Anders Sandrew, Foto (Julius Grape) Sveriges pressarkiv, RA

Anders Sandrew

Född:1885-03-13 – Vendels församling, Uppsala län
Död:1957-10-12 – Johannes församling, Stockholms län

Affärsman, Teaterdirektör, Filmproducent, Biografägare, Filmdistributör


Band 31 (2000-2002), sida 393.

Meriter

Sandrew (tidigare Andersson), Anders, f 13 mars 1885 i Vendel, Upps, d 12 okt 1957 i Sthlm, Joh. Föräldrar: hemmansägaren Anders Karlsson o Karolina Kristina Larsdtr. Specerihandlare i Sthlm m firma Andersson & Sandrew från 01, biografägare från 26, VD o led av styr för Biografab Carlton 36, för ab Sandrew-Biograferna från 38, led av styr för Sveriges biografäga-reförb från 38, filmproducent från 38, led av styr för Produktion Schamyl Bauman ab 38-41, VD o led av styr för ab Sandrew-Ateljéerna från 38, för ab Sandrew-Bauman film från 39, drev Scalateatern från 40, Södra teatern 42–55 o Oscars-teatern från 47, alla i Sthlm, led av styr för ab Terrafilm 44–46, av styr för ab Film-Labor från 50, VD o led av styr för ab Sv biografkompaniet o Royal film ab från 53, ägare av bl a restauranterna Atlantic, Prinsen o Godthem, Sthlm, Foresta, Lidingö, o av Grand Hotel, Norrköping. – Ogift.

Biografi

S var nummer sex i en syskonskara på sju barn och begåvades med samma namn som en äldre broder som fallit ifrån i späd ålder. Efter fem år i skolan fick han sitt första reguljära arbete - på en lådfabrik i Gävle - men återvände snart hem, blott för att nästan omedelbart fortsätta till Sthlm och en anställning som springpojke. Tillsammans med den äldre brodern Gustaf och för pengar lånade av fadern inköpte han som 16-åring en speceributik på Kommendörsgatan 37 i Sthlm. Där inleddes, sakta men säkert, en lysande karriär vars pekuniära förutsättning utgjordes av speceributikens avkastning. Namnbytet från Andersson till S föranleddes av att affärsbeteckningen Bröderna Andersson redan var inregistrerad; det nya namnet lär ha inspirerats av ett portvinsmärke, Sandrew's Port. De idoga bröderna lyckades vända en nedåtgående trend för speceributiken till rejäl vinst genom hårt arbete och en serviceinriktad attityd — den senare egenskapen bibehöll S livet igenom. I det framgångsrecept som han i självbiografins tecken ställde ut i ett radioprogram på 1940-talet ingick, föga överraskande, arbetsamhet, sparsamhet och nykterhet.

Redan i ynglingaåren väcktes S:s intresse för teater, särskilt operett, och han följde troget repertoaren, inledningsvis tack vare fribiljetter från specerihandelns prominenta kundkrets. Film spelade till en början en mera undanskymd roll i hans intressesfär. Fastighetssektorn attraherade tidigt S:s hårt förvärvade kapital, vilket indirekt ledde honom in i biografnäringen. Tillsammans med en kompanjon hade han låtit bygga om en fastighet på Kungsholmen i Sthlm och bl a inrett en biograflokal i gatuplanet. Efter att ha värderat marknaden beslöt S att driva biografen i egen regi och 9 nov 1926 gick premiärprogrammet på Metropol av stapeln. En epok i sv biograf- och filmhistoria tog därmed sin anspråkslösa början. Redan vid detta tillfälle förekom S själv bland foajépersonalen; hans vana att då och då agera biografvaktmästare är väldokumenterad, senare i hans karriär oftast som ett utslag av serviceinriktad excentricitet. Uppmärksammad blev även hans faiblesse för att ta sig fram medelst cykel på Sthlms gator. Överlag är den bild av S som förmedlas i press och i den sparsamma litteraturen påfallande vag i konturerna och i hög grad fotad på ett slags anekdotisk grund, som möjligen till dels odlades av S själv.

