J Henrik E Schück

Född:1855-11-02 – Klara församling, Stockholms län
Död:1947-10-03 – Johannes församling, Stockholms län

Litteraturhistoriker


Band 31 (2000-2002), sida 702.

Meriter

Schück (till 1871 Sjöberg), Johan Henrik Emil, f 2 nov 1855 i Sthlm, Klara, d 3 okt 1947 där, Joh. Föräldrar: grosshandlaren Adolf Henrik S o Laura Johanna Christina Sjöberg. Elev vid Nya elementarskolan i Sthlm vt 63, studentex där 20 maj 73, inskr vid UU 2 sept 73, FK där 12 dec 78, initiativtagare till Sv literatursällsk vt 80, sekr där 80–83, FL vid UU 27 maj 81, disp 5 april 82, doc i litt:hist 8 maj 82, FD 31 maj 82, allt vid UU, prof i estetik samt litt- o konst:hist vid LU 28 nov 90, prof i samma ämnen vid UU 22 jan 98, prof i litt:hist med poetik där 14 sept 17–2 nov 20, rektor där 1 juni 05–31 maj 18, led av värnpliktskommissionen juni 09–juni 11, av komm ang värnplikten o den akad undervisn okt–dec 14, av styr för Nobelstiftelsen 18–43, ordf där 18–29, ordf i styr för Dramatiska teatern 19–22, led av komm ang SAOB febr–mars 20, led av Kommitterade till tryckfrihetens vård 21–41, ordf i komm ang reglemente för Dramatiska teatern jan 22, v ordf i Humanistiska fonden 29-40 led av styr för Almqvist & Wiksells boktryckeri ab 29-45. - LHVU 90, LVHAA 93 (preses 21-37), LSkS 97, LWS 00, LVS 05, LVA 08, HedLFrKA 08, LSA 13 (SA:s ombudsman 21–45, led av SA:s Nobelkomm 21-37), teol hedersdr vid UU 31 okt 17, HedLVVS 29, led o hedersled av ett flertal uti akad:er o lärda sällsk.

G 24 april 1879 i Sthlm, Klara, m Sigrid Charlotta Feron, f 15 dec 1854 där, ibid, d 19 okt 1942 där, Joh, dtr till hovjuveleraren Louis Constantin F (bd 15, s 633) Juliana Fredrika Feron.

Biografi

I sin stora Hans Forssell-biografi (2001) har Henrik S:s sonson anfört en passage ur ett brev, som innehåller en reflex av den blivande magnificensen som mycket ung. Det är Forssells hustru, som skriver till sin svärmor i dec 1877 och frågar, om hennes dotter Louise träffat "flickorna Feron" någon gång: "Den äldsta, Sigrid, är förlovad med en ung man som heter Schück; han läser visst på graden, och är förmögen" (s 342). Urvalet av upplysningar ger onekligen - med ett av Henrik S:s favoritord - intryck av det oscarianska borgerskapets diskreta charm: Sigrid Ferons far var hovjuvelerare av fransk härstamning, Henrik S hade nyss fyllt 22 år, läste förvisso "på graden" i Uppsala och ägde tillsammans med sin mor, som för övrigt var besläktad med familjen Feron, en fastighet vid Regeringsgatan samt ett aktningsvärt eget kapital. Men denna prolog till en nästan unik framgångssaga kunde också ha utformats i motsatt tonläge, om brevskrivaren hade känt till respektabilitetens baksida. Den unge mannen hade vuxit upp som Henrik Sjöberg tillsammans med sin mor och mormor, korist vid K teatern respektive änka efter en hantverkare, och först sista året fadern levde fick han anta namnet S. Han var sålunda en frukt av det slags "mamselläktenskap", som visserligen inte var ovanligt i Sthlm men ändå något att förtiga: i mantalsförteckningen står han några år på 1860-talet upptagen som sin mors "fosterson".

