Gustav Schedin

Född:1700 – Stora Skedvi församling, Dalarnas län (dp i Stora Skedvi)
Död:1744-01-30 – Stockholms domkyrkoförsamling, Stockholms län

Upprorsledare, Bokhållare


Band 31 (2000-2002), sida 480.

Meriter

Schedin (1718-22 Resfält), Gustav, dp 25 febr 1700 i Stora Skedvi, Dalarna, d 30 jan 1744 i Sthlm. Föräldrar: bonden Gustaf Christophersson o Britta Andersdtr. I tjänst hos Christopher Polhem (bd 29), soldat vid Dalreg aug 16, furirskytt 18, åter soldat mars 19, furir 22 sept 20, korpral 5 nov–20 dec 22, allt vid Dalreg, bergsman i Falun senast 25, värvad soldat i preussisk tjänst 34, anställd vid konststaten i Falun trol 36, bruksbokhållare vid Insjöns kopparverk, Ål, Dalarna, 38, en av ledarna vid Dalupproret juni 43, dömd till döden 9 jan 44.

G 1) 4 april 1723 i Aspeboda, Dalarna, m Anna Andersdtr, d 1724 eller 1725 i Falun (db saknas), dtr till bergsmannen Anders Johansson Barkman; 2) sannolikt 1725 i Falun, Kristine (vb saknas) m Margareta Larsdtr, dp 10 mars 1701 där, ibid, d 1744, begr 24 aug, där, ibid, dtr till bergsmannen Lars Andersson (o möjl Brita Ersdtr).

Biografi

S kom från en bondesläkt; han lärde sig att läsa och skriva i hemmet och kom därefter i tjänst hos Christopher Polhem. 1716 insattes han som soldat i Dalregementet och deltog möjligen i fälttåget till Norge s å. Två år senare avancerade han till furirskytt - furirskyttarna uttogs bland det bästa manskapet - och tog sig namnet Resfält.

I samband med freden nedflyttades S 1722 till korpralsrote och begärde avsked. Han flyttade till Falun och etablerade sig som bergsman. Det var under denna period han bytte namn till S. Han gifte sig tämligen fördelaktigt ekonomiskt, men hustrun drabbades senare av sinnessjukdom. S uppnådde bergsmansvärdighet och valdes till en av Bergslagets deputerade i slutet av 1720-talet. Han stod under denna period i god ställning till sin förman geschwornern Samuel Troili, vilken senare blev bergmästare vid Stora Kopparbergs bergslag. 1734 ställdes emellertid S inför rätta för vårdslöshet med elden i förtimrade schakt. I brist på bevis slapp han undan med böter på 40 dlr smt som han aldrig kom att betala.

I samband med det polska tronföljdskriget rekryterades S av en preussisk värvare med löfte om att bli frikorpral. Han anställdes dock endast som gemen soldat och rymde därför efter ett och ett halvt år till Pommern, varifrån han tog sig tillbaka till Falun. Väl hemkommen fick S anställning först vid konststaten och därefter som bokhållare på Insjöns kopparverk vilket arrenderades av en del falubor. Verket hade vid S:s ankomst råkat i förfall men lär ha kommit i bättre ställning genom hans försorg. Hans metoder därvidlag ledde emellertid till att hans förhållande till sina underlydande blev ganska spänt; inte minst gällde detta allmogen som levererade kol till kopparverket. S ska dock ha visat prov på organisationstalang och ledarförmåga vilket väckte en del beundran för hans person.

S är mest känd för sin ledande roll i Dalupproret 1743. I samband med hattarnas misslyckade krig mot Ryssland växte missnöjet och oron i hela landet, bl a i Dalarna där allmogen i allt större omfattning kom att söka vägar för att påverka rikspolitiken. Frågor som engagerade dalallmogen var tronföljden, där man förordade valet av den danske kronprinsen Fredrik till tronföljare efter Fredrik I, och en snabb bestraffning av generalerna C E Lewenhaupt och H M v Buddenbrock som fört befäl under den finska kampanjen. En lösning av dessa frågor på ett tillfredsställande sätt sattes som villkor för att allmogen skulle verkställa utkommenderingen av Dalregementets soldater.

Det första säkra beviset på S:s inblandning i dalallmogens rörelse är hans närvaro vid det s k landstinget i Leksand 12–13 april 1743. Närvarande vid mötet var även landshövding Carl Gustav Wennerstedt och major Wilhelm Gustav Wrangel samt riksdagsmännen Skinnar Per Andersson från Mora och Johan Persson från Stora Tuna. Vid detta möte, som samlade 300–400 deltagare från hela Kopparbergs län, diskuterades framför allt frågan om Dalregementets soldater skulle tillåtas delta i kriget. Den församlade allmogen beslöt att motsätta sig detta trots landshövdingens övertalningsförsök. S deltog inte aktivt i förhandlingarna utan bistod framför allt med att etablera kontakt med Danmark.

