Carl Henric Röslein

Född:1774-03-04 – Tyska Sankta Gertruds församling, Stockholms län
Död:1840-10-27 – Jakobs församling, Stockholms län

Spion, Krigsråd, Fältkamrerare


Band 31 (2000-2002), sida 202.

Meriter

Röslein, Carl Henric, f 4 mars 1774 i Sthlm, Ty, d 27 okt 1840 där, Jak o Joh. Föräldrar: källarmästaren o grosshandlarenjohan Henrik R o Catharina Christina Schönmeyr. Studier i London, affärsagent i Paris, tf fältkamrerare vid sv armén i Norge 14, kronprins Karl Johans representant hos sv ståthållaren där 14–mars 17, krigskommissaries n h o v 22 juli 17, anställd vid Konungens Ensk byrå från 17, ansvarig för Älvdalens porfyrverk, Kopp, trol 2030, arrendator där från 31, adjung led av Krigskoll 12 aug (avlade ämbetseden 4 sept) 23-32, krigsråds n h o v 16 nov 24.


G 22 maj 1819 i Sthlm, Nik, m sin kusin Maria Charlotta Elisabeth Ericsson, f 8 nov 1788 där, Klara, d 28 april 1877 där, Ad Fredr, dtr till kryddkramhandlaren Gustaf Johan E o Anna Maria Schönmeyr samt tidigare g Libelius.

Biografi

 Om R:s utbildning är ingenting närmare känt, men den var av allt att döma inriktad på affärsverksamhet. R är mest känd för två verksamheter: som Karl Johans agent och spion i Norge och som "souschef för det av kungen 1818 inköpta Älvdalens porfyrverk. Anledningen till denna karriär var främst hans goda språkkunskaper  engelska, franska och tyska – förvärvade under mer än 20 års vistelse i England och på kontinenten. Släkten hade tysk bakgrund och ett starkt inslag av affärsmän - av R:s sex mostrar var t ex fem gifta med fabrikörer och butiksägare. Det var därför naturligt att R sändes till London "att undervisas så uti handelen, som andra en yngling nödiga vetenskaper". Där befann han sig när fadern avled och bouppteckning skulle förrättas 7 nov 1792. Exakt när R avreste till Paris har inte gått att fastställa men bevarade exemplar av Le Moniteur från skräckväldet våren 1794 visar, att han då var i staden.


Det är okänt hur länge R stannade i Paris men av allt att döma var det åtskilliga år. Han verkade där främst som affärsombud för sina många släktingar. Med tiden försvårades emellertid hans verksamhet av att Sverige och Frankrike råkade i krig. Kontinentalblockaden bidrog också. Enligt en gammal familjetradition livnärde sig R på att ge lektioner i fäktning. För detta talar att han enligt bouppteckningen 1841 efterlämnade tio värjor och två sablar. Däremot finns det ingenting som tyder på att R skulle ha gjort marskalk Bernadottes bekantskap innan denne blev sv tronföljare senhösten 1810.

1813 befann sig R i Tyskland och blev genom en kontakt med Gustaf af Wetter-stedt rekommenderad till kronprins Karl Johan. Med tanke på R:s språkkunskaper – i synnerhet i franska  är det ganska förståeligt att han sedan 1814 blev knuten till denne. Efter att ha deltagit i kommissariatet under fälttåget mot Norge blev han kvar där som kronprinsens representant hos ståthållaren, närmast för att pejla folkstämningen - en slags spion. Ståthållaren Carl Mörner (bd 26) visade mindre uppskattning av R än företrädaren. 'Jag tror inte att han här är mig till någon nytta, då varje svensk, som föresätter sig att bearbeta stämningen, icke uträttar annat än att ge norrmännen ämnen till misstankar", hette det i en rapport från Mörner. Det är tydligt, att R såg som sin uppgift inte bara att avläsa utan även att påverka opinionen. Men här fick kronprinsen ta ansvaret för sin agitator/spion. Det gick till sist för långt - om det var R som överskred sina befogenheter i önskan att göra sin uppdragsgivare till lags eller om han verkligen fått instruktion att försöka agitera mot landets regering har aldrig helt kunnat klarläggas. Han reste i Trondheims stift och sade bl a till bönderna, att stortingets hårda finanspolitik inte var kungens/kronprinsens och att silverrekvistionerna var orättvisa. I mars 1817 måste R lämna Norge - riksståthållaren utvisade honom. R:s "dragning till överdrifter", som man senare skulle tala om, blev något som också andra skulle få lära känna. R anses dock ha varit mera av realist än Mörner när det gällde att bedöma det missnöje på den norska landsbygden som ledde till bondeupploppen 1818 (Ahnlund).

