Birger Simonsson, Foto Jan de Meyere

Birger J Simonsson

Född:1883-03-03 – Uddevalla församling, Västra Götalands län
Död:1938-10-11 – Matteus församling (AB-län), Stockholms län

Målare


Band 32 (2003-2006), sida 254.

Meriter

Simonsson, Birger Jörgen, f 3 mars 1883 i Uddevalla, d 11 okt 1938 i Sthlm, Matt. Föräldrar: handlanden Johan Anton S o Maria Regina Christina Widerberg. Mogenhetsex vid högre latinlärov i Gbg 27 maj 02, inskr vid LU ht 03–vt 04, elev vid Kristian Zahrtmanns målarskola, Khvn, 03–04, vid Konstnärsförb:s skola i Sthlm ht 05, vistades i Paris periodvis 06–12, elev vid Académie Matisse där ht 09–vt 10, lär vid Gbgs musei rit- o målarskola 16–19, bosatt i Paris 19–26, tf prof i landskapsmåleri vid Konsthögsk 22 nov 30 (tilltr 1 jan 31), ord från 17 juni (tilltr 1 juli) 38. – LFrKA 30.

G 10 juni 1915 i Sthlm, Osc, m konstnären Ingrid Emerence Maria Gustafsson, f 17 april 1885 i Agnetorp, Skar, d 21 jan 1977 i Strängnäs, dtr till disponenten Hans G o Fanny Maria v Zweigbergk.

Biografi

Birger S:s uppväxt under relativt knappa omständigheter gjorde att det till en början tedde sig omöjligt för honom att välja konstnärsyrket. Efter mogenhetsexamen arbetade han ett år vid järnvägen för att sedan skriva in sig vid LU. Av studier blev det inte så mycket, däremot av umgänge med kretsen kring Bengt Lidforss (bd 22) och Vilhelm Ekelund. För den unge S, som ännu brottades med förväntningarna hemifrån på en ekonomiskt tryggad tillvaro och med sina egna konstnärsdrömmar, blev intrycken från umgänget av avgörande betydelse. Han skrev melodramatiskt till sin syster Gurli på våren 1904 om sitt beslut att bli målare – "självförnekelsens tid är förbi!". Som myndig kunde han nu förverkliga sin önskan. Från sin tid i Lund fick S med sig ett livslångt intresse för poesi, inte minst för Ekelunds poesi, med vilken han kände en djup frändskap.

För att utbilda sig till konstnär for S till Khvn. Han började teckna av antika gips-avgjutningar sex timmar om dagen under läraren H Grønvolds överinseende och i Tegnerskolens regi. S lärde dock känna några norska konstnärer som övertalade honom att börja i Kristian Zahrtmanns målarskola. En av dessa norrmän var Henrik Sörensen med vilken S knöt en livslång vänskap som också innefattade arbete, resor och, i långa stycken, en konstnärlig samsyn. När S hösten 1905 åkte till Sthlm för att delta i Konstnärsförbundets tredje målarskola for Sörensen till Paris. I vilken utsträckning S:s beslut att bege sig till Paris efter endast en termin vid förbundets skola var betingat av opposition mot förbundets konstsyn, eller av Sörensens lockrop, må vara osagt. Han blev dock den förste i Konstnärsförbundets elevkrets att söka sig nya förebilder och impulser. Dessa förmedlade han till sina kamrater hemma i Sthlm, och i nov 1907, då flertalet av de öv- riga eleverna också hade varit i Paris, bildade S tillsammans med bl a Isaac Grünewald (bd 17) och Leander Engström (bd 13) förbundet De unga. Förebilden var given. Likt Opponenterna 1885 skulle man agera gemensamt, presentera de nya konstnärliga strävandena genom att ordna egna utställningar. Företaget lyckades och utställningarna i Hallins konsthandel 1909–11 brukar betecknas som modernismens genombrott i sv konst.

S följde aldrig någon egentlig undervisning under en längre tid, undantaget studierna för Zahrtmann i Khvn. Hans bildningsgång karaktäriseras istället av en viss rastlöshet. 1906–12 vistades och arbetade han växelvis i Paris, Sverige eller Norge. Mesta tiden ägnade han åt att måla på egen hand, ofta i sällskap med Sörensen. Tillsammans med andra konstnärer bildade de under somrarna små kolonier i Telemark, Bohuslän eller Lillehammer. Målandet kompletterades med tillfälliga studier i modellmåleri och teckning, vid Académie Colarossi våren 1906 och vid Konstnärsförbundets skola hösten 1908. S prövade också helt kort den tyske konstnären Adolf Hölzels mer strukturerade och teoretiska pedagogik vid en skola i Stuttgart, men den gav honom inte något.

