A Gösta F Sandels

Född:1887-04-25 – Domkyrkoförsamlingen i Göteborg, Västra Götalands län
Död:1919-08-24 – Spanien (I Granada (enl db för Sthlm, Jak.)

Målare


Band 31 (2000-2002), sida 357.

Meriter

2 Sandels, Axel Gösta Fabian, brorsons sonson till S 1, f 25 april 1887 i Gbg, Domk, d 24 aug 1919 i Granada, Spanien (enl db för Sthlm, Jak). Föräldrar: fotografen Carl S o Emma Augusta Tillberg. Middelskolex i Sarpsborg, Norge, elev vid Tekn skolans aftonkurser, Sthlm, vid Althins målarskola 04, vid Konstnärsförb:s skola 05–06. Målare.

G 22 sept 1917 i Borgholm m lärarinnan Elin (Elaine) Luella Hallberg, f 19 aug 1891 i Uddevalla, d 19 juli 1967 i Danderyd (enl db för Lidingö), dtr till handlanden Johan Fredrik H o Ebba Maria Lovisa Alsterlund samt senare omg med författaren Pär Fabian Lagerkvist (bd 22).

Biografi

Vid två års ålder korn Gösta S till Norge dit fadern Carl S, som var en orolig ande, hade flyttat för att bli lantbrukare istället för fotograf. Försöket att bli bonde blev en katastrof men S hann gå i skola i Fredrikstad och tillägna sig en lätt norsk brytning som satt i hela livet. Familjen flyttade tillbaka till Sverige där fadern återupptog sitt gamla yrke, där han var mera framstående.

Efter kvällskurser på Tekniska skolan började S på Althins målarskola, sin tids motsvarighet till Konstfack, och kom 18-årig in på Konstnärsförbundets skola, den tidens mest prestigefyllda skola för blivande konstnärer med bl a Karl Nordström (bd 27) som lärare. Samtidiga elever var bl a Leander Engström, Arthur Percy och Isaac Grünewald som skulle bli gruppen De ungas ledare. Men den som från början var anföraren var Birger Simonsson. Det var han som från Paris sände ut stridssignaler till sina kamrater där hemma: Sluta på skolan, kom hit istället, här finns en som heter Matisse som skall öppna skola. Här finns den nya konsten! Alla eller så gott som alla hörsammade signalerna och började hos Matisse, dock inte S som intuitivt måste ha känt att detta inte var något för honom. Matisse var yta, mycket raffinerad sådan och med en färg som i djärvhet och utsökthet aldrig skådats. Men Matisse var utpräglat intellektuell, inte emotionell, och därför kände sig S främmande för hans konst.

Själv drogs S till konstnärer av en helt annan typ, nämligen utpräglade känslomålare som Edvard Munch och van Gogh. Tidigare förebilder var venetianarna Tintoretto och Tizian med sina glödande färger och därefter romantikern Delacroix. S kallade sig själv otidsenlig och reaktionär, med andra ideal än sina jämnåriga, och kände sig säkerligen främmande för deras okritiska Matissebeundran. Det hindrade honom inte från att debutera tillsammans med de andra på den sedermera så berömda utställningen i Hallins konsthandel vid Drottninggatan i Sthlm i mars 1909, den som innebar den moderna konstens ganska försiktiga entré i Sverige.

S deltog också i deras följande utställningar 1910, 1911 och 1912 innan gruppen definitivt splittrades därför att temperamenten var för olika och för att Grünewald av de andra ansågs för dominerande för egen och hustrun Sigrid Hjerténs del – en säkerligen berättigad åsikt. Skaran skingrades i en Sthlmsdel med Grünewald, Hjertén, Engström och Einar Jolin som ledande namn och en Västkustfraktion med S, Simonsson och Sigfrid Ullman som de mest kända.

Våren 1913 reste S tillsammans med Simonsson och Ullman, med hjälp av pengar från Charlotte Mannheimer (bd 25), till Arles, van Goghs stad, och sedan vidare till S:t Chamas, en liten stad vid Medelhavet där S stannade flera månader på hösten. Där blommade hans konst ut för första gången, och han fann de färger som skulle karaktärisera hans måleri: smaragdgrönt, vinrött och havsblått. Det var verken från S:t Chamas som gjorde så starkt intryck på August Brunius (bd 6), en av de få kritiker som stödde den unga konsten i Sverige.

