N Sten E Selander

Född:1891-07-01 – Stockholms domkyrkoförsamling, Stockholms län
Död:1957-04-08 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Författare, Litteraturkritiker, Poet, Växtbiolog


Band 32 (2003-2006), sida 16.

Meriter

Selander, Nils Sten Edvard, f 1 juli 1891 i Sthlm, Svea art:reg, d 8 april 1957 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: regementsläkaren MD Nils Edvard S o Gerda Klara Sofia Nelson. Studentex vid Nya elementarskolan i Sthlm 14 maj 09, inskr vid StH ht 09, vid UU 8 sept 10, FK där 15 sept 17, litterär rådgivare vid Dahlbergs förlags ab 18–20, led av styr där 19–21, litterär rådgivare vid Albert Bonniers förlag 23–26 o 28–30, medarb (bl a litteratur- o teaterkritiker) i Sthlms dagbl 26–28, i DN 29–35, i SvD från 36, sekr i Pennklubben 31–33, ordf i Sv naturskyddsfören (SNF) 36–47, FL vid UU 15 sept 49, disp 24 maj 50, FD 31 maj 50, doc i växtbiologi 23 okt 51, allt vid UU. – LSA 53.

G 12 juni 1917 i Sthlm, Kungsh, m Dagmar Elisabeth Westberg, f 1 okt 1893 i Bollnäs, Gävl, d 10 mars 1987 i Sthlm, Engelbr, dtr till fastighetsmäklaren Knut Rudolf W o Anna Elise (Lisa) Landberg.

Biografi

Vid Stockholmsutställningen 1930 fick Sten S uppdraget att skriva den kantat, som var en del av den pampiga öppningsceremonien. Det kan tyckas som ett märkligt val att låta den radikala, funktionalistiska utställningen inledas med en dikt skriven av en lyrisk traditionalist, som själv kallat sin livsåskådning "en borgerlig genomsnittsuppfattning med rötter i 1800-talet". S:s första diktsamlingar (Vers och visor 1916, Gryning 1917, Tystnadens torn 1918 och Vägen hem 1920) representerade också en osjälvständig traditionell efterklangspoesi. Han var i efterhand själv inte stolt över dem. Men i diktsamlingen Staden och andra dikter (1926) hade han funnit en självständigare form, och han utvecklade där sitt civilisationspatos och sin tro på det moderna och på en förnyelse av det traditionella diktstoffet. I En kantat vid Stockholmsutställningens öppnande fick också utställningens arrangörer vad de ville ha – en bejakelse av staden, tekniken, vetenskapen och en tro att det moderna gick att förena med naturen och det förgångnas flöjtmusik.

S var 1930 en känd man, centralt placerad i den kulturella institutionen. Han var poet, ledande litteraturkritiker i DN, samhällsdebattör, naturvetare och essäist. Den unge lovande lärdomshistorikern Sten Lindroth (bd 23) kallade honom 1900-talets svar på Viktor Rydberg och såg honom som radikalt intellektuellt föredöme. Men åren kring 1930 ändrades villkoren för S:s gärning.

De som var med på Stockholmsutställningen har vittnat om hur den var ett uttryck för optimism, för en känsla av att framtiden var nära och ljus. Mycket var möjligt att göra. I efterhandsperspektivet framträder motsatsen så mycket starkare. Optimismen och framtidstron visade sig vila på mycken lösan sand. Just sommaren 1930 började arbetslösheten att stiga. Ett par år senare var det industrisamhälle som några år tidigare setts som inledningen till Sveriges andra stormaktstid djupt skakat av den ekonomiska depressionen. Till den ekonomiska bankrutten kom också en politisk, Hitlers maktövertagande i Tyskland våren 1933. En sådan samtid gick inte att bejaka.