Framgångarna med Metropol sporrade, och 1928 införskaffades ytterligare två biografer, Eriksberg och Astoria, den senare med en kräsen programsättning. Nya salonger lades successivt till imperiet såväl i Sthlm - där han kom att förfoga över 16 lokaler - som i landsorten, främst genom förvärv av kedjan Royal film ab. Länge förblev speceributiken det administrativa navet i den alltmera vittförgrenade verksamheten och från butiken slussades flera av S:s släktingar över i biografrörelsen där de kom att uppbära prominenta positioner. Så småningom blev verksamhetens omfattning för stor för att kunna drivas från speceributiken och 1948 flyttades kontoret till den fashionabla adressen Kungsgatan 65. Rörelsen fördelades efterhand på en serie aktiebolag med ab Sandrew-Biograferna som moderbolag. I ab Sandrew-Ateljéerna ingick främst den ateljé på Lästmakarga-tan 18 som S övertagit 1938 men även ett antal förhyrda lokaler som användes under perioder av mera hektisk produktions-takt, medan ab Sandrew-Bauman film inregistrerades huvudsakligen för filmdistribution. 1946 hade Sandrew-Biograferna ett aktiekapital på en miljon kr, 1948 på två miljoner kr.

Under 1940-talet gick S också in i teaterbranschen. Juvelen i scenkronan var Oscarsteatern, som han frivolt betecknade som sin älskarinna. Den första uppsättningen under S:s egid ägde rum 1947 då Cyrano de Bergerac i Sandro Malmquists regi hade sin premiär. En lysande operett-och musikalrepertoar med rader av stjärnor kom sedan att uppföras på Oscars. S gav sig även in i hotell- och restaurangbranschen. Testamentariskt överförde han sina bolag i en stiftelse vars avkastning genom åren utdelats till en rad film- och teaterarbetare och också avsatts som bidrag till utbildning inom området.

Ett par omständigheter - skickligt utnyttjade av den seismografiskt affärssinnade S - gynnade imperiets tillväxt under 1930-talet, inte minst ljudfilmens genombrott som skapade ett starkt intresse för film med svenskt tal. Detta medförde en nyetablering på produktionssidan där S kunde erbjuda attraktiva biografer för de nya producenternas alster; särskilt intäkterna från Europa Films titlar gav goda inkomster. Bland Europa Films dragplåster fanns Edvard Persson (bd 29); biografintäkterna i Sthlm för hans titlar hamnade under flera år hos S. Alltfort utgjorde dock den amerikanska filmen stommen i publikens filmiska kosthåll, och Sv filmindustri hade i det närmaste monopol på de ledande Hollywood-bolagen. Så småningom lyckades emellertid S få till stånd ett avtal med Columbia Pictures, som utan att vara något av de större bolagen ändå successivt stärkt sin ställning, framför allt genom Frank Capras filmer och de Oscarsutmärkelser denne erhållit. Kontraktet med Columbia var av avgörande strategisk betydelse för S:s rörelse.

Av och till under det lätt kaotiska 1930-talet hade S som så många andra biografägare skrivit på s k biografväxlar för att finansiera enskilda filmtitlar med åtföljande visningsrättighet. De inblickar han därigenom fick i den sv produktionsverkligheten ledde honom under decenniets senare del in i egen filmproduktion, i en första etapp genom allianser med vitt skilda filmiska förtecken. Att rätten till visning av produktionen från Europa Film på sikt äventyrades när bolaget skaffat sig egen biograf i Sthlm, Saga, ingick också i kalkylen. När S försiktigt närmade sig filmproduktionen kom hans gracer att fördelas åt två håll, dels genom finansiellt stöd åt Lorens Marmstedts (bd 25) bolag ab Terrafilm, som grundades 1938 med uttalade kvalitetsambitioner, dels genom en allians med Schamyl Bauman, pålitlig leverantör av filmer i lättare genrer. S:s expansion sammanföll med debatter i högt tonläge kring sv films eventuella kulturfarlighet. I stormens öga virvlade den folkliga repertoaren med lustspel och populärartister. Stommen i produktionen både under 1930- och 1940-talen bestod av lättare alster även om det senare decenniet präglades av en viss accentförskjutning. Bauman representerade exempelvis en mera sober typ av folklighet än den som exponerades i de filmer som kraftigast fördömdes av sv kulturelit.

