Biografi

(von) Seth, släkt om vars ursprung olika uppgifter föreligger: att den skulle härstamma från Holland (Elgenstierna) eller från Frankfurt am Main (v Stiernman). Den i Sverige förste kände medlemmen var ingenjören Johan Seth (d 1632), som inflyttade till Gbg omkr 1620 och deltog vid byggandet av staden. Hans son uppges ha varit köpmannen Andries (Andreas) Seethe (Seeth, d 1646), som innan han kom till Gbg, där han påträffas tidigast 1625, varit verksam i Hamburg. Andries S:s sonsons dotter Anna Magdalena S (1704–89) var gift med ryttmästaren Barthold Ennes (bd 13).

Ättling i åttonde led till Andries S var Carl Adam Theodor S (1850–1909) som skrevs in vid UU 1874. Utan att ha avlagt någon examen försörjde sig Carl Adam S som vikarierande lärare vid folkhögskola och olika läroverk periodvis 1875–86. Tiden 1883–92 tjänstgjorde han några år även som lärare i zoologi vid Ultuna lantbruksinstitut. Inom botaniken gjorde han sin huvudsakliga insats: S blev amanuens vid Uppsala botaniska trädgård 1888, s å som han utsågs till studentkårens växtsamlingsvårdare. Från 1895 (tf 1893) var S en framstående konservator vid Uppsala botaniska museum. Han intresserade sig särskilt för mossor och deras utbredning samt gjorde omfattande resor i landet för att samla material. Han bidrog till att öka kännedomen om dessa växtgrupper och medarbetade bl a i T Kroks (bd 21) och S Almquists (bd 1) arbete Sv flora för skolor, 2 (1886) med beskrivningen av gruppen levermossor (Hepaticse). - Vid Smålands nation var S förste kurator 1890–92 och medverkade då aktivt till att nationens byggnadsfråga kunde lösas.

Carl Adam S:s fyrmänning Ivar Otto Reinhold S (1910–77) började 1928 studera vid StH, där han blev FM fem år senare. Ivar S:s huvudämne var historia och han tillhörde prof Sven Tunbergs elever. S blev FL 1942 och tio år senare FD på avhandlingen Universitetet i Greifswald och dess ställning i sv kulturpolitik 1637-1815. Separat utgav han även en biografisk matrikel över kanslerer, professorer och sv studenter vid universitetet 1701–1826, vilken är av betydelse för den personhistoriska forskningen. Även om lärdomssätet inte tillhörde de förnämsta i det sv väldet blev avhandlingen väsentlig, eftersom knappast någon forskare tidigare behandlat denna period i dess historia. Verket översattes 1956 till tyska.

S:s yrkesbana blev den framgångsrike skolmannens; efter anställning vid bl a Olofsskolan i Sthlm 1937–41 övergick han till Sigtunastiftelsens humanistiska läroverk där han blev lektor 1946, och 1954 utnämndes han till rektor för H a l i Karlstad. Som skolledare lade han bl a stor vikt vid gymnastik och idrott, och Karlstads läroverk blev under hans rektorsperiod ett av de gymnasier i landet som hade de största idrottsframgångarna. I stadsfullmäktige representerade han högerpartiet 1959–62. 1969 återvände S till Sigtuna humanistiska läroverk, nu som rektor, en post han dock på grund av sviktande hälsa måste lämna två år senare.

S hade en framträdande position i Historielärarnas förenings riksorganisation: sekreterare 1948-55, redaktör för föreningens årsskrift 1948–70 och v ordförande 1961–71. Genom hans insatser kunde årsskriften överleva och utvecklas. Han ägnade sig särskilt åt dess recensionsavdelning som blev ett viktigt hjälpmedel för historielärarkåren. Under 1950- och 60-talen var S tillsammans med prof E Söderlund verksam som utgivare av läroböcker, t ex Allmän historia för gymnasiet (1956). Ensam svarade han för hjälpmedlet Bibliografisk handledning i allmän historia (1961).

