Adam Smedberg

Född:1813-01-30 – Borgunda församling, Skaraborgs län
Död:1892-02-05 – Hova församling, Skaraborgs län

Väckelsepredikant


Band 32 (2003-2006), sida 556.

Meriter

Smedberg, Adam, f 30 jan 1813 i Borgunda, Skar, d 5 febr 1892 i Hova, där. Föräldrar: bysmeden Lars Larsson o Catharina Jönsdtr. Arbetade som skjutsgosse, anställd vid Tidaholms bruk, Agnetorp, Skar, klensmed där, artillerist vid Göta art:reg 36–31 maj 42, verksam inom roparerörelsen 42–43.

G 1841 eller 1844 i Kyrkefalla, Skar, m Bolla Larsdtr från Dala, där, d 1849 (ej i vb; Redelius s 152 o S:s egna uppg:er i Hova, AI:8,p 1741, GLA).

Biografi

S gick i sin fars fotspår och lärde upp sig till smed vid Tidaholms bruk, där han var verksam till 1836. Efter att ha arbetat ett par år som klensmed tog han värvning som artillerist vid Göta artilleriregemente i Gbg. Han stannade kvar inom armén till 1842, då han rymde till hemorten.

S kom i kontakt med roparna första gången i okt 1842, och det var som lekmannapredikant inom denna rörelse han skulle nå ryktbarhet. Trettondagsafton följande år höll han sin första predikan. Ro-parerörelsen, som växte fram under 1840-talet, var starkt influerad av väckelseprästen Jacob Otto Hoof (bd 19). Denne var mycket inflytelserik under sin levnad, men det var först efter hans död 1839 som en del av hans forna åhörare själva började predika, ofta i extatiskt tillstånd. Under sina krampanfall såg de syner av både himmel och helvete. De drabbades också av en oemotståndlig lust att utstöta höga bättringsrop och varna för de straff som väntade dem som inte tog avstånd från synd och fåfänga. Många gånger förekom även hot om en snar undergång. Det var dessa rop som gav roparerörelsen dess namn.

Stora folkskaror samlades för att se och lyssna till roparna, och en del av åhörarna föll själva ned och började ropa. De hävdade att de fått en kallelse från Gud och att de var hans språkrör. Centrala predikoteman var dels försakelse av exempelvis fina kläder, dels separation från enhetskyrkan.

Roparerörelsen hade sin största utbredning i de centrala delarna av Småland, östra Västergötland, södra Värmland och Närke. Den nådde sin kulmen 1841–43: 1841 drogs 2000–3000 personer enbart i Västergötland med i rörelsen. Genomsnittsåldern bland roparna var påfallande låg. Av dem som var aktiva var knappt någon över 30 år. Det var främst unga ogifta kvinnor och barn som ropade. Senare forskning visar dock att också äldre och mer etablerade medlemmar i bondesamhället tilltalades av roparnas asketiska och antiklerikala budskap. Dessa förekom dock snarare som åhörare än som predikanter (Sanders).

S:s predikningar fick snabbt ett starkt gehör, och de lockade till sig stora åhörarskaror från både när och fjärran. Han reste själv runt och ledde andliga sammankomster. Under större delen av sin tid som predikant hade S sällskap med två andra ropare – kopparslagaregesällen Johan Magnus Vigerell och den tonårige Johannes Ljungholm. Efter att ha predikat med stor framgång i Hjo, Undenäs, Hova och Finnerödja socknar i Tiveden blev S sommaren 1843 ombedd att predika i Kvistbro, Ör. 2 juli 1843 ropade han i både Hinderstorps och Baggetorps byar i Kvistbro.

Ryktet om S:s verksamhet spred sig snabbt, och han fick snart åhörare också från angränsande socknar. Redan vid de första sammankomsterna i Kvistbro infann sig dock även den världsliga överheten som förgäves sökte skingra folkmassan och förmå S att lämna socknen. 3 juli predikade S återigen i Baggetorp i närvaro av såväl länsman som kyrkoherden Johan Adolf Eilitz. Uppgifterna om hur många som deltog vid väckelsemötena i Kvistbro varierar men Eilitz uppskattade antalet deltagare till ca 800. 5 juli ägde ytterligare en stor sammankomst rum i byn Vekhyttan; även denna var ledd av S.

