Gunnar Skoglund

Född:1899-09-02 – Adolf Fredriks församling, Stockholms län
Död:1983-09-21 – Torö församling, Stockholms län

Regissör, Produktionsledare


Band 32 (2003-2006), sida 458.

Meriter

Skoglund, Gunnar, f 2 sept 1899 i Sthlm, Ad Fredr, d 21 sept 1983 i Torö, Sth. Föräldrar: handelsbokhållaren Aron Fredrik S o Elin Maria Lindgren. Studentex vid H reallärov å Norrmalm i Sthlm 10 maj 19, inskr vid StH ht 19, litt:vetensk studier där 19-21, medarb i Idrottsbladet 19–24, assistent o sekr vid Konserthusteatern 24–26, sekr hos Ernst Rolf (bd 30) 26–27, anställd vid Radiotjänsts teateravd 29–32, regissör vid Sv filmindustri (SF) 32–41, produktionsledare där 43–47, verksam vid Terra-film o Sandrew-Baumanfilm 41–43, regissör vid Sandrews 41–55, allt i Sthlm, regiuppdrag vid Vasateatern, Sthlm, Norrköpings stadsteater o Riksteatern 44–51, chef för Filmab Tiden o vi 48.

G 1) 11 mars 1929(–43) i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Signhild Maria Björkman, f 27 aug 1906 i Visby, d 12 juli 1994 i Sthlm, Sofia, dtr till fängelsedirektören John Viktor Hugo B o Maria Bernice Nordling samt senare omg Lindholm o Johansson; 2) 30 april 1944 i Sthlm, Hedv El, m skådespelerskan Birgit (Bibi) Emilia Eleonora Lindquist, f 8 juli 1923 i Västerås, dtr till handelsresanden Eric Natanael L o Wilhelmina Marie Emelie (Minchen) Lainer-Hallberg.

Biografi

S växte upp på Västmannagatan i Sthlm. Han uppger själv att det var den närliggande Drottninggatan med omgivande kvarter, ett fantasmatiskt medielandskap, som han retrospektivt betraktade som sitt "samlade universitet" för vuxenlivets filmbana. S beskriver sig som outtröttligt fascinerad och mobiliserad av sekelskifteskulturen i distriktet. Biograferna Cosmorama, London, Tip-Top, Orientaliska biografen och Centralbiografen var några av S:s favorittillhåll, liksom Brazil Jacks shower och det lilla mikrokosmos som nöjesfältet i Centralbadets trädgård utgjorde. Morbrodern Albin finansierade sina studier till folkskollärare med sidoinkomster som ambulerande filmförevisare i Mälardalen med "Mälarbiografen", och den unge S fick tidigt lära sig hantera utrustningen genom att hjälpa till med spolning av filmakter.

Trots blygsamma ekonomiska resurser och andra svårigheter avlade S studentexamen. En i hans skola omvittnat sadistisk lektor kallad "Skorpan" hade kuggat S på två slutprov, men denne tog sig med monetär hjälp, envishet och extralektioner till examen. Lektorn skulle sedermera bli porträtterad av en annan f d student – Ingmar Bergman – som den djävulske Caligula i filmen Hets (1944).

S tidiga karriär var mångsysslarens. Under studenttiden arbetade han en sommar som simlärare i Kalmar och blev kort därpå skribent för Idrottsbladet under signaturen Sim Simson. 1924 agerade S spökskrivare åt Arne Borg för boken Hur jag simmade jorden runt. 1924 åkte S som Idrottsbladets reporter till Olympiaden i Paris. 1919–27 kombinerade S sportjournalistiken med sekreterarsysslor och en parallell karriär som bankman. S var också passionerat engagerad skådespelare i Per Lindbergs (bd 22) uppsättningar, reformationsskådespelet Tobie Comedia på NordM (1923-24), pjäsen Thisbe på Djurgårdsteatern (1924) och Shakespeare-pjäsen Antonius och Cleopatra på Konserthusteatern (1926). S agerade regiassistent åt Gustaf Edgren i filmproduktionerna Spökbaronen (1927) och Svarte Rudolf (1928) samt skrev och bearbetade pjäser för Fridolf Rhudin (bd 30). Under pseudonymen Erik Torstensson fick S spela förste älskare på en Rhudin-turné i landsorten.

