P Henrik N Sjöbring

Född:1879-07-09 – Alvesta församling, Kronobergs län
Död:1956-02-19 – Malmö Sankt Petri församling, Skåne län

Läkare, Psykiater


Band 32 (2003-2006), sida 336.

Meriter

2 Sjöbring, Per Henrik Nils, systersons sonson till S 1, f 9 juli 1879 i Aringsås, Kron, d 19 febr 1956 i Malmö, S:t Petri. Föräldrar: lantbrukaren o kamreraren Isak S o Matilda Amalia Wennberg. Mogenhetsex vid Växjö h a l 10 juni 96, inskr vid LU 10 sept 96, eo o ord amanuens vid histolog instit 1 okt 98–30 sept 00, MK där 29 maj 01, tf bitr o bitr läk vid Uppsala hospital o asyl 1 juni 05, hospitalsläk där 1 jan 13–30 juni 25, ML vid Kl 16 maj 06, disp vid UU 26 maj 13, MD där 31 maj 13, tf asylläk vid Växjö hospitals kriminalavd 15 april 14, tf överläk vid Piteå hospital o asyl 1 jan 16–15 sept 20, doc i psykiatri vid UU 1 april 20–25 okt 29, tf överläk vid Uppsala hospital o asyl 15 jan 21–30 juni 29, överläk vid Östersunds hospital 1 juli 25–31 mars 30 (tilltr ej), tf prof i psykiatri vid UU bl a 1 okt 25–27 juni 29, tf överläk vid Lunds hospital o asyl 1 juli 29–31 mars 30, tf prof i psykiatri vid LU 1 juli 29, ord 28 mars (tilltr 1 april) 30–31 juli (enl K beslut 3 mars) 44, överläk vid Lunds lasaretts psykiatr avd 1 april 30–8 juli 44, led av styr för Statens inst för rasbiologi 34–46. – LFS 30.

G 10 jan 1911 i Helga Tref, Upps, m Ellen Margreta Amalia Ljunggren, f 16 juli 1881 i Sundsvall (enl fdb för Ärentuna, Upps), d 30 dec 1977 i Malmö, S:t Petri, dtr till distriktskassören Robert Arvid Harald L o Thecla Euphrosyne Larson samt tidigare g Unonius.

Biografi

Henrik S:s namn förknippas främst med den konstitutionspsykologiska lära som han kom att arbeta med under hela livet. Teorin formulerades redan i doktorsavhandlingen Den individualpsykologiska frågeställningen inom psykiatrien (1913) och preciserades och kompletterades därefter i en rad uppsatser. Någon samlad framställning mäktade S dock ej med; vid hans bortgång förelåg ett delvis genomarbetat manuskript vilket publicerades postumt av några lärjungar under titeln Struktur och utveckling: en personlighetsteori (1958).

S vill gå bortom de egenskaper som vi omedelbart kan iaktta hos våra medmänniskor och nå fram till en objektiv beskrivning av personligheten. Han urskiljer fyra grundegenskaper eller anlagsfaktorer vilka enligt honom är givna i vår medfödda psykiska konstitution. De antas liksom t ex kroppslängden variera på ett naturligt sätt så att förekomsten av varje grundegenskap hos befolkningen följer normalfördelningskurvan. Extremlägena för varje egenskap betecknas med prefixen sub- resp super-, S tillmäter arvet en dominerande roll i det psykiska livet; vårt sätt att uppleva och tänka uppvisar därmed en grundläggande konstans livet igenom.

Det är inte helt lätt att kort karaktärisera de fyra anlagsfaktorerna, främst av två skäl. Dels är S:s terminologi tämligen ogenomskinlig, dels utgår han i sin beskrivning av anlagsfaktorerna från hypotetiska antaganden om nervprocesser och nervsystemets beskaffenhet men växlar därefter över till vardagsbeskrivningar av olika personlighetstypers psykologiska särdrag. Denna dubbelhet är för S oproblematisk eftersom han ansluter sig till identitetshypotesen - hjärna och psyke är ett - men för läsaren framstår den ofta som lika hypotetisk, ja godtycklig, som hans nervfysiologiska bestämningar.

Enklast att förstå är den variabel S kallar kapacitet och som han betecknar som "den större eller mindre mängden av möjligheter till nervprocess". Det psykiska uttrycket för den är intelligensen eller begåvningen. En subkapabel individ kan således beskrivas som trög, kortsynt, enkel, andefattig, en superkapabel däremot är nyanserad, vidsynt, kvick.