Första världskriget stängde gränserna till de länder som betytt så mycket för S: Frankrike och allra mest Spanien där han varit redan 1908 och fängslats av El Grecos extatiska konst. S valde ganska oväntat att tillsammans med Simonsson slå sig ner i Kungälv där han stannade i två år och ägnade sig åt att måla den idylliska småstadens gator och torg i skuggan av Fontin-berget. Isoleringen var inte total. Gbg låg bara halvannan timmes resa därifrån, och där fanns människor som från början intresserat sig för S:s konst, främst Charlotte Mannheimer. De hon stödde var Simonsson, Henrik Sörensen, Ullman och S. De kallades Charlottes gunstlingar eller De tre S:en. En annan viktig person var Axel Romdahl (bd 30) som låg bakom att Gbgs konstmuseum har den största S:samlingen i landet.

De två åren i Kungälv blev konstnärligt S:s mest lyckliga. Han kunde efter sina många läroresor koncentrera sig på att skapa något eget, inte bara tavlor och teckningar från den idylliska småstaden utan från det som skulle bli hans stora motiv, Havet, sällan solbelyst och stilla utan mer som Strindberg målat det, upprört, i storm i stil med hans och S:s eget kynne. Det var inte roddbåtar vid Dalarö brygga eller Fiskebäckskil som fängslade S – det hade Zorn och Carl Wilhelmson redan målat till fulländning – utan det vida havet utanför Fiskebäckskil och Gåsö och de bohuslänska röda klipporna. Det var platsen för Strandfynd 1914 (Gbgs konstmuseum), Skeppsbrott 1916 (Moderna museet), patetiska motiv från första världskrigets år med sjunkande fartyg vid horisonten under drivande moln och nakna gestalter i förgrunden, inspirerade av El Greco, mycket olikt allt vad kamraterna gjorde.

Tiden i Kungälv har noggrant dokumenterats av sedermera NM:chefen Carl Nordenfalk i boken Konstnärer i Kungälv (1946) där han redogör för Simonssons och S:s liv och framför allt för hur de uppfattar samma motiv på olika sätt, dokumenterat med fotografier av miljöer och målningar, ett då nytt och mer sakligt sätt att skriva om konst.

Under Kungälvsåren gjorde S också ett självporträtt 1915 som berättar mycket om honom själv, vilket inte alla självporträtt gör eftersom de ofta är alldeles för koketta, poserande. "Sola vox deest" (Romdahls ord vid minnesutställningen 1932) – endast stämman fattas – är det klassiska uttrycket för en levande likhet. Man väntar att höra röstens vibrerande timbre, det stammande talet som gav en karaktär av patetiskt utbrott åt det yttrade. Över hela S:s väsen låg draget av högspänd lyrik. Andra i hans generation präglades av utåtriktad vakenhet och påpasslighet, av sarkastisk intelligens, av världsmannamässig skicklighet. Men S var av ett annat och otidsenligare kynne – det kynne som skalden tolkat i orden "så vart jag en drömmare, icke en man". "Vi kunna omöjligen tänka oss honom såsom färdig och välbeställd. Om ekonomisk framgång och yttre ära skulle ha fallit på hans lott. Hade han ändå måst förbli ynglingen som jagade efter molnen och sträckte sig efter stjärnorna på fästet... Allt vad han rörde vid blev till poesi, till vision. Han såg sina kvinnomodeller med en drömmande betagenhet så att de blev till sjöjungfrur, även om han icke lät dem lyfta sig ur vågorna. Hans vandrare fly med bleka anleten undan hotande ovädersmoln, hans ryttare jaga i sporrstreck på äventyrens vägar" (Romdahl; cit enl G S: en minnesbok). Detta är en mycket fin karaktäristik av S:s liv och konst med utgångspunkt från det nerviga, "van Goghska" självporträttet från 1915. Vardagen, samhället och politiken var ingenting som gjorde några avtryck i S:s konst, liksom märkvärdigt lite i hans generationskamraters. Det är som om det första världskriget – då Frankrike, det land som de älskat, som lärt dem så mycket, föröddes av tyska arméer – inte hade existerat, och det kan man naturligtvis se som en egendomlig brist hos Grünewald, Hjertén, Jolin, S och de andra. Det är bara att konstatera faktum och förvånas.

