Silfverstolpe (Silverstolpe), släkt



Band 32 (2003-2006), sida 205.

Biografi

Silfverstolpe (Silverstolpe), släkt vars äldste kände stamfar var ryttaren Anders Maskoll (belagd 1552–67) i Tengene by i socknen med samma namn i Västergötland. Flera personer med tillnamnet Maskoll förekommer under 1500-talet i socknen, men varken namnets ursprung eller de äldre namnbärarnas släktsammanhang är klarlagda. En tidigast hos 1700-talsgenealogen A A v Stiernman förekommande uppgift att släkten skulle vara av skotskt ursprung saknar stöd i samtida källor och torde utgöra ren spekulation utifrån det egenartade släktnamnet (Wernstedt, Släkten H-..., Ståhle).

En sonson till Anders Maskoll var kyrkoherden i Edsleskog (Hesselskog), Dalsland, Brynolphus Andreæ (d 1674), vars barn efter hemorten antog namnet Hesselgren (bd 18). Sonen bankfiskalen Abraham Hesselgren (1640–79) var den förste av i flera generationer till Riksens ständers bank knutna släktmedlemmar. I sitt äktenskap med Sara Caméen, dotter till superintendenten Sveno Camœnius (bd 7), var han far till kammarrevisionsrådet Gudmund Hesselgren (1677 eller 1678–1756; bd 18, s 748) som 1751 adlades med namnet Silfverstolpe.

Gudmund S hade bl a dottern Brita Elisabeth S (1726–1821), gift med ärkebiskop Samuel Troilius, och sonen kammarrådet Lars S (1723–1804) som var far till översten David Gudmund S (1769–1819), Malla Montgomerys (S 3; bd 25) make, och morfar till godsägaren och riksdagsmannen Olof Gabriel Hedengren (bd 18). Son till Gudmund S var även David Samuel S (1728–87), som 1751 antogs till ryttare vid Livregementet till häst; som korpral och kornett tjänstgjorde David S i Pommern under kriget mot Preussen 1758-62, deltog där i flera träffningar, blev allvarligt sårad och tillfångatagen men utväxlad. 1764 blev han ryttmästare vid Jämtlands regementes kavallerikompani och 1773 kom han genom tjänstebyte till Livregementet till häst, där han fem år senare utnämndes till major; 1781 fick han avsked med överstes karaktär. S deltog i riksdagarna 1755–56, 1765–66, 1769–70, 1778–79 och 1786 samt var från 1779 ledamot av direktionen för Arméns pensions- och änkekassor. I sitt gifte med Margareta Charlotta, dotter till prof Johan Ihre (bd 19), blev han far till överste Johan David S (1766–1833), som 1767 blev volontär vid Jämtlands kavallerikompani och 1776 fick transport som korpral vid Livregementet till häst, där han, sedan han 1779 börjat göra tjänst, 1784 utnämndes till stabslöjtnant. Han deltog i kriget mot Ryssland och Danmark 1788–90 och var bl a med om det s k Viborgska gatloppet 1790. Fyra år senare blev David S ryttmästare vid Livregementsbrigadens kyrassiärkår, 1809 överstelöjtnant i armén och 1813 överste i armén (1820–29 i generalstaben). 1813–14 deltog han i kriget i Tyskland, bl a som överadjutant.

S var medlem i flera utredningar gällande krigsmakten, såväl av sådana som tillsatts av K M:t som inom krigsmakten internt. Han deltog i riksdagarna 1789, 1809–10, 1810 och 1815–23 samt var bl a ledamot av statsutskottet 1815. 1820 utnämndes S till ledamot av Krigskollegiets underhållsdepartement och var 1823–25 ledamot av Sthlms stads brandförsäkringskontors överstyrelse. 1801 blev han LKrVA (föredragande 1823–25). I äktenskap med Eva Christina, dotter till möbelhandlaren och godsägaren Adolph Ludvig Lewin (bd 22, s 654), var han far till David Ludvig S (1793–1877).