S:s poesi och kritik kom efter dessa omvälvningar att ta en mer politisk riktning. Hans essäsamling "Modernt": Lekmannapredikningar i radio (1932) var tidens starkaste civilisationskritiska pamflett. Med den ledde han motoffensiven mot vad han kallade "maskincivilisationen". Hans huvudpoäng var att vi byggde ett samhälle som var alltför sårbart, utan att reflektera över vad som var hållbart på sikt. "Modernt", försett med ironiska citationstecken, är en bok om teknologisk hybris. S profeterar där om en framtida tekniskt betingad arbetslöshet, ett tillstånd där maskinerna tagit över och befolkningen skiktats mellan en liten, högkompetent expertgrupp och den stora massan av arbetslösa understödstagare. Han diskuterar vad han kallar "teknisk sprödhet", frågan om vad som sker när de tekniska systemen blir allt större, allt mer komplicerade, alltmer bestämmande för det vardagliga livet. Han reflekterar vidare över en materialistisk livsstil, där blott yttre ting och konsumtion räknas som verkligt värdefullt. Men framför allt varnar S för en framtida naturresursbrist. Vi lever inte längre, skriver han metaforiskt, som i jordbrukssamhället på "naturens ränta", det ständigt förnyelsebara, utan vi går direkt på naturens "kapital", de ändliga naturresurserna. Ett huvudargument för tanken att verka för ett mindre resursslukande samhälle blir därigenom solidariteten med kommande generationer. Vi har inte, menar S, moralisk rätt att berika oss själva på de oföddas bekostnad.

"Modernt" var i mycket en introduktion på svenska av en kontinental debatt, som fördes av samhällstänkare som den spanske filosofen Ortega y Gasset, den italienske historikern Guglielmo Ferrero och den amerikanske sociologen Stuart Chase. Men S var inte längre epigon. Han skapade på deras grund en självständig och sammanhållen livsåskådning. Han försökte förena den klassiska humanismens tro på varje människas egenvärde med en ny tids krav på en större respekt för naturens värden.

Dessa idéer strävade S också efter att ge poetisk gestaltning. Hans främsta diktsamling från denna tid är En dag (1931). Den var tänkt som en lyrisk motsvarighet till James Joyces roman Ulysses och utspelar sig således under ett dygn. Vi får följa huvudpersonen från uppvaknandets (tuktade) "stream of consciousness" över dagens arbete och reflektioner till nattens drömmar. Diktsamlingen utgör framför allt en skarp kritik av den moderna maskinkulturen. Och Viktor Rydbergs grottekvarn blir i S:s 1930-talstappning främst ett välde som förtär både naturen och spröda människosjälar: Himmeln står svart med röda reflexer. / Skogar av skorstenar, stam invid stam. / Berg utav kolstybb. Floder av slam. / Inte ett strå. Men fabrikerna växer. / Stansarna dundrar. Remmarna viner. / Luften är tjock av sulfitlukt och svavel. / Mera maskiner, som föder maskiner, / Flera och flera, en glupande avel. / Blanka som väldiga gudabeläten / Står de med glödande innanmäten. / Allt skall dit in, ska dit in och förtäras, / Skogar och malm-berg och människosjälar. / Allting kan ätas. Allt kan begäras. / Allt vad som föds är maskinernas trålar.

I ett större - samtida - perspektiv innebar S:s civilisationskritiska offensiv att han marginaliserades i den politiska offentligheten. Ty trots den ekonomiska krisen började ett nytt mönster ta form. I den begynnande sv modellen nåddes en bred enighet om att fortsatt teknisk och vetenskaplig utveckling var förutsättningen för välstånd och social rättfärdighet. S:s kritik av maskincivilisationen nådde knappast längre än till kulturdebatten. I den politiska sfären skulle man länge än betrakta miljöfrågor med milt överseende.

Det blev blott ord av S:s civilisationskritik - och det fann han djupt tragiskt och otillfredsställande. Han menade att vår civilisation verkligen stod vid vägs ände och han ville handla. Det var livsviktigt. 1936 trodde han att den chansen hade kommit och han tog den. Han erbjöds nämligen att bli ordförande i SNF.

I SNF bidrog S starkt till förnyelsen av sv naturvårdsideologi. Naturvården hade starka rötter i den vetenskapliga världen. Det viktigaste miljövårdsargumentet hade varit just vetenskapligt: vi måste bevara orörd natur för att vetenskapen skall ha en möjlighet att analysera naturprocesser som ännu inte påverkats av människan. S:s ambition var att göra naturvården till en folkrörelse, fullt i paritet med frikyrko-, nykterhets- och arbetarrörelsen. Men då krävdes det en ny politik, en social naturvård, som satte människan, inte vetenskapsmannen i centrum, menade S. I korthet kan denna hans naturvårdsideologi sammanfattas i tre maximer, som borde ligga till grund för vårt kontrakt med naturen: att bevara naturen är självklart, fortsatta exploateringar kräver goda skäl; naturskyddet är till för människornas och inte för naturens skull; naturarvet är ett evigt värde som inte kan ägas av en enskild.