Efter hemkomsten ägnade sig R åt affärer, gifte sig med sin kusin, en förmögen änka, och arbetade vid Konungens enskilda byrå på slottet, inrättad 1814 av den nye kungen. Här fick han liksom kollegorna Johan Hübner v Holst (bd 19, s 320) och H J Ulrich bl a göra översättningar och skriva rapporter. Hans anknytning till kungen upphörde först vid hans död.

Karl Johan förvärvade 1818 Älvdalens porfyrverk; det skedde i sonen Oscars namn, men denne ägnade sig aldrig åt porfyrverket; det var bara en formalitet. Vid en inspektionsresa 1819 fann kungen att den ansvarige vid hans byrå, kapten Erik Forssell (bd 16, s 308), hade kommit med felaktiga uppgifter och försökt lägga skulden på den lokale chefen, inspektor Per Forsgren. Forssell avlägsnades och i hans ställe inträdde R. Som gammal affärsman gick R kungen tillhanda vid dennes omfattande egendomsaffärer. Varken porfyrverket, Krigskollegiet eller inspektionsresor tycks ha räckt till för den rastlöse och koleriske R. Många rapporter skrivna på franska med hans nitida handstil återfinns i Bernadotte-arkivet, givetvis flera från Älvdalen men också en mycket utförlig efter en lång resa till Karl Johans vidsträckta egendomar i Norrland.

Sysslan vid Enskilda byrån var inte alltid angenäm. R hade ungefär samma temperament som den av honom beundrade Karl Johan men kunde naturligvis inte få utlopp för sin koleriska läggning inom slottets väggar - och tycks inte heller ha varit någon hemmatyrann. Förste hovmarskalken J O Nauckhoff (bd 26, s 455) berättar i sina förvisso subjektiva minnesanteckningar: "Huru många gånger har jag icke sett Röslein i krigsrådsuniform och prydd med kungl. Vasaorden, stående framvid konungens säng, som en delin-qvent, gråtande och stammande, samt bliva bokstavligen hundsfotterad" (Ur sv hovets s 124). Men kungen kunde också vara omtänksam och generös mot R och hans familj, och han kände väl till R:s nervösa läggning. Från Norge lät han t ex vid ett tillfälle Ulrich hälsa R, som skötte byrån i kungens frånvaro, att han skulle vårda sin hälsa och inte arbeta med ärenden som kunde göra honom upprörd.

På vintrarna bodde R med familj inne i Sthlm men 1820–29 så mycket som möjligt på Ludvigsro vid Hasselbacken på Djurgården. Sistnämnda år sålde R egendomen. Anledningen var troligen, att R fick tillbringa mer och mer av sin tid i Älvdalen och då ville ta med sig familjen.Till en början hade Älvdalens porfyrverk klarat sig relativt bra, låt vara att det aldrig gick med någon vinst. Bakom R:s ofta hetsiga uppmaningar till den lokala inspektören att skynda på låg Karl Johan, som snabbt ville ha fram sina beställningar, varav många gick som presenter till europeiska kungligheter. Till de arbeten som kungen beställt hörde bl a den stora Rosendalsvasen av lokal granit, varom R ständigt påminner Forsgren fram till den mödosamma transporten. I slutet av 1825 är vasen äntligen på plats. Den överlycklige kungen låter meddela Forsgren genom R, att denne skall få titeln direktör; tillsammans med de två främsta arbetarna dekorerades Forsgren med Iqml.

Under de följande åren skärps tonen mellan R och Forsgren, som förmodligen förlorat mycket av sin arbetslust på grund av porfyrverkets ständiga underskott, sina egna dåliga affärer, familjebekymmer och den allt otåligare ledningen. De orediga räkenskaperna och klagomål från arbetarna gjorde kungen och därmed också R rasande. R gjorde ett långt besök i Älvdalen sommaren och hösten 1828. Forsgren avskedades. Den följande tiden utväxlades en mängd brev, böneskrifter och beskyllningar; det är svårt att urskilja vem som felat mest. Kungen och landshövdingen oroades dock av att affären tog för stora proportioner. Under de värsta tvisterna lär Karl Johan ha sagt, "att Röslein är en skurk ... alltid varit och är en fantast, att han skulle skilja sig från honom och giva honom en liten pension" (brev till landsh Pehr Daniel Lorichs från dennes bror Carl Fredrik L, bd 24, dat Sthlm 12 sept 1828; Solders, s 97 f).