David S skrevs in vid UU 1808 och avlade kansliexamen tre år senare men övergick till den militära banan och blev volontär vid Livregementets kyrassiärkår. Som kornett deltog han i kriget i Tyskland 1813–14. Han utnämndes till ryttmästare i Livregementets dragonkår 1822 och blev överste i armén 1837. Åtta år senare utsågs han till chef för dragonkåren och 1853 blev han generalmajor. Efter att från 1855 varit tjf kavalleriinspektör inom 2:a–4:e militärdistrikten var S 1856-62 generalbefälhavare i 4:e militärdistriktet och 1858-70 tillika chef för Stuteriöverstyrelsen. 1859 blev han ordförande i direktionen för Veterinärinrättningen och 1862 utnämndes han till generallöjtnant, s å som han även blev tf kansler för Krigsakademin, ett uppdrag han lämnade fyra år senare inför omorganisationen av undervisningen där.

Som en av landets skickligaste kavalleriofficerare togs S i anspråk för olika utredningsuppdrag; bl a var han ledamot av kommittén för uppgörande av förslag till trossplaner för kavalleriet och infanteriet 1838–41, av kommittén för utarbetande av förslag till exercisreglemente för kavalleriet 1846–47 och ordförande i kommittén för tvenne militära ridskolor 1856. S är även författare till ett par kortare uppsatser om rytteriets uppgifter. Han deltog i riksdagarna 1823–65/66 och var bl a ledamot av KU 1847–48 och statsutskottet 1859-66. S blev LKrVA 1833 (styresman 1855–57) och LMA 1838.

En son till S var arkivmannen och urkundsutgivaren Carl Gudmund Uno S (1840–99). Denne blev student i Uppsala 1859, avlade officersexamen 1860 men tog tio år senare avsked ur militärtjänsten; han avlade 1863 kansliexamen och blev 1867 e o amanuens i RA, där han 1874 blev andre amanuens och 1877 amanuens men först 1896, "på grund af en sällsynt dålig tur" (Westrin), blev utnämnd till arkivarie. Vid avskedet ur krigstjänsten hade S 1870 blivit kammarherre och 1895 blev han hovmarskalk hos hertiginnan av Dalarna. Carl S blev fil hedersdr vid UU 1893 och erhöll 1894 SA:s k pris.

S gjorde sig bemärkt som utgivare av historiska källor och gav bl a ut tre band av SD (1401-20, utgivna 1875–92), AdRP fr o m 1719, del 8-15 (1886–99) och riksrådet A J v Höpkens skrifter i två band (1890–93). S hyste ett särskilt intresse för kloster- väsendet i Vadstena; han skrev en rad artiklar i detta ämne och planerade ett större, aldrig förverkligat, historieverk. Därutöver publicerade han teaterhistoria och utgav, under medverkan av flera andra författare, en bok om släkten S (1884).

S var en av stiftarna av Sv autografsällskapet (sedermera PHS) och en av initiativtagarna till bildandet 1880 av Sv historiska föreningen, i vars första styrelse han var skattmästare, och till utgivandet av HT; dessförinnan hade han 1875 tagit initiativet till HT:s föregångare HB och i flera år varit dess redaktör.

Gudmund S:s yngste son Fredrik Silverstolpe (1732–1812) kom 1747 till Uppsala med sin informator och bevistade föreläsningar utan att bli inskriven som student vid universitetet. Han inträdde 1750 som e o tjänsteman i Riksbanken, där han blev vice notarie 1752, ord notarie 1755, protonotarie 1756, e o kommissarie 1758 och slutligen ord kommissarie 1761. Stavningen av släktnamnet utan f, som bibehållits av många av hans avkomlingar, lär ha varit orsakad av en önskan att spara lite arbete vid signeringen av bankens sedlar. S:s karriär inom banken kan ha gagnats av svågerskapet med Samuel Troilius, som bl a hade varit bankofullmäktig och vid riksdagen 1755–56 ledamot i bankodeputationen (Hallendorff). Själv en ivrig myntkännare och myntsamlare, ordnade S Riksbankens myntsamling och utarbetade ett 1812 utgivet tillägg till C R Berchs (bd 3) 1773 utkomna beskrivning över sv mynt och skådepenningar. En medalj över S (efter förlaga av Sergel) slogs av sönerna 1813.