Nästa variabel är validiteten som, i S:s begreppsapparat, anger ett mått på "den mängd energi som individen p g a ärftliga betingelser har till sitt förfogande för hjärnans processer". Den yttrar sig i graden av vakenhet, arbetsförmåga och beredskap inför förändringar. Den supervalide är vital och initiativrik, lugn och samlad; i motsatta änden finns en individ som är pedantisk, omständlig och irritabel och som lätt tröttas.

Den tredje variabeln kallar S stabilitet. Den anger "graden av baning eller potentialitet, varmed menas möjlighet för utlösning av nervprocess". Den handlar om förmågan att vanemässigt bedriva en verksamhet, såväl motoriskt som psykiskt. Den superstabile är kylig, saklig och analytisk, elegant skicklig och föga emotionellt bunden till sitt handlande. Den substabile handlar klumpigt och otympligt, är mera intuitiv än vanemässig och visar värme och hjärdighet.

Soliditeten, slutligen, är knuten till nervprocessens baningsfasthet, med den psykiska processens förankring i kunskaper och minnesförråd. Ett ofta upprepat beteende eller psykiskt skeende leder till att motsvarande nervprocess löper snabbare och lättare; vanan ger allt bättre baning. Hos den subsolide förblir dock baningen svag och går snart förlorad. Det yttrar sig i en psykisk labilitet och rörlighet, ett ombytligt temperament men också i ett charmerande, intressant och trevligt uppträdande. Den supersolide är objektiv, pålitlig och eftertänksam men kan också förefalla torr och tråkig och ha svårigheter att nå djupare kontakt med sina medmänniskor.

De fyra anlagsfaktorerna är ej isolerade utan fungerar i ett dynamiskt system. En högt begåvad individ tänker och märker mer än en underbegåvad, hans nervprocesser kräver därmed stora mängder energi. Om hans tillgång på psykisk energi uppvisar blott ett medelvärde (normovalid) så kan i praktiken uppstå en energibrist, med nervositet som följd.

S:s anlagsfaktorer hör i huvudsak hemma inom normalpsykologin. Hans utgångspunkter var emellertid den kliniska psykiatrin och övertygelsen om att en individs psykiska symtom endast var förstärkta uttryck för hennes individuella egenart. De psykiska insufficienstillstånd som vid seklets början kallades funktionella sjukdomar kunde således betraktas som extrema minusvariationer längs de fyra dimensionerna. Imbecilla var enligt detta synsätt gravt subkapabla, bland de subvalida återfanns neurastenin och psykastenin, starkt substabila led av manodepressivitet och hysterikan var en subsolid personlighet.

Den idémässiga bakgrunden till S:s lära kan här blott antydas. Konstitutionspsykologin är i hög grad hans egen skapelse, men han tog givetvis intryck av andra tänkare. I dissertadonen hänvisar han till den tyske psykologen William Stern som kring 1900 arbetade med individual- och differentialpsykologiska frågor; S övertog viktiga synsätt från honom men ställde dem på ett psykiatriskt fundament. Från psykologen Theodor Lipps övertog S en genomarbetad identitetshypotes och ett psykologiskt synsätt som ställde upplevandet i fokus, och hos den ledande tyske psykiatern Emil Kraepelin hämtade han viktiga individualpsykologiska insikter, infogade i ett psykiatriskt sammanhang. Ett starkt intresse för ärftlighetsaspekter och en generell tro på arvet som orsaksfaktor låg i tiden, inte minst inom psykiatrin. Förebilder till S:s sätt att basera sina beskrivningar på hypotetiska antaganden om det centrala nervsystemet fanns i den centraleuropeiska psykiatrin, med wienaren Theodor Meynert som det främsta namnet; kritiker av denna ansats talade om "hjärnmytologi".

Intresset för typindelningar av människor är av mycket gammalt datum och har hållits levande genom seklerna. Det fick ett kraftigt uppsving kring 1900 som en följd av psykologins och psykiatrins upp-blomstring; mellankrigstiden kan sägas ut- göra kulmen för denna idérörelse. Störst likhet med S:s lära har den tyske psykiatern Ernst Kretschmers tankar om Kroppsbyggnad och karaktär från 1921 - således ett knappt decennium efter S:s avhandling. Även Kretschmer utgår från sinnessjuka - och från Kraepelins symtombeskrivningar - och letar sig fram till normalvarianterna. Hans typologi söker särskilt att finna korrelationer mellan en viss kroppsbyggnad och bestämda karaktärsegenskaper respektive psykiatriska syndrom. S och hans anhängare har senare sökt att finna beröringspunkter mellan de båda synsätten.