Vid landstinget fick S i uppdrag att skriva ett brev till den danske ministern i Sthlm, Gustav Grüner. I brevet förhörde sig allmogen närmare om möjligheterna att få den danske kronprinsen att bli sv tronföljare. En bonde från Mora som hade kontakter hos den danske ministern fick i uppdrag att lämna brevet till denne i Sthlm och anhålla om svar. Griiner gav dock inget bestämt besked utan hänvisade till ständernas val av tronföljare. S bidrog även med att sammanställa andra skrivelser även om dessa aldrig blev mer än koncept.

30 maj hölls möte i Lisselby i Mora med deputerade från socknarna i Dalarna, och en budkavle skrevs i vilken man uppmanade allmogen att resa sig och marschera till Sthlm. Vid mötet meddelade delegaterna från Leksand att S och major Wrangel gått med på att leda marschen. Uppbåd och uppbrott genomfördes i början av juni, och i Leksand bidrog S särskilt till organiseringen av socknens upproriska. S sammanställde i samband med detta uppbrotts- och marschregler för vad som skulle ske i Leksand, Falun och Sthlm. Han brevväxlade med andra allmogeledare, som Carl Olofsson Beronius i Husby, och författade själv ett flertal budkavlar som sändes ut till socknar söder om Falun. S bekräftade i dessa skrivelser sin roll som ledare för marschen till Sthlm, och det är tydligt att han förutsatte att en betydande del av allmogen i Sverige, inte bara dalallmogen, skulle delta i aktionen.

Under upprorets inledningsskede skrev S också sitt mest uppmärksammade alster, den s k Gustav Schedins visa. Den är en bearbetning av Upmuntran til Barda-Lust, en propagandavisa ämnad att underblåsa krigsstämningarna inför kriget mot Ryssland 1741. Stor uppmärksamhet ägnades visan under den senare rättegången, men den var aldrig i omlopp bland dalallmogen.

När de övre dalasocknarnas marschdeltagare nådde Falun framstod S som dalkarlarnas ledare och befälhavare. Som sådan var han anslående. I tåget stod han ut, klädd i borgarkläder, till häst med pistoler i sadeln och med ett stort svärd vid sidan. I en samtida uppteckning beskrivs han som lång och välväxt men med ett gement ansikte, och i en politisk visa jämförs han med kung Saul.

Det var S som anförde de upproriskas från Leksand, Ål, Orsa, Gagnef och Västerdalarna intåg i Falun 8 juni och delade ut kvarter i staden. Där samlades rörelsens ledare hos S och han hjälpte till att uppsätta en skrivelse angående tronföljden i vilken dalallmogen bekräftade sitt ställningstagande för den danske kronprinsen. Dokumentet kom bland allmogen att gå under beteckningen valakt och undertecknades, genom S:s försorg, under tvång av länets och Falu stads dignitärer. Bland undertecknarna var landshövding Wennerstedt, Falu stads borgmästare Peter Salenius och bergmästare Troili. S och de andra ledarna för allmogen tog emot deputationer från socknarna i Kopparbergs län söder om Falun och expedierade marschorder till dem.

I Falun tog Wrangel på sig det militära ledarskapet av marschen mot Sthlm, medan S:s uppgifter mer kom att överföras till det politiska planet. Hans roll kan närmast beskrivas som talesman för dalallmogen. Beslutsfattandet skedde på kollektiva grunder, men det var S som utåt fick stå för besluten. Hans maktställning var under dessa dagar i början av juni särskilt stark, rörelsens organisation blev allt fastare och stöd inhämtades, mer eller mindre frivilligt, från allt fler socknar och från ståndspersoner. Det var dock först i och med beslutet om de omkr 5 000 männens avmarsch från Falun som S formellt tog på sig kommandot för marschen till Sthlm, vilket bekräftades med en fullmakt. Denna innebar dock inget fullständigt bemyndigande utan var svävande i fråga om vilka hans befogenheter egentligen var. Fullmakten förnyades och bekräftades när tåget nådde socknar söder om Falun. Då gavs S också behörighet att efter rannsakning låta straffa alla brott som kunde komma att begås av de marscherande. S var med i den grupp som förhandlade med Falu stad och Bergslaget om pengar och proviant för de marscherande samt anslutning av folk från Bergsregementet. Det var också han som fick stå som huvudman vid förhandlingarna med socknarna nedanför Falun om deras deltagande liksom med städerna tåget passerade. I Hedemora hade upproret en stark tillskyndare i S:s bror Olof Gustafsson i Hörnbo. Också S:s äldste bror Kristoffer Gustafsson, nämndeman och kyrkvärd i Stora Skedvi, deltog i upproret. Familjen gick ibland under beteckningen Schedinarna.

