., vilket framträder i det märkliga brev, han 14 sept. riktade till hertig Karl. I högtidliga ordalag besvär han denne att uppfylla sitt givna löfte i fråga om riksdagen, att avstå från alla tankar på en offensiv mot fienden och att i stället utrymma Högfors.

Hertig Karl lät som bekant övertala sig att utrymma Högfors, den sista positionen, svenskarna innehade å ryska sidan (25 sept.). Samma dag skrev han sitt ryktbara brev till A., vari han utlovar att, sedan det väntade stilleståndet blivit klart, »med all kraft arbeta på andra tornen av vår historia». — »Jag kan disponera flotta och armé», skrev han samtidigt till G. A. Reuterholm, »och en enda vink gör, att jag infinner mig i Sverige med hela styrkan» etc. Talrika brev till hertigen från A. vittna om den iver, varmed denne senare omfattade planen att med de i Finland befintliga stridskrafterna övergå till Sverige för att där avsluta det politiska fälttåget mot konungen. A. blev också mycket obehagligt överraskad genom den plötsliga omsvängning, som hertigen företog, sedan han av Sprengtportens brev till K. G. Armfelt (15/26 sept.) kommit till insikt om avsikterna å ryska sidan. Om nämnda brev skriver A. i dagboken, att det »visst icke hedrar sin auktor» men att det snarare »förtjänar förakt än den influence uppå våra affärer, man tycks lämna det. Man borde ju snarare, undanrödja än uppfinna hinder för negociationerna». Den 16 okt. mottog A. ett märkligt besök av tvenne Anjalaherrar, majorerna Jägerhorn och Fleming, vilka besvuro honom »att deklarera sig deras chef och med en coup d'éclat rädda fäderneslandet», alltså övertaga den roll, som hertig Karl just hade avsagt sig. Att man vågat rikta en dylik uppmaning till A., är i och för sig mycket upplysande. Men han framstår i en ännu egendomligare dager, då man ser efter, av vilka skäl han avvisade anbudet. Av A: s dagboksanteckning framgår, att han hyllade samma åsikt som de båda sändebuden. Men det som bestämde honom, var insikten om »omöjligheten att reuissera(!) uti något sådant företag, då förvillelsen hunnit till den grad, att intet endast hela svenska nation utan finnarne som närvarande, ja en stor del av själva armén redan är förförd att tro, det vi varit angripne och kriget nödvändigt; då allmänna ton är, att armén uraktlåtit sina skyldigheter; då uti armén är ingen enighet, då allt felar och i synnerhet penningar m. m.». — I försvarsskriften till konungen av 8 apr. 1789 omnämner A. ifrågavarande besök men förklarar helt frankt, att icke »den minsta underhandling» ägt rum!