Som många andra svenska och norska konstnärer studerade S i Henri Matisses skola, där undervisningen bestod i att mästaren kom och kritiserade elevernas arbete en gång i veckan. Enligt S var Matisse en intelligent och intresserad lärare som i sin kritik med stor säkerhet träffade sakens kärna. För S var emellertid de sex åren på egen hand eller i olika skolor en prövande "lärotid". Det var dock enligt S ett nödvändigt ont för att sedan kunna arbeta på "det egna"; han ville stå på en solid grund och inte söka "originalitet" för dess egen skull. S var i någon mening traditionalist redan som ung radikal. Det är också betecknande att han i sina omdömen om de franska konstnärerna ofta framhöll impressionisterna, Cézanne och van Gogh. Han beundrade Matisse både som lärare och konstnär men dennes mer formalt nydanande måleri var honom delvis främmande. I ett brev 1909 skrev han om van Goghs konst: "Detta är det vackraste jag sett. Matisse är en olympier men van Gogh talar till oss människor; vi förstå honom säkert bättre." Kommentaren vittnar om att S redan under sina läroår drogs mot en intimare, mer personligt skildrande konst.

Tillsammans med Sörensen gjorde S en längre studieresa till Tyskland, Italien och Frankrike hösten och vintern 1911–12. Italien var dock en besvikelse, landskapet tråkigt och samlingarna underlägsna Alte Pinakothek i München. När han i brev omtalar de konstnärer han beundrade är det de stora målarna: Tizian, Tintoretto, Rubens, Rembrandt och El Greco. I Paris med dess museer, utställningar och privata samlingar kunde han få sitt lystmäte av äldre konst. På samma sätt tycks det franska landskapet, vid sidan om västkusten i Sverige och Telemark i Norge, ha räckt som inspirationskälla för hans landskapsmåleri. Utöver den tid han tillbringade i Paris på 1920-talet gjorde han inga längre resor utom det sista året han levde, då han for till Italien, denna gång positivt överraskad av Toscanas skönhet.

Nationalromantik och stämningsmåleri dominerade sv konst vid 1910-talets ingång. I de unga konstnärernas uppgörelse med detta måleri hade S en framträdande roll. Han var slagfärdig, polemisk och inte rädd att ta ställning offentligt i pressen. Han kritiserade den nationella självtillräckligheten, oviljan hos såväl kritiker och publik som landets institutioner att ta del av den moderna konsten i andra länder. Men det fanns också ett drag av självrannsakan: "För länge ha vi suttit hemma i passiv beundran av våra egna och låtit tiden gå ifrån oss", skrev han 1910 i en artikel om Matisse. I polemik mot Albert Engström, som varnat de unga konstnärerna för en kritiklös beundran av Matisse, hävdade S sin generations rätt att i likhet med 1880-talets i frihet få välja sina ideal. För S, som kände en frändskap med Karl Nordström (bd 27) och dennes kompromisslösa hållning gentemot akademin, rymde uppgörelsen ett mått av smärta. Han beundrade Nordströms tidiga måleri men såg i utvecklingen endast en nedgång. För de unga som skolats i detta skymningsmåleri, ansåg han, att det endast återstod att "börja om från början" – att återgå till de franska impressionisterna och följa utvecklingen därifrån.

Hösten 1912 tyckte S att det var dags att försöka slå sig till ro och etablera sig hemma i Sverige. "Den unga radikalismen gjorde intet dumt val, om den sloge sig ned i Gbg", skrev han till Sigfrid Ullman, inför hemflytten. Det fanns fler orsaker till detta val: Dels hade förbundet De unga upplösts året innan och nya konstellationer inom sv måleri börjat ta form, dels fanns det i Gbg ett intresse för S och hans konstnärskolleger. Redan 1907 hade Charlotte Mannheimer (bd 25) kommit till S:s undsättning och hjälpt honom att ställa ut. Hon kom att fortsätta att ta en aktiv del i hans konstnärliga bana, genom ekonomiskt stöd under den svåraste tiden i Paris och genom bidrag till resor. Det kanske viktigaste var att Charlotte Mannheimer skapade avsättningsmöjligheter i Gbg: Hon introducerade konstnärerna för flera av stadens rika familjer som var intresserade av att köpa konst. S blev på det sättet god vän och rådgivare åt samlarna Conrad Pineus (bd 29) och Hjalmar Gabrielson (bd 16). Redan våren 1913 ställde S ut tillsammans med Ullman och Gösta Sandels (bd 31) på Valand, Gbgs anrika konstsalong. Utställningen blev en framgång och för S följde en längre tid av arbetsro. Tillsammans med Sandels var han bosatt i Kungälv 1914-16. Perioden där gav stadga och säkerhet åt hans måleri; han började nu finna en syntes mellan friluftsmålarnas realism, impressionismen och den tidige Matisse. I ett brev till kritikern August Brunius ställde han sig tveksam till att använda epitetet "expressionism" om sin konst: Vad han sökte var intimitet och fördjupning, och han såg sitt måleri som en utlöpare av Renoir och impressionismen. Han betonade skillnaden mellan sitt eget måleri och t ex Grünewalds, som var mer fokuserat på det rent bildmässiga och formella. Mot 1910-talets slut talade man om "göteborgare" och "stockholmare" inom måleriet, men det var först vid 1900-talets mitt som beteckningen "göteborgskolorism" etablerades. Den senare täckte emellertid en yngre generation göteborgskonstnärer skolade av Tor Bjurström. Mer egentligt vore att tala om en nordisk "västkustaxel" i måleriet på 1910-talet genom S:s vänskap med Sörensen och banden till det norska måleriet.

