Meriter

Sköld, Joseph Adolf Johannes (Otte), f 14 juli 1894 i Wuchang, Kina, d 7 nov 1958 i Sthlm, Hägersten. Föräldrar: missionären Johan S o Eva Charlotta Eriksdtr. Realex i Osby, Krist, vt 11, elev vid C Althins o C Wilhelmsons målarskola o vid Tekn skolan, Sthlm, 12–14, bedrev konstnärlig verksamhet i Khvn 14–19, i Paris 20–27, lär vid Académie Montparnasse o Maison Watteau där 25–26, drev egen målarskola i Sthlm från 28, tf prof i figurmålning vid Konsthögsk där 1 juli 32-juni 38, prof i målning 17 juni (tilltr 1 juli) 38–30 juni 42, tf prof bl a ht 42, dir 1 juli 41–50, allt vid Konsthögsk, led av Nationalmuseiutredn dec 44–juli 49, av styr för Stiftelsen Thielska galleriet från 48, överintendent o chef för NM från 24 febr (tilltr 1 maj) 50. – LFrKA 29.

G 13 maj 1917 i Khvn m gymnastikdirektören Arna Louise Margrethe Arntz, f 7 maj 1892 i Holbaek, S:tNikolaj, Danmark, d 4 juni 1985 i Sthlm, Osc, dtr till bryggeriägaren Georg Arnold Kristian Frederik A o Johanne Marie Rohde.

Biografi

Sin första utbildning i ritning fick Otte S under barndomen i Kina för målaren och kalligrafen Ma, som lärde honom att "minnas med ögat". I Kina grundlades också hans reslust, stimulerad av de årliga förflyttningarna från Yangtze-flodens heta dalgång till sommarsvalkan i Kiukiangbergen och åter. Det var under dessa sommar vistelser han fick sin första skolundervisning.

Mötet med den sv skolan blev en chock också därför att S var betydligt mer hemmastadd i kinesiska och engelska än svenska, och det kan därför falla sig naturligt att tecknandet blev ett viktigt uttrycksmedel för honom. Han övervägde alternativt att utbilda sig till cirkusartist och akrobat. Under Stockholmsåren i början av 1910-talet försörjde han sig som illustratör i religiösa tidningar som Ungdomsvännen, Friska vindar och Korn åt små fåglar eller politiskt radikala organ som Stormklockan, Brand eller Naggen. Hans schvungfulla teckningar för Naggen avslöjar ett närmare studium av i första hand A Beardsley och Einar Nerman (bd 26).

Avgörande för S:s konstnärliga utveckling blev åren i Khvn. Världskriget medförde att nordiska konstnärer som bott i Paris vände hemåt, medan alla som sökte sig söderut inte nådde längre än till Khvn, som därigenom utvecklades till en inspirerande mötesplats. Där fanns samlingarna i Statens museum for kunst, i Glyptoteket och hos Christian Tetzen-Lund, som innefattade såväl danskt guldåldersmåleri som exempel på den allra modernaste konsten med verk av Rousseau, Picasso, Braque, Léger och De la Fresnaye. Svenskarna i kretsen var bl a Tor Bjurström, Karl Isakson, Kurt Jungstedt och Siri Rathsman. S tog starkt intryck av kubismen som han tillämpade i dekoradv anda och utnyttjade till att stilisera sina motiv. Ett huvudverk från denna period är Vaktparaden i Köpenhamn (1917).

1918 debuterade S på Höstsalongen i Sthlm där hans kubistiska målningar – inte mindre än 19 stycken – tillsammans med Vera Nilssons (bd 27) expressionistiska och Hilding Linnqvists naivistiska produktion betraktades som den extremaste form av modernism. Alla kritiserades hårt av en enig kritikerkår – och av Isaac Grünewald (bd 17). Starkt positivt intresserad av S:s kubistiska verk var emellertid konsthandlaren Gösta Olson (bd 28), som – efter förebild från den franska konsthandeln – erbjöd S ett avtal som innebar att denne mot en ersättning av 833 francs i månaden regelbundet skulle leverera tavlor till Svensk-franska konstgalleriet. Detta gav S möjlighet att utan ekonomiska bekymmer flytta till Paris och där vidareutveckla sitt konstnärskap. Därmed inleddes den konstnärligt mest kreativa perioden i S:s liv.