Sedan S lämnat sin tjänst kunde han ägna sin tid åt forskning, och han valde som ämne studiet av den utveckling som ledde till att dödsstraffet avskaffades i Sverige. I detta stort anlagda verk lades tyngdpunkten på tiden efter tillkomsten av 1734 års lag. Vid S:s död förelåg ett tryckfärdigt manus, varav det avsnitt som behandlade diskussionen om dödsstraffet gavs ut med vissa kompletteringar 1984 under titeln Överheten och svärdet: dödsstraffdebatten i Sverige 1809-1974.

Andries S:s sonson Johan S (1661–1718) började tjänstgöra vid landskansliet i Gbg 1676, blev häradsfogde i Orusts och Tjörns fögderi 1682, förflyttades till häradsfogdetjänsten i Blekinge 1686 och återvände till Orust och Tjörn i slutet av följande år. 1696 utnämndes S till lands-(guvernements)sekreterare i Göteborgs och Bohus län. Han tjänstgjorde samtidigt som sekreterare vid amiralitetet i Gbg (Gbgs eskader) och var slutligen general-guvernementssekreterare från 1716. S å adlades han v S, vilket bekräftades av Ulrica Eleonora 1719 inför introduktionen, eftersom Karl XII inte hunnit underteckna och utfärda adelsdiplomet. Mor till v S var rådmansdottern Maria Fistulator, syster till Johan Eugenius, Frans och Rutger Fistulator, alla adlade Lagerbielke (bd 22).

Johan v S:s sonson Johan v S (1715–90) blev student i Uppsala 1735, notarie i 1741 års utredningskommission, notarie i Statskontoret fyra år senare samt sekreterare och chef för kansliet där 1747. Han fick avsked med kammarråds titel 1761. Hans dotter Catharina v S (1748–77) var gift med Per Hultgren (1748–1811) i dennes andra gifte. Han adlades 1772 samt adopterades och introducerades sex år senare på sin svärfars namn och nummer. Per v S hade skrivits in vid LU 1766, blivit auskultant vid Göta hovrätt följande år och 1771 utnämnts till häradshövding i Kinds och Redvägs härader i Västergötland. 1793 blev han lagman i Halland (lagmans karaktär redan 1779). v S blev LPS 1782 samt fick 1796 landshövdings n h o v. 1778, 1786, 1789 och 1800 deltog han i riksdagarna, och vid den sistnämnda tillhörde han bevillningsutskottet. Genom sin tredje hustru Maria Lovisa Cock kom han i besittning av godset Osbyholm, Hörby, Skåne, som han avsevärt förbättrade och utvidgade.

Hos honom uppfostrades den tidigt faderlöse Johan Boman (1781–1834), son till en kronofogde i Kinds och Redvägs härader. Efter studier vid LU och avlagd juridisk examen 1797 blev Johan Boman auskultant vid Göta hovrätt följande år. Han fick häradshövdings n h o v 1808, s å som han blev adlad och adopterad på sin uppfostrares namn och nummer i Riddarhuset. Per v S:s båda döttrar hade tidigare dött i unga år.

Johan v S ärvde genom testamente Osbyholm - godset stannade i släkten till 1915 - och blev likaså en framträdande person i Malmöhus län och framför allt i Frosta härad. I länets hushållningssällskap var v S en av de ledande medlemmarna; han ingick bl a i en av sällskapet tillsatt kommitté som avgav utlåtande om hemmansklyvningen och tillhörde dem som 1834 skulle revidera sällskapets stadgar. Han deltog i riksdagarna 1809/10 och 1823; vid den senare tillhörde han bankoutskottet, v S blev då även statsrevisor och skulle som sådan fungera vid 1825 och 1827 års statsrevisioner. Den senare blev en av de mest uppmärksammade i sitt slag, då den i stort präglades av de mot regeringen oppositionella, till vilka S hörde. Hans närmaste umgänges- och åsiktsfränder var C I Heurlin (bd 19) och C D af Uhr men även den mer konservativt sinnade statssekreteraren A af Kullberg (bd 21). v S har betraktats som en av de mest tongivande i revisionen och gjorde väsentliga insatser vid tillkomsten av den mot regeringen tämligen kritiska revisionsberättelsen. – v S hade blivit LPS 1813 och kammarherre 1819.