Konsekvensen av dessa maximer var att naturvården inte längre kunde vara ett exklusivt vetenskapligt område; den fördes till medborgarna och politiken. Naturen och dess värden blev något vi fick förhandla om, något som vi fick argumentera för i det offentliga samtalsrummet. En annan och viktig konsekvens var praktisk. Tidigare hade naturskydd handlat just om skydd; strategierna var två - fridlys eller inrätta en ny nationalpark. I det nya SNF handlade det om det mänskligt påverkade kulturlandskapet, naturen runt omkring oss. Den naturen kunde man inte skydda, den måste vårdas, fortsätta att brukas av människan. Blott så kunde ängsmarker, björkhagar och öppna landskap finnas kvar.

Parallellt med detta politiska naturvårdsarbete fortsatte S att driva medial opinion i frågan. Han skrev mängder av understreckare i sin nya tidning SvD och publicerade flera essäsamlingar med naturskildringar och naturvårdsreflexioner. Inte sällan kan man i samlingar som Svensk mark: essayer (1934), Mark och människor: essayer (1937), Den gröna jorden: essayer (1941) och Mark och rymd: ett urval essayer om svensk natur och bygd (1959), se S ta upp kampen med Harry Martinson (bd 25) om rangen som sv litteraturs främste naturskildrare.

Men det naturvårdspolitiska arbetet kom i nytt ljus när Hitlers maktövertagande successivt övergick till att bli ett hot mot freden i Europa. Nu gällde det att stå upp för de basala västerländska värdena: frihet, rätt, demokrati, vetenskap och nationellt oberoende. En alltför djupgående civilisationskritik kunde i detta nya läge spela den nazistiska huvudfienden i händerna genom att kompromettera den västerländska förnuftskulturen. S lät därför maskinkritiken göra en taktisk och tillfällig reträtt. I stället kom S, tillsammans med Pär Lagerkvist (bd 22), att vara tidigt ute i sin kritik av nazismen. Redan 1931 hade han pekat på dess antiintellektualism och dess oförenlighet med demokrati, humanism och liberala värden. I tidskrifter som den norska Fritt ord och Fronten varnade han ungdomen för att låta sig lockas av de primitivistiska signalerna. De skulle leda käpprakt åt helvete. 17 dec 1933 lät S i DN publicera dikten Fosterlandslöse, föranledd av att Albert Einstein, den universella vetenskapens ikon och pacifismens mest kända ansikte, tvingats bort från det judeförföljande Tyskland. 1936 kom hans mycket lästa SvD-reportage från Olympiska spelen i Berlin, där den idrottsälskande S tog offentligt farväl till den moderna tävlingsidrotten, som han nu såg tjäna chauvinism, aggressiv nationalism och våld. Detta var säkert hans tre mest effektiva antinazistiska handlingar.

S tillhörde den minoritet som kallades aktivister under finska vinterkriget 1939–40. Han menade, till skillnad från den officiella linjen, att det inte räckte med sv humanitär hjälp och frivilliga till broderfolket i öst. Han ville att vi skulle överge neutraliteten och strida på Finlands sida mot det kommunistiska Sovjet. Tillsammans med några andra författare, främst Vilhelm Moberg, Harry Martinson, Eyvind Johnson och Olof Lagercrantz blev han ett viktigt ansikte utåt i föreningen Nordens frihet, som kom att verka som propagandacentral för Finland i allmänhet och frivilligrörelsen i synnerhet. S åkte också själv till Finland. I Finsk front (1940) samlade han sina skickligt litterärt utformade skildringar av den finska kampen mot en övermäktig fiende och skakande berättelser om enskildas lidanden och tappra mod.

