J Robert Schough

Född:1832-01-18 – Falu Kristine församling, Dalarnas län
Död:1902-01-26 – Gävle Heliga Trefaldighets församling, Gävleborgs län

Väg- och vattenbyggnadsingenjör, Kommunalpolitiker, Väg- och vattenbyggnadsofficer


Band 31 (2000-2002), sida 608.

Meriter

Schough, Johan Robert, f 18 jan 1832 i Falun, d 26 jan 1902 i Gävle. Föräldrar: läns-djurläkaren Sven Efraim S o Maria Catharina Nordfors. Elev vid Falu skola o Västerås gymn, studentex vid UU 11 juni 51, elev vid Strömsholms kanalbyggnad 51–53, inskr vid Högre artillerilärov:s å Marieberg civilingenjörskurs 5 nov 53, utex där 8 nov 56, arbetschef vid Dellens kanalbyggnad juli 56–59, löjtn i Väg- o vattenbyggnadskåren 26 febr 57, kapten 28 nov 62, major 24 mars 76, överstelöjtn 9 aug 94–12 febr 97, allt i Väg- o vattenbyggnadskåren, distr:adjutant i norra väg- o vattenbyggnadsdistr 61–76, tf distr:hef där 16 okt 63 (tilltr 1 jan 64), ord 2 juni 76–82, arbetschef vid Lule älvs kanalarbeten (den s k Engelska kanalen) 64–67, souschef vid The New Gellivare Co Ltd 69–75, distr: chef i nedre norra distr 17 nov 82 (tilltr 1 jan 83)–12 febr 97, VD för Gävle-Dalajärnvägs ab 86–98, led av stadsfullm i Gävle 89-00, ordf i styr för Luossavaara-Kiirunavaara ab 90–93, led av Gävleborgs läns hushålln:sällsk:s förvaltn:utsk 93–99, delägare av o ordf i styr för Gefle dagblad 95.

G 1) 11 okt 1861 i Norrbo, Gävl, m Charlotta Nicolina (Lina) Berg, f 12 dec 1833 i Bjuråker, Gävl, d 30 nov 1889 i Nässjö (enl db för Gävle), dtr till bruksförvaltaren Johan Nicolaus B o Eva Christina Härdelin; 2) 30 okt 1900 i Tärna, Vm, m åldfrun Selma (Zelma) Elida Berg, f 8 sept 1847 i Simtuna, Vm, d 18jan 1919 i Södertälje, dtr till sergeanten o kvarnägaren Oskar B o Emilia Carolina Sandholm.

Biografi

Robert S (uttalas "sjug") ägnade sitt yrkesliv väsentligen åt Norrlands väg- och vattenbyggnadsfrågor; hans namn förknippas främst med öppnandet av järnvägsförbindelserna till de lappländska malmfälten i Gällivare-Malmberget och Kiruna. Efter en kort tjänstgöring som arbetschef vid Dellensjöarnas kanalisering fick han hösten 1859 nya arbetsuppgifter i Norrbotten, där han skulle verka fram till 1880, från 1865 med bas i Luleå, där han från början var etablerad i kretsarna kring landshövdingen och länsresidenset. I Luleå blev han, på ett sätt som inte var otypiskt för inflyttade statstjänstemän, mångsidigt aktiv i offendigheten, bl a som ledamot av stadsfullmäktige och handels- och sjöfartsnämnden. Han kom också snart att inneha vissa enskilda ekonomiska intressen i länet, bl a i en kvarn, ett tegelbruk och ett terpentinbolag, förutom det stora engagemanget i malmfälten och indirekt, genom Gellivarebolaget, i skogsaffärer.

S:s arbete från 1859 och framåt inriktades på att undersöka möjligheterna att kanalisera Lule älv i syfte att göra malmfälten åtkomliga för transporter. 1864 fick han av det brittiskägda The Gellivare Co Ltd upp- draget att arbeta för ett genomförande av kanalprojektet och under hösten s å togs det första spadtaget på kanalen. Bygget var stort; arbetsstyrkan omfattade 1865 nära 1 500 man, då i början av hösten en strejk förlamade arbetet. S agerade för att rädda projektet, men sedan det engelska bolaget gått i konkurs 1867 upphörde kanal bygget för gott.