Fadern, Adolf S, föddes som det åttonde barnet i den tiohövdade syskonskara, som växte upp i Beata och Heyman S:s hem. Efter båda föräldrarnas bortgång övertog Adolf firman "H. Schücks Enka" 1838, och trots att han bara var ett par och tjugo år gammal lyckades han genomföra en rekonstruktion och utveckla rörelsen. Ett framgångsrikt kvartssekel senare lämnade han dess ledning och levde de åtta år han hade kvar som rentier, känd och uppskattad i Sthlms borgerliga sällskapsliv. Han uppehöll samtidigt familjens engagemang för den mosaiska församlingen, och hans position inom denna torde ha varit en anledning till att han inte ville ingå äktenskap över en trosgräns, när sådana blev formellt möjliga i början av 1860-talet. Postumt legaliserade dock Laura Sjöberg förhållandet genom att kalla sig "änkefru S".

Några invändningar mot att S uppfostrades kristet tycks fadern inte ha haft, men om hans uppväxt är eljest mycket litet känt, annat än att han – sin enorma läslust till trots – tycks ha vantrivts i skolan och inte skurit några lagrar där: studentexamen avlade S som privatist 1873, dock med klena betyg. När han på hösten s å skrevs in vid UU, hade en ny stadga just trätt i kraft för den filosofiska fakultetens tre examina. Ett naturvetenskapligt ämne eller matematik ingick bland de obligatoriska, men alltjämt präglades grundutbildningen av humaniora och framför allt av stor bredd – alltför stor enligt åtskilliga lärare och studenter, ehuru med skilda motiveringar. Men för en student med S:s till synes outsinliga energi och omättliga vetgirighet skapade denna studiemodell ideala förutsättningar för en storslagen humanistisk forskargärning, som skulle utmärkas av solid filologisk och historisk skolning men ringa respekt för formella ämnesgränser. Om hans djupa insikter i latin, nordiska språk och historia blir varje Schückläsare snabbt övertygad, medan hans förhållande till filosofin uppenbarligen var mer komplicerat. Han fängslades starkt av Sigurd Ribbings (bd 30) skarpsinne och spiritualitet, och han valde också filosofi som ett av ämnena i licentiatexamen, men för andra förkunnare av den boströmianska metafysik, som ännu ansågs vara högsta visdom i Uppsala, närde han en växande motvilja. Henry Olsson (bd 28) har tyckt sig finna en förklaring till att S ständigt utlät sig kritiskt om spekulativ filosofi, särskilt i estetisk version: det var en avfälling, som talade.

S valde alltså filosofi tillsammans med nordiska språk för sin licentiatexamen, men huvudämnet var litteraturhistoria. Officiellt ingick det i ansvarsområdet för den lärostol, som vid inrättandet 1835 be- nämndes estetik; i en senare k ämbetsskrivelse angående motsvarande professur i Lund fastslogs att den skulle omfatta "estetik i dess både spekulativa och kritiskt-historiska omfattning och sålunda bliva en profession i estetik samt litteratur- och konsthistoria". När S kom till Uppsala, hade ämnet trots sin relativa ungdom redan fått sin fjärde företrädare. Som sina föregångare – Atterbom, Bottiger, Malmström – var även Carl Rupert Nyblom (bd 27) poet och hade som de sin styrka i en uppdriven estetisk sensibilitet. Han var också en entusiasmerande lärare, som lockade många studenter till sin kateder, och det är denna egenskap S ställer främst, när han låter en vacker dedikation till Nyblom inleda sin Världslitteraturens historia (1900) – för övrigt ett av de storstilade projekt, som han tvangs avbryta: "Det är dig, min gamle lärare, jag har att tacka för, att jag överhuvud kom att egna mig åt litteraturhistoriens studium. Det var framför allt ditt väckande och lifliga föredrag, det konstnärliga och friska i din personlighet och din förmåga att känna med ungdomen, som drogo mig och mina jämnåriga till din föreläsningssal."

Enligt tillägnan hade S hört Nyblom föreläsa om just världslitteraturens historia under sin första termin i Uppsala, och han försäkrar också, att han icke behövt ändra det historiska synsätt han då fick ta del av, även om fakta och teorier förändrats. Visserligen har dedikationer sin speciella retorik, och denna har dessutom tillkommit i en situation, som rimligen lockade till särskilt generösa omdömen: S hade något år tidigare kallats att efterträda Nyblom som professor i Uppsala. Ändå säger texten något viktigt om relationerna mellan läraren och hans i begåvning och produktivitet överlägsne lärjunge, vilket också kan nyansera den gängse föreställningen om S som det moderna genombrottets man i sv litteraturhistoria. Det nyskapande i S:s insats innebar ingalunda, att han gjorde tabula rasa med alla traditioner eller stötte sig ohjälpligt med äldre kolleger.

