Adelaide A Skilondz

Född:1882-01-27 – Ryssland (i S:t Petersburg)
Död:1969-04-05 – Oscars församling, Stockholms län

Operasångare, Sångpedagog


Band 32 (2003-2006), sida 438.

Meriter

Skilondz, Adelaide Andrejewa, f 27 jan 1882 i S:t Petersburg, d 5 april 1969 i Sthlm, Osc. Föräldrar: översten Leo Andrejeff o Adelaide Christman. Utbildn i sång, musikteori o pianospel vid konservatoriet i S:t Petersburg, verksam vid Marinskijteatern (kejserl operan) där 08–10, engagerad vid Hofoper i Berlin 10–nov 14, kom till Sverige nov 14, fast gästspelsengagemang vid K teatern 15–20, sporadiska gästspel där –28, romans- o konsertsångerska, sångpedagog i Sthlm från 22, sv medborgare 28 febr 30. – Litt et art 17, LMA21 (utl) o 30 (sv).

G 1905 (–12) m ministerialdirektoren Vladislav S. d 1942.

Biografi

Liksom sina systrar Katja och Selinka, som också emigrerade till Sverige, fick Adelaide S den bästa musikutbildning som stod att få i S:t Petersburg, där hennes far var stationerad. Redan vid sex års ålder behärskade hon flera Beethoven-sonater och hon utbildade sig därför tidigt till konsertpianist hos Felix Blumenfeld vid det kejserliga konservatoriet. Vidare hade hon som lärare Anatol Liadoff i komposition, Nicolaj Rimskij-Korsakov i harmonilära och Alexander Glazunov i instrumentation. Sångerska blev S mest av en slump. Tack vare sina fina skolbetyg belönade föräldrarna henne med en utlandsresa till valfritt land. Hon valde då Sverige och på resa i Norrland fick hon, av några bekanta som hört henne sjunga, rådet att utbilda sin röst. S hade dock redan 1905 blivit bortgift med Vladislav Skilondz. Först 1908, efter ytterligare studier för Natalia Alexandrovna Iretskaja vid konservatoriet, debuterade S på hovoperan i S:t Petersburg.

Sitt genombrott fick S hösten 1909 i rollen som Drottningen av Chemakha i Rimskij-Korsakovs i Moskva posthumt uruppförda opera Guldtuppen. Via Hfors där hon i mars 1910 medverkade i Haydns Skapelsen under Robert Kajanus for hon vidare till hovoperan i Dresden, vars chef, baron N v Seebach imponerades av S:s provsjungning. Ensemblen var redan fulltalig men S fick lova att inte teckna kontrakt utan hans medgivande. Därefter uppsökte hon hovoperan i Berlin och operachefen greve G v Hülsen, som omgående engagerade henne. Efter att ha förhandlat med v Seebach i Dresden erbjöd han henne ett femårskontrakt med den furstliga lönen av 20 000 riksmark per år.

Hösten 1910 debuterade S i Berlin som pagen i Meyerbeers Hugenotterna, fortsatte som Susanna i Mozarts Figaros bröllop under Leo Blech, som Nattens drottning i Trollflöjten under Karl Muck och som Sophie i Rosenkavaljeren samt Zerbinetta i Ariadne på Naxos, båda av Richard Strauss, under tonsättarens personliga ledning. Nästan alla hennes drygt 50 skivinspelningar tillkom under åren 1912 och 1913, de flesta för Deutsche Grammophon A-G men även för andra tyska bolag. Av detta skäl finns det två olika uppsättningar av Nattens drottnings arior (på Pathé och Parlophon) och tre versioner av valsarian ur Gounods Romeo och Julia. Förutom inspelningar av arior och duetter ur Meyerbeers Hugenotterna, Mignon av Thomas, Rossinis Barberaren i Sevilla, Donizettis Kärleksdrycken, Mozarts Don Giovanni och Figaros bröllop, Verdis Rigoletto, La Traviata och Maskeradbalen, Delibes Lakmé och Puccinis La Bohéme, sjöng S in Woglindes parti i ensemblescener ur Wagners Rhenguldet och Zerbinettas aria i urversionen av Ariadne på Naxos. Med undantag för ett par aldrig publicerade arior på italienska samt Eva Dell'Acquas Villanelle på franska, som hon för övrigt också sjöng in på svenska, gjordes hennes många operaskivor enbart på tyska. Att så få exemplar av dem har bevarats kan bero på att hon som rysk medborgare i fiendeland tvingades lämna Berlin vid krigsutbrottet 1914, och att hennes skivor därmed inte gick att sälja.

