Meriter

Skepperus, Ericus Olai, f 1555 i Sthlm, d 14 mars 1620 i Enköping. Föräldrar: skepparen o rådmannen Olof Eriksson o Anna Gerlachsdtr v Emden. Inskr vid univ i Rostock sept 74, mag där 76, inskr vid univ i Leipzig vinterterminen 79, vid univ i Wittenberg 20 mars 80, mag där 9 sept 80, Johan III:s hovpredikant, i hertig Karls (IX) tjänst 13 juni 81, skolmästare i Sthlm 27 juni 83, poenitentiarius 87 eller 88, vald till kh 21 febr 93, kh (utn) 15 mars 93–dec 98 (suspenderad 25 juli 96 men återinsatt i tjänst), allt i Sthlm, deltog i riksdagarna 94, 95, 97 o 98, fängslad på Stegeborg 99–10 maj 01, i Örebro o i Åbo 01–02, åter fängslad hösten 07–09, kh i Uppsala 17 nov 01, i Enköping o Vårfrukyrka, Upps, från 14 jan 09.

G m Catharina Rask, d 23 april 1618 i Enköping, dtr till borgmästaren Per R.

Biografi

S:s far spelade en avgörande roll för sv flottans organisation under Gustav I:s regeringstid och var en av de mest ansedda borgarna i Sthlm. Liksom många andra sv studenter studerade S under 1500-talets senare hälft vid tyska lärosäten. Under sin studietid vid de tre ortodoxa lutherska universiteten kom S i kontakt med den tyska konfessionaliseringen, som under 1570-talets senare hälft hade nått sin kulmen. 1577 tillkom Formula concordiae (konkordieformeln) som skulle innebära ett slut på de inomlutherska lärostriderna. Konkordieformeln, tryckt som "konkordiebok" 1580, ger uttryck för en sträng luthersk konfessionalism som fördömer både den katolska läran och andra protestantiska riktningar, t ex kalvinismen. Intrycken som S fick under sina studier i Tyskland torde ligga bakom S:s senare motstånd såväl mot Johan III:s katoliserande liturgi som mot Karl IX:s kyrkopolitik, vilken S och många andra sv teologer upplevde som kalvinistisk.

Efter hemkomsten till Sthlm tjänstgjorde S som Johan III:s hovpredikant men antogs kort därefter i hertig Karls tjänst. Som penitentiarie, övervakare av kyrkotukten, i Sthlm kom han i konflikt med den liturgiske prästen Petrus Pauli (Gothus), bror till Laurentius Paulinus Gothus (bd 22). Förhållandet mellan S och Petrus Pauli kännetecknades inte bara av teologiska motsatser utan även av personliga motsättningar: I konflikterna mellan dem fick S bl a stöd av sin svåger, borgmästaren Gynte Olofsson. De inomkyrkliga striderna i Sthlm, främst mellan Petrus Pauli och S, som på sin sida fick stadens kaplaner och professorerna vid högskolan, omöjliggjorde dock regelbundna kyrkliga arbetsformer. Slutligen blev det kyrkliga läget i huvudstaden så ohållbart att kungen avsatte både Petrus Pauli och S. På vilket sätt detta skedde och hur länge de var avsatta är dock oklart. S hölls i slutet av 1580-talet och början av 1590-talet under särskild uppsikt; möjligen tillbringade han fyra år i fängelse.

Om S:s hårda motstånd mot den k liturgin vittnar även hans polemiska skrift De periodo liturgica, som han 1591 överlämnade till Johan III.

Han deltog i förberedelserna av Uppsala möte och verkade som en av dess presidiums tolv assessorer. På mötet försvarade S mot hertig Karl och rådet framgångsrikt kyrkans rätt att fritt besluta i tros- och kult-frågor. Vidare fordrade han där att åtgärder skulle vidtagas mot den katolska reaktionen i Sthlm, att Vadstena klosters inkomster skulle komma de sv studenterna i utlandet till godo och att sv studenter vid jesuitkollegierna skulle utestängas från alla kyrkliga och politiska uppdrag i Sverige. Vid mötet stod S även som segrare över sin motståndare Petrus Pauli, som efter S:s anklagelser och vittnesmål offentligt gjorde avbön och avkläddes sin prästskrud.