En bekräftelse på S:s framgång var utnämningen till lärare vid Valands konstskola 1916. Den oro som ventilerats i Gbgs mer konservativa kretsar då man överlät undervisningen till en av de unga modernisterna kom snart på skam. S visade sig lägga stor vikt vid arbetsdisciplinen och han betonade vikten av teknisk färdighet. Den moderna färguppfattningen ville han dock bibringa sina elever och på denna punkt innebar S:s undervisning en radikalisering av skolan.

Vid Valand stannade S bara tre år och hösten 1919 bröt S upp från Gbg och flyttade med sin familj till Paris, där de blev kvar i sju år. Stadens konstliv var intensivt och kontrasten till Gbg kunde inte ha varit större; trots det levde S ett tillbakadraget familjeliv. Det var inte för närheten till de senaste internationella konstyttringarna som S sökt sig till Paris utan för sitt djupa intresse för den franska konsten. Till sin ungdoms förebilder lade han nu Pierre Bonnard, vars intimitet och koloristiska kvaliteter han uppskattade. Av avgörande betydelse var också det franska landskapet med dess ljusförhållanden. Ett flertal somrar vistades han i Normandie och vintern 1922 var han verksam i Cagnes nära Medelhavet. S arbetade regelbundet och metodiskt: på vintrarna målade han porträtt och aktstudier i sin ateljé och på somrarna målade han landskap utomhus.

I likhet med många andra sv konstnärer i Paris under 1920-talet levde S och utvecklade sin konst i en skandinavisk gemenskap med få franska inslag. Han umgicks huvudsakligen med de norska konstnärerna, med Sörensen och Jean Heiberg i spetsen. Kontakten med Sverige var viktig, dels med tanke på försörjningen, dels också med tanke på återkomsten. Det gällde att hålla intresset uppe trots frånvaron. S ställde ut regelbundet på Ny konst i Gbg samt på Liljevalchs 1922 och 1925 tillsammans med den nybildade Falangen. Han var en av de drivande krafterna bakom gruppen och sägs också ha kommit på dess namn. De övriga ledande falangisterna var Otte Sköld, Leander Engström, Hilding Linnqvist och Nils v Dardel, vilka alla liksom S vistades i Paris under 1920-talet. Dessa konstnärer stod för en måttfull modernism som slog an hos publiken. De knöts till Svensk-franska konstgalleriet lett av Gösta Olson (bd 28). En framgång för S under dessa år var NM:s inköp av Helge vid spegeln, en av hans mest uppskattade målningar.

När S för gott slog sig ned i Sthlm var återkomsten således förberedd. Han manifesterade sin position i sv konst genom en utställning på Svensk-franska konstgalleriet 1927. Kritikerna var överlag mycket positiva och underströk hans utveckling mot en mer personlig, gedigen och mogen konst. Spåren av inflytande från andra håll var borta. Erik Blomberg framhöll att S:s strävan "att sammansmälta den franska färgkulturens sötma med kärv nordisk natur" nu hade lyckats. Som landskapsskildrare tog S fasta på de måleriska kvaliteterna, ljuset och värmen i de för övrigt karga landskap han valde att skildra: Bohuslän eller, under några år på 1920-talet, Torekov och den näraliggande Hallands Väderö. Skönheten i landskapet hade sin motsvarighet i färgernas skönhet. S ställde gärna varma och kalla färger i kontrast till varandra och han gick med åren upp i kolorit. Det finns inte många uttalanden av S om hans intentioner men han skrev vid ett tillfälle: "Jag söker och söker en sanning, klangen i ett par färger .... Och hellre en liten sanning än dessa tusen lögner som blända publiken. – Det är ej stort varpå tragiken i lifvet hänger: ett optiskt förhållande, en harmoni för ögat, en skön linje."