S:s litteraturkritiska roll började emellertid förändras i takt med hans naturengagemang och hans litterära beredskap. I rollen som litteraturbedömare var han länge en makt att räkna med. Förutom i DN och senare i SvD medverkade han med presentationer av modern litteratur i Litteraturkrönikan (1930–36), ett inflytelserikt program i det nya, snabbt spridda massmediet radion. Genom sin litteraturkritiska praxis hade S skaffat sig en viktig mellanposition i den litterära institutionen. Han var från slutet av 1920-talet inte längre en osjälvständig traditionalist. Han var en modern traditionalist. Han var beläst, inte minst var han förtrogen med den internationella modernismens författare, som han presenterade i radion. Och han var dessutom djupt tagen av tidens tongivande samhällstänkare och filosofer. Men trots denna moderna beläsenhet - och trots att han i väsentligheter delade de kontinentala modernisternas världsbild - lockades han inte själv av att pröva ett mer modernistiskt formspråk. Han höll fast vid det stillsamma tilltalet, det vardagsrealistiska och reflexiva.

Denna mellanposition var under en tid viktig. Traditionalisterna kunde inte avfärda S som någon med intressen i den modernistiska grupperingen; modernisterna kunde inte snabbt avhysa hans synpunkter som akademistiska. Från den positionen kunde S ge stöd åt många unga debutanter, som Artur Lundkvist och Martinson. Även den andra generationen sv modernister fick tidigt stöd av S, bl a Erik Lindegren (bd 23) och Karl Vennberg. Men snart blev konflikterna med de modernistiska konstnärerna djupare. Det hade börjat redan med S:s oförstående inför Birger Sjöbergs Kriser och kransar och Gunnar Ekelöfs tidiga poesi. I båda fallen kom S snabbt på bättre tankar och gjorde offentlig avbön.

Säkert ångrade S många gånger att han 23 april 1946 lät publicera sin anmälan Det dunkelt sagda, recensionen av Erik Lindegrens diktsamling Mannen utan väg. Den kom nämligen att inleda en av landets mest hätska litteraturpolitiska strider, den så kallade obegriplighetsdebatten. I den kom S ovilligt att spela rollen av den konservative, småborgerlige kritikern, som inte förstod att en ny tid krävde ett nytt språk. Avantgardet enade sig mot den gemensamma fienden, "översteprästen i Svenska Dagbladet" som Karl Vennberg bitskt formulerade det. S, som ville vara en medlande resonör i mitten, fann sig plötsligt bli symbol för reaktionen.

Det är ingen tvekan om att S:s eftermäle långt in i sen tid färgats av denna debatt. De unga modernisternas polemiska porträtt av S:s gärning traderades vidare, trots att de tillfälliga värderingar som en gång föranlett karikatyrteckningen snabbt spelade ut sin roll. Inte heller hjälpte Lars Gyllenstens och Torgny Greitz' snabbt hopkokade och infernaliskt giftiga modernistiska skämt Camera obscura. För det var motsättningarna den gången alltför skarpa.

Senare betraktare ser tydligare att S:s kritik av ett språk bortom logiken och av den elitistiska modernismen hade en mycket allvarlig grund och inte alls bottnade så mycket i en småborgerlig konservativ estetik. S var, som naturvetare och naturskyddspolitiker, övertygad om att maskincivilisationen hotade både kulturen och människan som art. Det var hans djupaste övertygelse att det var stor fara å färde. I det läget ställde S krav på författarna. De hade nyss gått i litterär beredskap mot nazismen; det borde de nu också göra mot maskincivilisationen, menade han.

S ville att författarna skulle vara Vägvisare och hjälpa läsarna att orientera sig i värdeupplösningens tid, vara Syntetisörer, som sammanförde kunskaper och insikter från vetenskapens, politikens och kulturens skilda fält, vara Kommunikatörer, som gick läsarna till mötes och skrev på ett sätt som också gemene man kunde förstå. S menade att en modernistisk poesi av Lindegrens slag inte levde upp till något av dessa estetiska och livsåskådningsmässiga ideal.

Efter obegriplighetsdebatten var mycket av S:s kulturella kapital förskingrat – bland kulturarbetarna. Men han hade ett desto större och fortsatt solitt stöd hos naturvetarna. S sadlade om. Han hade en gång debuterat i offentligheten – med en botanisk uppsats. Nu gick han tillbaka till vetenskapen och disputerade 1950 på en avhandling om floran i Lule lappmark. Han blev docent i växtbiologi vid UU.

