Meriter

Sillen, Klas Hugo, f 18 dec 1892 i Sthlm, Hedv El, d 4 dec 1971 i Solna. Föräldrar: skoarbetaren Klas Albert Pettersson o sömmerskan Lovisa Charlotta S. Telegrambärare vid Telegrafverket 07, stationsbiträde där 13–19, sekr i Telegrafverkets trafikpersonalförb 18–19, förb:sekr o funktionär i Sverges soc:dem ungdomsförb (från 21 Sverges kommunistiska ungdomsförb) 19–24, led av arbetsutsk i Sverges socdem vänsterparti (från 21 Sverges kommunistiska parti, SKP) 19–24, ombud vid Kominterns 2:a kongress 20, tf red för Dalarnes folkblad juni 24–febr 25, funktionär vid Kominterns skand ländersekretariat i Moskva 25-27, kandidat till dess exekutivkomm 28, led av SKP:s politbyrå 29–39 o centralkomm 29–44, red för Ny dag dec 29–juli 34, tf red för Norrskensflamman 34, funktionär i SKP 36–58, led av stadsfullm i Solna 43, v ordf där 47–48, led av Sthlms läns landsting 47–50.

G 28 dec 1920 i Sthlm, Kat, m Signe Augustajansson, f 28 april 1896 i Fors, Söd, d 22 sept 1972 i Solna, dtr till arbetaren Johan I o Anna Sofia Larsdtr.

Biografi

Hugo S föddes som utomäktenskapligt barn och föräldrarna levde endast en kort tid tillsammans. Han fick sitt efternamn efter modern och skickades tidigt till en nära släkting i Enköpingstrakten för att tillbringa sina första barnaår i olika hushåll. När han kom i skolåldern flyttade han åter till Sthlm och faderns nya familj där han växte upp under knappa förhållanden och utan närmare kontakt med modern. Efter sex års folkskola, ett års fortsättningsskola och arbete som springpojke åt en korkskärare fick S anställning som telegramutbärare vid Telegrafverket. Där deltog han som 15-åring i uppbyggandet av en facklig organisation, Sthlms telegrambärarförening, och invaldes i dess styrelse. 1911 anslöt han sig till Södermalms socialdemokratiska ungdomsklubb och två år senare till det socialdemokratiska partiet. Han befordrades till e o stationsbiträde vid Telegrafverket och verkade fackligt för att bygga upp riksorganisadonen Sveriges telegrambärare. Efter militärtjänstgöring i Svea ingenjörkår 1914 blev han ordinarie stationsbiträde samt vald till ordförande i ungdomsklubben på Södermalm.

Våren 1917 deltog S i hungeroroligheterna i Sthlm och följde vänsteroppositionen ut ur socialdemokratin till det nya socialdemokratiska vänsterpartiet som, inspirerat av bolsjevikrevolutionen i Ryssland, anslöt sig till Komintern 1919. Han hade året innan varit en av grundarna av Telegrafverkets trafikpersonalförbund, utsetts till förbundets sekreterare samt till redaktör för dess nystartade tidning Telegrafen. När han nu valdes till förbundssekretare och funktionär i det socialdemokratiska (blivande kommunistiska) ungdomsförbundet och slutade sin anställning på Telegrafverket, frånträdde han emellertid sina fackliga uppdrag men kvarstod som redaktör till våren 1920. Fram till 1924 representerade S ungdomsförbundet i det nya partiets arbetsutskott och var verksam i flera sidoorganisationer, bl a Arbetarnas idrottsförbund.

S, som 1919 tagit oreserverad ställning för Komintern, godtog de s k 21 teserna för medlemskap och deltog som ungdomsförbundets representant på dess andra världskongress i Moskva 1920, där han också mötte Lenin. Han drogs därefter in i den kommunistiska rörelsens internationella verksamhet kring de skandinaviska ungdomsförbunden, kommunistiska ungdomsinternationalen och Röda sportinternationalen. Trots den politiska position S hade i ungdomsförbundet intog han en förhållandevis tillbakadragen ställning. Hans debattinlägg vid förbundets kongresser var relativt få och rörde huvudsakligen organisation och ekonomi.

Sedan SKP splittrats 1924 trädde S in i den nya partiledningen efter beslut av Kominterns presidium i Moskva. Han skaffade sig snabbt en ställning och efter några månader på Dalarnes folkblad inträdde han hösten 1925 i Kominterns regionala organisation för Skandinavien, det s k Skandinaviska ländersekretariatet, i Moskva. Där blev hans uppgift att rapportera om politiska förhållanden i de skandinaviska länderna till Kominterns exekutivkommitté, som lade informationen till grund för sina bedömningar av hur de kommunistiska partierna i Skandinavien, de s k sektionerna, skulle utforma sin politik. I maj 1927 lämnade S sin befattning i Moskva och återvände till Sverige.