S mötte till en början föga förståelse för sina idéer. Han sökte under 1920-talet att propagera för sin lära bl a i Psykiatriska föreningen och vid fackkongresser men utan större framgång. Den kritiska hållningen hos kollegerna manifesterades även i det faktum att S stod som förlorare i tre professorskonkurrenser (Lund 1923, Uppsala och Sthlm 1929). Hans tankegångar betecknades som skarpsinniga och originella men i hög grad schematiska, spekulativa och ovetenskapliga och därtill klädda i en ytterst abstrakt och svårtillgänglig språkdräkt. Som en stor brist framhölls att S konsekvent avstod från att exemplifiera sina teorier med kliniska fall. Hans skäl för detta var möjligen principiellt - att avläsa beteendet i ett enskilt fall gav bara subjektiv kunskap som enligt honom saknade vetenskapligt värde.

Med professuren i Lund fick S emellertid en institutionell bas för att propagera för sin lära. Han var av allt att döma en duglig kliniker, och han kom betydligt bättre till sin rätt i muntlig än i skriftlig framställning. Under 1930-talet samlade han kring sig en skara anhängare bland yngre läkare och doktorander som kom att gå under benämningen Lundaskolan. Deras ofta mera lättillgängliga och kliniskt orienterade texter hjälpte till att sprida läran; S själv publicerade däremot efter 1930 endast några sporadiska smärre texter. Konstitutionspsykologin blev ett flitigt använt diagnostiskt instrument, även inom rättspsykiatrin, och påstods kunna användas för prediktion. Den tenderade därmed att bli en typlära och ett behändigt sätt att etikettera patienters beteenden. De fyra variablerna betecknades i detta sammanhang med K, V, St och So, och de från normalvärdet avvikande lägena med + och - , så att exempelvis kombinationen So-St+ betecknade en typisk våldsverkare -egocentrisk, snabb att ta till våld, och kyligt oberörd inför den åstadkomna skadan. Efter andra världskriget torde detta sätt att diagnosticera ha övertagits av en stor del av den sv psykiaterkåren.

Bland de mera namnkunniga lärjungarna var Erik Essen-Möller (bd 14, s 616), som kom att efterträda S på Lundaprofessuren, Bo Gerle (bd 17, s 89), Torsten S:son Frey och Gunnar Lundquist. Rättspsykiatern Olof Kinberg (bd 21), S:s nära vän sedan studietiden, skrev 1941 en mycket läst och ytterst positivt hållen presentation av läran, där han för övrigt lanserade termen konstitutionsradikal för S:s variabler. Den övertogs av S och kom att få en bred spridning. Lundaskolan riktade under 1940-talet stark kritik mot psykopatibegreppet, särskilt i dess tyska tappning. Psykopati betecknar ett abnormtillstånd, särskilt vanligt hos kriminella, som utmärks av störningar i vilje- och affektlivet. Skolan menade att tillståndet kunde ges en mera adekvat beskrivning med hjälp av S:s variabler. Denna kritik torde ha bidragit till att psykopatibegreppet från 1950-talet kom alltmer ur bruk.

Från omkring 1940 hävdade S att flertalet psykiska defekter - från lättare neurotiska tillstånd till svåra psykoser men också smärre anomalier hos till synes friska - inte är naturliga variationer hos någon av variablerna, utan orsakas av encefaliter (hjärnhinneinflammation). Under intrycket av häftig kritik ersattes encefaliterna snart med hjärnskador av olika slag -skador som dock inte kunde verifieras kliniskt. Enligt denna s k lesionslära kunde till synes tämligen banala kroppsliga orsaker - en lindrig infektion, en allergisk reaktion, en reumatisk inflammation - leda till bestående skador på hjärnan och därmed psykiska abnormtillstånd. Lesionen antogs bryta nervprocessernas naturliga förlopp och utveckling. I den mångfald av symtomkomplex som S beskrivit kan nämnas chalarofrenin som utmärks av en kroppslig och psykisk slapphet, och den postinfektiösa ixofrenin med tröghet och seghet som kännetecken. S menade att sådana lesioner kan vara ärftligt betingade men för den skull inte naturliga. Han skilde här mellan konstitutionella faktorer, vilka leder till en naturlig utveckling, och lesionella som leder till defekttillstånd.