Omedelbart efter Anjalamännens besök lyckades A. med sina skärgårdsbåtar hindra en fientlig chebeck att anfalla en svensk transportflotta å »30 lastade proviantfartyg». Att han därigenom »frälsade vinterfödan» åt hären i Finland, kan möjligen äga sin riktighet, men han gör sig skyldig till en betänklig överdrift, då han i dagboken säger sig hava »åter öppnat en alldeles avskuren förbindelse med Sverige». Segelleden förbi Hangö, den enda, som varit avskuren, blev icke öppnad, förrän de ryska linjeskeppen lämnade Hangö redd, vilket skedde på grund av den sena årstiden och alls icke av någon rädsla för A: s eskader. Han gjorde mycket stora ansträngningar för att hos konungen utverka nådevedermälen åt sina officerare i anledning av nämnda »affär», men detta medförde icke önskad verkan. A. var ingalunda okunnig om att han numera betraktades med det djupaste misstroende av Gustav III. När de svårast komprometterade Anjalamännen i början av jan. 1789 arresterades och fördes till Stockholm, fruktade man, att A. skulle dela deras öde. Så skedde också men först 2 mars. Arresteringsordern var av 20 febr., samma dag, som de adliga oppositionscheferna häktades i den svenska huvudstaden. Efter ett rörande avsked av arméns flottas officerare, som uppträdde ganska hotfullt mot dem, som verkställde häktningen, anträdde A., åtföljd av sin hustru, 3 mars den långa och besvärliga vägen till Stockholm över norra Kvarken. Den 18 mars var man framme vid målet, och här måste A. skiljas ifrån sin maka, varpå han fördes till Fredrikshov. Redan 3 apr. förflyttades han till Drottningholm, som då innehades av G. M. Armfelt och hans dalkarlar. Förgäves hade han sökt erhålla kunskap om de orsaker, som föranlett hans häktning; en å Fredrikshov påbörjad rannsakning hade helt plötsligt avbrutits, innan anklagelseskriften hunnit uppläsas. Genom Armfelts muntliga meddelanden fick han nu veta, att han misstänktes för delaktighet i Anjalaförbundet och för att ha velat »formera parti» emot kungen samt för att ha författat en skrift, som, enligt Armfelt, vore »väl skriven, full med sanning och kännedom om affärerna men som tillika releverade alla de sottiser, vi gjort». På gunstlingens bemedling fick nu A. tillgång till bläck och penna samt tillstånd att till konungen inge en försvarsskrift, det ovannämnda aktstycket av 8 apr. Denna handling utmärker sig för stor rikedom på välklingande fraser, och A. söker med alla medel framhäva de förtjänster, han inlagt om arméns flottas utrustning, allt under det han avgiver de heligaste bedyranden om sin oskuld och sin trohet. Det märkligaste av innehållet är, att A. uttryckligen återtager sitt förut gjorda yrkande »att för vederbörlig domstol få sin oskuld för hela världen framlägga» och underkastar sig konungens »nåd och rättvisa beslut». Ett ännu kraftigare bevis på sin åstundan att återvinna sin konungs gunst gav han, när han en månad senare, på uppmaning av Armfelt, i fängelset uppsatte en plan till det förestående fälttåget (Minnen, bil. 14). Nu infann sig konungen själv på Drottningholm, och efter ett timslångt samtal i enrum med A. återskänkte han denne friheten (7 maj) samt gjorde honom till sin generaladjutant (delgavs vederbörande först 2 sept.). Ersättning lämnades även för den ekonomiska förlust, A. lidit genom »den hastiga resan till Stockholm». För denna lyckliga utgång ansåg sig A. i främsta rummet hava att tacka Armfelt, ett antagande, som bestyrkes av samtida upptecknare (Hochschild 2, s. 2; Fersen 7, s. 81). Enligt Fersen skulle det ha varit hertig Karl, som föranlett A: s häktande, och hertiginnan (3, s. 109) skriver också, att A. själv till en början hyst samma misstanke men att han sedan genom hertigens försäkringar låtit övertyga sig om det ogrundade däri. Under samtalet på Drottningholm yppade Gustav III, enligt A: s egen uppgift, sina motiv i följande ord: »Ni har ingen anklagare; jag var nödsakad göra en revolution, och jag fruktade er i Finland, där jag visste er äga mycken influence, och jag kände era kapaciteter». Tidpunkten för A:s häktande och frigivande bestyrker trovärdigheten av denna berättelse. Gustav III: s misstro mot A. var emellertid alltjämt mycket stor. Detta visade sig framför allt däruti, att A., fastän han utnämnts till generaladjutant hos konungen, icke tilläts följa sin herre i fält, varken 1789 eller 1790. I stället förordnades han att vara ledamot av »hemliga krigsberedningen» och »utredningskommissionen». De samtida äro enstämmiga i att tillskriva A. en synnerligen framstående del i de förtjänster, som dessa inlade i fråga om härens och flottornas utrustning. Härom vittnar även det stora förtroende, A. lyckades vinna hos de båda mäktiga gunstlingarna Munck och Armfelt. När planerna till 1790 års fälttåg uppgjordes, rådfrågades A. flitigt, och det var under hans ledning, som skärgårdsflottan (efter olyckan vid Svensksund 1789) återupprättades och gjordes till det fruktansvärda vapen, som förskaffade konungen segern vid Fredrikshamn och i det andra slaget vid Svensksund, 1790. Munck men i all synnerhet Armfelt gjorde stora ansträngningar för att övertala konungen att sätta A. i spetsen för arméns flotta under fälttåget 1790 (Hochschild 2, s. 71; Ehrenström 1, s. 237 o. följ.). Gustav III ville ej höra talas därom; »A. tål ej krut, och jag använder honom aldrig mera till ett militäriskt befäl», skall monarken, enligt Ehrenström, häva yttrat. Trovärdigare förefaller den förklaring, konungen givit A. själv i en enskild audiens vid jultiden 1789, nämligen att han »vore nödsakad att skilja honom från arméns flotta, emedan officerskåren lika som velat föreskriva, det A. och ingen annan skulle dem kommendera; att om han därtill samtyckte, skulle de tro sig hava trugat honom därtill m. m.». Huru ivrigt nämnda flottas officerare önskade att återfå sin befälhavare från 1788, därom får man en klar föreställning av den journal, som A:s adjutant J. G. af Sillén författade ombord å Amfion sommaren 1790. A. kunde emellertid trösta sig med att hans andel i framgångarna genom det oförtrutna arbetet på flottans utrustning erkändes av alla, i främsta rummet konungen själv. Efter fredsslutet var det åter fråga om att låta A. få befälet över arméns flotta, ja, man tänkte t. o. m. åt honom uppdraga ledningen av båda flottorna, men det stannade vid förslaget, och A. fick i stället nöja sig med den lugna landshövdingposten i Kalmar, sedan han undanbett sig Gottlands och Älvsborgs län. Samtidigt fick han mottaga ett nådigt tacksägelsebrev från konungen för det sätt, varpå han lett skärgårdsflottans utrustning.