Bristande kännedom om äldre författningar och beslut hade på 1770-talet gjort behovet påtagligt av en historik över Riksbanken. S framlade 1785 för bankofullmäktige ett förslag om utarbetande av ett historieverk och en materialsamling rörande banken. Arbetet hade redan påbörjats och han fick möjlighet att fortsatta det på delar av sin tjänstetid. 1797 fick S frihet från tjänstgöringen för att kunna avsluta arbetet. När han 1800 fick avsked med bibehållen lön, kunde han även glädja sig åt att som en särskild förmån få se sin äldste son Carl Gudmund Silverstolpe (1760–1818) som sin efterträdare som bankokommissarie. Denne, som efter studier i Uppsala hade inträtt i bankens tjänst 1778 och under flera år assisterat fadern i hans historiska undersökningar och fortsatt dennes matrikel över bankens tjänstemän, efterlämnade vid sin död bl a sonen Gudmund Leonard Silverstolpe (1815–53).

Gudmund S kom 1834 till Uppsala, där han blev en central person i ett studentkotteri inom Västmanlands-Dala nation och uppskattades av kamraterna för sin humor och musikalitet. Han omtalas särskilt för sin förmåga att imitera musikinstrument med hjälp av käpp eller paraply. Han avlade sin ämbetsexamen 1837 och inträdde s å som e o kanslist i krigsexpeditionen. S blev 1850 kammarskrivare i Krigskollegium och 1853 andre riddarhuskanslist. Som frivillig i Klara församlings sundhetsbyrå under 1853 års koleraepidemi drabbades han själv av sjukdomen och dog i sept s å.

S gjorde sig känd som diktare och sångare redan i kamratkretsen under Uppsalatiden och utgav under de följande åren några teaterstycken och ett par diktsamlingar (1851 och 1852); 1839 och 1841 blev han prisbelönt av SA. En i S:s arbeten märkbar skicklighet i att parodiera har samtidigt ansetts som hans "olycka som poet", då den åtföljdes av en brist på originalitet även i hans allvarligare diktning (Schück o Warburg). Han gjorde sig också känd som tecknare, särskilt av karikatyrer och humoristiska bilder ur det sociala livet. Ett stort antal personligt förmedlade anekdoter kring S som uppsalastudent och sällskapsmänniska finns samlade i boken om släkten S.

Söner till Fredrik S var även skalden och politikern Axel Gabriel Silverstolpe (S 1), publicisten Gustaf Abraham Silverstolpe (S 2) samt Fredrik Samuel Silverstolpe (1769–1851). Den sistnämnde blev som barn inskriven vid FrKA och studerade senare arkitektur under L J Desprez (bd 11). Familjens begränsade ekonomiska resurser tvingade honom snart att söka tjänst, men genom ett stipendium kunde han tillbringa några år som student i Uppsala (1789–92). Efter sin kansliexamen inträdde han i Kabinettet för utrikes brevväxling (UD). Under denna tid umgicks han i en musikalisk krets som bl a omfattade kompositören J M Kraus (bd 21). S utvecklade en särskild beundran för Kraus, som han senare (1833) ägnade en biografi; redan under tiden efter kompositörens död lade han ned ett betydande arbete på att samla in dennes verk.