S var utpräglad känslomänniska, kolorist och romantiker, den ende i en generation som beundrade Matisse, ibland som i fallet Grunewald och Hjertén kanske lite för mycket så att deras konst blev något av efterklang. Efter två år i småstadsidyllen började S få nog och var medveten om att han inte kunde stanna där. Simonsson hade gift sig och lämnat staden för att bli lärare på Valand i Gbg. Något mycket viktigt hade också hänt i S:s privata liv, som man kan tycka var märkvärdigt händelselöst. Han hade redan 1913 i Fiskebäckskil träffat den unga kvinna som skulle bli kvinnan i hans liv, Elaine Hallberg. Vacker, lång och med ett slösande blont hår blev hon hans modell, skönhetsideal och så småningom efter mycket enträgen uppvaktning hustru.

Hösten 1916 lämnade S Kungälv och sina trogna beundrare i Gbg för att bosätta sig i Sthlm som han målande beskrev i ett brev: "Jag drar till Stockholm, häxkitteln, rövarkulan, jobb och mobbstaden visserligen, men ändå den levande staden med sin mångfald av intressen och möjligheter." I Sthlm fanns NM och de flesta av hans kollegor-konkurrenter, men också en intellektuellt, konstnärligt stimulerande miljö som han hoppades skulle stimulera hans konst. Tanken var god men i praktiken fungerade det inte som han hoppats. Visserligen kom fästmön Elaine från sin lärartjänst i Borgholm och de gifte sig, men som konstnär snarare förlorade S på flyttningen, och kanske förstod han det själv. Han kom att likna sina konstnärskamrater och deras idol Matisse, den konst som varit honom, känslomänniskan, främmande. Flera gånger återvände han på somrarna till Kungälv och den bohuslänska naturen som alltid för honom varit den stora inspirationskällan.

För en gång skull var det som om S hade upptäckt vardagen, och han målade en livsmedelskö i ett nödårens Sthlm, också kravaller på Gustaf Adolfs torg, förorsakade av finske överbefälhavaren Mannerheims besök i staden. Han började intressera sig för persiska miniatyrer; inte så originellt som man kan tro, det var åtskilliga som gjorde vid den här tiden. Kanske en slags eskapism i världskrigets skugga då man sökte efter något annat i allt det krigsgrå – något färggnistrande, orientaliskt så långt från skyttegravarnas värld man kan tänka sig. Samma företeelse som kan anas när Nisjinsky gjorde sina svindlande höga hopp i En fauns eftermiddag de här åren i Paris och när den färggnistrande, sensuella Ryska baletten med dekorationer av Bakst åstadkom sensation i den krigströtta staden. S var mycket balettintresserad och beundrade Fokins gästspel i Sthlm. Själv var den nervige S en utmärkt dansör med specialitet spansk dans som han lärt redan under sina första besök i landet före världskriget. Han uppträdde gärna i åtsittande spansk livrock och dito platt hatt, kommenterad av Grünewald efter deras första möte utanför Konstnärsförbundets skola 1905: "Gösta Sandels, en ädling i liv och konst", var Grunewalds ord om den tidigt döde kamraten.

Försäljningsmässigt var Sthlmsåren ingen framgång. Medan de jämnåriga kamraterna från debuten 1909 nu under första världskrigets år sålde mycket vid de gemensamma utställningarna 1916 och 1918 på Liljevalchs, sålde S däremot ingenting. Hans ekonomiska situation var alltså dyster 1917 då han satt nygift med den vackra Elaine i ett hus vid Hötorget i Sthlm och antagligen längtade tillbaka till Kungälv. Som räddare i nöden inträdde Conrad Pineus (bd 29). Han köpte på en enda gång för 7 000 kr ur S:s produktion, bl a verk som NM till hans grämelse inte velat ha. Vid utställningen 1918 gick det lika illa för S. Han sålde ingenting och August Brunius, den kritiker som tidigare skrivit att S var den främste i sin generation, var nu ganska negativ. Då inträdde ännu en gång Pineus som deus ex machina och erbjöd S 10 000 kr om året mot att han fick välja ur S:s produktion.