Om det var Nybloms föreläsningar eller uppväxtårens oerhörda förtjusning i Walter Scott, som bestämde S:s val av avhandlingsämne är väl ovisst, men han tycks tidigt ha varit inriktad mot den allmänna litteraturhistorien. Under flera studievistelser i England samlade han material till först en licentiatavhandling och så till det doktorsspecimen, som han lade fram 1882 med titeln Hufvudriktningarna inom femtonhundratalets engelska renässanceliteratur 1. Det visar sig dock vara en missvisande rubricering så till vida, som endast en av de fem utlovade "huvudriktningarna" faktiskt behandlas, nämligen humanismen, och någon fortsättning fick aldrig denna första del. S:s dissertation är en med ett överflöd av citat, huvudsakligen på latin, tryfferad berättelse om den humanistiska rörelsen i England och dess medeltida bakgrund. Det är lätt att förstå Nybloms bekymmer, når han beredde sig att opponera: i ett brev till Karl Warburg klagar han över att boken innehåller "massor av gammal latinsk poesi ... 166 imperialsidor, bara abstrus lärdom" (Svanfeldt, s 18). Någon litterär analys i estetiskt preciserad mening presteras inte, utan S uppträder snarast som idé- och lärdomshistoriker. I efterhandsperspektivet ter detta sig profetiskt, inte bara med hänsyn till hans egen fortsatta forskning utan också därför att det till stor del var hans förtjänst, att ämnet idé- och lärdomshistoria kom att etableras i Uppsala och få en av hans främsta elever, Johan Nordström (bd 27), som förste innehavare.

Även om avhandlingen inte ger prov på vetenskaplig problemlösning enligt moderna krav, är den obestridligen ett magistralt lärdomsprov, och den gav också vederbörlig akademisk utdelning. Redan året därpå kunde den nyblivne docenten S presentera första häftet av vad som skulle bli en trefalt mer omfångsrik volym om ett ämne, som få skulle våga ge sig i kast med vid så unga år: William Shakspere: Hans lif och värksamhet. Boken var dedicerad dll Nyblom, "översättaren av Shaksperes sonetter, min forne lärare", men också försedd med en proklamatorisk undertitel: "En historisk framställning". Innebörden utvecklas i en inledande programförklaring, som ständigt återkommer i litteraturen om S. Han deklarerar här frankt sin övertygelse, att den spekulativa estetiken är oanvändbar för litteraturhistoriskt bruk, eftersom den bortser från att varje diktare måste förstås utifrån sin egen tids förutsättningar. Det är nödvändigt för litteraturforskaren att försöka ställa sig på diktarens egen ståndpunkt, väl medveten om att detta aldrig kan lyckas fullständigt. Säkert är dock, att vägen fram till denna ståndpunkt "slingrar sig ej fram över den spekulativa estetikens gungflyn; dit ledes man blott genom den historiska forskningen".

Det var clara verba, och kritiken skruvades upp åtskilliga varv i den fortsatta framställningen, någon gång till gamängartat lustmördande. I avsnittet om Shakespeares sonetter avfärdar han t ex en rad tidigare tolkningar, däribland en som funnit dem riktade till "förnuftsverksamheten i dess i-och-för-sig-vara", tydligen ett särskilt svårartat prov på sådana "ingeniösa förklaringar, vilkas upphovsmän tvivelsutan bättre behandlas med bromkalium och kalla bad än med skäl" (s 183). Sannolikt var det frekvensen av dylika extravaganser, som S främst syftade på, när han i ett osedvanligt ödmjukt och charmfullt företal till sin andra och än mer omfångsrika bok om Shakespeare förklarar sig vilja "överkorsa" ett ungdomsverk, som han inte längre önskar stå för.

Ändå hade arbetet mottagits mycket positivt. En utförlig anmälan i Finsk tidskrift 1886 betonade, att den unge författaren väl tillgodogjort sig främst den engelska och tyska Shakespeareforskningens resultat men också gjort självständiga insatser i betydande utsträckning: "Härigenom ställer han sig i jämbredd med nutidens Shakspere-forskare, och det är härtill vi av allt hjärta lyckönska honom, tilläggande den förhoppningen, att det snart måtte förunnas honom att få utgiva det mera för vetenskaplig dryftning avsedda tilläggsarbete, som han utlovat i företalet till förevarande verk."