Vid Uppsala möte kandiderade S också till biskopsämbetet i Skara men fick bara en enda av sammanlagt 64 avgivna röster. Han blev vid samma tillfälle utnämnd av hertig Karl till kyrkoherde vid Storkyrkan eftersom han hade fått röstmajoritet vid kyrkoherdevalet i Sthlm några veckor tidigare. S:s särställning i förhållande till stadens övriga kyrkoherdar framgår av att han använde titeln pastor primarius. Beteckningen är hämtad ur den tyska lutherska traditionen och användes första gången i Sverige av S när han 1594 undertecknade ett intyg om Gustav II Adolfs födelse.

Omedelbart efter S:s tillträde i Sthlm inrättades ett kapitel under hans ledning, som fick stora befogenheter både när det gällde trosfrågor och kyrkotukt. Tillsammans med Nicolaus Olai Bothniensis (bd 26) tjänstgjorde S i ärkebiskopens ställe när Uppsala mötes beslut upplästes för menigheten i Sthlm och godtogs av staden.

När Sigismund kom till Sthlm 30 sept 1593 anhöll hertig Karl och rådet om hans bekräftelse på S:s utnämning. Kungen stadfäste dock aldrig tillsättningen. På grund av att det i samband med Sigismunds trontillträde förekom alltfler katolska aktioner i huvudstaden protesterade kapitlet där tillsammans med Uppsalas och Västerås domkapitel mot detta och krävde att, i överenstämmelse med Uppsala mötes beslut, bara den "rena evangeliska läran" borde tillämpas i Sthlm. Under S:s ledning och med riksrådets stöd hade Sthlms kapitel fått en nästan jämlik plats vid sidan av de etablerade domkapitlen och deras biskopar. Eftersom katolsk gudstjänst och jesuitisk propaganda alltjämt förekom i Sthlm vid 1590-talets mitt anklagade S kungen för brott mot sin kröningsed, i vilken denne hade förpliktat sig att respektera Sveriges anknytning till lutherdomen. Sigismund förmanade S att betänka den trohetsed han hade avlagt till kungen. S:s aggressiva hållning mot kungens åtgärder godkändes inte heller av ärkebiskop Abraham Angermannus (bd 1). 1595 lyckades dock S tillsammans med Sthlms borgerskap få de katolska gudstjänstlokalerna stängda.

Våren och sommaren 1596 konfronterades S för första gången med hertig Karl, vilken han bl a beskyllde för att ta ut olagliga skatter. Hertigen suspenderade S men måste ge vika för riksrådet, ärkebiskopen och domkapitlet som gav S sitt stöd. I nov 1597 företog S tillsammans med ärkebiskopen en visitationsresa till Södertörn. Han deltog i kröningsriksdagen i Uppsala

1594 samt i riksdagarna i Söderköping, Arboga och Uppsala. Där gjorde han sig till förespråkare för ärkebiskopens (kyrko-)politiska förmedlingslinje, som siktade till att hålla fast både vid Uppsala mötes beslut och vid den legitime konungen Sigismund. Härigenom råkade S dock åter i konflikt med hertig Karl. Konflikten trappades stegvis upp under 1590-talets senare hälft och resulterade i S:s avsättning samtidigt med Angermannus' i början av dec 1598.

S sattes därefter i fängelse på Stegeborg men frisläpptes utan hertigens medgivande i maj 1601. Efter ytterligare förhör fängslades dock S åter och fördes tillsammans med Angermannus först till Örebro och senare till Åbo, där de dock åtnjöt rörelsefrihet i staden. I slutet av året kallades S till kyrkoherde i Uppsala och blev därför frigiven ett år senare. Sthlms borgerskap begärde 1603 och 1604 av hertigen att S skulle få dllträda kyrkoherdebefattningen och ämbetet som predikant i Tyska kyrkan. Supplikerna lämnades dock utan åtgärd av hertig Karl.

Vid rättegången mot S och Abraham Angermannus på Sthlms slott i juli 1606 kunde S fria sig från misstanken att ha stått bakom den finska expeditionen till Sverige i juli 1598 genom att hänvisa dll sin lojalitet mot Karl. Bilden som S gav vid rättegången var dock konstruerad: Vid Sigismunds återkomst till Sverige hade han predikat mot hertig Karl men bytt strategi och predikat mot kungen när han fått underrättelse om utgången av slaget vid Stångebro. Av samtiden fick S därför vedernamnet "vändekåpa".