Johan v S:s sonsons son Rutger Henrik v S (1898–1966) blev elev vid KTH 1917 och utexaminerades som bergsingenjör fem år senare. I sitt examensarbete utförde Rutger v S studier över bessemer- och thomasprocesserna, vilka gav uppslag till en metod till att utvinna det viktiga legeringsämnet vanadin vid konverterblåsning av tackjärn som framställts av malm med låga vanadinhalter. Patent på förfaringssättet togs ut under slutet av 1920-talet och det exploaterades - även internationellt -av ett konsortium bildat 1928 där bl a v S och hans bror överingenjören vid Kockums mekaniska verkstad civilingenjör Carl Eduard v S ingick.

Rutger v S publicerade flera uppsatser i metallurgiska ämnen, bl a En studie över bessemer- och thomasprocesserna (JKA 1924) och Om vanadinets förekomst i järnmalmer, dess förhållande vid de järnmetallurgiska processerna samt möjligheterna för dess tillgodogörande (ibid). Efter anställning som assistent och vikarierande speciallärare vid KTH, där han under prof Arvid Johanssons (bd 20) ledning även bedrev forskning ang ytavkolning av stål, utsågs v S till metallurgisk forskningsingenjör vid Sandvikens jernverks ab 1926; fem år senare blev han chefsmetallurg och 1937 överingenjör vid Avesta jernverks ab. Under mellankrigstiden bedrev han också forskning rörande metoder för järnsvampsframställning.

Genom de inkomster v S fick från patenten hade han 1942 som huvudägare kunnat förvärva ab Åkers styckebruk, Åker, Söd, där han blev VD två år senare. Genom sitt tekniska kunnande, utpräglade sinne för ekonomi, sin arbetsförmåga och entusiastiska ledning lyckades han successivt förnya det gamla brukets hela produktionsapparat och genomföra en rationell omläggning av tillverkningsmetoder och produkter. Från att ha varit tillverkare av i huvudsak gjuterigods övergick man till att producera främst avloppsrör och valsar. Bruket blev snart en av Europas ledande tillverkare av de sistnämnda. När det gällde rören utvecklades under v S:s ledning en metod för centrifugalgjutning i varma kokiller (cylindriska gjutformar). Denna patenterades så småningom och användes i flera länder. Ett centrallaboratorium för ett mera avancerat utvecklingsarbete tillkom i början av 1960-talet. Antalet anställda ökade från knappt 270 till ca 500 under v S:s chefsperiod. Inom gjuterihanteringen spelade bruket under hans ledning i viss mån en föregångsroll i Sverige, och internationellt intog det inom sina områden en teknisk och kommersiell rangplats (Fritz). 1962 lämnade v S VD-posten men var till sin död styrelseordförande.

v S innehade flera andra uppdrag i företagsstyrelser, bl a som ordförande i Morgårdshammars mekaniska verkstads ab och Arboga mekaniska verkstads ab från 1952 och som styrelseledamot i Nyby bruks ab 1946–56, i Norrbottens järnverks ab och i ab Statsgruvor från 1955. Han var även ledamot av kommunalnämnden i Åkers kommun under 1950-talet. 1951 blev S LIVA, och tio år senare erhöll han Jernkontorets främsta utmärkelse, dess stora guldmedalj för sina insatser som forskare, uppfinnare och företagsledare.

Kusin till Rutger v S:s far var Pehr v S (1867–1940), som vid LU blev FK 1888 och juris utr kand 1891. Tingstjänstgöring och lägre domartjänster varvades med högre juridiska studier: han blevJL 1895 och JD följande år på avhandlingen Studier öfver lagen om dikning och annan afledning af vatten den 20 juni 1879 ... (1–2, 1896–97). 1897 publicerade han även Om subjektiva vilkor för rätt att idka handel enligt sv rätt, 1–2. Senare var han sv redaktör för verket Das Zivilrecht der nordischen Länder.