Operachefen v Hülsen insåg faran och skickade S till Sverige på gästspel. Våren 1915 passerade hon Sthlm, där hon knöt kontakter med K teatern. Hon trivdes emellertid inte utan fortsatte till operan i Hfors, som i april och maj gav Lakmé. Sommaren tillbringade hon i Kuokala, där hon hade vistats som barn, men återvände på hösten till Sthlm, där hon debuterade som Rosina i Barberaren i Sevilla och överraskande smugglade in Lakmés klockaria i operans sånglektion. För Stockholmsoperan kom hon lägligt. I sept 1915 hade den blott 40-åriga Anna Oscar (bd 28) avlidit, efterlämnande ett tomrum i repertoaren som S nu kunde fylla med sin föredömligt välskolade röst. Fram till 1923 medverkade hon där i 250 operaföreställningar, varav i 37 som Nattens drottning i Harald Andres nyuppsättning av Trollflöjten våren 1917. Till hennes övriga uppgifter i Sthlm hörde bl a de tre sopranpartierna i Hoffmans äventyr, Marguerite de Valois i Hugenotterna, titelrollen i Lakmé, Tatjana i Eugen Onegin, Philine i Mignon, Massenets Manon, Gilda i Rigoletto och Violetta i La Traviata.

Efter kriget turnerade S i Sverige ända upp till Kiruna och gästade Tjeckoslovakien, Frankrike och England. Hon gjorde många återbesök i Berlin, Dresden och Hfors. Sista utlandsturnén ägde rum 1931 men ännu på 1940-talet sjöng hon för sina närmaste vänner.

Hur allmänheten uppfattade S:s exotiska uppenbarelse framgår bl a av en porträttskiss som publicerades efter ett framträdande i Khvn i aug 1920. Där omtalas hur hon trollband åhörarna genom sina språkkunskaper, sitt temperament, sin utstrålning och sin speciella klädsel med klänningar i guldtyg översållade med snörmakerier men framför allt genom sina kvaliteter som sångerska: "Det är koloratur så det heter duga ... det är underbart, sådan är den högsta, den allra högsta sångkonsten, och vi bryta ut i extatiskt bifall" (Ekstrabladet). Intrycket av succès d'estime och bedagad primadonna som skribenten söker insinuera förnekas emellertid kraftfullt av hennes många skivor. Inte ens S:s sista session från okt 1927, sju år efter nämnda konsert i Khvn, förråder minsta slitage på ett av de mest fulländade röstorgan som någonsin registrerats under grammofonens historia. Även i snabbaste löpor och drillar ger hon varje ton sitt särskilda, distinkta eftertryck för att vinna klarhet. Fundamentet för hennes instrumentliknande men gammaldags tunna och ljust färgade sopranröst är starkt och bärkraftigt. Vad man möjligen kan anmärka på är hennes ibland otydliga prononciering.

Mer problematiskt för S var att den röstskola som hon behärskade så perfekt egentligen tillhörde en svunnen tid med rötter i barockens instrumentala figursång. Den skola som hon förmedlade till sina elever var emellertid varken specifikt rysk eller spansk-fransk utan de facto "svensk-rysk-svensk" utgående från den sv sopranen Henriette Nissen-Saloman (bd 27), som efter en lysande karriär öppnat en sångskola i S:t Petersburg. S i sin tur hade många elever i Sthlm. För dem var hon rätt och slätt "Madame", som varje vardag mellan tio och fem tog emot i sin magnifika våning vid Strandvägen under ett av Ilja Repins tre berömda Skilondz-porträtt. Många av hennes elever skapade operahistoria: Elisabeth Söderström, Kerstin Meyer, Kjerstin Dellert, Isa Quensel, Benna Lemon-Brundin, Gurli Lemon-Bernhard, Henriette Guermant, Stina-Britta Melander, Ruth Moberg, Inga Sundström, Eva Prytz, Helga Görlin och Jacqueline Delman. Till henne sökte sig också tenorer som Arne Ohlsson, Gösta Björling och Arne Hendriksen, men även en baryton som Carl-Axel Hallgren och en bas som Kim Borg föredrog hennes skola framför undervisningen vid Musikhögskolan. När S inte orkade undervisa mer, togs hon omhand av en rysk emigrant, den pensionerade Asea-ingenjören Nikolej Soloviev. Efter hennes död vallfärdade han varje dag till hennes grav med friska blommor.

Författare

Carl-Gunnar Åhlén



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handl:ar efter S (korrespondens, foton, tryck, klipp m m) i Statens musikbibl, Sthlm. - Brev från S i KB, LUB (dll T Nothin) o UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Justitiedep:s konseljakter 28 febr 1930, nr 45, RA.

MA:s matr (1996); SMoK; Sohlman; G Unger, Madame (SvD 11 dec 1960). - Madame fick kungens medalj (SvD 28 jan 1962).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adelaide A Skilondz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6014, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Gunnar Åhlén), hämtad 2019-10-15.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6014
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adelaide A Skilondz, urn:sbl:6014, Svenskt biografiskt lexikon (art av Carl-Gunnar Åhlén), hämtad 2019-10-15.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se