Såsom landshövding i Kalmar hugnades A. med upprepade nådevedermälen, som visa, att han åtnjöt såväl förmyndarregeringens som Gustav IV Adolfs gunst. Riksdagen i Norrköping 1800 bevistade han icke. »Patrioten» från 1788 hade, liksom så många andra av den adliga oppositionen, blivit en varm rojalist, vilket tydligt framgår av hans förtroliga brevväxling med greve Jakob De la Gardie. Med djup avsky ser han »usurpatorn uppstiga på en av Europas mäktigaste troner, ännu rykande av dess förra och lagliga behärskares blod», och han kan icke förstå, att »detta allt åskådas icke allenast kallt av de starkaste och mäktigaste stater utan erkännes» (22 nov. 1804). Sitt nit för »den goda saken» fick han tillfälle att visa, då han på hösten 1804 (sept.–okt.) såsom gäst i sin residensstad fick äran hälsa den landsflyktige Ludvig XVIII, som här hade stämt möte med Monsieur, greven av Artois. Det sätt, varpå A. mottog och underhöll de höga resenärerna, inbragte honom Gustav IV Adolfs tacksamma erkännande. — Med stor oro följde A. Sveriges deltagande i den tredje koalitionen, och allteftersom Napoleons makt tillväxer, stegras hans önskan att se fäderneslandet återvinna freden. När den stora krisen inträder, 1808, gripes han av förtvivlan, och i breven till vännen De la Gardie utmålar han situationen i de dystraste färger. »Lantvärnets» uppbåd ansåg han som en misslyckad åtgärd. »Gud låte oss aldrig behöva denna trupp», skriver han 25 apr. Enligt A: s mening hade det varit tillräckligt att begagna sig av vargeringen i hela dess utsträckning. I vad mån A. varit medveten om konspirationerna mot konungen, i vilka hans tvenne äldsta söner togo en så livlig del, är ej utrett, men breven till De la Gardie vittna om att han ansåg ställningen alldeles ohållbar. När revolutionen var genomförd och ständerna skulle sammanträda, anförtroddes lantmarskalksstaven åt den sextisjuårige A. Detta val, som väckte ej ringa förvåning, tillskrevs Adlersparres inflytande, vilken hoppades att genom sonen Karl Henrik, som var hans adjutant, kunna leda den åldrige fadern. Denne synes icke ha varit vuxen det svåra värvet. G. M. Armfelt (Schinkel, Bih. 2, s. III) ansåg honom »för gammal för att hålla ut med slupen»; B. v. Hofsten fann honom »ovan och icke vuxen sitt kall». Redan vid ett av de första plena, 8 maj, råkade A. i en svår konflikt med riddarhusmajoriteten, i det man misstänkte honom för att genom någon sorts överrumpling vilja genomdriva hertigens erkännande som konung, innan konstitutionsfrågan var avgjord. Synnerligen obehärskade uttryck fälldes mot lantmarskalken, och röster skola ha höjts för att kasta ut honom ur salen. Redan samma dags afton återställdes dock det goda förhållandet mellan ordföranden och ståndet, sedan A. genom sitt personliga ingripande bidragit till att förmå hertig Karl att falla, undan för majoritetens krav »konstitution först», och vid plenum följande dag hade han tillfredsställelsen att mottaga en enhällig tacksägelseadress från riddarhuset. Men även under den följande tiden var han föremål för en viss misstro på grund av sina intima förbindelser med Adlersparre (Hofsten s. 158). Tidtals var han på grund av försvagat hälsotillstånd urståndsatt att föra klubban, vilken då övertogs av greve J. De la Gardie. Såsom ordförande i hemliga utskottet gjorde han sitt bästa för att främja regeringens planer, bekämpade De la Gardies yrkande på uppskov med tronföljarvalet och var en av dem, som kraftigast förordade fred med Ryssland »även med de hårdaste villkor». Lysande utmärkelser blevo ock hans lön: 6 juni blev han generallöjtnant och erhöll grevlig värdighet, 3 juli utnämndes han till riddare av serafimerorden.