Lesionsläran intog med åren en alltmer central ställning inom S:s teoribildning. Däremot avvisade han med kraft tanken om psykosociala orsaker till psykiska åkommor, och ställde sig också avog till psykoanalysen vilken han ansåg fastnat i en subjektiv och ovetenskaplig psykologi. I ett brev till B Jacobowsky talar han om "de gamla idiotierna om psykogena inflytelser".

Med Lundaskolans framväxt, och än mer efter lesionslärans tillkomst, växte sig kritiken mot S:s konstitutionspsykologiska lära allt starkare. Den kom både från psykiatrer, från psykologer som invände bl a mot kopplingen mellan hypotetiska hjärnprocesser och manifesta beteenden, och från neurologer som ifrågasatte teorin om hjärnskadorna. Från psykodynamiskt håll kritiserade man den grunda "ytpsykolo-gin" som stannade vid en arvsorienterad symtomatologi och inte lämnade utrymme för psykologisk behandling. Några författare försökte att revidera teorin och inte minst terminologin för att öka dess användbarhet.

En viktig invändning mot S:s system var att det i kliniska sammanhang kunde användas enbart till en subjektiv skattning av en individs personlighetsdrag, utom vad gällde kapaciteten som kunde mätas med intelligenstest. Ett par av hans lärjungar (S Märke och G E Nyman) sökte avhjälpa det genom att konstruera ett standardiserat formulär med 60 frågor med vars hjälp de tre variablerna soliditet, stabilitet och validitet kunde mätas. De hävdade att de funnit signifikanta samband mellan några av personlighetsdragen och olika biologiska variabler, bl a Kretschmers kroppsbyggnadsdimensioner.

Vid S:s frånfälle förelåg ett utkast till en sammanfattning av hans lära. Ett par lärjungar (E Essen-Möller och C E Uddenberg) tog sig före att redigera de många textvarianterna, tillkomna under loppet av drygt två decennier, till en sammanhängande text. Där formuleras bl a en strukturell personlighetsmodell som skiljer mellan ett kärnskikt, som innefattar den verksamhet som pågår vanemässigt, allt det vi vet och kan, och ett ytligt problemskikt, som representerar den fortgående anpassningen till uppkomna förändringar. En dimension i läran, som i detta sena arbete betonas mer än tidigare, är att den naturliga variationen präglas av en ständigt pågående utveckling av inneboende möjligheter, i betydelsen högre grad av anpassning. Det ärftliga anlaget ger ramen för hur långt en psykisk utveckling kan ske. En superkapabel person uppvisar således en högre utvecklingsgrad än den subkapable. I enlighet därmed kallar S nu konstitutionsradikalerna för utvecklingsfaktorer. Arbetet utgavs även i fransk och engelsk översättning men synes inte ha uppmärksammats i nämnvärd grad utomlands.

S var en tämligen tillbakadragen, nästan skygg person som helst undvek att framträda inför större publik, men han kunde leva upp i en mindre vänkrets, och han utövade en stark påverkan på många av sina medarbetare. Han deltog inte i större utsträckning i diskussionen kring sina idéer; det överläts åt lärjungarna. Hans texter är ofta svårforcerade på grund av ett skrivsätt som syftar till största möjliga exakthet och nyansering; likaså ansågs hans föreläsningar vara ytterst krävande. S var i hög grad en självständig tänkare. Ändå låg hans uppfattningar väl i linje med huvudfåran i sv psykiatri under 1900-talet, med en strikt biologisk grundsyn och ett naturvetenskapligt kunskapsideal, en fokusering på processer i centrala nervsystemet samt en stor misstro mot psykodynamiska tänkesätt och genuint psykoterapeutiska metoder. S kan sägas ha bidragit till att förstärka och vidmakthålla dessa tendenser.