Paris bjöd på disparata och överväldigande upplevelser. Målerisamlingarna i Louvren blev märkligt nog en stark inspirationskälla vid sidan av mötet med galleriernas samtida konst och med en krets svenskar – Kurt Jungstedt, Nils v Dardel, Bertil Lybeck och Birger Simonsson – och svenskor, "målande fruntimmer och dikterskor som går på målarskola och leker konstnärer". Till kretsen hörde också norrmännen Henrik Sörensen, Per Krohg och Alf Rolfsen, vilken liksom dansken Georg Jacobsen förmedlade kontakten med den mexikanske monumentalmålaren Diego Rivera. Tillsammans med Jacobsen företog S hösten 1921 en studieresa till Italien, där han fascinerades inte minst av renässanskonstnärernas monumentala kyrkofresker. En andra pol i tillvaron utgjorde café- och utelivet och de ständiga ateljéfesterna. Familjeekonomin stabiliserades i och med att S:s snålt tilltagna apanage från Olson kompletterades med inkomster från hustrun Arnas alltmer blomstrande praktik. S kunde nu under tryggare villkor ägna sig åt sitt måleri. Han övergav kubismen och försjönk i "ett exakt avbildande av naturen med iakttagande av de måleriska kraven, dvs färgernas rätta inbördes förhållande samt färgernas förhållande till formen". De närmast till hands liggande motiven var utsikter över hustak i Paris, genomförda med stringens och precision i enlighet med de krav S ställde på bilduppbyggnaden. Han utförde också ett antal smärre porträtt i samma anda samt en serie samtidshistoriska barscener, "tidsbilder", Le bistro (1920), Gypsie bar (1925), La Béguine (1930), som fångade parislivets charmfulla sidor.

1921 redovisades resultatet av S:s vedermödor på en utställning i Svensk-franska konstgalleriet som blev en stor kritikerframgång. Den skulle märkligt nog bli S:s enda separatutställning. S å blev han en av mottagarna av det nyinstiftade Ester Lindahl-stipendiet (de två övriga var John Sten och Axel Nilsson) som gav honom möjlighet att 1922 företa en ny studieresa, denna gång till Spanien.

Samtidigt började S:s organisatoriska talanger ge sig tillkänna. Tillsammans med Simonsson grundade han gruppen Falangen och arrangerade 1922 en utställning på Liljevalens konsthall. Sammanslutningen lär ha tillkommit på pariscaféet Deux Magots och omfattade bl a Grünewald, Linnqvist, Dardel, Arvid Fougstedt, Torsten Palm, Eric Hallström, Vera Nilsson och Isakson, med andra ord flera av Sveriges intressantaste unga konstnärer. Det uppstod emellertid konflikter kring gruppen, som ansågs otillbörligt gynnad i utställningssammanhang. En ironisk konsekvens av konflikterna var att Grünewald och Sigrid Hjertén avstod från att delta vid debututställningen på Liljevalchs. Falangen upplöstes men uppgick mer eller mindre i den nya grupperingen Unionalen, som arrangerade framgångsrika utställningar i såväl Sverige (1927) som Norge och Danmark. S inledde en internationell karriär och deltog framgångsrikt i utställningar i Tyskland, Schweiz, England, Frankrike och USA. I Paris grundades 1919 på initiativ av skulptrisen Lena Börjeson (bd 7, s 140) Maison Watteau som en professionell och social mötesplats för skandinaviska konstnärer. Lokalerna låg i hjärtat av Montparnasse och utställningsverksamhet inleddes 1923. Denna kompletterades 1926 med en målarskola under ledning av bl a Krohg och S.