Efter ett längre avbrott kom arbetet igång igen 1830. Nya inspektörer fick också bekymmer med Enskilda byrån och R, för att inte tala om de nu årliga besöken om minst tre månader i Älvdalen, då R med familj bodde i disponentgården. Från 1831 arrenderade R porfyrverket och kungen garanterade ett månatligt bidrag samt vissa beställningar. R:s styre i Älvdalen skärskådades också av kungafienden och publicisten Anders Lindeberg (bd 23), som fick kännedom om historien om rättegången 1839 mellan R och en av hans nya inspektörer, Jacob Kraft, som avskedats utan lön. Lindeberg spädde på med att låta trycka R:s komiska instruktion om hur arbetarna vid bröllop och begravningar kunde få låna begagnade pappersblommor från den k taffeln i Sthlm.

Under R:s arrendetid fortgick arbetet ungefär som vanligt och en del praktpjäser levererades, bl a dyrbara mosaikbord till kungen och en stor vas för tsar Nikolaus I (1838). Den sistnämnda kostade 10 000 rdr banco. R lade också ner en del möda på att personligen rida runt i flera dagar för att söka påträffa fler porfyrsor-ter. Försäljningen i Sthlm skedde i den butik hans hustru skötte men även utomlands; kungen hade prackat på en agent i Paris mer än denne kunde finna avsättning för medan R prövade den engelska marknaden.

R:s dödsbo var tämligen välbärgat; det stora porfyrlager som R ägde hade till en del exporterats. I London fanns bl a 59 vaser, 28 urnor, 51 saltkar, 6 schackbräden, 16 bordsskivor, ett mosaikbord och 95 smöraskar. Ankan blev av med arrendet 1842. Efter kungens död tillverkades dennes stora sarkofag av granit och fördes med stor möda till Riddarholmskyrkan (1856), varefter Oscar I sålde porfyrverket.

Mycket av det som den negativa traditionen i Älvdalen berättar om R eller om hans hustru är inte så svårt att förklara; man tog R för en fransman, som kungen tagit med sig. Det borgerliga paret saknade sinne för vad man kunde kräva av arbetarna, som också var säsongarbetande lantbrukare. Att man såg snett på R vid hovet är kanske förklarligt – uttryck som "det kan vara obehagligt för Dig att ha någon beblandelse med Röslein" får mest ses som ett förakt bland de nästan uteslutande adliga funktionärerna för "krämaren", som var en uppkomling som njöt en kungagunst, som de ansåg borde vara dem och de höga ämbetsmännen förbehållen.

Författare

Lars O Lagerqvist



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Korrespondens o andra handhar efter R:s verksamhet i Konungens ensk byrå o vid Älvdalens porfyr-verk i BFA (se I Carlsson, Konungens familjearkiv, 1995). - Brev från R i RA (till Erica Branting [i Anna Lidboms arkiv] o många till L Camps).

Källor och litteratur

Källor o litt: Bergskoll:s arkiv, Älvdalens porfyrverk; Wirsénska saml E 6058: brev från N Setterwall till G F Wirsén 1814; allt i RA. Storas arkiv (kontrakt om por-fyrverket), Falun. Rots skans' arkiv, Älvdalen. - J-B Sandqvist, Elfdalsporfyr - idé o utformn (otr lic:avh i konsthist, 1972), StU.

A Ahnfeldt, Ur sv hofvets o aristokatiens lif, 2 (1880); N Ahnlund, Från unionens första tid (Svenskt o nordiskt från skilda tider, 1943, s 270-282); dens, Karl Johan, Karl Mörner o Karl R (SvD 1 maj 1936); P A Fogelström o A Biörnstad, Gubbhyllan (Skrifter från Skansen, 2, 1965); K-E Forsslund, Med Dalälven från källorna till havet, 1: 2 o 1: 4-6 (1919-21); NF Holm, Konungens ensk byrå o dess arkiv (Donum Bo-éthianum, 1950), s 128 f o 133 f; T T:son Höjer, Carl XIV Johan [, 2-3]: kronprinstiden, konungatiden (1943-60); Karl Johan, Brev till riksståthållaren Mörner 1816-1818 (HH 30:1, 1935); J Kleberg, Krigskol-legii hist: biogr anteckn:ar, 1630-1865 (1930); L O La-gerqvist o N Åberg, Elfvedalens porphyrverk 1788-1885 (1989); Porfyr, en utställn ... sammanställd av H Sundblom, I Tunander o G Uggla (Bukowski, Sthlm, 1985); S Solders, Älvdalens sns hist, 2: gamla porfyr-verket (1939; nytr 1981).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Henric Röslein, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6304, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars O Lagerqvist), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6304
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Henric Röslein, urn:sbl:6304, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars O Lagerqvist), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se