Trots att S hade en given plats i sv konstliv hade han svårt att acklimatisera sig i Sthlm; han kände sig ensam och isolerad. Den bilden kontrasterar mot den som gavs av Gustaf Näsström (bd 27), vilken uppfattade S som tillhörig "the establishment". I yttre avseende var S också framgångsrik: 1930 invaldes han i Fr KA och s å blev han tf professor i landskapsmåleri. Han deltog vidare under 1930-talet i två viktiga kommittéer: akademins utredning om ett modernt museum samt akademins stadgekommitté. Den forne kritikern av akademin satt nu i dess centrum tillsammans med andra modernister som Sköld och Grünewald. Men spelplanen var förändrad och S fann sig relativt väl till rätta. Sin omvittnat goda organisationsförmåga ägnade han Unionalen, en nordisk konstutställning som var tänkt att äga rum varje år. Det blev bara tre stora utställningar, 1927 på Liljevalchs, 1928 i Oslo och 1931 i Khvn. Stridigheter i sv konstliv och anklagelser att Falangens medlemmar favoriserades ledde till att Unionalen upplöstes.

S ställde ut med jämna mellanrum under 1930-talet. Den tidigare framgången hos kritikerna uteblev dock i viss mån och i samband med en utställning tillsammans med skulptören Nils Sjögren fick S skarp kritik av motståndarlägrets recensenter. Han tog mycket illa vid sig. Denna sårbarhet har framför allt Pär Lagerkvist (bd 22) vittnat om. De tillbringade emellanåt sin tid tillsammans under somrarna vid västkusten och Lagerkvist kunde då iaktta hur S för en tid "blev sig själv". Hans upplevelse av naturen var mycket stark, en förälskelse, med Lagerkvists ord, präglad både av kunskap om naturen och av rena sinnesförnimmelser av att vara till. Denna ljusa sida av S kom till uttryck i hans måleri – han målade aldrig ett vinterlandskap utan endast ljusa, soliga sommarlandskap.

Hos andra personer än vännerna väckte S en känsla av distans och respekt, emellanåt även ren antipati. Han var kvick, vilket ofta uppfattades som elakhet, och han var sluten. I en minnesruna karakteriserades denna dubbelhet hos S som en vekhetens "försvarslinje av raljeri och skyggt främlingskap". Bekväm förefaller han endast ha varit med sina vänner, vilka entydigt vittnar om en varm, vänfast person som lärde dem "förstå och älska livet" (Ullman).

I den konsthistoriska litteraturen om den sv modernismen intar S en given plats som introduktör; det var han som skrev hem och berättade om Matisse och den nya konsten. Men där upphör ofta berättelsen med ett konstaterande att S kom att tillhöra ett västkustmåleri av mer traditionell karaktär. Denna snåla behandling har mer att göra med de modernistiska normer som styrt historieskrivningen än med kvaliteterna i S:s måleri. Han stod för en syntes av tradition och modernitet och för ett gediget kunnande.

Författare

Maria Görts



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Birger o Ingrid S:s arkiv (brev, klippböcker m in) i GUB. - Brev från S i GUB (bl a till Gbgs konstfören o C Pineus samt många till S Ullman), KB (till A Bruni-us o K Nordström) o i LUB (bl a till V Ekelund, Siri Rathsman o N Sjögren).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Katalog. Minnesutställning Gösta Sandels februari 1932. Konstakademien. [Förlitel: Oljemålningar, akvareller, färgkritsteckningar, teckningar, litografier.] Sthlm 1932. 35 s, 10 pl-bl. [Föret.] -J . F. Willumsen. Sthlm 1934.18 s. [Föret.] (Nationalmu-sei utställningskataloger n:r 47.)

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 17 juni 1938, nr 87, RA.

K Björk, Livet är kort: om en man o hans tid (1988); K Hjern, Valands konstskola (1972); G Sand-qvist, Charlotte Mannheimer: konstnär o mecenat i Gbg (1984); Signums sv konsthist, 12 (2002); I Simonsson, Konstliv kring det unga seklet (1970); SKL o där anf litt; S Ullman, En konstnär skriver till sina vänner (Konstrevy 1939).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Birger J Simonsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5951, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maria Görts), hämtad 2018-12-12.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5951
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Birger J Simonsson, urn:sbl:5951, Svenskt biografiskt lexikon (art av Maria Görts), hämtad 2018-12-12.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se