Mot slutet av 1920-talet gjorde S allt tätare besök i Sverige och förberedde sig på att flytta hem. Han hamnade emellertid i en djup depression, var otillfredsställd med sitt eget måleri och förstörde stora delar av sin produktion. 1928 öppnade han dock en målarskola i Sthlm, och 1929 invaldes han i FrKA, vilket gav honom ökade möjligheter att påverka det sv konstlivet. Familjen hade utökats med en dotter och Arna tvekade att lämna Paris och sin blomstrande praktik, men efter några år av ambulerande tillvaro tvingades S av ett allt starkare engagemang i kulturpolitiska frågor att flytta hem för gott. Som målare kände han sig emellertid vilsen i sin nya miljö. Han klagade över svårigheten att finna de måleriska värden det nordiska landskapet erbjuder, uppsökte gärna genuint sv motiv – midsommarfirande, bryggdans och anspråkslösa norrlandsmiljöer – som han ofta återgav i en brutal och oharmonisk kolorit. Behovet av att bryta med den franskinspirerade traditionen var påtaglig, men S fann aldrig nyckeln. Mot slutet av sitt liv brände han i missmod mer än 90% av sin kvarvarande produktion (dagboken 1 juli 1955).

Ett sätt för S att komma tillrätta med problemet var att mer eller mindre överge stafflimåleriet för andra uttrycksmedel. Han började arbeta för teatern och tävla om monumentaluppdrag. Efter en ganska anspråkslös debut på Dramaten 1929 med insceneringen av Paul Raynals Sitt hjärtas herre, genomförd i konstruktivistisk stil med rektangulära plan dominerande i interiörframställningen och sammanställda så att de skapade effekten av ett kubistiskt konstverk, fick han 1931 av Per Lindberg (bd 23) uppdraget att utföra dekoren till John Masefields En japansk tragedi. Denna skapade han av ett diskret system av skärmar. Dräkterna var emellertid det bärande dekorativa elementet och anknöt mycket starkt till japansk verklighet. Den visuella effekten var en kombination av expressionism och exotism, som fick sin direkta motsvarighet i spelet. S:s viktigaste uppdrag som scenograf blev emellertid Euripides' Medea på Dramaten 1934. Uppställningens enkla plan och trappor kontrasterades mot dekorativt upptecknade fondmönster som subtila streck mot en mörk fond. S skulle senare sporadiskt återvända till teatern; 1941 utförde han i samarbete med Alf Sjöberg (s 295) dekorationerna till Karl Ragnar Gierows Rovdjuret, och under 1940-talets andra hälft genomförde han en rad operainsceneringar, Värmlänningarna 1946 samt Trollflöjten, Macbeth och Tannhäuser, alla 1947.

Under mellankrigstiden växte ett starkt intresse för monumentala utsmyckningar fram, i Sverige manifesterat t ex i Stadshuset, Stadsbiblioteket och Skogskyrkogården i Sthlm samt monumentalbyggnaderna kring Götaplatsen i Gbg. S gav sig bl a in i tävlingarna om utsmyckningen av Högalidskyrkans gravkor och om tidskriftsrummet i Sthlms stadsbibliotek, men det första monumentalarbete som kom till utförande var en målning i oljetempera, Apoteos över arbetet varje morgon ny, för LO:s samlingssal (omkr 1930). I centrum står Prometheus med en eldgloria i en arbetares gestalt omgiven av bl a en lantarbetare och en smed som med ett handslag bekräftar arbetarklassens sammanhållning. 1930 vann S en tävling om utsmyckning av åtta lunetter i riksdagshusets första kammare. Uppdraget utfördes först kort före S:s död av ett par elever och då i starkt reducerat skick.

1937 fick S sitt största uppdrag med den 60 kvadratmeter stora fresken Folkvisan för Gbgs konserthus. Mot ett fragmentariserat nordiskt landskap avtecknar sig enstaka figurer eller par, inåtvända och utan ömsesidig kontakt i en bild präglad av vemod. Gruppernas isolering betonas genom perspektiviska förskjutningar som vittnar om studier av såväl italienskt quattrocentomåleri som av den franske målaren Pierre Puvis de Chavannes. 1938 tillkom Den goda jorden, en mosaik i Hoppets kapell på Skogskyrkogården. Den var uppbyggd efter samma kompositionsprinciper med fyra från varandra isolerade figurgrupper. I krematoriet i Malmö utförde S 1943 i samma teknik Liemannen, flickan och den döda fågeln samt, slutligen, 1951 mosaiken Vindens saga i Västertorps skola i Sthlm. I sin monumentalkonst anknöt S följsamt till rådande idealistiska tendenser med bilder dominerade av statuariska gestalter på gränsen mellan allegori och verklighet, en konst med anspråk att begrundas.