Som svar på en skrivelse, där dalallmogen sökte stöd för marschen hos den danske envoyén Grüner ankom från denne en kurir som höll hemliga underhandlingar med S i Hedemora. Kuriren meddelade att Grüner bad dalkarlarna gå försiktigt fram och inte göra något övervåld. Något fullständigt politiskt stöd fick de inte -danskarna ville inte med den danske kronprinsens succession befrämja några planer på att återinföra envälde i Sverige.

Från Hedemora kallades S till Avesta bruk som hotades av bönder i trakten. Han lät skicka ett par hundra dalkarlar till bruket för att skydda det och kunde därmed avvärja hotet. S:s maktposition vilade emellertid på bräcklig grund. Av rädsla för repressalier från marschdeltagarna vågade han inte låta landshövding Wennerstedt, som sjuklig tvingats med tåget, resa hem.

I Sala möttes tåget av K M:ts och ständernas deputerade. Överläggningar skedde där mellan de deputerade och dalallmogens fullmäktiga, bland dem S och riksdagsmannen Skinnar Per Andersson som förde ordet. Stämningen bland allmogen var hotfull och den ställde också till med en del buller. En spricka bland de upproriska blev också tydlig i samband med dessa förhandlingar - medan en mer radikal falang ville fortsätta marschen fanns det även de som yrkade på återtåg.

S sökte verka för en kompromiss mellan dalallmogen och statsmakten, men sedan han ensam förhandlat med en av de deputerade förlorade han starkt i förtroende hos sina egna, som misstänkte honom för att förråda deras sak. Överläggningarna slutade med att dalallmogen beslöt att gå vidare mot Sthlm och låta de deputerade, som ditintills hållits fångna, resa tillbaka till huvudstaden med pass utfärdade av S. Trots detta skriftliga bevis på auktoritet var S:s ställning i vacklande. Förtroendet för honom hade minskat betydligt, och de som mest ivrade för fortsatt marsch mot Sthlm vann gehör bland allmogen.

Under den följande marschen till Sthlm utförde S de sysslor som ålagts honom som anförare och organisatör men utan att ha samma position som ledare. I stället blev det allmogens fullmäktigegrupp som övertog den starka ställningen som beslutsfattare. S fanns med i den grupp som förhandlade med nya deputerade från K M:t vid Staket och var själv också inne i Sthlm med allmogens fullmäktiga och förhandlade om att låta dalkarlarna komma in i staden. S talade med kungen och rådet och han beklagade att han inte hade full kontroll över dalallmogen. 20 juni skedde intåget i Sthlm.

S sökte i Sthlm återigen Grüners råd om hur dalallmogen skulle handla sedan freden var sluten med Ryssland utan att få tillfredsställande svar och deltog även i förhandlingarna mellan dalkarlarna och K M:t och ständerna. Vid dessa ingicks en överenskommelse, sedan allmogen fått ge upp sina strävanden i tronföljdsfrågan. Det var dock tydligt att S förlorat sin auktoritet hos dalallmogen i stort, och han spelade en undanskymd roll i de händelser som ledde fram till slaget på Norrmalmstorg. Efter nederlaget 22 juni sökte S överlämna sig i k nåd men arresterades.

I den efterföljande rättegången i Svea hovrätt dömdes S för landsförräderi - som särskilt graverande sågs hans kontakter med den danske envoyén i Sthlm. De övriga dödsdömda ledarna för upproret, bl a Skinnar Per Andersson och Carl Olofsson Beronius, dömdes för uppror. S:s straff blev hårdast; det löd på halshuggning, förlust av högra handen och stegling samt förlust av all egendom. Hans efterlevande återfick dock hans egendom.

Författare

Karin Sennefelt



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Enstaka handkar efter o om S i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Justitierev:s arkiv: besvärs- o an-sökn:mål, utslagsakt 24 dec 1743, nr 125; Svea hovrätt, huvudarkivet A I d: 6 (prot i särsk mål) o huvudarkivet, handhar rör Dalupproret 1743, allt i RA.

B Beckman, Dalupproret 1743 o andra samtida rörelser inom allmogen o bondeståndet (1930) o där anf källor o litt; dens, G S:s visa (1960); Dalreg:s per-sonhist, 2,1700-1799 (1989); AvFersen, Hist skrifter, 1 (1867); S G Hansson, G S:s visa: ett dokument från dalupproret 1743 (HT 1956); L Olofsson, "Vi hava ingen överhet!" - Skedvi (Femtusen man från dalorten sprang: lokalhist perspektiv på 1743 års daluppror, Dalarnas hembygdsbok 1993); B Sanden, Vad hände egentligen? Dalupproret 1743 (1993); C G Wen-nerstedt, Kort berättelse om hwad mig ... dldragit under thet af dahlallmogen år 1743 anstälte uproret (1766).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Gustav Schedin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6368, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Sennefelt), hämtad 2019-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6368
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Gustav Schedin, urn:sbl:6368, Svenskt biografiskt lexikon (art av Karin Sennefelt), hämtad 2019-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se