S blev 1796 sänd till Wien som chargé d'affaires. Ett par år efter hans ankomst utnämndes general Bernadotte till franska republikens sändebud i Wien, och S blev därvid den förste svensk som gjorde dennes bekantskap. Från början av nödvändighet reserverad blev han imponerad av Bernadottes personlighet och förmåga men rapporterade även hem om de tumultartade omständigheter under vilka Bernadotte en kort tid senare lämnade staden.

S berättar i sina brev hem till familjen om det sociala livet i Wien, där han blev en regelbunden gäst i salongsvärdinnan Fanny v Arnsteins hus. Han lärde känna Joseph Haydn och tillsammans med J G De la Gardie (bd 10), som 1799 tillträdde som legationens chef, gjorde han en översättning av texten till Haydns oratorium Skapelsen och såg till att det uppfördes i Sthlm. S introducerade den sv musiken i Wiens musikkretsar, skänkte Haydn ett exemplar av J M Kraus' musik till Gustav III:s bisättning och tog initiativet till att både Haydn och Salieri blev kallade till ledamöter av MA.

S blev 1802 återkallad till Sverige och utnämnd till kammarherre men sändes 1805 som chargé d'affaires till S:t Petersburg. Även där försökte han sprida kännedom om sv musik, och utvecklade vänskap med Haydn-lärjungen Sigismund Neukomm, som han hade träffat redan i Wien. Kostnaderna för den representativa livsstil som krävdes av en diplomat i den aristokratiskt präglade ryska huvudstaden översteg hans blygsamma lön och hade tungt belastat hans privata ekonomi, när han 1807 på egen begäran återvände till hemlandet. Ytterligare ett diplomatiskt uppdrag fick S 1810, då han vid sidan av J H v Holst (bd 19, s 320) sändes till hertig Fredrik Kristian av Augustenborg, för att förhöra sig om dennes inställning till att överta sin avlidne bror Karl Augusts roll som sv tronföljare.

S blev 1813 överintendent efter A N Edelcrantz (bd 12). Till överintendentens åligganden hörde vid denna tid även att vara chef för k museum (senare NM) och preses i FrKA. S kom i den senare rollen att bli måltavla för Götiska förbundets anhängare genom att i sitt tal på akademins högtidsdag 1815 kontrastera den antika konstens uttryck av "förädlad sinnlighet" gentemot "de råa och vidunderliga fostren av de äldsta nordiska folkslagens inbillningskraft". Skiljelinjerna var knappast knivskarpa – den nya "götiska" konsten var endast till namnet nordisk men till stilen av samma slag som den som hämtade sina förebilder i antiken – men förstärktes av andra konflikter inom akademin. S försökte under lång tid genomdriva ett impopulärt förslag till rikt utstyrd uniform för akademins ledamöter och avgick slutligen 1836, efter att kronprins Oscar hade ingripit och genomdrivit ett beslut om en betydligt enklare dräkt. En i samtiden grundad och nästan karikatyrartat negativ bild av "Silverperuken" – han skall ha varit en av de sista kvarlevande företrädarna för det sena 1700-talets hårmode – har levt kvar i litteraturen (t ex Lindwall).

I en anonym likpredikan över S omtalas att han "prövade sin förmåga i flera av de så kallade sköna konsterna, och var snart sagt under hela sitt liv stadd i uppövning av denna förmåga." Han målade landskap, skrev och översatte lyrik (Skaldestycken i fri översättning, 1–2, 1829–32) och komponerade många sånger, varav somliga även under senare år har framförts offentligt. Förutom i hans egen samling i UUB finns musikaliska arbeten av honom, däribland åtskilliga autografer, i Statens musikbibliotek och i Näs-Silverstolpeska arkivet i RA.