Därav blev dock intet, utan S ägnade sig de närmaste åren i stället åt sv litteratur: som redan framgått var detta inte den enda utställda plan han aldrig genomförde. Däremot återvände han alltså till Shakespeare efter drygt 30 år och publicerade en helt nyskriven version, betitlad Shakspere och hans tid, som sitt bidrag till högtidlighållandet av 300-årsminnet av diktarens död 1916. En jämförande läsning av de båda verken gör snabbt skillnaderna uppenbara. I det senare har polemiken mot tysk estetik upphört, likaså det mesta pläderandet för litteraturhistoria som vetenskap, och stilen är vida mer återhållsam. Dessbättre finns det dock uppfriskande undantag från den regeln, som när han berättar om egna upplevelser av att besökare i Verona erbjuds beskåda Juliets grav: "en antik sarkofag, som troligen till det förra århundradets början eller mitt gjort tjänst såsom vattenho, men nu är vackert dekorerad av girlanger med visitkort -mest från Chicago, så vitt jag minnes" (2, s 81). I sin träffsäkra och kvicka malice är detta tillägg mycket karakteristiskt.

Redan i ungdomsverket hade S lagt stor vikt vid den samhälleliga bakgrunden till Shakespeares dramer, men i det senare har han anslagit än större utrymme åt både allmänt socialhistoriska aspekter och de speciella villkor, under vilka teatrar och skådespelare verkade under den elisabetanska tiden. Nästan tre fjärdedelar av det första bandet upptas av en utomordentligt sakrik och fängslande miljöbeskrivning. Proportionerna har givetvis till stor del bestämts av att det biografiska materialet är synnerligen tunt i fråga om Shakespeare, liksom av att S uppenbarligen hunnit tillägna sig nya forskningsresultat - inte det minst imponerande med tanke på hur utbudet av sådana ständigt ökat. Men den omsorgsfulla redovisningen av det elisabetanska London markerar också tydligt, att S även kan räknas till litteratursociologins pionjärer.

Det S starkast framhäver hos Shakespeare är hans enastående förmåga att skapa utpräglade personligheter, "människor av verkligt kött och blod" som det heter om Falstaffs följe. Någon gång kan man överraskas av omdömen, som tycks stå i motsättning till det historiska synsättet, men normalt utgår S:s psykologiska analys från en djup förtrogenhet med den sociala och kulturella grogrunden, under täta jämförelser med förebilder och konkurrenter som Marlowe och det Seneca-inspirerade universitetsdramat, och han inskärper ihärdigt sin grundtes, att diktaren måste förstås utifrån sin egen tid. Särskilt i boken från 1883 har han då funnit anledning att föra en diskussion om Shakespeares moraliska ståndpunkt i jämförelse med nutidens, som har åtskilligt att säga både om läsarnas förväntade rigiditet och S:s relativa frisinne. Som historiker tar han diktaren i försvar utan att för den skull acceptera hans åsikter, och som läsare förmår han med empati närma sig även sådana dramats personae, vilkas beteende han finner klandervärt. I de sena tragedier, där Shakespeares förmåga att gestalta karaktärer i utveckling nått sin fulla mognad, drivs det sceniska skeendet framåt genom att storslagna personligheter - Macbeth, Othello, Brutus - bryts ned av att deras inneboende krafter kommer i konflikt med varandra, och det är denna illusionsfria, "verklighetsnära" livsvisdom, som S finner mest beundransvärd.

Även om dessa Shakespearestudier har sina tidsbundna begränsningar, som t ex svepande karakteristiker av folklynnen och en tämligen fördomsfull kvinnosyn, erbjuder de alltjämt sällsynt stimulerande läsning. Däremot ger de klent stöd åt föreställningen, att S skulle ha introducerat en positivistisk forskningsmodell och därmed helt brutit med ämnestraditionen. Visserligen finns det formuleringar i den första studien, som skulle kunna tyda på det: "Litteraturhistorien har ingen rätt att döma. Dess uppgift är blott att konstatera fakta." Men vid närmare granskning visar det sig, att proklamationen teoretiskt knappast avser att ansluta till ett naturvetenskapligt forskningsideal, och i praktiken höll sig S i dessa monumentala översikter ingalunda inom något faktapositivistiskt spjälverk.