v S utnämndes till fiskal i Göta hovrätt 1901 och blev assessor där tre år senare. 1905 utsågs han till byråchef för lagärenden i Justitiedepartementet och följande år blev han i Jordbruksdepartementet expeditionschef, då departementschefens närmaste man, och genom v S:s "raska expeditionella talanger" (Petersson) blev samarbetet med statsrådet Alfred Petersson (bd 29) nära och framgångsrikt. Efter tre år i departementet utsågs v S till justitieråd, en post han innehade till pensioneringen 1937; 1917–18 och 1926–28 var han även ledamot av Lagrådet. Som enmansutredare utarbetade han förslag till ordnande av det mindre jordbrukets kreditförhållanden 1913. – 1926–31 var v S ledamot av stadsfullmäktige i Djursholm.

v S:s bakgrund och uppväxt i skånsk landsbygdsmiljö hade skapat ett levande intresse för lantbruk och natur. Detta yttrade sig dels i hans juridiska författarskap, t ex Rättskunskap för jordbrukare (i samlingsverket Jordbrukets bok, 1–2, 1925–26, även red), Den huvudsakliga lagstiftningen om enskildas skogar ... (1925; tills m Y Wisén) samt framför allt Svensk jakträtt (1940) – han ansågs vara den främste experten på detta område - dels i hans engagemang i flera organisationer med anknytning till jord- och skogsbruk. Han blev LLA 1925 (ordf för ekonomiska avdelningen 1926), HedLLA 1936, ordf i Sv fiskareförbundet 1931 samt ledamot i Sv jägareförbundets styrelse 1912 och dess v ordf från 1932. I Veterinärinstitutets (1914 Veterinärhögskolans) styrelse var v S ordf från 1912 och aktivt delaktig i dess utveckling till en modern vetenskaplig institution. 1932 erhöll han Iqml för sitt mångåriga och framgångsrika arbete för högskolan, och 1940 blev han Sveriges förste veterinärmedicinske hedersdoktor. Även djurskyddsfrågor hörde till v S:s intressen, och han engagerade sig i organiserandet av det internationella fågelskyddet.

v S:s hustru Ingrid Wilhelmina, f Eberstein (1881–1944) intresserade sig tidigt för den sociala verksamheten i Sthlm. Ingrid v S invaldes 1906 i styrelsen för Föreningen Engelbrekts barnkrubba, vars verksamhet under hennes ledning följande år omorganiserades och utvidgades och 1914 kompletterades med en husmodersskola, v S var pionjär när det gällde denna typ av undervisning. Från att ha varit en liten inrättning inrymd i en lägenhet växte verksamheten ut till något av en mönsteranstalt - en stor skola i en egen byggnad, Engelbrekts barnavårds- och husmodersskola. 1907 hade v S blivit föreningens inspektris och krubbans kassaförvaltare, och 1929 utsågs hon till v ordf i föreningen. Under många år hade hon där ett nära samarbete med Ingeborg Schager (bd 31).

1930 tog v S dessutom initiativet till att bilda Hjorthagens småbarnshem, vilket uppförde en byggnad rymmande spädbarnskrubba, barnkrubba och kindergarten för ca 90 barn. – 1910–14 tillhörde v S Engelbrekts församlings fattigvårdsstyrelse. Hon erhöll 1931 Iqml för sin långvariga och på välgörenhet inriktade verksamhet.

Son till den 1716 adlade Johan v Seth var Gabriel v S (1690–1774) som föddes på Kåröd i Myckleby, Göt. Efter gymnasiestudier i Gbg skrevs han in vid UU 1708 och påbörjade redan året därpå som e o kanslist i Krigsexpeditionen vad som skulle bli en lång och framgångsrik ämbets-mannakarriär. Uppdrag som bl a auditör och fältsekreterare under stora nordiska kriget ledde till att v S 1722 utsågs till sekreterare i den kommission som hade till uppgift att placera de från Ryssland hemvändande officerarna. Året därpå befordrades han till krigskommissarie i Krigskollegiet och 1732 till krigsråd. I denna ställning kombinerad med sin plattform i riksdagsarbetet - han deltog i samtliga riksdagar 1719–1746/47 - hade han goda möjligheter att påverka kollegiets ärenden i den riktning han önskade. – Från 1735 var v S ridderskapet och adelns representant i ständernas kommission över reduktions- och likvidationsverket ända fram till kommissionens upplösning 1748. – När v S i febr 1744 i Krigskollegiet anmälde att han utsetts till statssekreterare vid Krigsexpeditionen förlorade ämbetsverket en av sina dugligaste krafter (Steckzén).