S:s konstpolitiska insatser fick successivt en alltmer officiell karaktär. 1929 övertog han Carl Wilhelmsons ateljé på Odengatan och kunde där ta emot upp till ett 40-tal elever – vilket tillsammans med fortsatt ekonomiskt stöd från Olson gav honom en stabil ekonomi. Förhållandet till FrKA hade stabiliserats, och sedan 1922 hade S varit suppleant i den nämnd som under ordförandeskap av prins Eugen (bd 14) skulle fördela ett inköpsanslag för konstförvärv som riksdagen beslutat. 1928 kandiderade han till en professur och följande år blev han ledamot i akademin. 1932 kallades han – jämte Grünewald – till professor men drev också sin privata skola vidare.

I akademiarbetet kom S att stödja akademidirektören Olle Hjortzberg (bd 19) i dennes strävan att reformera akademins arbete och ingick i den internkommitté som tillsattes 1928. Det viktigaste resultatet av dess arbete var att professurerna, som tidigare varit på livstid, förvandlades till femårsförordnaden med möjlighet till omförordnanden. Försök att samordna Konsthögskolans undervisning med tekniska skolans (konstfack) stötte på hårt motstånd hos S, som – utifrån akademins officiella men oegentliga benämning Akademien för de fria konsterna – drog en skarp skiljelinje gentemot konsthantverk och fotografi: "Konsten är, då den är sig själv, ett fritt skapande  som sådant skall den skyddas och vårdas av en de fria konsternas akademi. Liksom leken är ett fritt uppfinnande, utan andra uppgifter än lekens egen, så är och bör konsten vara frigjord från alla direkta nyttouppgifter" (tal vid FrKA:s högtidssammankomst 9 mars 1935; Meddel:n ... 1935, s 49).

1941 valdes S till Konsthögskolans direktör under stort motstånd från hans ärkerival Grünewald och även från Nils Sjögren (s 356). S:s eminenta administrativa förmåga kom väl till pass under krigsåren. Han såg också till att några av landets främsta konstnärer – Sven Erixson, Eric Grate och Ragnar Sandberg – knöts som professorer till Konsthögskolan.

S:s ställning som representant för den sv konstnärskåren var obestridd, och det var därför naturligt att han 1952 deltog som företrädare för de sv konstnärerna i en UNESCO-konferens i Venedig rörande konstnärernas rättigheter. Han lyckades bl a åstadkomma att de små länderna jämställdes med de stora i internationella pristävlingar. Ett resultat av konferensen var bildandet av en internationell konstnärsorganisation, The International association of plastic art (IAPA). S var ledamot av den organisationskommitté som förberedde tillkomsten av organisationen.

1950 tillträdde S som chef för NM. Hans uppdrag var klart och tydligt: att söka få till stånd ett museum för samtida konst. Tidigare hade S framför allt velat satsa på ett provisoriskt museum för nutida konst i det s k Stenskjulet på Norra Djurgården men övergav som överintendent mycket snart denna idé då möjligheten att få tillgång till Exercishuset på Skeppsholmen yppade sig. Flottan skulle överge lokalerna, och 1955 kom beslutet att byggnaden skulle ställas till museets förfogande. Ombyggnaden tog fart under våren 1956 och den 9 maj 1958 kunde så Moderna museet invigas.

S hade samtidigt varit engagerad i en rekonstruktion av det s k Stenmuseet i K slottet och en vecka efter Moderna museets invigning kunde Gustav III:s Antikmuseum återinvigas. Ett tredje projekt var tillskapandet av ett museum för Ostasiatisk konst i det sk Tyghuset på Skeppsholmen, vilket naturligtvis låg S som Kina-född missionärsson varmt om hjärtat. Det var emellertid ett projekt som inte hann förverkligas under S:s livstid.