Det är dock främst genom sin till UUB testamenterade musiksamling och som kultur- och särskilt musikhistoriskt ögonvittne som S har betydelse. Han efterlämnade ett rikt skriftligt material. Två volymer självbiografiska anteckningar och handlingar (bl a utdrag ur hans depescher från Wien) finns i UUB, av vilka en betydande del av den ena särskilt är ägnad "un personnage illustre", dvs Karl XIV Johan. Utförliga utdrag ur många av S:s brev har publicerats av musikhistorikern S Mörner. Rraus-forskningen är honom tacksam för S:s tidiga insamlingsarbete, utan vilket flera av kompositörens verk kanske hade gått förlorade.

Genom gifte med Fredrika Carolina Mannerheim, dotter till L A Mannerheim (bd 25), kom S i besittning av herrgården Näs, Rö, Sth, som efter hans död gick i arv till syskonbarn och vars arkiv i huvudsak finns i RA.

Fredrik Samuel S:s bror S 1 var morfar till läkaren Christen Anton Nyström (bd 27) och far till Fredrik Otto S (1795–1882). Denne blev student vid UU 1808, promoverades till fil mag 1818 och blev, såsom magister av det gamla slaget, jubeldoktor 1869. Han utnämndes 1818 till kornett vid Skånska karabinjärregementet, 1823 till löjtnant vid Skånska dragonregementet och 1824 till ryttmästare i generalstaben. Efter att 1835 ha blivit major i armén och generalstaben begärde han 1838 avsked ur krigstjänsten. Han hade 1816 blivit andre riddarhuskanslist och utsågs 1832 till riddarhussekreterare, samma tjänst som hans far haft intill sin död 1816. Genom både sin egen tjänstgöring i Riddarhuset och genom att han redan tidigare hade varit fadern behjälplig, hade han skaffat sig förtrogenhet med riksdagspolitiken och dess aktörer och åtnjöt stort förtroende inom och utom adeln. Han var riksgäldsfullmäktig 1836–44 och utsågs 1844 till ecklesiastikminister. Efter avsked från statsrådsposten 1848 var han 1849–63 landshövding i Västmanlands län.

Officeren S:s utnämning till ecklesiastikministerposten väckte i samtiden viss förvåning. Som sådan hamnade han mitt i den pågående processen att reformera utbildningsväsendet, där de liberala genom folkskolereformen 1842 hade nått ett delmål, men där det ännu återstod att reformera den högre skolundervisningen, ett arbete som ledde fram till det samman- slagna elementarläroverkets inrättande 1849. S uppges ha handplockats av den nytillträdde och till de liberala reformerna välvilligt inställde Oscar I såsom en person som förväntades dela kungens syn men inte tidigare varit engagerad i debatten och därför lättare skulle kunna förväntas nå fram till en lösning.

Fredrik Otto S:s farbror S 2 var far till David August Leonard Silverstolpe (1822–98), som 1838 antogs som volontär vid Första livgrenadjärregementet men redan följande år blev sergeant vid Svea artilleriregemente. Efter att 1840 ha avlagt såväl officersexamen som studentexamen blev August S följande år underlöjtnant vid Dalregementet. För att öka sina inkomster genomgick han lantmäteri- och skeppsmäteriutbildning och anställdes 1843 parallellt med sin militära tjänst vid avvittringsverket i Dalarna. Fyra år senare utsågs han till storskifteslantmätare i Kopparbergs län. Vid dansk-tyska krigets utbrott 1848 anmälde sig S som frivillig och deltog som premiärlöjtnant vid andra danska lätta bataljonen, bl a i striderna vid Dybböl och Sundeved. Han utmärkte sig och mottog som den förste sv frivillige officeren riddartecknet av Dannebrogsorden samt erhöll den sv medaljen för tapperhet i fält. Hans dagbok från kriget är delvis utgiven.

Efter hemkomsten uppmärksammades S och utsågs 1849 till kavaljer hos prins August (bd 2) samt blev kammarherre sex år senare. Hans militära avancemang gick snabbt: kapten 1856, major vid Kronobergs regemente 1858 samt ett år senare överste och chef för Värmlands fältjägar-regemente, där han gjorde en viktig insats genom förbättringar av avlöningssystem och utbildning. 1870 erhöll han transport till Västmanlands regemente och fyra år därefter utnämndes han till generalmajor. S deltog i riksdagarna 1850/51–65/66.