1747 upphöjdes v S till riksråd. Det är möjligt att hans duglighet som ämbetsman härvidlag spelade större roll än partipolitiska meriter. Det är nämligen inte helt lätt att bestämma v S:s partitillhörighet. Han har av olika forskare förts till både hatt- och mösslägret. Han intog inte någon framskjuten roll i partistriderna och det är därför svårt att fästa en politisk etikett på honom. Dock var han som ledamot av SU 1739 en av dem som utarbetade det s k sekreta bihanget som under vissa givna omständigheter gav regeringen fullmakt att påbörja anfallskrig mot Ryssland. Likaså var v S en av dem som under överläggningarna 1757 om truppers överförande till Pommern förespråkade detta, och vid den i realiteten krigsavgörande voteringen i rådet 8 juni s å var han en av aktivisterna. Ställningstagandet slog tillbaka på honom när mössorna vid 1765/66 års riksdag gripit makten och gjorde upp med den förda krigspolitiken. Tillsammans med tre andra riksråd licentierades v S i aug 1765. Fyra år senare kallades v S att återinträda i rådskammaren, men han avböjde av åldersskäl.

v S lämnade huvudstaden och flyttade till sina småländska egendomar där han bl a ägnade sig åt skötseln av Götafors bruk och sin gård Bratteborg. Där sysslade han även med skriftställen rörande hushållning och ekonomi. – v S blev friherre 1747, serafimerriddare 1748 och greve 1762. Hans dotter Ulrika Magdalena v S (1726–94) var gift med presidenten frih Arvid Silfverschiöld (nedan).

Sonsons sonsons son till Gabriel v S var Torgil Gabriel Alexander v S (1895–1989), som efter att ha genomgått Krigsskolan 1914-15 blev fänrik vid Skånska dragonregementet sistnämnda år. Torgil v S blev löjtnant där 1918 men tog avsked två år senare; i Skånska kavalleriregementets reserv var han ryttmästare 1930–63. v S blev innehavare av Bratteborgs fideikommiss efter en kusin till sin far 1916 och blev därigenom snart en framträdande gestalt i bygden och länet med flera offentliga uppdrag, bl a som ledamot av Byarums kommunalfullmäktige, huvudman i Byarums sparbank, ordf i styrelsen för Jönköpings läns egnahemsnämnd och ledamot av Jönköpings läns skogsägareförening. 1935–66 var han landstingsman för Jönköpings län.

Inom högerpartiet blev v S tidigt en av de tongivande gestalterna: han tillhörde partistyrelsen 1935–64 och var ledamot av AK 1934–64; från 1961 var han andre vice talman. I samband med att Sveriges nationella ungdomsförbund, vilket i praktiken fungerat som allmänna valmansförbundets (högerpartiets) ungdomsorganisation, under 1930-talets första år alltmer influerades av nazismen bröt moderpartiet med detta och bildade med v S som en av de mest aktiva en egen ungdomsorganisation, kallad Ungsvenskarna – högerns ungdomsförbund, v S blev dess förste ordf och ledde bl a tillsammans med disponenten Tage Magnusson i Borås uppbyggnaden av förbundet; v S kvarstod på denna post till 1941 då han blev hedersordförande.

I riksdagen intresserade sig v S i första hand för jordbruk, vägar och administrativa frågor, särskilt försvarets organisation och anställningsförhållanden. Han invaldes redan under 1930-talets första hälft i olika utskott och var bl a ledamot av bankoutskottet 1945–48 och 1950–51 samt tredje lagutskottet 1952–60.

v S togs även i anspråk för flera stadiga utredningar; han var ledamot av 1951 års jordbruksrationaliseringsutredning 1951–56, av fideikommissutredningen 1952–59, av vattenvårdskommittén 1953–64, av 1960 års vägsakkunniga 1960-68, och av 1963 års luftfartsutredning 1963–66. – Han var ledamot av styrelsen för Sv mosskulturföreningen 1930–38 (v ordf från 1931) och invaldes i styrelsen för Sv vall- och mosskulturföreningen 1938. I Föreningen för dendrologi och parkvård var v S en energisk och uppskattad ordf 1950–74. De sistnämnda uppdragen hade sin grund i hans omfattande kunskaper om förvaltning av en stor skogsegendom och erfarenheter vid skötsel av trädgård och park.