S:s insatser för NM var flera. Han etablerade redan tidigt ett intimt samarbete med måleriavdelningens chef Carl Nordenfalk (bd 21, s 213) och lyckades tillsammans med denne genomföra förvärvet av Watteaus mästerverk Kärlekslektionen, som blev den centrala juvelen i museets franska 1700-talssamling. Han stod också för de diplomatiska förhandlingar som ledde fram till att museet kunde inleda det stora Rembrandt-året 1956 med en magnifik utställning omfattande ett 50-tal målningar, 120 teckningar och en komplett svit av mästarens grafik. NM gjorde därmed entré på den internationella utställningsscenen .

I samband med att byggmästaren Olle Engqvist i samarbete med arkitektfirman Backström & Reinius förnyade bebyggelsen i Gröndal i Sthlm iordningställdes en för S specialritad ateljé högst upp i områdets höga punkthus. Där levde och agerade S som konstnär innan han varje morgon i klanderfri kritstrecksrandig kostym for till museet i sin Volkswagen för att utföra sin ämbetsmannagärning.

S var en mångsidigt begåvad men splittrad personlighet. Hans kameleontiska livsstil och bitande sarkasmer kunde hos många skapa en osäkerhet som inte alltid var av godo. Livsåskådningsfrågor skymtar ständigt i hans dagboksanteckningar och spännvidden var stor – han hade vandrat en lång väg från sin barndoms frireligiösa värld i Kina via paristidens bohemliv och stockholmsepokens pendlande mellan konstnärs- och ämbetsmannarollerna till en agnostisk livssyn med Marcus Aurelius som vägledare.

Författare

Per Bjurström

Arkivuppgifter

S:s arkiv (ms, brev, ämnesordn handkar, klipp m m) i LUB. - Brev från S i GUB (bl a till A Boéthius o B Simonsson), KB (bl a till T Bjurström o O Molander), RA (bl a till N v Dardel o O Rydbeck) samt i UUB (bl a till E Blomberg).

Tryckta arbeten

Illustrerat: T Dardel, Konfektasken, 1924, J Gals-worthy, Trots allt, 1934, A France, Min väns bok [+] Crainquebllle, 1934, ny tr 1935, A Strindberg, Hövdingaminnen, 1963. - FIB:s konstmappar, 7. O Sköld, inl av F Holmér, Sthlm 1957, Pl I-X, text 8 s.