Likväl är det av andra skäl ostridigt, att S redan som student inledde ett nytt skede i sv litteraturvetenskap. Han var bland de mest aktiva i den av Nyblom startade Estetiska föreningen, där han debuterade under sin andra termin i Uppsala med ett föredrag; det skulle följas av många flera, mestadels med litteraturhistorisk inriktning. Under den halvårslånga bröllopsresa i Västeuropa, som S företog 1879 för sina elisabetanska forskningar, hade han lärt sig att uppskatta filologiskt pålitliga nyutgåvor av svårtillgänglig litteratur, och efter hemkomsten i okt s å verkade han energiskt för att få till stånd en motsvarande publicering i Sverige. Som Svanfeldt har visat, förelåg det tidigare planer i Uppsala att utgå från, men tydligen var "kandidat S." ändå den drivande kraften bakom tillkomsten av "Svenska Literatursällskapet", som det benämndes i ett inbjudningsblad från jan 1880. Han blev också utsedd till sekreterare, och när han efter ett decennium lämnade styrelsen på grund av avflyttning från orten, tackade ordföranden Ny-blom honom med det generösa uttalandet, att sällskapet i den nyblivne Lundaprofessorn S "såg sin egentlige stiftare".

Enligt inbjudan till medlemskap skulle sällskapet ge ut manuskript och omtryck av sådana vetenskapligt värdefulla verk, vilka inte vore kommersiellt intressanta, medverka till en fullständig sv bibliografi, samt publicera notiser och smärre arbeten i en häftesvis utkommande tidskrift. Man vände sig till dem, som hade intresse för sv litteratur- och kulturhistoria, en formulering som ligger helt i linje med S:s preferenser. Sv litteratursällskapet har gjort sin främsta insats med den alltjämt (2002) utkommande tidskriften Samlaren, i vilken den årliga bibliografin blivit ett ovärderligt forskningsinstrument, men det har under sin mer än sekellånga tillvaro också betytt mycket för den vetenskapliga utgivningen av äldre sv litteratur.

Både som författare och utgivare var S flitigt verksam i Samlaren alltsedan debuten i den första årgången med en utgåva av två mindre Bellmandikter. Den återfinns i ett avsnitt under rubriken Bellmaniana, avsedd att bli ett stående inslag till vilket medlemmarna uppmanas att sända in sina bidrag. Av den sista meningen i denna inbjudan framgår, att ambitionerna var höga: "Särskilt vilja vi fästa medlem-marnes uppmärksamhet på vikten av att genom granskning av de originalmanuskript, som ännu ej äro undersökta, åstadkomma en det svenska folket värdig upplaga av Bellman" (s 72). Det skulle visa sig bli ett mycket långsiktigt projekt, som inte kunde realiseras av Sv litteratursällskapet, men det är likväl S:s förtjänst, att det nu efter snart ett och ett kvarts sekel är så gott som slutfört. På hans initiativ bildades nämligen Bellmanssällskapet 1919 just med syftet att publicera en "standardupplaga" av skaldens verk, och den är i det närmaste fullbordad.

I Samlaren själv och än mer via dess bibliografi framstår S:s forskningar från och med 1880-talet som en närmast otrolig kraftprestation. Vid sidan av slutförandet av två avhandlingar om elisabetansk litteratur och av den stora Shakespearemono-grafin inledde han en systematisk genomgång av sv litteratur från äldsta tid, vilket givetvis krävde omfattande arkiv- och manuskriptstudier. Hans intressen tycktes sakna gränser: med samma energi och klarhet skriver han om folkvisor, ballader, sagor, psalmer, politiska traktater, lagar och de första bibelöversättningarna. I Samlaren kunde han redovisa flera vackra handskriftsfynd, göra dristiga attributio-ner och korrigera föregångares misstag.