Vid tiden för S:s hemkomst hade en "förnyelse" ägt rum i Sovjetunionens utrikespolitik. Med tilltagande motsättningar mellan stormakterna ställdes från sovjetisk sida krav på sektionerna att i ökad utsträckning mana till stöd för Sovjetunionen. Häri låg också att sektionerna i högre grad än tidigare skulle underordna sig Kominterns ledning. I det sv partiet utkristalliserades två grupperingar och S slöt sig till den av Komintern påbjudna politiska linjen. Dess sjätte världskongress 1928, som proklamerade den "tredje perioden" när revolutionen åter, efter en tids stiltje, ansågs stå på dagordningen, förde in den kommunistiska rörelsen på en hårdare konfrontationslinje gentemot socialdemokratin, nu benämnd "socialfascism". Därmed skärptes motsättningarna inom det sv partiet med kulmen i en svår partisprängning hösten 1929 då majoriteten i partiledningen under Karl Kilboms (bd 21) ledning uteslöts ur Komintern och följdes av huvuddelen av medlemskåren, riksdagsmännen och partiapparaten, inklusive dagstidningen Folkets dagblad.

Vid rekonstruktionen av Komintern-sektionen spelade S en central roll, inte minst genom förhandlingar i Moskva om politiskt och ekonomiskt stöd. Han valdes också in i den nya partistyrelsen (centralkommittén) och dess politiska byrå, formellt som facklig sekreterare men reellt med en mer framskjuten position som förhandlare i Moskva och rekonstruktör av partiapparaten. Redan i början av 1930 kunde partiets nya huvudorgan Ny dag utkomma som eftermiddagstidning och SKP började under våren s å att erhålla ett begränsat ekonomiskt stöd från Komintern.

Genom den framträdande roll S spelat i Moskva under partisprängningen 1929 kom han av samtiden att uppfattas som den Moskvatrogna falangens verklige ledare och i folkmun benämndes partiet ofta "sillénare" (i valstatistiken "Sillénkommunister"), att skilja från de uteslutna "kilbomarna" ("Kilbomskommunister"). Detta skall emellertid knappast tolkas så att S var partiets faktiske ledare. Hans namn måste snarare ses som en symbol vilken starkt förknippades med lojaliteten med Moskva och den vänsterradikala "tredje perioden "-kursen.

Som redaktör för Ny dag kom S att verka i en stormig och svår period. Från Kominterns ledning fick partiet motta omfattande krav på hur den kommunistiska politiken skulle föras. Depression, strejker och andra sociala strider präglade tiden. S företrädde partiet utåt, skickades upp till Ådalen i samband med dödsskotten 1931 för att organisera den kommunistiska begravningshögtiden och delta i de efterföljande generalstrejksdagarna. Även i Sandarne och Klemänsnäs året därpå, då polis öppnade eld mot strejkande, var S närvarande för partiets räkning.

Internt inom partiledningen ansågs emellertid S inte kunna uppfylla de krav som ställdes på en person i ledande ställning och interna dokument från Komintern i Moskva visar hur andra partiledare, bl a Sven Linderot (bd 23), anmärkte på hans långsamhet och brist på initiativförmåga. I juli 1934 lämnade S Ny dag sedan han utsatts för hård kritik för att ha begått sådana felaktigheter i tidningen att det skadat partiets huvudorgan. Samma månad fattade partiledningen beslut att placera S som redaktör på Norrskensflamman i Luleå. Dokumenten i Moskva tyder på att S inte ansågs kunna bära den ledarroll han tillskrivits, och att han från 1933 manövrerades undan till förmån för starkare och mer beslutsamma personer i partiledningen. Aven från Luleå kunde emellertid partiledningen efter en tid ta emot signaler om att S saknade de egenskaper som distriktet ansåg var nödvändiga för att leda partiets största tidning i Norrland.

Sedan S efter ett drygt halvår vid Norrskensflamman återvänt till Sthlm dröjde det innan hans arbetssituation kunde regleras. Hösten 1935 ville partiledningen placera honom som redaktör på partitidningen Nya Värmland i Karlstad, alternativt sända honom åter till Norrskensflamman, något S fann vara en oacceptabel lösning. Då han samtidigt vägrade att resa till Moskva som lärare vid Leninskolan beslutade partiledningen att låta honom från-säga sig alla sina partiuppdrag av hälsoskäl. S:s förändrade roll och konflikt med partiledningen under denna period tycks också haft att göra med problem i familjen men mer till följd av hustruns svårigheter och ohälsa än hans egen. S kunde inte längre vara borta från hemmets två minderåriga barn under utsträckta perioder och vantrivdes svårt under sin frånvaro.