Från denna tidpunkt var S först och främst naturvetare. Den sista diktsamling han själv lät publicera kom 1941, Sommarnatten. Men han skrev fortsatt för byrålådan. Dessa dikter kom med i hans mest bestående diktsamling, Avsked, efterlämnade dikter, som utkom postumt 1957. Paradoxalt nog skrev S här en stillsam modernistisk lyrik, utan att tappa kontakten med sina gamla läsare. I samlingen ingår bl a den märkligt förtätade, originella och gripande dikten Euwe-Lasker, Zurich 1934.

Men S:s främsta enskilda bidrag till sv kulturhistoria var Det levande landskapet i Sverige (1955). Boken är en historiebok, men i dess centrum står varken kung eller folk - utan den sv naturen. S lyckas här göra stor konst av sin unika tillhörighet i två kulturer, den humanistiskt litterära och den botaniskt naturvetenskapliga. Kritikerkåren var också enig om att detta var ett storverk, som fyllde en viktig lucka i sv lärdomshistoria. För S själv kändes det som en stor revansch efter obegriplighetsfejdens hets. För de naturintresserade blev det omtumlande att möta en text som förenade vetenskapsmannens kyliga faktaframställning med poetens brinnande engagemang och språkliga klarhet. S kunde tveklöst inrangera sig i ett led han älskade: ledet av lärjungar efter Linné.

S var en mångsidig man. Hans stora insats gjordes inte i litteraturhistorien, inte i civilisationsdebatten, inte i vetenskapshistorien, inte i miljörörelsen och inte i politiken. Det unika i hans gärning är mångsidigheten, och hans viktigaste bidrag till sv kulturhistoria är hans strävan att integrera, popularisera och syntetisera kunskaper och idéer från skilda fält. På det sättet försökte han ge en plats åt en modern humanism i det tjugonde seklet.