August S:s son Oscar Fredrik Mascoll Silverstolpe (1856–1927) valde som sin far den militära banan och blev volontär vid Första livgrenadjärregementet 1873, avlade mogenhetsexamen följande år och officersexamen 1875. Oscar S genomgick Krigshögskolan 1878-80 och blev löjtnant vid Närkes regemente sistnämnda år. Han var knuten till Generalstaben 1883–91 med tjänstgöring huvudsakligen vid dess kommunikationsavdelning men även vid Lantförsvarsdepartementets kommandoexpedition. Kapten vid regementet sistnämnda år utnämndes S till överadjutant och major i Generalstaben 1895. Tre år senare blev han överstelöjtnant och 1902 överste, varefter följde chefskapen för Älvsborgs regemente, Norra skånska infanteriregementet och Gotlands infanteriregemente 1903, 1906 resp 1908. Sistnämnda år blev han tillika generalmajor och militärbefälhavare på Gotland; S lämnade aktiv tjänst 1912. Han utsågs till LKrVA 1911 (andre styresman 1918–19). Brorson till honom var överintendenten Oscar Gunnar Mascoll S (S 4).

Son till S 2 var även riksdagsmannen och järnvägsdirektören Carl Fredrik Gustaf S (1815–95), vars son Karl Fredrik Silverstolpe (1854–1921) skrevs in vid UU 1873 och avlade examen till rättegångsverken 1878, s å som han blev e o notarie vid Svea hovrätt. 1890 utnämndes Karl S till assessor där, och tre år senare blev han revisionssekreterare. Mindre än ett år efter att han utnämnts till expeditionschef i Justitiedepartementet utsågs han i dec 1902 till justitieråd, en post han innehade till sin död. S:s stora musikintresse – han var amatörmusiker och en av stiftarna av Filharmoniska sällskapet i Sthlm 1885 – ledde till att han 1895 valdes till ledamot av MA, och tre år senare blev han dess vice preses. Preses var han 1907–20 och som sådan intresserade han sig särskilt för MA:s konservatorium.

S blev morfar till professorn i civilrätt vid StU Seve Ljungman samt far till Helge Gustaf Mannerheim Silverstolpe (1881–1968). Denne studerade vid KTH 1901–04, var ingenjör vid Stavsjö bruk 1905–07, vid Huskvarna gjuterier 1907–10 och kom i ASEA:s tjänst 1910 som chef för dess gjuterier. Inom ASEA blev han biträdande åt VD 1912, verkstadschef 1914 och teknisk direktör 1918. Från sistnämnda år och till 1947 var han disponent och VD för Surahammars bruks ab. Helge S hade en mängd uppdrag, bl a som ordförande i styrelserna för Metallografiska institutet 1944–49 och Virsbo bruks ab 1946–55 samt i Jernkontorets fullmäktige 1944–52. Han var också ledamot av Industrikommissionen 1939–42 och av Riksnämnden för ekonomisk försvarsberedskap 1949–52.

S:s bror Karl Gunnar Mannerheim (Westin) Silverstolpe (1891–1975) blev FK 1912, FL 1916 och FD vid StH 1919. Han blev 1923 professor vid Handelshögskolan i Gbg och var även rektor där 1929-31 men begärde 1932 avsked. Han var därefter speciallärare vid Lantbrukshögskolan i Ultuna och undervisade även vid KTH. Gunnar Westin S publicerade flera vetenskapliga arbeten men utmärkte sig inte som nationalekonomisk teoretiker utan främst som popularisator av sitt ämne. Hans Nationalekonomi för alla (1922) utkom i 13 upplagor fram till 1950 med en sammanlagd upplaga på 85 000 ex och blev dessutom översatt till flera språk. Han utgav även bl a Sv näringsliv i tjugonde seklet (1927), Rikets finanser (1934), Välstånd och fattigdom (Vår egen tids historia 5, 1938) och Företagsekonomi för alla (1952). S var elev till Eli Heckscher (bd 18) och delade dennes liberala ekonomisyn men upprätthöll samtidigt goda relationer till socialdemokratin. Han ledde studiecirklar inom både ABF och KF; konsumentkooperationens historia skildrade han i En krönikebok (1944). Han var 1938–45 ledamot av styrelsen för Utrikespolitiska institutet.