1929 började S åter arbeta under Lindberg, när denne organiserade radioteatern. Förutom sina sekreterarsysslor för Lindberg var S radioskådespelare, hallå-man och reporter. Han ägde en betydande verksamhetslust och initiativförmåga samt ett nätverk av goda kontakter, vilket snabbt gjorde honom synlig i Sthlms medielandskap. Victor Sjöström (ovan) rekommenderade den regimässigt helt oerfarne S till att spela in ett manus, kallat Vingslag, sedermera omdöpt till Landskamp (1931). Denna nykterhetsförespråkande film producerades med generöst statligt stöd och på uppdrag av nykterhetsrörelsen.

1932 tog S filmkarriär fart på allvar, då han av SF fick i uppdrag att rädda en i Gbg missad filmupptagning av de sv Olympiaddeltagarnas hemkomst från Los Angeles. S åkte med ilfart till Södertälje för att ge idrottarna instruktioner att inte stiga av vid Sthlms central innan han gett dem klartecken. Vid sin egen ankomst till Centralen, minuterna innan tåget kom, noterade S att en ytterst blygsam publik mött upp för att välkomna idrottsmännen. Han uppsökte därför en stationsmikrofon, annonserade att idrottarna skulle anlända vilken minut som helst och frågade allmänheten om de inte ville hylla dem. Vid tågets ankomst fanns en tusenhövdad folkmassa på plats liksom strategiskt utplacerad filmutrustning. Bragden renderade S s å platsen som kortfilmschef och -regissör vid SF, med den ministerhöga ingångslönen om 25 000 kr per år.

Kännetecknande för S:s filmverksamhet var filmkåseriet i kort format, där han på journalfilmsmanér agerade speaker. Kinematografiska upptäcksfärder som Radion din och min (1933), Ta genvägen till bio (1933), eller Katt över vägen (1937) gav publiken insikter i radio- och filmmediernas världar. S regisserade 1937 spelfilmen Fram för framgång, med bl a den unge Jussi Björling, vars stjärna var i stigande. 1938 sändes S hastigt till Siam (Thailand) för att rädda en av honom initierad filmexpedition som fått problem. Något från inspelningarna kunde med framgång redigeras och resulterade bl a i filmen Man och kvinna, som sedermera i förlängd version fick Venedigs filmolympiads pris under namnet En handfull ris. I mitten av 1930-talet bildade S på uppdrag av SF en kvartett med Erik Berglund, Nils Jerring och Knut Martin för att producera och regissera utfyllnadsfilmer för SF:s biografprogram, ett arbete som senare fick avbrytas i samband med krigsutbrottet. En serie i produktionen var SF-färden ut i världen, där disparata, ofta informativa teman infogades i det stående resemotivet.

Trots att S blev en produktiv regissör med över hundratalet kortfilmer och 14 långfilmer är han kanske mest känd som speaker. S var både för sin samtid och för eftervärlden journalfilmens förgrundsgestalt - på ljudbandet. Det är ingen överdrift att påstå att han mer än någon annan gestaltat retrospektiva föreställningar om 1930-talets hurtighet. Hans ljusa taltenor, kallad Rösten eller Silverstämman, liksom hans ljusa, något nasala vokalljud och frikativa r har gått till historien. I viss mån "sattes" dessa röstegenskaper tidigt; S var under skolåren gossopran, och tog under den tidiga karriären lektioner i diktion. Det lätta, rappa, ibland raljerande anslaget i hans kommenterande stil var ett lättigenkännligt och populärt signum. "Han har uppfunnit ett sätt att filmtala till journalbild, som verkligen är hans eget. Ett hurtfriskt, medryckande sätt att tala, distinkt utan att verka petigt, rappt utan att någonsin suddas bort. Han har tidens tempo i rösten och har en förmåga att ge bilden i ord och hinna med de snabba bilderna, som är enastående. Samtidigt är det något bussigt, öppet, rejält i hans väsen, som tonar fram genom rösten och som gör att man trivs med den" (G Valentin, sign Sminx i S-T 1944).

S:s speciella diktion och ordvändningar, som parodierats som "Skoglunderier", kännetecknades av en säregen musikalitet, såväl rytmiskt som intonationsmässigt. Signifikativt för hans speakerinsatser i journal- och kortfilmer var ofta ett symmetriskt möte mellan bildgestaltningar, klipptempo och kommentar. Varje inslag eller film där han agerade speaker fick en vitamininjektion av hans esprit. Hans goda, verbalt begåvade framställningssätt renderade honom också en rad filmuppdrag i de informativa och marknadstillvända genrerna för ab Hufvudstaden, Försvarsstabens filmdetalj, Industrivärnet, Gbgs KSS, och Ekonomisk information. Under andra världskriget gjorde han beredskapsfilmer som En för alla, alla för en, Någonstans i Sverige och En lektion i beredskap.