Författare

Martin Kylhammar



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (ms, korrespondens, ämnesordn handkar, klipp m m) i KB. - Brev från S i KB (bl a till K Asplund, Eyvind Johnson o P Lagerkvist), LUB (bl a till H Weimarck), RA (bl a till S Hedin), UUB (bl a till C Björkman, M Rogberg o red för OoB) samt i Prins Eugens Waldemarsudde.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vers och visor. Sthlm 1916. 92 s. -Gryning. Dikter. Sthlm 1917.124 s. - Tystnadens torn och andra dikter. Sthlm 1918.133 s. -Branden påTu-na. Skådespel i 3 akter. Sthlm 1918. 104 s. - Vägen hem. Dikter. Sthlm 1920. 65 s. - Vår Herres hage. Kåserier på vers. Sthlm 1923. 130 s. - Modernt och antikt ideal (Pennklubben, [1*,] 1924, Sthlm, 4:o, s 85-92). - Spår i snön (Julkvällen, 1924, Sthlm, fol, s [3]). - Prolog vid Svenska Röda kors-veckan 1925. [Rubr.] Klippan [1925]. 4:o. (2) s. [Undert.] - Staden och andra dikter. Sthlm 1926. 81 s. [Övers härur bl a:] Een boerenstudent [En bondestudent] (De gids, jaarg 98,1934, Amsterdam, s 146 f, o Das Murmelspiel [Spela kula] (Schwedische Poesie von vorgestern und morgen, [Tyskland 1980,] tv-8:o, s [3]). - Européer, amerikaner och annat. Sthlm 1930. 232 s. - Modern primitivitet. Referat av ett föredrag ... hållet inför Religiösa reformförbundets kongress d 23 sept 1931 (Fronten, årg 1, 1931, Sthlm, 4:o, nr 9, s 9-11). - En dag. Sthlm 1931. 131 s. 2.-3. uppl s å. 4.-5. uppl 1932. 6. uppl 1934. - Nutidsungdom och modern primitivitet (Fritt ord, om livet og religionen, red: K Schjelde-rup, årg 1, 1931, Oslo, s 250-258). - "Modernt". Lek-mannapredikningar i radio. Sthlm 1932. 10 s. (Frontens bibliotek [omsl].) 2. uppl 1933. - Bildning och utbildning [tal vid möte vid Stockholms högskola 27/10 1932] (Studiekamraten, årg 14, 1932, Sthlm, 4:o, s 459-461, även i sep: S S o G Hirdman, Bildning o utbildning, Sthlm 1933, 8:0, s 3-7). - Gunnar Mas-coll Silfverstolpe fyrtio år. Sthlm 1933. 63 s. (Tills med K Asplund o Y Berg, "redaktionskommitté".) - Svensk mark. Sthlm 1934. 180 s. 2. uppl så. - Litteratur och moral (A Ahlberg m fl, Dikten, diktaren och samhället, aktuella debattinläggSthlm 1935, s 145-167). -Naturskydd och kulturskydd (L Faxén m fl, Vi och vår natur, Sthlm 1935,4:o, s 243-266). - Mark och människor. Sthlm 1937. 215 s. 2. uppl 1938. - Stockholm i fågelperspektiv (Sverige från luften. En bilderbok över vårt vackra land. Red av KJ Rådström h 1. Stockholm, Sthlm 1937, [omsl,] 4:o, si).- Angerman-ländsk kust (Bygd och natur, årg 1, 1939, Sthlm, 4:o, s 159-169). - Stockholmaren Carl Laurin (Carl G. Laurin sjuttio år, festskriftSthlm 1938, s 63-68). -Lule Lappmarks nationalpark (ibid, 2, 1940, s 132 -147). - Finsk front. Sthlm 1940. 127 s. [Nya tr så.]- Munnar (Kronprinsessans bok för Finlands Röda kors, Sthlm 1940, s 95 f; dikt). - Den grönajorden. Sthlm 1941. 187 s. - Sommarnatten. Dikter. Sthlm 1941.106 s. [Nya tr s å.] - Sverige och Norden (A Ahlberg m fl, Sverige i dag, ... red av S-E Bergh, Sthlm 1941, s 7-16; i övers utg Khvn 1941, s 90-17: Sverige og Norden). - Naturen (T Andrae m fl, I angeläget ärende Sthlm 1941, s 215-235). - Arenaria humifusa och den svenska fjällflorans historia (Bygd o natur, 3, 1941, s 98-109). - Dikter från tjugufem år, 1916-1941. Sthlm 1942. 213 s. [Ny tr] 1945. (Vår tids lyrik [omsl].) [Nya tr] 1947, 1950, 1954. - Potentilla emarginata Pursh i Sverige (Botaniska notiser, 1942, Lund, s 69-74). - Uddeholm. [Omsl:] Malmen - järnet, träet. Sthlm 1943.14 s. [Ur SvD s å, 2, 8 o 16/7.] - Naturskydd och skogsvård (Sveriges natur [årg 34,] 1943, Sthlm, Årsbok, s 9-122,1 pl-bl). - Arenaria humifusa och dess senaste öden i Sverige (ibid, s 123-127). - En urskogsdal i Lappland (Till fjälls, Sv fjällklubbens årsbok, årg 15, 1944, Sthlm, 4:o, s 19-27). - La natura della Svezia (S S m fl, Svezia, saggi sul-la Svezia odierna, Roma 1945, s 5-13, 1 pl). - Ny svensk förekomst av Potentilla emarginata Pursh (Botaniska notiser, 1945, s 164-166). - Draba cacuminum El. Ekm. i Sverige (Harald Nordenson, [inre titel:] En samling uppsatser tillägnade Sthlm 1946, s 310-313).- [Anförande] (Vår sista stora vildmark. Inlägg vid möte i Handelshögskolans aula den 2 maj 1946, anordnat av: K vetenskapsakademiens naturskyddskommitté, Sv fjällklubben o Sv naturskyddsför-en under medv av Skid- o friluftsfrämjandet samt Sv turistfören, Sthlm 1946, s 9-17). - Linné i Lule lappmark (Föredr vid Sv Linnésällskapets höstsammankomst d 19 nov 1947 (SLSÅ, årg 30, 1947, Upps, s 9-20). - Lappland. Några sommarströvtåg. Sthlm 1948. 158 s, 16 pl-bl. 2. uppl s å. 3. uppl 1949. - Mis-teln, Upplands märkligaste växt (Natur i Uppland, under red av S Hörstadius o K Curry-Lindahl, Sthlm 1948, 4:o, s 231-243). - Floristic phytogeography of south-western Lule Lappmark (Swedish Lapland). In-augural diss [UU]. 1-2. Upps 1950. 4:o. (Acta phyto-geographica Suecica, 27-28.) 1. 200 s, 6 pl-bl. 2. Kärl-växtfloran i sydvästra Lule Lappmark. 152 s, 26 kartbl. - Pegaser och käpphästar. Sthlm 1950. 236 s. -Jeknaf-fo (Min bästa fjällfärd. Kända fjällfarare berätta. Un- der red av G Lundquist, Sthlm 1950, s 105-119). -Stränder. Sthlm 1951. 185 s. - Högfjällsblommor (Samtid och framtid, årg 9, 1952, Norrköping, 4:o, s 516 f, med kommentar; omtr i Diktaren om dikten, 27 poeter kommenterar egna dikter, red av K Treffen-berg, Sthlm 1952, s 79-81). - Sven Hedin. Inträdestal i Svenska akademien. Sthlm 1953. 23 s. Även: Inträdestal ... d 20 dec 1953 (SAH ifrån år 1886, d 64, 1953-1954, Sthlm 1955, s 19-37). - Stockholms skärgård (Stockholms skärgård ... red av S S, Sthlm 1954, 4:o, s 9-32, 1 färgpl). - Skärgårdens växtvärld (ibid, s 113-153, 2 färgpl). - Skärgården i litteraturen (ibid, s 445-472). - Hamn i krigstid (Göteborgsmosaik. En göteborgsrapsodi i ord o bild. Texten vald av P Hallberg Gbg 1954, s 89-97). - Det levande landskapet i Sverige. Sthlm 1955. 4:o. 484 s, 176 pl-bl. [Även bib-liofiluppl s å.] 2., översedda uppl 1957. 490 s, 176 pl-bl. - Sven Hedin. En äventyrsberättelse. Sthlm 1957. 294 s, 2 kartbl. - Avsked. Efterlämnade dikter. Sthlm 1957. 43 s. - "Padjelanta nationalpark" [utarb 1946] (Sveriges natur, årg 48,1957, Sthlm, s 43-53). -Mark och rymd. Ett urval essayer om svensk natur o bygd. Sthlm 1959. 287 s. - Linnélärjungar i främmande länder. Essayer. Sthlm 1960. 89 s, 8 pl-bl. [Om Pehr Forsskål, Carl Peter Thunberg o Anders Sparrman.] -Sv bearb, med företal o slutord, av: O Gjaerevoll & Reidar j0rgensen, Fjällflora, Sthlm (tr Trondhjem) [1953], tv-16:o; 2.-7., översedda uppl [1958,] [1962,] 1964, 1968, 1972,1974. - Inledning till: Svenska bok--klubben, vol 1. R Aldington, Överstens dotter, 6. E Hemingway, Farväl till vapnen, 7. J Dos Passos, 42:a breddgraden o 8. W Speyer, Roman om en natt, 1.-2. uppl, 1932,12. P Buck, Östanvind, västanvind, 15-16. J B Priestley, Faraway, 1-2, o S Ratel, Belle-Jolie, 1933, 24. A Döblin, Berlin Alexanderplatz 1934; bidrag i bl a: Svensk botanisk tidskrift, 1909-10, 1913-15, 1946, 1955, Upps, OoB 1913, 1919-20, 1922-24, 1926-30, Sthlm, STFÅ 1930, 1933, 1940, 1942, 1944, 1949, 1951,1953, Sthlm, STF, Sv turistföreningens tidning, 1933-36, 1940, 1942-43, 1945, 1949, 1957, Sthlm, 4:o, BLM 1933-34,1939,1941,1943-45,1947, 1956-57, Sthlm; vidare Stockholms Dagblad 1926, 1928, 1930, DN 1929-35, SvD 1936-46, 1949-50, 1955-56.