S torde vara den mest originella och självständigt tänkande gestalten i 1900-talets sv psykiatri. Han hade höga tankar om sin teori. Redan i doktorsavhandlingen hävdade han att hans synsätt inte blott representerade en arbetshypotes bland många, utan utgjorde en nödvändig grund för en framtida sant vetenskaplig psykiatri. Det var en övertygelse som vägledde honom genom hela karriären. S:s inflytande på sv psykiatri blev dock inte varaktigt. Genom Kinberg och Gerle fick hans idéer för en tid viss spridning inom sv rättspsykiatri. S var en varm förespråkare för psykiatrisk ärftlighetsforskning, t ex släkt-, isolat- och tvillingforskning. En rad sådana forskningsansatser kom att fullföljas vid Lundakliniken efter hans pensionering, och hans intresse för hjärnskador såsom orsaker till psykiska åkommor torde ha bidragit till att ett antal dylika undersökningar genomfördes vid skilda kliniker i Lund.

Författare

Franz Luttenberger



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (14 vol: biographica, föredrag, ms, korrespondens m m) i LUB. - Brev från S i LUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Byggnaden och de sekretoriska förändringarna i njurkanalernas epitelceller (Hygiea, bd 62,1900, Sthlm, 1. Januari-juni, s 168-171). - Den in-dividualpsykologiska frågeställningen inom psykiatrien (Upsala läkareförenings förhandlingar, N F, bd 19. Arbetsåret 1913-1914, Upsala 1914, s 1-60 = h 1, även utg som Akad afh [UU]). - Hospitalsläkarnes fackutbildning. Föredr vid Psykiatriska föreningens möte den 28 sept. 1916 (Allmänna svenska läkartidningen, årg 13, 1916, Sthlm, s 1372-74; även sep, 3 s). - Psy- kisk konstitution och psykos (Svenska läkaresällskapets handlingar, bd 45, 1919, Sthlm, 4:o, s 462-493; övers i Themes and variations in European psychiatry, ed by S R. Hirsch and M Shepherd, Bristol 1974, s 265-294: Mental constitution and mental illness). -Förstämningar och förstämningspsykoser (Upsala läkareförenings förhandlingar, N F, 25, 1919-1920, Upps 1920, s 73-112). - Psykologi och biologi (ibid, 28, 1922-1923, tr 1923, s 133-162). - Psychic energy and mental insufficiency (ibid.s 163-214).-Det konstitutionella problemet (Förhandlingar vid Nordiska psykiatriska kongressen i Stockholm, d 4 o 5 sept 1922 Sthlm 1922, s 139-146). - Anmärkningar till sakkunniges utlåtanden rörande mina specimina till professuren i psykiatri vid Lunds universitet. Upps 1923. 22 s. - Hysteric insufficiency and its constitutional basis (Acta medica Scandinavica, vol. 59. Opus professo-ri F. Lennmalmi dedicatum, Sthlm 1923, s 387-405). -The general forms of mental acdvity (Vllth international congress of psychology held at Oxford from July 26 o August 2, 1923 Proceedings and papers, Cambridge 1924, 4:o, s 190-193). - Quelques re-marques concernant la schizophrénie (Congrés des médecins aliénistes et neurologistes de France et des pays du langue francais. Session 30, Genéve-Lausanne 2-7aoöt 1926, Paris 1926, 2 s; enl uppg). - Pleasure--displeasure and character of object (VIII— international congress of psychology held at Groningen from 6 to 11 Sept. 1926 .... Groningen 1927, 4:o, s 420-422; reprint Nendeln 1974). - Den psykiska insufficiensens huvudformer hos normala individer (Forhandlinger ved den nordiske psykiatriske kongres i Oslo den 27<,e til 30"= juni 1926, Oslo 1928, s 99-104). - Bokanmälan: Olof Kinbergs Aktuella kriminalitetsproblem i psykologisk belysning (Svenska läkartidningen, årg 28, 1931, Sthlm, s 119-122). - Yttrande rörande besvär över av vederbörande myndigheter upprättade förslag till tillsättande av professuren i psykiatri vid Karolinska institutet och professuren i psykiatri vid Uppsala universitet. [Omsl.] Upps 1929. 55 s. - Brott och personlighet (ibid, 35,1938, s 1663-71). - Viktor Hugo Hjalmar Wigert ... [minnesteckning] (FS, Förhandlingar, bd 12,1942, Lund 1942-43, [1,] s 41-43). - Individualpsykologi (Sjöbrings) / Ixofreni / Kapacitet / Konstitution, psykisk / Lesionella varianter / Soliditet / Stabilitet / Svensson, Frey Herman / Validi-tet (Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok, bd 1-3, Sthlm 1943-45, 4:o, s 841-850, 926, 947 f, 1007-09, 1102-04, 1734 f, 1750 f, 1776, 1919 f [i bd 2-3, 1944-45]; sign H. S.). - [Inlägg i diskussion om den praafrontala leucotomien] (Svenska psykiatriska föreningens förhandlingar 1945, Sthlm 1946,4:o, s 13 f). -The problem of encephalitis (Acta psychiatrica et neurologica, Supplementum 47. Report on the eighth congress of Scandinavian psychiatrists in Copenhagen, Denmark, 1946, Khvn 1947 [omsl], s 574-582). - Clinic, science and man (Acta medica Scandinavica, Supplementum 170 [omsl]. Liber gra-tulatorius Gustavo Bergmark Sthlm 1946, s 99-110). - Subjective and objective attitude (Theoria, a Swedish journal of philosophy and psychology, vol 13, 1947, Lund, s 47-64). - Kring neurosproblemet. Föredrag vid Svenska psykiatriska föreningens årsmöte 4/11 1950 (Nordisk psykiatrisk medlemsblad , bd 5, 1951, Nyk0bing Sj„ s 117-121). - The schizophre-nic syndrome (Acta psychiatrica et neurologica Scandinavica, Suppl 80. Report on the lOth congress of Scandinavian psychiatrists in Stockholm, Sweden, 1952, Khvn (tr Motala) 1953, s 49-51). - Diskussionsinlägg till Carl Otto Jonsson: Några metodologiska synpunkter på psykiatriskapersonlighetsvariabler... / Fortsat diskussionsindlägg till... (Nordisk psykiatrisk medlemsblad, 8, 1954, s 63 f, 131 f). - Den praktiska betydelsen av lesionell diagnos (ibid, s 91-94). -Struktur och utveckling. En personlighetsteori. Lund 1958. 246 s, 1 portr. [Utg av E Essen-Möller o C-E Uddenberg.] Övers: La personnalité, Structure et déve-loppement, Paris 1963, 4:o, 215 s; Personality structure and development, A model and its application, Khvn (trLund) 1973, 204 s, 1 portr (Acta psychiatrica Scandinavica, Suppl 244). - Div tal vid installationen som professor o utdrag ur promotionsföreläsn i Lunds Dagblad 1930: 25/4 resp 1938: 1/6. -1 red för Acta psychiatrica et neurologica, vol 1-31, 1926-56, Sthlm.