1941 slutade S hos SF, då bolagets givna löften om regiuppdrag inte tillräckligt hade infriats. Han engagerades genast av Terrafilm och Sandrew-Bauman-film. Två år senare var han tillbaka vid SF, för att jämte Gustaf Molander ta plats som produktionsledare.

I en självkritisk memoarpassage uttrycker S viss ånger över att han under upptakten till och under andra världskriget varit relativt politiskt obekymrad. Möjligen kan denna hållning förklara varför S, trots sina anti-nazistiska sympatier, 1933 gjorde filmmanus av boken Pettersson och Bendel. Efter krigsslutet yttrade han sig dock som speaker över den påtvingade neutralitet han och hans kolleger fogat sig i: "Och vi, folk av en liten nation, under år gastkramade av bröders elände, behöver inte längre lida tigandets och försiktighetens skam utan får kalla världshistoriens största missdådare och ogärningsmän vid deras rätta namn!" (Filmen i Sverige).

Under 1940- och 50-talen fick S äntligen på allvar realisera sina regidrömmar för spelfilmen, och gjorde Vårat gäng (1941), Klockan på Rönneberga (1944) och Mans kvinna (1945). Efter filmerna Vägen till Klockrike (1953) och Sista ringen (1955) avtog antalet regiuppdrag för spelfilmen. För Sveriges radio regisserade S 1957–58 barn-TV-serien Mammas och pappas jobb, där olika yrken pedagogiskt presenterades.

Som senior anammade S ibland en vassare profil än tidigare. 1963 manade han i en DN-artikel stockholmarna att i solidaritet med de underbetalda och därför strejkande medlemmarna av Teaterförbundet sluta lyssna på radio och se på TV – till dess Sveriges radio höjde skådespelarnas löner till en rimlig nivå.

I pensionsåldern drog sig S tillbaka till Torö i Sthlms skärgård, där han 1972 utkämpade en het mediestrid med de militära myndigheterna om otillbörligt lågflygande militärplan, vapenövningar och en därav orsakad, omfattande miljöförstöring i skärgården. Övningarna tilläts pågå i området under intensivaste industrisemestern, trots massiva protester från Toröbefolkningen. Ett av S:s sista verk, den TV-sända debattfilmen Striden om Torö (1975), sökte tre år senare sprida ljus över huruvida man på kommunal nivå sökte omvandla samhället i riktning mot att enbart bebos av en semesterpopulation. Under samma period gjorde han en dokumentär skildring av den i hans ögon bitvis ovarsamma sociala och arkitektoniska sanering som pågick i Gamla stan, Alle små holmars ära (1974). I slutskedet av sitt liv övertalades S att skriva sin självbiografi. Dock fick han inte se den i tryck; han avled kort efter sin åttiofjärde födelsedag.

Författare

Ylva Habel



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i KB (bl a till E Johnson o V Moberg), LUB (bl a till P Lindberg o H Martinson) o i UUB (bl a till I Lojohansson).

Tryckta arbeten

Tryckt arbete: God min i brokigt spel. Sthlm 1983. 391 s, 8 pl-bl.

Källor och litteratur

Källor o litt: De nya herrarna: regissörer, litteratörer, traktörer o andra aktörer i nuets närbild (1945); L Furhammar, Filmen i Sverige: en hist i tio kapitel (1991); Sv fUmografi, 3 (1979), 4 (1980), 5 (1985), 6 (1977); Sv biograf- o filmfolk i ord o bild (1940); Sv filmskådespelarlex (1973); Sv skådespelare i film o TV 1897-2000, 2 (2002); Sv konstnärer inom musikens, teaterns o filmens värld (1943). - Art:ar om S i Expressen 28 aug 1972, 27 jan 1973, 14 sept 1975 o 2 dec 1990, DN 6 dec 1963, Film nyheter 1943, nr 3, Social- demokraten 20 okt 1939, SvD 25 juli 1940 o i Sydsv dagbl 3 juli 1940; nekr över S i AB (av S Oisen) o DN (av M Edström) 23 sept 1983 o i Gbgsposten (av C J Holzhausen) 22 nov 1983.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gunnar Skoglund, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6021, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ylva Habel), hämtad 2019-02-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6021
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gunnar Skoglund, urn:sbl:6021, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ylva Habel), hämtad 2019-02-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se