Utgivit (redigerat): Den unga lyriken. En antologi. Sthlm 1924. 137 s. 2. uppl s å. 139 s. 3.-15. uppl 1926, 1927, 1929,1931, 1933,1936, 1938, 1939,1941, 1943, 1944, 1945, 1947. - Levande svensk dikt från fem sekel. I urval. D 1-2. Sthlm 1928. 478, 455 s. 2.-5. uppl 1939, 1941, 1944, 1945. 6. omarb uppl 1947-48. 514, 555 s. 2.-6. tr 1948,1950,1952,1956, 1963. - Svenska bok-klubben. Vol 1-34. [Omsl.] Sthlm 1932-34. (Red o urval tills med M Stiernstedt o S Siwertz [omsl].) [Med Inledning av S: se ovan.] - Levande svensk litteratur från äldsta tider tillvara dagar. I urval av S S. Utred o kommenterad av S Westberg. Vol 1-24. 1936-38. 1-5. 1936. 240, 241, 252, 256, 227 s. 6-15. 1937. 231, 254, 224, 231, 271, 268, 232, 224, 271, 235 s. 16-18. 1937 (utg 1938). 270, 279, 216 s. 19-24. 1938. 252, 191, 242, 251, 248, 224 s. - Kronprinsessans bok för Finlands Röda kors. Sthlm 1940. 4:o. 159 s, 12 pl- bl. (I redaktionskomm.) -GM SilfVerstolpe, Samlade dikter. Sthlm 1942. 245 s, 1 portr. [Efterskrift undert S. S-r.] [Nya tr:] 1943, 1944, 1945, 1947, 1947 [utg 1948], 1949 [omsl:] Vår tids lyrik), 1952. - Svensk natur. En antologi utg av Sv turistföreningen. Sthlm 1943. 365 s. (Tills med D Hammarskjöld o C-J An-rick.) 2. uppl 1944. 3. utök o översedda uppl 1949. 419 s. - Fågelsång. Sammanställd. Sthlm 1943. XVI, 246 s. - Den unga lyriken. Ett urval från tre decennier. Sthlm 1950. 251 s. [Nya tr:] 1951, 1955; ... från 1910-talet dll 1940-talet, 1958, 1964. - Svensk poesi. I urval för ungdom. Sthlm 1950. (10), 244 s. (Tills med Nathan Johnson.) - Stockholms skärgård. En bok om Sveriges största arkipelag. Red. Sthlm 1954. 4:o. 478 s, 12 pl-bl, 1 kartbl. - Periodica (red): Bonniers veckotidning, årg 3,1926, Sthlm, 4:o (tills med C Brunius); Svart på vitt, årg 1*, 1927, Sthlm, fol (5 nrå8s).