På många sätt var S en typisk väckelsepredikant som manade till bättring och botgörelse. I färgstarka ordalag beskrev han de straff som väntade syndarna i helvetet, och hans avskräckande skildringar ledde till mångas omvändelse. Flera av hans åhörare lär ha betraktat honom som ett gudomligt sändebud. De tog starkt intryck av hans varningar för synder såsom dryckenskap, otukt och kortspel. Med särskild iver förkastade S "högfärdig" klädsel. Detta fick till följd att hans åhörare slet bort sina kragar, rev sönder fransarna på sina själar och kastade ifrån sig hårspännen, halsband och snörliv under hans predikningar. Häri märks också S:s starka influenser av Hoofs lärjunge Andor Svensson.

Det kunde hända att S mitt under predikan tystnade och slängde sig ned på marken där han blev liggande med ryckningar i armar och ben. Medan han låg så gick hans medresenärer runt bland de församlade, och om de hörde någon svordom eller såg några överdådiga kläder slängde de upp en röd näsduk i luften. S reagerade då med höga bättringsrop. Ibland hävdade han att han sett himmel och helvete under sina krampanfall. Han uppgav också att han i en gudomlig uppenbarelse erfarit att alla människor mellan 6 och 28 år skulle dö före nästa nyårsskifte. Detta påstående väckte stor uppmärksamhet och oro bland åhörarna.

Kyrkoherde Eilitz reagerade snabbt på väckelsemötena i Kvistbro och på S:s agerande. Redan efter ropningen i Baggetorp i början av juli 1843 gjorde han en anmälan till Länsstyrelsen i Örebro. Han meddelade där att S:s inflytande över allmogen var betydande och beklagade sig över roparnas ovilja att lyssna till överhetens förmaningar. De försvårade till och med myndigheternas ingripande mot S:s skadliga verksamhet genom att hålla hans vistelseort mellan sammankomsterna hem-Hg-

Ohörsamheten gentemot överheten ansågs oroväckande liksom roparnas åsikt att kyrkan inte förmådde uppfylla de andliga behov som fanns. Istället menade de att en starkare – gärna lekmannaledd – väckelse var nödvändig. Antagonismen gentemot prästerskapet var ofta klart uttalad. Överhuvudtaget fördömde roparna alla som inte sällade sig till dem. Särskilt allvarligt var det därför, enligt Eilitz, att S lyckats vinna så många anhängare.

Eilitz hävdade att många inom allmogen trodde att S hade övernaturliga förmågor, och att han kunde se sådant som var fördolt för andra. Dylika vanföreställningar kunde förklara allmogens okritiska hållning gentemot S. Själv ansåg Eilitz att S var en bedragare och att hans åhörare var förda bakom ljuset. Han tillstod dock att det var tänkbart att åtminstone en del av roparna var sjuka. De brydde sig nämligen varken om att äta eller dricka utan drev mest omkring för att söka vinna nya anhängare.

Mest känd i roparerörelsens historia är sammankomsten i Vekhyttan 23 juli 1843 då 2000–3000 personer från fyra olika landskap var samlade. De väckta höll bön och sjöng psalmer och andliga sånger i flera timmar. Varningar och jämmerrop spred sig genom folkmassorna. S predikade och ett stort antal av åhörarna föll skakande till marken och började själva ropa.

Mötet – som också kallats religionskriget i Kvistbro – gick inte överheten förbi. Ett par dagar senare sökte kronobetjäningen på uppdrag av landshövdingen att gripa och häkta S. Denne gjorde dock våldsamt motstånd och fick dessutom hjälp av flera av sina anhängare som tvingade den världsliga överheten till reträtt. S flydde till Bällsås by där han morgonen därpå åter häktades. Även denna gång ledde gripandet till öppet handgemäng mellan kronobetjäningen – som tvingades tillkalla förstärkning – och roparna som försökte frita S. Först framåt eftermiddagen kunde S bortföras i sällskap med ytterligare en ropare som hotat länsman med laddad bössa. De kördes båda två till slottsfängelset i Örebro, dit ytterligare ett par ropare fördes senare.