Det senare sker inte alltid bara med oemotsägliga argument utan också med en felfinnarlust, som måste ha känts som salt i sår för den utpekade. Årgång sex 1885 innehöll t ex en uppsats om Peder Månssons Barnabok från 1500-talets början, i vilken S kan visa att Eichhorns värdering av denna som ett självständigt motstycke till Konungastyrelsen är totalt grundlös: i realiteten rör det sig om en översättning av Erasmus' Institutio princi-pis Christiani. Som recensent uppträdde han som skarp och oförfärad kritiker redan från debuten 1879, då han angrep Fryxell, och Karl Warburgs lärobok Svensk literaturhistoria bestods en så ensidigt felsökande anmälan i Finsk tidskrift, att den angripne fick gå i svaromål, för övrigt på ett balanserat och nobelt vis. Det väcker förundran, att dessa kombattanter senare skulle bli nästan ett firmanamn på bokmarknaden för lång tid, men en förklaring finns i en stor översiktsartikel av S i Samlaren 1887, Skrifter i Svensk literaturhistoria. Bland flera hundra omtalade -och uppenbarligen lästa - scripta, av vilka åtskilliga endast fanns i handskrift i UUB, redovisas också Warburgs lärobok: "... livligt skriven, men behäftad med åtskilliga fel i detaljen; i den följande upplagan (1883) blevo dock de flesta av dessa rätta- de, och arbetet torde nu kunna betecknas såsom det bästa i sitt slag ..." (s 157).

Ett än mer övertygande belägg för att S också i polemiska sammanhang strävade efter att uppträda omutligt rättvist ger hans kritiska genomgång av en artikel av Georg Brandes, vars tes är att Shakespea-res Hamlet påverkats av Montaigne. Modigt och övertygande påvisar S, att Brändes här - i avsaknad av filologisk skolning - inte presterat annat än ytliga resonemang och illa underbyggda argument, och han utfärdar i ett avslutande furioso ett forskningsetiskt underbetyg åt en man, vars storhet han både här och i andra sammanhang ändå fullt ut erkänner: "Dr Brändes är en auktoritet inom literatur-historien. Få hava överträffat honom i genialitet. Ehuru hans framställning nästan äger ett konstverks skönhet, har detta företräde aldrig förut - såvitt jag funnit -köpts på bekostnad av innehållets grundlighet. Dr Brändes borde därför hålla sig för god att begagna sin auktoritet till att slå blå dunster i ögonen på okunnigt folk, och han äger för mycken äkta genialitet för att behöva lysa med den litteräre charlatanens faux brillants" (FT 1, s 287).

Utöver ett flertal utgåvor, däribland så skilda ting som Messenius' dramer och Kellgrens brevväxling med Rosenstein, bestod S:s bidrag till de första årgångarna av Samlaren främst av smärre specialstudier och redovisningar av resultat från det systematiska arbetet med att lägga en fast grund för den sv litteraturhistorien. Det har framförts olika åsikter om var den unge S sökte sina förebilder som forskare, men ingen har ifrågasatt, att hans egen framställning av denna historia, som började utkomma häftesvis 1885, vilade på det mest solida empiriska fundament. Som äldre ämneskollega hade Carl Gustaf Estlander i Hfors betygat sin aktning för S:s insatser i Samlaren för "att rensa bort en hop oriktiga föreställningar och data, som eljes den ene literaturhistorikern skriver av från den andre" (FT 1888: 1, s 305), och när han anmälde de sju första häftena av Svensk literaturhistoria i samma årgång, förklarar han utan reservationer, att det "betecknar ett nytt skede i den literära historiografin" (2, s 130). S lade själv tyngdpunkten vid denna empiriska ambition, samtidigt som han tog avstånd både från spekulativ estetik och andra generaliserande teorier. Det kunde drabba även sådana storheter som Taine och Brandes, vilka han eljest räknade dll sina inspirationskällor. I en recension i Pedagogisk tidskrift 1883, som Lars Gustafsson anfört i sin bok Litteraturhistorikern Schück (1983, s 50), anklagade han t ex i en festlig formulering Taine för att vara alltför beroende av abstrakta teorier: "Att han icke använder det absoluta, utan smör, ost, bröd och andra viktualier som utgångspunkt för sin konstruktion betyder härvidlag föga." Med goda skäl återför Gustafsson denna misstro mot teoretiska konstruktioner på 1800-talets romantik-ärvda historism med dess fokusering på individuella aktörer och unika fenomen.