Kring 1940, i skuggan av andra världskriget, expanderade den sv filmproduktionen, bl a genom tillkomsten av nya produktionsbolag som Terrafilm; märkesfilmer producerade av Marmstedt var t ex Ett brott (1940), Första divisionen (1941) och Excellensen (1944). Under krigsåren blev ökningen av den sv produktionen än större, föranledd av ett allmänt uppsving för biografunderhållning. Den osäkerhet som vidlådde filmimporten under denna orostid gynnade den inhemska produktionen. Tillväxten ledde till att denna differentierades och att regissörer som Alf Sjöberg och Olof Molander (bd 25) återkom till filmmediet samtidigt som stoffkällorna breddades i riktning mot mera krävande textunderlag. Detta begränsade dock inte den lättare repertoarens omfång och i S:s ateljéer spelade bl a Alice Babs in filmer som Swing it, magistern! (1940) och Varat gäng (1942) i regi av Bauman.

Som producent i den S:ska officinen anställdes 1942 Rune Waldekranz, vars insatser i sv filmlivs nästan samtliga dimensioner knappast kan överskattas. Förutom att han lockade över regititaner som Olof Molander, Alf Sjöberg, Ingmar Bergman och Arne Sucksdorff till S:s bolag svarade han också för några filmer efter eget manus med anslag från sv vistradidon, Flickorna i Småland (1945) och Maj på Malö (1947). Waldekranz' anseende växlade något över tiden, men överlag tycks S haft respekt och förtroende för hans säkra konstnärliga blick. Bland fullträffarna i Waldekranz' produktion hos S är Sjöbergs Fröken Julie (1951), Bergmans Gycklarnas afton (1953) och Sucksdorffs En djungelsaga (1957) de oomtvistliga. Att Sjöbergs film belönades med delat Grand Prix på filmfestivalen i Cannes 1951 gav ökat svängrum för Waldekranz' produktionslinje. När några av de mera spektakulära satsningarna kom att bokföras som kommersiella bakslag, t ex Sjöbergs Barabbas (1953), återgick man till de säkrare korten. Växelbruk och riskspridning var överlag den styrande principen i S:s affärsmodell.

Inom S:s bolag fanns utrymme även för kort- och reklamfilm; inom detta område var Lars-Magnus Lindgren en av de stora begåvningarna innan han tog klivet över till långfilmen och en rad succéer i det längre formatet. Lindgren svarade även för material till den sk Sandrewska teveveckan i maj 1954. Denna framgångsrika satsning placerade S:s bolag mitt i den turbulenta debatt som föregick televisionens reguljära introduktion i Sverige. S representerade ett kommersiellt alternativ finansierat genom reklamintäkter och samarbetade nära med intressenter från radioindustrin, främst Philips sv division, och en rad annonsören Riksdagens beslut att utveckla reklamfri television i analogi med radiomediet satte dock stopp för S och andra privata entreprenörer.

S var en välkänd och respekterad profil i Sthlms nöjesliv, en man som diskret stakat ut sin egen lysande bana och som uppskattade att göra det trivsamt för sin besökare. Genom foajéinsatser och flitigt biogående gjorde han ett slags empirisk kartläggning av hur publiken förhöll sig till de filmer firman erbjöd. Hans vänliga intresse för och umgänge med publiken kombinerades med en livsstil utan anspråksfulla åthävor. S:s aura av robust återhållsamhet i förening med närmast exempellös framgång gjorde honom tidigt till en halvt overklig gestalt; han företrädde en karriärmodell där personen bakom var nedtonad. S bildade aldrig familj: när tillfälle fanns gick affärerna före och sedan var det för sent, framhöll han.

Författare

Jan Olsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Brev från S i KB.

Tryckta arbeten

 

Källor och litteratur

Källor o Ull: K Furberg, S:s biografer: historik, konst o arkitektur (1994); L Furhammar, Filmen i Sverige (1991); Sandrews: de första femtio åren: en krönika (1988); SMoK; E Wennerholm, Pappa S (1964); K-H Wirén, Kampen om TV: svTV-politik 1946-66 (1986). - Nekr:er över S i DN o SvD 13 okt 1957.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Anders Sandrew, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6347, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Olsson), hämtad 2019-01-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6347
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Anders Sandrew, urn:sbl:6347, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jan Olsson), hämtad 2019-01-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se