Omedelbart efter den långa riksdagens avslutning erhöll A. begärt avsked från sina civila och militära befattningar. Den närmast följande tiden tillbragte han på egendomen Kärrstorp, nordväst om Kalmar, men flyttade sedan till huvudstaden, där han var bosatt en följd av år, tills han omkr. 1820 slog sig ned å säteriet Karlslund vid Örebro. Han hyste stora förhoppningar om sonen Karl Henriks framtid, och han greps djupt av den svåra konflikt, vari denne under fälttåget i Tyskland 1813 råkade med kronprinsen. Han uppbjöd också allt sitt inflytande för att ställa saken till rätta, vilket emellertid misslyckades (Engeström 2, s. 216 o. följ.). Efter 1809–10 bevistade han ej någon riksdag förrän 1815, då han uppträdde med ett memorial om »bortskaffande av allt guld och silver från alla uniformer», varjämte han på det kraftigaste motsatte sig vidare statsbidrag till Göta kanal. Under följande riksdag, 1817—18, uppträdde han bland oppositionen, vid sidan av den nu så ryktbare sonen. Han skänkte sitt stöd åt Staël v. Holsteins oppositionella tillägg till tacksägelseadressen till konungen och kronprinsen och riktade upprepade häftiga angrepp mot »det olyckliga och detta fattiga rikets förmåga överstigande och så illa kalkylerade företaget av Göta kanal». Vidare föreslog han avskaffandet av de s. k. »talemänstafflarna» och talade mot statsbidraget till »Stockholms spektakler». De följande riksmötena bevistade han ej, men att hans intresse för politiken alltjämt var levande, fick man erfara, då han 28 aug. 1830 i Örebro tidning offentliggjorde ett upprop till länets invånare att bispringa offren för julirevolutionen i Paris. Avsikten härmed var att åstadkomma en opinionsyttring mot regeringen, vilket A. själv oförbehållsamt vidgick i det »politiska testamente», som han, med anledning av Svenska Minervas kritiska anmärkningar, publicerade i sonens tidning Den svenske medborgaren 1 okt. 1830. Här ger han fritt lopp åt sitt »jubel över de märkliga tilldragelserna i Frankrike», utbristande: »Herre I nu låter du din tjänare fara i frid, sedan han din härlighet sett haver», varefter han giver de styrande en lång rad av erinringar, i vilka han varnar mot allt vidare uppskov med de trängande reformerna i fråga om representation, tryckfrihet och beskattning. Detta märkliga inlägg framkallade mycket sarkastiska »påminnelser» i Svenska Minerva 1830, n:r 81–84, vilka dock förblevo obesvarade. Det liberala genombrott, som A. väntade, att julirevolutionen skulle föranleda i Sverige, fick han ej uppleva. Han avled å Karlslund 23 mars 1838 i den höga åldern av nittisex år.