S riktade därefter sitt intresse mot den stora uppgiften att med järnväg tillgäng-liggöra malmfältens rikedomar. Den förste som offentligt förde fram tanken på en nordlig mellanriksjärnväg var norrmannen Ole Tobias Oisen, som i Morgenbladet i april 1872 föreslog en förbindelse mellan de skandinaviska länderna, Finland och Ryssland. Inlägget uppmärksammades av den järnvägspropagandistiska tidskriften Norrland och dess framtid. I tidskriftens juninummer presenterade S sitt motförslag om en järnväg från Ofoten-fjorden i Norge till den naturligt goda Siknäs hamn i Kalix socken. Linjen skulle ansluta till gruvorna vid Luossavaara, Svappavaara och Gällivare, vilket inte var fallet med Oisens sydligare förslag med en dragning tvärs över Sverige vid polcirkeln.

Malmfältens och Norrbottens järnvägsfråga skulle bli S:s stora livsvariga engagemang, och han återkom under de följande åren med ständigt nya artiklar, promemorior och undersökningar. Motsättningar fanns inte bara med norrmännen, som förde fram en lång rad alternativ, utan också med en falang som ville begränsa ambitionerna till linjen Gällivare-Luleå. I spetsen för denna fanns den i Luleå inflytelserike lantmätaren och riksdagsmannen J E Nyström, som för övrigt var en av den godmodige S:s få personliga fiender. Redan sommaren 1872 företog S en vandring längs stora delar av den av honom själv föreslagna linjen mellan Gällivare och norska gränsen och konstaterade att terrängen inte lade några hinder i vägen. Övriga delar av linjen var redan utstakade. I förlängningen tänkte sig S också att industriella utvecklingsprojekt, med kol-ning, tackjärnstillverkning och annat, skulle följa med järnvägen.

S hade emellertid sedan tidigare inmutat gruvmark åt sig vid Kirunavaara och Luossavaara, och hans iver att lägga fram och driva ett järnvägsförslag kom i breda kretsar att uppfattas huvudsakligen som ett försök att öka det ekonomiska värdet av hans egna inmutningar, vilka utan transportvägar vore värdelösa. Särskilt Aftonbladet var tidigt ute med en skoningslös kritik, som späddes på med anklagelser om bristande fosterländskhet, eftersom diskussioner ånyo fördes med engelska intressen och eftersom det föreföll möjligt att utskeppningshamnen kunde bli Narvik snarare än en sv hamn. Andra, bland dem SvD, ansåg idén om en "Nordhafsbana" vara betänklig från nationell synpunkt eftersom den kunde underlätta invasion från den ryska arvfienden. Norrbottens-Kuriren befarade en förfinskning av Norrbotten, lantmätaren Nyström befarade en förryskning. Motståndet kom också från den mellansv bergsnäringen, som såg faror med en ökande konkurrens i norr.

Vid mitten av 1870-talet antog S som sin affärskompanjon i malmfälten sin vän från Piteåtiden överste Wilhelm v Rehausen. De båda ingick 1881 i ett kompanjonskap med stockholmsläkaren Alrik Ljunggren (bd 14, s 14), som även han figurerade i utkanterna av det kombinerade släkt- och personnätverk som S omgavs av under större delen av sitt liv. Tillsammans ingav S och Ljunggren 1882 ansökan om koncession för sträckan Haparanda-Ofoten, vilken avslogs, men Ljunggren fick genom ett annat konsortium koncession på sträckan Luleå-Ofoten. Ljunggren sökte emellertid tillskansa sig större förmåner av S:s första inmutningar, och under 1880-talets första hälft försämrades klimatet mellan Ljunggren och de två övriga kompanjonerna betydligt. De följande rättsprocesserna avslutades först 1889 då S och Rehausen tilldömdes full äganderätt till inmutningarna i Kiruna. I detta skede gick direktören för Sthlms enskilda bank K A Wallenberg in med sin auktoritet och sitt kapital och bidrog till att räta upp situationen. Tillsammans med honom och med ett konsortium bildat efter den då avlidne Ljunggren bildade S ett bolag, Luossavaara-Kiirunavaara ab, vars konstituerande sammanträde hölls i dec 1890 då S utsågs till styrelseordförande. Även denna nya vändning i malmfältsaffärerna mottogs först skeptiskt av den allmänna opinionen.