S verkar i fängelset helt ha förlorat tilltron till sin gudomliga kallelse. Han erkände oförblommerat sina synder och laster och hävdade att han aldrig mer ville predika. Rättegången mot honom tog flera månader. Han anklagades för att ha arrangerat olovliga sammankomster, förvillat allmogen med sina läror och för att ha gjort våldsamt motstånd då han greps av kronobetjäningen. Det var dock inte bara S.s agerande som blev föremål för rättens behandling. Andra ropare åtalades för att de löstagit S efter hans häktning och för att de hotat och våldfört sig på kronobetjäningen.

Trots att de första förhören hölls redan i aug 1843 var det först i dec s å som domen i häradsrätten kunde fastslås. Den sista rättegångsdagen överlämnades en böneskrift från S:s anhängare, som nu tog avstånd från sitt agerande i samband med hans gripande. De hävdade att de inte haft för avsikt att skada kronobetjäningen, men om så ändå hade skett bad de ödmjukt om förlåtelse. Till sitt försvar påstod de sig ha handlat av oförstånd och enfald snarare än illvilja. De hade inte kunnat motstå S:s rop på hjälp. Trots böneskriften dömdes S och 14 andra åtalade till drygt ett års fängelse på vatten och bröd. De skulle dessutom gott-göra de inkallade vittnena för deras omkostnader i samband med rättegången. I hovrätten omvandlades S:s straff till böter, vilket ledde till att han i febr 1844 försattes på fri fot. De övriga roparna fick sina fängelsestraff omvandlade till ett års allmänt arbete, vilket de dock befriades från av K M:t i aug s å. S förföll efter frigivningen och skall enligt uppgifter i husförhörslängden för Hova ha straffats för första resan stöld 1846 men sedan fört en oklanderlig vandel. Han intogs på Hova fattigstuga 1882 och avled där tio år senare. Sin predikoverksamhet återupptog han aldrig.

S spelade en betydelsefull roll inom roparerörelsen, och han var en av dess främsta och mest färgstarka predikanter. Själv hävdade han att det var samvetskval och en gudomlig kallelse som drev honom att predika. Det är dock troligt att också andra – mer världsliga – skäl påverkade hans agerande. Förutom de nya försörjningsmöjligheter som ropandet innebar fick S genom sin verksamhet tillfälle att influera sin omgivning. Många lyssnade till hans predikningar och påverkades djupt. Det är därför troligt att rollen som predikant tedde sig lockande även med tanke på den möjlighet att utöva inflytande som den innebar.

Det fanns flera orsaker till S:s popularitet, bl a hans lätthet att uttrycka sig och tala inför stora folksamlingar. Hans sociala budskap stärkte också identifikationen mellan honom själv och den övriga allmogen. Avståndstagandet från flärd och högfärd, som kännetecknade roparna generellt och S i synnerhet, var en del i antagonismen gentemot överheten. Roparerörelsen var liksom flera andra samtida väckelser antiklerikal. Den drevs av en stark övertygelse om att lekmannaledd väckelse var nödvändig, och det är i detta sammanhang S:s verksamhet bör ses.

Författare

Kristina Tegler Jerselius



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: C Ahlberger, Vävarfolket: hemindustrin i Mark 1790-1850 (1988); P Aronsson, Ropande pigor o läsande bönder: bidr dll tolkmen av de sociala o politiska dimensionerna av åkianismen o roparerörelsen - två väckelserörelser före 1850 (1990); AJarlert, Ro- mantikens o liberalismens tid (Sveriges kyrkohist, 6, 2001); C Lönroth, Ur väckelserörelsernas hist i Närke under adertonhundratalet (1936); R Redelius, Om "Roparna" i Närke på 1800-talet (KÅ 1933); H Sanders, Bondevaekkelse og sekularisering; en protestantisk folkelig kultur i Danmark og Sverige 1820-1850 (1995); SMoK. - Art:ar om S o Kvistbrohändelserna i Nerikes alleh 8,15 o 29 juli, 5 o 26 aug 1843.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Adam Smedberg, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6062, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kristina Tegler Jerselius), hämtad 2020-07-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6062
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Adam Smedberg, urn:sbl:6062, Svenskt biografiskt lexikon (art av Kristina Tegler Jerselius), hämtad 2020-07-16.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se