A:s brevväxling förvaras å Eriksberg; hans dagboksanteckningar från ryska kriget utgåvos 1892 av svenska historiska föreningen; en dagbok för åren 1788–1810, som omtalas i Svenskt biografiskt lexikon, Ny följd 1, har sedermera ej anträffats, varför det — om uppgiften är riktig — ej kan avgöras, i vad förhållande den stått till de nyssnämnda anteckningarna från krigsåren.

Författare

A. Grade.



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tal vid... general majorens... Augustin Wolfgang von Baltzars graf, hållit... d. 19 dec. 1795, då skölde-märket sönderkrossades. Kalmar 1795. 17 s. — Öfverste Mikael Anckarsvärds minnen från åren 1788—1790. Sthm 1892. III, 168 s, 1 portr. (Skrifter utg. af Sv. hist. fören., 1.) — Jmfr även texten angående Ars framträdande i pressen.

Källor och litteratur

Källor: Västmanlands-Dala nations matrikel, Västmanlands-Dala nations arkiv, Uppsala; militaria: ansökn. och meritförteckn, skrivelser till K. M:t från överamiralen, skrivelser till överamiralen, M. Anckarsvärd m. fl. till K. M:t och storamiralen 1788—90, allt i RA; brev från A. till J. de la Gardie, LB; Ridd. och adelns prot. 1809—10, 1815, 1817—18; Inrikes tidningar 1809; Örebro tidn. 1830; Den sv. medborgaren 1830; Svenska Minerva 1830; De la Gard. archivet, 15, 18, 20 (1841—43); Hist. handl, 1 (1861), 12: 3 (1883); A:s Minnen (se ovan); S. Clason (och C. af Petersens), För hundra år sen, 1—2 (1909, 10); J. A. Ehrenström, Historiska anteckningar, 1—2 (1882, 83); F. A. von Fersen, Historiska skrifter, 7 (1871); Hedvig Elisabeth Charlottas dagbok, 2—3 (1903, 07); B. von Hofsten, Brev från 1809 års riksdag (1913); [J. G. af Sillen], En månad på Amphion (1890); A. F. Skjöldebrand, Memoarer, 1—5 (1903—04); Ur J. M. Sprengtportens papper (Sv. memoarer och bref, 8, 1904); H. G. Trolle-Wachtmeister, Anteckningar och minnen (1882); C. T. Odhner, Sveriges polit. historia under kon. Gustaf III: s regering, 1—3 (1885—1905); M. Sandegren, Till historien om statshvälfningen i Sverige 1809 (1890); Elof Tegnér, Gustaf Mauritz Armfelt, 1 (1883); K. Warburg, Karl August Ehrensvärd (1893).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Michaël (Cosswa) Anckarsvärd, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5766, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5766
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Michaël (Cosswa) Anckarsvärd, urn:sbl:5766, Svenskt biografiskt lexikon (art av A. Grade.), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se