Översatt: Omar Khayyam, Rubaiyat, Sthlm 1919, (78) s med 24 inklistrade pl, [2. uppl] 1937, (56) s, 13 pl-bl, [ny utg] 1959, (66) s; P Géraldy, Ur Toi et moi (Vår tid, årsbok utg av Samfundet De nio, årg 8, 1923, Sthlm, s 151-154); FvSchiller, Don Carlos, skådespel ... (Världslitteraturen: De stora mästerverken valda av F Böök, P Hallström, M Lamm, [28.] dens, Dikter, Don Carlos, Wilhelm Tell, Sthlm (tr Hfors) 1926, s 55-261, ny utg i dens, Valda verk ... i urval avj Edfelt, [Sthlm] 1970, s 59-256); T E Lawrence, Uppror i öknen, Sthlm 1927, 445 s (med inledn), 2. uppl 1931; Havannacigarren, övers från det sp originalet, Sthlm 1930, 13 s; E Blunden, Krigets vardag, Sthlm 1931, 303 s.

Källor och litteratur

Källor o litt: S Ahlgren, Borgerlig o radikal natur-uppfattn i sv 30-talslitt (dens, Orfeus i folkhemmet, 1938); K R Gierow, S S (SvD 9 april 1957); O Hedberg, Inträdestal i SA den 20 dec 1957 (SAH ifrån år 1886, 66, 1958); V Heyman, Hackkycklingen S (dens, Själar, kvinnor mest, 1948); B Holm, Euwe-Lasker i den hermeneutiska bågen (Tidskr för litt:vetenskap 1977, h 3); M Kylhammar, Den okände S S: en borgerlig intellektuell (1990); S Lindroth, Humanisten S (Presens 1936); K Nilsson, Euwe-Lasker (Sv litt:tidskr 1979, h 2); H Oijens, Livets snabba flykt: om S S o Karl Asplund (Folklig kultur 1958); SMoK; A Ström, S S (Folklig kultur 1941).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
N Sten E Selander, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5857, Svenskt biografiskt lexikon (art av Martin Kylhammar), hämtad 2018-12-10.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5857
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
N Sten E Selander, urn:sbl:5857, Svenskt biografiskt lexikon (art av Martin Kylhammar), hämtad 2018-12-10.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se