Författare

Lars-Olof Skoglund

med bidrag av Göran Nilzén (Gabriel v S)

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: E Bosasus, Munksjö bruks minnen (1953); Elgenstierna; SMoK; A A v Stiernman, Matr öfwer Swea rikes ridderskap o adel...,2 (1755); Sv släktkal 1965.

Carl Adam S: P Wilstadius, Smålands nation i Uppsala, 2 (1961); UUM (1906).

Ivar S: B Broomé, rec av S:s avh (HT 1953); G Hafström, I S in memoriam (SvD 6 aug 1977); E Söderlund, I S död (DN 6 aug 1977).

Johan v S (1661–1718): Kammarkolks skriv:er till K M:t 24 dec 1687; Landsh:s i Gbgs o Bohus län skrivrer till K M:t 29 maj 1697; Adelsbrev, vol 17, allt i RA. H Almquist, Gbgs stads hist, 1 (1935); J Bromé, Karlskrona stads hist, 1 (1930); H Fröding, Berättelser ur Gbgs hist under envåldstiden (1915); Gbgs eskader o örlogsstation 1523-1870 (1949).

Johan v S (1715–90): Kammarkolks skriv:er till K M:t 12 april 1744, RA. J Kleberg, Statskontoret (1948).

Per (Hnltgie/i) v S: Hist-geografiskt o statistiskt lex öfver Sverige, 5 (1864).

Johan (Boman) v S: G Hesslén, Riksdagens revisorer (Sveriges riksdag, 16, 1935), s 317; B Lange, Christof-fer Isak Heurlin som politiker (1948); C Sprinchorn, Malmöhus läns hushålln:sällsk;s hist (1922).

Rutger Henrik v S: T Althin, Minnesord över bortgångna led:er av IVA ... 1965-76 (1977); S Fritz, Ab Åkers styckebruk 1942-1966: R v S:s tid (1974); S Sandlund, R v S (Dödsrunor utg av S:te Örjens gille, 28, 1967), s47;SvTeknF.

Pehr o Ingrid v S: Jordbruksdep:s konseljakter 28 okt 1932, nr 13; Socialdep:s konseljakter 2 april 1931, nr 13, allt i RA. N Alexandersson, Juristprofiler o ett par andra (1948); L Björne, Den konstruktiva riktmen: den nord rättsvetenskapens hist, 3, 1871-1910 (2002); G Eberstein, P v S död (SvD 3juli 1940); Justitiematr 1934; K Petersson, En bondedemokrat: Alfred Petersson i Påboda (1965).

Gabriel v S: E V Montans reg över riddarhusets lecher (R 6012), RA. E Bosasus, a a; I Carlsson, Parti -partiväsen - partipolitiker (1981); L Linnarsson, Riksrådens licentiering (1943); Malmström, 2-6 (1895-1901); A Mun the, Studier i drottning Kristinas o reduktionens hist (1971); B Steckzén, Krigskolhs hist, 2-3 (1937); D Tilas, Anteckmar o brev från riksdagen 1765-1766, ed OJägerskiöld (1974); N Wester, K politi- o brandkommissionen (1946).

Torgil v S: G Adelswärd, T v S till minne (SvD 31 jan 1989); G Bohman, Tv S till minne (SvD 31 jan 1989); K Molin, Försvaret, folkhemmet o demokratin: social-dem riksdagspolitik 1939-1945 (1974); Tvåkammarriksdagen 1867-1970, 2 (1985); E Wärenstam, Sveriges nationella ungdomsförb o högern 1928-1934 (1965).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Seth (von), släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5868, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund med bidrag av Göran Nilzén (Gabriel v S)), hämtad 2024-04-27.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5868
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Seth (von), släkt, urn:sbl:5868, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund med bidrag av Göran Nilzén (Gabriel v S)), hämtad 2024-04-27.