Tryckta arbeten: Axel Nilsson (Konstrevy, utg av Sv-fr konstgalleriet, 1930, Sthlm, 4:o, s 52-55). - Till reproduktionerna av Toulouse-Lautrec (ibid, 1934, s 76 f). - Kyrkan och konsten (Religion och kultur, årg 5, 1934, Sthlm, s 92-96). - Nutida svenskt måleri. Ur ett föredr hållet i Uplands nation, Upsala, mars 1936 (Nutida svenskt måleri, d 1-2, Sthlm 1935-37, s 249 f [i 2, 1936], 2. uppl 1940, 3. uppl 1948-50, s 166, 168). - [Förslag till 20 monogram] (Husmoderns nya monogrambok: Märk personligt, Sthlm 1941, tv-8:o, s 8-27). - Det är Norden för mig---(Idun, årg 54, 1941, Sthlm, 4:o, nr 36, s 12 f). - Om norsk konst och norska konstnärer (Norge - broderland, tolv uppsatser under red av A Björnberg, Upps 1942, s 158-171). - Klassicism och kubism i Rolf de Marés samling (Konstrevy, 1947, s 96-103). - Mosaikens teknik (ibid, 1950, s 150 f). - Prins Eugens Waldemarsudde (Julstämning, 1952, Sthlm, Nationaluppl, fol, s 7-16). -Rapport sur la maniére dont les musées etautres institutions du méme genre tiennent leurs archives photo-graphiques et leurs collections de projections. [Rubr.] [Sthlm 1954]. 4:o [duplic]. 3 s. [Undert.] (Association internationale des arts plasdques ... Bulletin d'information n" 10, Annexe 1.) - Ett museum för modern konst. Föredr vid K akademiens för de fria konsterna högtidssammankomst d 31 maj 1956 (FrKA, Meddelanden, 1956, Sthlm, s 81-92). - Ett museum för modern konst (Årsbok för svenska statens konstsamlingar, 5. Moderna museet. En konstbok från Nationalmuseum, red av B Wennberg, Sthlm 1957, s 11-30). - Tendenser i svenskt konstliv under femtio år (ibid, s 33-68). - Meddelanden från Nationalmuseum nr 75-82: Statens konstsamlingars tillväxt och förvaltning 1950(-1957), Underdånig berättelse .... Sthlm 1951-58, [omsl,] (anon / föret); förord i: B Idestam-Almquist (Robin Hood), Filmen som konst, 1946, H Holmgren, Anatomi för konstnärer, 1947[-48], 2. uppl 1948, N Lindhagen & RRude, Grafikbo- ken, 1954; eko i: Nationalmusei utställningskatalog nr 174, 175, 177, 178, 180-182, 185-187, 189, 190, 193, 194, 197-203, 205-214, 216-225, 228-231, 231 a, 236, 237 ( = Moderna museets kat nr 1), 238-242, 244, 246 o ett tiotal onumr, 1950-58, Nationalmusei samling av moderna målningar och skulpturer, 1950, Ur Nationalmusei samlingar, Klassisk konst i alla hem, årg 5-13: Barnbilder, Musik o dans i konsten, Djurbilder, Sport • teknik • vetenskap, Svensk natur, Festdag och vardag, Rembrandt, Vackra kvinnor, ståtliga män, och Vandring genom Moderna museet, [Sthlm, tr] Upps 1950-58, [B v Malmborg,] Katalog över Statens porträttsamling på Gripsholm, 1-2,1951-52, E G Folcker m fl] Gripsholms slott, officiell vägledning för besökande [något omarb], 1951, [nya tr] 1952, 1953, 1954, 1955, 1957, B Gyllensvärd m fl, Svenska kungaslott i skisser o ritningar, red G Jungmarker o P Bjurström, Malmö 1952 (Ur Nationalmusei handteck-ningssamling 6), Äldre nordiska målningar och skulpturer, 1952, [B v Malmborg,] Katalog över målningssamlingen på Rosersbergs slott, 1953, Årsbok för Svenska statens konstsamlingar, 1-4 o 6: Antoine Watteau o a fr sjuttonhundratalsmästare i Nationalmuseum, Konsthantverk, Svenska mästartecknare: Sergel, Martin, Ehrensvärd, Gripsholm, ett slott o dess konstskatter, och Antik konst, 1953-56, 1958; Liljevalens konsthall, katalog nr 203, 211, 212: Nutida italiensk konst, 1953, Christian Eriksson, 1955, Amerikanskt primitivt måleri, 1955; Riksutställningar: S Linné, Mexikanska konstskatter / Treasures of Mexican art, 1956; Gustaf III:s anlikmuseum på Stockholms slott 1958; i allm tr Sthlm; vidare bidr i bl a SvD, 1926: 17/7, 1934: 15/4, 1942: 20/12. - I redaktionskomm för Bonniers konstböcker, Sthlm 1933-36 (tills med I Griinewald, N Sjögren, Birger Simonsson o S Strömbom, 14 vol).

Källor och litteratur

Källor o litt: F H[olmér], O S (SKL 5, 1967) o där anf källor o litt; E Sköld, O S: creator of the museum of modern art (Art Bulletin of Nationalmuseum, 3, 1996); S Karling, In memoriam, O S (Meddekn från FrKA 1959, 1960); R Söderberg, O S (SAK:s publ 77, 1968).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J A J (Otte) Sköld, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6053, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Bjurström), hämtad 2024-04-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6053
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J A J (Otte) Sköld, urn:sbl:6053, Svenskt biografiskt lexikon (art av Per Bjurström), hämtad 2024-04-25.