Bror till Helge S och Gunnar Westin S var Torsten Fredrik Mannerheim Silverstolpe (1887–1954), som, efter medicinstudier i Uppsala och underläkartjänster, innehade en befattning som överläkare vid Diakonissanstaltens sjukhus i Sthlm (Ersta sjukhus) 1923–52. Sonson till Torsten S var författaren och forskaren Karl Fredrik Torsten Silverstolpe (1947–2001). Trots flera års studier vid olika universitet, framställde Fredrik S gärna sig själv som icke-akademiker; han engagerade sig som student i Uppsala i vänsterrörelsen och hade en tid anställningar som verkstadsarbetare i Enköping och Gbg. Akademiska betyg tog han endast i ryska och statskunskap, men S skaffade sig en stor beläsenhet i andra ämnen. Som forskare utmärkte sig S främst inom den konstruktivistiskt orienterade forskningen kring homosexualitetens historia, där han stod under inflytande av bl a Michel Foucault, men i polemik mot den inom denna riktning vedertagna synen på homosexualitetsbegreppet menade att detta var uppkommet, inte inom läkarvetenskapen, utan bland de homosexuella själva (1987, på svenska i tidskriften lambda nordica 1997). Bland hans arbeten kan nämnas En homosexuell arbetares memoarer (1981), utgåvan av filosofen Pontus Wikners Kulturens offerväsen (1987), det omfångsrika, tillsammans med Göran Söderström m fl utgivna arbetet Sympatiens hemlighetsfulla makt: Sthlms homosexuella 1860-1960 (1999), Homosexualitet i Tredje riket (2000) och en postumt utkommen tolkning av Oscar Wildes The Ballad of Reading gaol (2002).

Författare

Jonas Kuschner



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Elgenstierna; F Falkenberg, Släkten S o dess ursprung Hesselgren från Dalsland (1946); [H Gillingstam,] Hesselgren, släkt (SBL 18, 1969-71); E Hård af Segerstad, Till ätten S:s äldsta genealogi (SoH 1950-51); [C G U SilfVerstolpe m fl,] Några anteckn:ar om adliga ätten S (1884); SMoK; CI Ståhle, Namnet Maskolls sv härledn (Falkenberg, a a); F Wernstedt, Släkten Hesselgren-S:s ursprung (Falkenberg, a a); dens, Släkten Maskolls äldre led (Falkenberg, a a).

David Samuel S: A Braunerhjelm, Livreg:s till häst hist, 4-5:1 (1915-17).

Johan David S: Braunerhjelm, a a, 4-5:1; R Kjellan-der, KrVA (1996).

David Ludvig S: Braunerhjelm, a a, 5:2 (1922); B Kihlborg, 1800- o 1900-talens nya byggnader vid Karlberg i verklighet o vision (Karlberg, Slott o skola: byggnader o konst, ed B M Holmquist, 1992); Kjel-lander, a a; MA: matr 1771-1995 (1996).

Carl Gudmund Uno S: C Blackstadius, Sthlms i Upsala studerande nations medlemmar 1800-1881 (1882); Bukowskis kat nr 124 (25 o 26 okt 1899) o nr 126 (13 o 14 dec 1899); [E Hildebrand,] nekr över S (HT 1899, s 168 f); SMoK; T W[estri]n, C S t (PHT 1898-99).