Drygt två år senare, i mars 1893, sålde S sitt aktieinnehav i bolaget och lämnade ordförandeskapet. De nya ägarna hade stora intressen i Gällivarefältet och hade tidigare uppträtt som motståndare till den norska järnvägen, som skulle skapa hård konkurrens från Kirunagruvorna. Detta ändrades nu i ett slag, så att hela det norrbottniska malmintresset önskade att en bana till Narvik byggdes. Med detta kom S.s gamla idé att förverkligas och banan öppnades för trafik 15 nov 1902, då S emellertid hunnit avlida.

Till S:s intressen hörde även timmer-flottningen i hans väldiga distrikt. Här verkade han emellertid främst indirekt genom honom närstående som Lars Berg (bd 3), flottningschef vid Indalsälven 1868–77, och Johan Cornell (bd 9), flottningschef vid Ljungan 1870–96. Han var släkt med dem - båda var hans svågrar - och de hade båda arbetat under honom. S engagerade sig i förslaget till 1880 års flottningsstadga, där han motsatte sig att barkning skulle göras obligatorisk, vilket han ansåg vara omotiverat. Han företog även egna kemiska analyser för att demonstrera att den föregivna terpentin som obarkat virke skulle sprida i vattnet helt enkelt inte fanns i Lule älv och knappast heller i Ume älv. Den empiriska omsorg som han på detta sätt visade tillämpade han emellertid inte alltid; så exempelvis sällade han sig till de många som förtröstade i dikning som medel att minska "frostländigheten", en förhoppning som vilade på ett dittills och även senare obekräftat samband.

När Norra väg- och vattenbyggnadsdistriktet delades, blev S chef för den södra delen och flyttade i samband därmed till Gävle, efter att 1880–83 ha bott i Sthlm. Han slog sig först ned i Valbo, från 1886 i själva staden. Där arbetade han främst med utbyggnaden av Gävle-Dalabanan till Rättvik, färdig 1890, och han var även detta järnvägsbolags VD. S arbetade också för utvecklingen av Rättvik som turistort; ett turisthotell byggdes av järnvägsbolaget (1894), ångbåtstrafik till Leksand öppnades och S tillhörde med sin nybyggda villa vid Siljan pionjärerna bland Rättviks sommargäster. Även i Gävle deltog S i det kommunala livet. Han var också ordförande i Tekniska föreningen i Gävle och en av stiftarna till den frisinnade partitidningen Gefle dagblad, där han blev styrelsens ordförande. Här liksom i Norrbotten fördes hans namn fram i samband med nomineringar till riksdagen, men han avböjde de flesta inviter av detta slag och den enda gång han ställde upp - för de frisinnade i AK-valen 1896 - fick han inte tillräckligt många röster. Hans ekonomiska intressen i malmfälten hade förhindrat honom att komma ifråga för landshövdingeposten i Norrbotten. Han anlitades också som medlare vid den uppmärksammade lönekonflikten inom trävaruindustrin i Gävle 1891, då han kunde tillämpa skiljedomsförfarande, hans favoritprincip, med ett utfall som gladde såväl arbetsgivarna som arbetarsidan; Hjalmar Branting kommenterade i Social-Demokraten utslagets principiellt väsentliga innebörd för arbetarrörelsen.

S var en liberal av den gamla stammen, en reform- och frihandelsvän som betonade individens frihet och rätt och gladde sig lika mycket över representationsreformens genomförande 1865 som han sörjde det franska nederlaget mot Tyskland 1871 och ömmade för skandinavisk gemenskap. Han var skeptisk till statliga ingripanden i den fria marknadens villkor och krävde starka argument för att acceptera sådana, vilket kom till synes exempelvis i barkningsfrågan och i frågan om en dimensionslag för avverkningar i Norrbotten, vilken han motsatte sig. S var likaledes motståndare till socialism och idén om klasskamp och såg med oro på socialdemokratiska partiets agerande. Han hade en renlärig och traditionell syn på ämbetsmannaplikten, där han höll strängt på sitt oberoende, även till priset av en konflikt med Oscar II om synen på utformningen av vägförbindelserna till Norge; S föll ej till föga för konungens militära argument utan stod fast vid sin civila synpunkt. Denna omständighet, jämte pressdebatten om hans inblandning i malmfälten och järnvägsfrågan, förhindrade i praktiken under lång tid hans befordran i Väg- och vattenbyggnadskåren.