Frågan om S:s arbetsuppgifter behandlades på högsta nivå av Kominterns exekutivkommitté i Moskva dit han kallades i början av 1936 för att förklara sig. Att ärendet fördes upp till Kominterns mest framträdande ledare tyder på att S:s ställning i partiet var mer kontroversiell än vad som framkommer vid första anblick. Förfaringssättet skall sannolikt ses mot bakgrund av den nya politiska linje, folkfrontspolitiken mot fascismen, som formulerats av Kominterns sjunde världskongress 1935 och som var på väg att föras ut även av det sv kommunistpartiet. Den sv partiledningen kunde knappast gynnas av en intern konflikt när SKP sökte nå överenskommelser med såväl "kilbomarna" som socialdemokraterna. Att ställa S, som så starkt förknippats med den tidigare "tredje perioden"-kursen, utanför partiets ledning kunde ge intryck av politisk oenighet i ett ömtåligt skede.

Den överenskommelse som träffades innebar att S återinträdde i partiets ledning och snabbt drogs in i det centrala arbetet. Han anställdes i partiets avdelning för agitation och propaganda och kom att delta i framarbetandet av partiets nya aktionsprogram. Han blev också en av de ansvariga som inom ramen för folkfrontspolitiken skulle förhandla med "kilbomarna" och socialdemokraterna om en kartell inför riksdagsvalet 1936. Hösten 1936 tillförordnades S för en tid som partisekretare, och under ett par veckor i början av 1937 var han ordförande i partiet medan Linderot vistades i Moskva. Våren 1937 överfördes emellertid S till uppgiften att tjänstgöra som lärare vid SKP:s centrala partiskola i Björknäs utanför Sthlm. Vid skolans avveckling två år senare överflyttades han från hösten 1939 till redaktörskapet för tidskriften Världen idag som samtidigt gavs en tätare veckoutgivning. Tidskriften utgjorde den sv utgåvan av Kominterns tyskspråkiga organ Die Welt och propagerade dess lednings inriktning genom i huvudsak översatt material. Vid samma tid lämnade S partiets dagliga ledning, politbyrån. 1944 utträdde han även ur centralkommittén. Då hade tidskriften Världen idag lagts ned föregående år, i samband med Kominterns avveckling. S kom därefter att få olika partiuppgifter inom partiskolningen samt på Ny dag, bl a som rapportör från kommunpolitiken i Sthlm och korrekturansvarig. Under krigsåren hade han flyttat med familjen till Solna där han blev kommunalpolitiskt aktiv.

S upprätthöll sitt partimedlemskap efter pensioneringen 1958, framträdde vid partievenemang och kommenterade gärna den politiska utvecklingen men kände samtidigt besvikelse över den uteblivna socialistiska samhällsomvälvningen i Sverige och internationellt. Han höll fast vid sin lojalitet med Sovjetunionen, makarna reste på sanatorieresa till Moskva och Sotji och sovjetisk press kunde göra reportage om den åldrade sv vännen. Vid sin bortgång hyllades S av partiveteraner som "den omutlige försvararen av de marxistleninistiska principerna" (Fritjof Lager) och lovordades för att "under hela sitt liv varit partiet trogen" (Knut Olsson). Även från Moskva kom kondoleanser där Institutet för marxism-leninismen och den sovjet-svenska vänorganisationen framhöll S:s insatser för "marxism-leninismen och den proletära internationalismen".

Författare

Lars Björlin Håkan Blomqvist

Arkivuppgifter

S:s arkiv (4 vol: personliga handkar, ms, dagböcker, klipp, nekner) i AA.

Källor och litteratur

Källor o litt: Arbetsutskottets/politbyråns o central-komm:s/partistyr:s prot, sekretariatsprot, kaderakter, Vänsterpartiets arkiv; klipp o kondoleanser, A-M Storcks (S:s dtr) arkiv; allt i AA. J Sillen, Pappa Hugo, otr ms hos A-M Storck, Solna. Akter ur Ryska statens arkiv för social o polit hist, RGASPI, Moskva. - Intervju med A-M Storck 27 nov 2001. YHirdman, Vi bygger landet (1979); E F Josephson, SKP o Komintern (1976); SMoK.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Hugo Sillén, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5946, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Björlin Håkan Blomqvist), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5946
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Hugo Sillén, urn:sbl:5946, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Björlin Håkan Blomqvist), hämtad 2024-04-18.