Fredrik Silverstolpe: F S:s hist arbeten om Riksens ständers bank (Sveriges riksbank 1668-1918, 3, 1920, exkurs 3); C Hallendorff, Bankens öden från mössväldet till den andra realisationen (1766-1803) (ibid); B E Hyckert o V E Lilienberg, Minnespenningar öfVer ensk sv män o kvinnor, 2 (1915); T Högberg, Sv nu-mismatiker under fyra sekler (1961); E Nathorst-Böös o I Wiséhn, Numismatiska forskare o myntsamlare i Sverige fram till 1830-talet (1987); F S Sfilverstolpe], Minnesteckn af F S ... (1851); SMoK

Carl Gudmund Silverstolpe: Hallendorff, a a.

Gudmund Leonard Silverstolpe: H Schack o K War-burg, 111 sv litt:hist, 6, (3. uppl, 1930); SKL; SMoK; Sv biogr lex, N F, 10 (1890-92); W E Svedelius, Antecknar om mitt förflutna lif (1889).

Fredrik Samuel Silverstolpe: K Asplund, Näs i Rö: ett levande 1700-talshem (Fataburen 1960); T Höjer, Carl XIV Johan, 1 (1939); R Linde, Musikalier i ensk byråns bestånd: en preliminär översikt (EB-nytt, nyheter från RA:s byrå för ensk arkiv 2001, 2002); B Lindwall, Konstakad 1735-1835 (De sköna konsternas akad: Konstakad 250 år, ed R Söderberg o G Söderström, 1986); L Looström, Den sv konstakad under första årh af hennes tillvaro 1735-1835 (1887-[91]); B Lundström, Officeren som arkitekt o konstnär i det sv 1800-talet (1999); C-G S Mörner, En musikalisk diplomat i Wien (OoB 1951); dens, Johan Wik-manson und die Briider Silverstolpe: Einige Stock-holmer Persönlichkeiten im Musikleben des Gustavi-anischen Zeitalters (1952); M Olausson, Den engelska parken i Sverige under gustaviansk tid (2001); H Schiick, Ur F S S:s papper (dens, Sv bilder, 6,1941); F S Silverstolpe, Några återblickar på rygtets, snillets o konsternas verld (1841); SKL; SMoK; Sv biogr lex, N F, 10 (1890-92); Vid ... F S S:s jordfästn i S:t Clara kyrka den 11 dec 1851 (1851).

Fredrik Otto S: W Sjöstrand, Pedagogikens hist, 3:2 (1965); SMoK; Sv biogr lex, N F, 10 (1890-92).

David August Leonard Silverstolpe: B Schöldström, Svenskarne under Dannebrogen 1848-1850 (1903); S A:son Sparre, KVästmanlands reg:s hist, 5 (1933).

Oscar Fredrik Mascoll Silverstolpe: Generalstaben 1873-1923 (1923).

Karl Fredrik Silverstolpe: Justitiematr 1914; MA: matr 1771-1995 (1996); Sohlman.

Helge Gustaf Mannerheim Silverstolpe: SMoK; Sv-TeknF; nekner i dagspressen.

Karl Gunnar Mannerheim (Weslin) Silverstolpe: L Fäl-ting, G W S: nationalekonom o folkbildare (opubl uppsats, Ekon-hist instit, UU, 1993); Väv; nekner i dagspressen.

Torsten Fredrik Mannerheim Silverstolpe: SLH, 4:4 (1934); SMoK; nekner i dagspressen.

Karl Fredrik Torsten Silverstolpe: G Söderström, F S in memoriam (lambda nordica, 5,2001); dens, F S (SvD 26 maj 2001).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Silfverstolpe (Silverstolpe), släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5924, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Kuschner), hämtad 2019-08-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5924
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Silfverstolpe (Silverstolpe), släkt, urn:sbl:5924, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jonas Kuschner), hämtad 2019-08-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se