Som yrkesman var S respekterad; det har sagts att han fick "en ställning utom tävlan bland kollegerna" (v Malmborg 1976). Han åtnjöt stort allmänt förtroende och anlitades ofta som ordförande, förhandlare och medlare. S omtalades sent i livet som vis, mänsklig och varm. Han var beläst, abonnerade på tidskrifter som Historisk tidskrift, Antikvarisk tidskrift och Ymer.

Privat var S en sällskapsmänniska med humor; han ägnade sig gärna åt fester, släktträffar och kvällar med vänner över ett parti vira eller schack. Han brukade snus och komponerade en egen snusblandning som fördes i marknaden under namnet Schoughs blandning av Tjäders tobaksaffär i Sthlm. Han var godhjärtad och hjälpsam med pengar, delvis av filantropiska skäl, och sedan han blivit förmögen hjälpte han även unga studenter till studier. Bland vännerna fanns professor Edvard Lidforss (bd 17) i Lund, kollegerna och svågrarna Lars Berg och Johan Cornell, i Luleå fanns också landshövdingarna Sven Peter Bergman och från 1873 Adolf Widmark, som varit nära vän till S alltsedan hälsingetiden.

S drabbades av svår sorg då hustrun Lina avled. Inte förrän 1900 gifte han om sig med Zelma Berg, åldfru på Gripsholm och förut guvernant för hans dotter. S:s hälsa var inte alltid den bästa. Färderna i Lappland tog på krafterna, besöken i Sthlm inkluderade ofta läkarbesök och han vistades tidvis på kurort. Han var knappast religiös till sin läggning men kunde ge uttryck för en personlig tro på en gud som han tänkte sig god, liksom människorna denne skapat.

Författare

Sverker Sörlin



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (27 vol: fullm:er, korrespondens, ämnes-ordnade handkar rör bl a bergs- o skogsbruk i Norrland) i Schoughska arkivet, KrA. - Brev från S i UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kostnads-beräkning för en föreslagen kanalisering af Lule elf / Betänkande öfver en föreslagen kanalisering af Lule elf! [Rubr.] Luleå 1862. Fol. (3) s. [Undert.] - Finnes det verkligen någon li-nia som kan vara lämplig för en jernväg emellan norsk hamn uti Nordland och Bottniska viken? (Norrland och dess framtid, 1872, Sundsvall, s 88-90; sign R. S.). - Berättelse till Norrbottens länsjernvägskomi-té. [Rubr.] Sthlm 1878. 3 s. [Om projekteradjärnväg mellan Gellivara o norska gränsen.] - Förslag till stadga angående flottning av skogsalster i gränsfloderna mellan storfurstendömet Finland och konungariket Sverige (Bih. till Riksd. prot. 1893, saml 1, afd 1, h 27. Kongl. maj:ts nåd. proposition n:o 44 ... 17 mars 1893, Sthlm 1893, s 30-52; tills med A Waldenström, F. W. Berg, AJ Malmgren, O Timgren o F Smedberg).

Källor och litteratur

Källor o litt: Civildep:s konseljakter 26 febr 1857, nr 6, o 12 febr 1897, nr 39, RA.

G Ahlström, De mörka bergen: en krönika om de lappländska malmfälten (1966); A W Axelson, Gällivare-verken: investerings- o spekulationsobjekt 1855-1882 (1964); E Blix, Engelskmennene og Ofot-Luleå-banan (NHT 1926);J Broch, Oisen, Ole Tobias (NBL, 10, 1949); H Cornell, År o människor (1971); B Jonsson, Staten o malmfälten: en studie i sv malmfältspolitik omkr sekelskiftet (1969); A Lindegren, Faster Böös o hennes inackorderingar (Barndomsminnen från 70-talets Hudiksvall, ed E Nordenadier, 1930); Malmbanan 100 år, ed K Lundholm (1988); B vMalmborg, Bidr till Luleå-Ofotenbanans hist (1927); dens, Schough med släktgrenen Wichman (1937); dens, R S: en Norrlandspionjär (1976); Norrland o dess framtid 1869-76; SMoK; SvTeknF; S Sörlin, Framtidslandet: debatten om Norrland o naturresurserna under det industriella genombrottet (1988); KVäg- o vattenbyggnadskåren 1851-1937, ed R Smedberg (1937).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Robert Schough, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6396, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker Sörlin), hämtad 2019-01-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6396
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Robert Schough, urn:sbl:6396, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sverker Sörlin), hämtad 2019-01-18.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se