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 28 mars 1930, nr 25, RA.

C H Alström, Ytpsykologi kontra djuppsykologi (1945); E Essen-Möller, S:s variantlära (Sv läkartidn, 47,1950); dens, A Sjöbring bibltography (Nord psykiatrisk tidsskr, 31, 1977); B Gerle, Personlighetsanalys o psykopatikliché (1955); dens, S:s psykiatri o det kliniska vardagsarbetet (Nord medicin, bd 57, 1957); dens, Inflytelser från H S;s individualpsykologl o le-sionslära (Modern sv psykiatri, ed G Holmberg m fl, 1968); dens, 40 års lundensisk psykiatrihist (Sydsv me-dicinhist sällsk:s årsskr 1976); BJacobowsky, H S död (SvD 22 febr 1956); O Kinberg, Det biopsykologiska konstitutionsproblemet (Människokunskap o människobehandling, 1941); dens, H S (Psykologisk-peda-gogisk uppslagsbok, 3, 1946); LUM 1949-50 (1951); G Lundquist, S:s (individual-) konstitutionspsykologi (Psykologisk-pedagogisk uppslagsbok, 3, 1956); S Ni-elzén, S:s tankemodeller för personlighet o psykisk sjukdom (Sydsv medicinhist sällsk:s årsskr 1980); G E Nyman o S Märke, S:s differentiella psykologi: analys o skalkonstruktion (1962); H S den 9 juli 1944: från vänner, kolleger, lärjungar (1944); SLH 4:4 (1934); SMoK; P H Törngren, Sjöbringsvariablerna i praktisk människokunskap (Nord medicin, bd 57, 1957); H Werlinder, Psychopathy: a history of the concepts (1978). - Nekner över S i GHT, Sydsv dagbladet o Lunds dagblad samt i Sv läkartidn, 53,1956.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
P Henrik N Sjöbring, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/5983, Svenskt biografiskt lexikon (art av Franz Luttenberger), hämtad 2019-08-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:5983
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
P Henrik N Sjöbring, urn:sbl:5983, Svenskt biografiskt lexikon (art av Franz Luttenberger), hämtad 2019-08-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se