S och hustrun kunde våren 1919 resa ut i Europa på en försenad bröllopsresa. Den gick via England till Paris där S såg den nya konstriktning som kallades kubism, som inte sade honom så mycket. Däremot såg han så mycket mer av Cézanne, Renoir, Matisse, Rousseau le Douanier, naivismens fader, och de persiska miniatyrer som betytt så mycket för honom under de senaste åren. Efter tre veckor fortsatte resan till Spanien, först Mallorca som på sommaren kunde erbjuda ett friskt klimat och ett underbart landskap. Där var S intensivt verksam under några veckor och åstadkom ett stort antal målningar och akvareller. Han återfann den koloristiska friskhet som länge saknats i hans konst. Från Mallorca skulle makarna fara vidare till Granada, en stad som med sina minnen av moriskt välde lockade romantikern S: Lejongården, Alhambra och Sierra Nevadas snötäckta berg i fjärran. Det gick rykten om tyfus men det hindrade inte S från att resa dit i aug 1919. Under ett par dagar strövade han omkring i staden och tyckte sig se motiv för hela sitt liv. Lyckan varade inte länge, han insjuknade i tyfus och häftig feber. En natt tog han sig fram till hotellfönstret utan att hans hustru märkte något och föll eller kastade sig ner på gatan. Han avled efter några dagar av sina ryggskador och begravdes på Alhambras främlingskyrkogård. S:s död är höljd i dunkel – det fanns de som talade om självmord. Men det är mycket svårt att se någon anledning.

S:s död uppfattades som en stor förlust för sv konst och en insamling ordnades genom SvD för att han skulle få en värdig gravplats. Den inbragte 2 000 kr och hustrun lät placera en gravhäll av den bohuslänska röda granit som han så många gånger avbildat i sin konst på kyrkogården i Alhambra. 1997, nästan 80 år senare, skulle den då vanskötta delen av kyrkogården göras om och gravhällen ersättas med ett sk kolumbarium. Gravhällen och urnan med S:s aska flyttades till Kungälvs gamla kyrkogård under Fontinberget. Där vilar nu S bredvid Simonsson. S:s nära vän i livet och konsten Henrik Sörensen skrev en dikt vid hans död som publicerades i den minnesbok som Pineus gav ut redan året efter, en dikt som slutar med orden: Och Alhambras aftonpalmer susa än ett minne mer, / Riddar Drömmare av Sol och snö, / blå kungarikens herre.

S blev en av de tidigt döda i sv konst. Hans konstnärliga produktion omfattar bara tio år, från debuten 1909 till hans död 1919. Ändå är antalet verk märkvärdigt stort. Pineus hade i sin S:samling 32 verk. Det betyder att nervmänniskan S var mycket produktiv under sitt korta liv.

Författare

Bengt Lagerkvist



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i GUB (bl a till C Pineus, B Simonsson o S Ullman), KB (till A Brunius) o i LUB (till Anna Flygare-Stenhammar).

Källor och litteratur

Källor o litt: G S: en minnesbok (1920; med verkförteckn av Jens Thiis); B Lagerkvist, Riddar Drömmare av sol o snö; en bok om G S (1999); G Lilja, Det moderna måleriet i sv kritik 1905-1914 (1955); C Nordenfalk, Konstnärer i Kungälv: ett kapitel i S:s o Simonssons hist (1946); G Serner, G S (1941); B Simonsson, Kat: minnesutställn: G S febr 1932 (1932); SKL o där anf källor o litt.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A Gösta F Sandels, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6340, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Lagerkvist), hämtad 2019-01-22.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6340
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A Gösta F Sandels, urn:sbl:6340, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Lagerkvist), hämtad 2019-01-22.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se