Karl IX ogillade S:s predikningar i Uppsala och förbjöd honom därför att predika hösten 1607. S fängslades kort därefter, eftersom han hade trotsat predikoförbudet. Efter utnämningen dll kyrkoherde i Enköping och Vårfrukyrka blev han frigiven 1609. S lyckades behålla denna tjänst till sin död.

I Enköping blev S:s liv lugnare; om vidare politiska och teologiska sammanstötningar med överheten är inget känt. Han var förmögen och ägde två hus vid Svartmangatan i Sthlm. Hans sista levnadsår förmörkades av en familjeschism, som slutade med att hans syster Elin, änka efter rådmannen i Sthlm Hans Andersson, gjorde honom och hans barn arvlösa i sitt testamente.

I den traditionella bilden av S, tecknad av både hans teologiska och politiska motståndare, framstår han som en oberäknelig och vankelmodig bråkmakare. Vad som ansågs vara hans karaktärssvaghet var dock snarare hans styrka: S sökte i hela sitt liv att hålla fast vid en gång träffade kyrkliga och politiska beslut samt vid sina egna övertygelser. Motståndet mot Johans liturgi kan t ex förklaras med trohet mot Laurentius Petris (bd 22) kyrkoordning. Att Sigismund hade brutit sin religionsförsäkran och därmed sin kröningsed drev S – liksom många andra – in i en svår samvetskonflikt. I likhet med ärkebiskopen och riksrådet kände sig S bunden både till sin ed till konungen och till förpliktelsen inför Uppsala mötes beslut och ställde därför upp för den legitime konungen Sigismund mot den usurpatoriske hertigen. Att S försökte rädda sitt liv under hotet av Karls politiska utrensningar efter slaget vid Stångebro genom en plötslig åsiktsförändring förefaller snarast mänskligt.

Liksom ärkebiskop Abraham Angermannus och många andra tidigare Rostockstudenter var S en företrädare för den bestämda men ändå i viss mån måttliga lutherska ortodoxi som präglats främst av Rostockprofessorn David Chytraeus. Detta avspeglas inte minst i S:s förhållande till Sigismund: Redan i början av 1590-talet hade Chytraeus uttalat sig för att Sverige som lutherskt rike skulle kunna styras av en katolsk konung, och han hade därmed tagit avstånd från den i Tyskland gällande politiska principen "cuius regio eius religio".

Författare

Otfried Czaika

Källor och litteratur

Källor o litt: RR; Hertig Karl registr; Acta ecclesiastica, 49; Kopiesaml, vol 438: Steno Magnis kopiebok; allt i RA. Borgmästarens o rådets arkiv; Sthlms konsi-storieprot; allt SSA. L Forthelius, Carmen in honorem Erici Skeperi (intyg om Gustav Adolfs födelse), GLA. Uppsala domkap:s prot, ULA. Palmskiöldska saml, vol 261 f, UUB. Verser över ensk, Före 1700 (Skeperi), KB.

C Annerstedt, Olaus Martini: minnesteckn (SAH ifrån år 1886, 18, 1903, tr 1904); C Callmer, Sv studenter i Wittenberg (PHT 1976, 1-2); dens, Sv studenter i Rostock 1419-1828 (PHT 1988,1-2); O Czai-ka, David Chytraeus und die Universität Rostock in ih-ren Beziehungen zum schwedischen Reich (Schriften der Luther-Agricola-Gesellschaft, 51, 2002); Däne-mark, Norwegen und Schweden im Zeitalter der Reformation und Konfessionalisierung, ed M Asche o A Schindling (Katolisches Leben und Kirchenreform im Zeitalter der Glaubensspaltung, 62, 2003); J A A Ltideke, Denkmal der Wieder-Eröffnung der deutschen Kirche in Sthlm ... (1823); R Murray, Sthlms kyrkostyr intill 1630-talets mitt (1949) o där anf källor o litt; R Ohlsson, Abraham Angermannus (1946), o där anf källor o litt; SMoK; SRA 3 (1894-1910); STb; Sthlms hm; J Werwing, Konung Sigismunds o konung Carl den IX:des historier (1747); A Westén, Sv kongl hofclericiets hist, 1 (1799).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ericus Olai Skepperus, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6013, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otfried Czaika), hämtad 2024-05-01.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6013
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ericus Olai Skepperus, urn:sbl:6013, Svenskt biografiskt lexikon (art av Otfried Czaika), hämtad 2024-05-01.