Denna basala ideologi präglade säkerligen den historiesyn, som Nyblom förmedlade till studenterna kring sin kateder läsåret 1873–74, men om egna erfarenheter som historisk forskare kan denne inte ha haft mycket att förtälja. Så mycket tydligare framstod hans kollega i Lund, Gustaf Ljunggren (bd 24), som en inspirerande förebild för den av årets recentiorer, som drygt 15 år senare skulle efterträda honom. Ljunggrens bok om det sv 1600-talsdramat fick i S:s tidigare nämnda översiktsartikel omdömet, att den vid publiceringen 1864 intog hedersrummet som "det grundligaste och mest historiska arbete, som den svenska literaturhistorien då kunde uppvisa". Det senare flerbandsverket Svenska vitterhetens häfder efter Gustaf III:s död präglas av en orientering mot det idé- och kulturhistoriskt betydelsefulla, som i hög grad överensstämde med S:s forskningsintressen.

Ljunggren hade hämtat mycken inspiration från Hermann Hettners Literaturgeschichte des achtzehnten Jahrhunderts, och S följde honom även här i spåren (Freden). Men han gick längre: om Ljunggrens arbete ytterst hade en nationell syftning (Monié), åberopade S Hettner till stöd för sin övertygelse om att en vetenskaplig litteraturhistoria bara kunde utformas i ett komparativt perspektiv. I en metodologisk uppsats från 1907 förklarade han, att det tyska systemet med språk och litteratur inom samma professur hade varit till skada för litteraturforskningen genom att begränsa studiet på ett sätt, som inte motsvarar faktiska förhållanden: "Från litteraturhistorisk synpunkt är det i själva verket vida bättre att hava en professur t ex i sjuttonhundratalets litteratur, en annan i adertonhundratalets osv. Ty idéströmningen går nu icke, såsom under antiken, från äldre tider till yngre, ständigt inom samma folk, utan det går från det ena folket till det andra under samma tid. Det är också ur denna synpunkt, som Hett-ner skrivit sin berömda skildring av upplysningstidevarvets litteratur och Brandes sina bekanta Hovedströmninger" (Ur gamla papper, 8, s 174). På liknande grunder lovordade för övrigt René Wellek en gång den sv ämnestraditionen med litteraturhistoria som en självständig disciplin utan formell koppling till specifika språk.

I samma uppsats prisar S den forskningstradition, som utgick från Herder och fullföljts av S:te Beuve och Taine, och som de kanske främsta i nästa generation nämner han Brändes och sin egen nyligen bortgångne elev Oscar Levertin (bd 22), vars förmåga att i korta essäer "giva quinta essentia av ett helt tidevarvs idéliv" han tydligen satte än högre värde på, eftersom de byggde på "historikerns hela grundlighet och strängt ärliga forskningsmetod". Det är det praktiska arbetet med empiriskt material, bedrivet med djup misstro mot alla ytliga åthävor men med öppet sinne för det samband Geijer kallade "sakernas eget", som S sätter högre än alla övergripande teorier. Som akademisk lärare prövade han en ny form för att förmedla detta synsätt, och i den studentgrupp, som S samlade till seminarieövningar i universitetsbibliotekets handskriftsavdelning, ingick Levertin.

Inom ämnet estetik var detta en innovation, men bland filologer hade denna från Tyskland importerade undervisningsform etablerats redan på 1860-talet. Som ämne för sitt första litteraturhistoriska seminarium 1890 hade S valt Georg Stiernhielm, och här fick Levertin och hans kamrater lära sig vad ett källkritiskt studium innebär under övningar med handskriftsmaterial och äldre biografier. Amnesföreträdaren Nyblom visade sig föga intresserad, i varje fall när Levertin som docent ville fortsätta seminarierna efter det att S efterträtt Ljunggren i Lund, och även för denna förnyelse av ämnet i Uppsala hade S tydligen förtjänsten; här kan hans tidiga vänskap med filologer som Fritz Läffler (bd 22) och Adolf Noreen (bd 27) ha verkat inspirerande. Som sin egen herre i Lund gjorde S sedan proseminarier och högre seminarier till ett reguljärt inslag i undervisningen, och i en serie Meddelanden från det literaturhistoriska seminariet i Lund publicerades ett antal vägande resultat, däribland S:s egen utgåva av Birgittaofficiet Rosa rorans.

I ett brev till Warburg skrev S 1889, att han i den kommande konkurrensen om professuren i Lund ansåg sig ha två ting emot sig: att vara från Uppsala och därtill kättare i estetiken (Fehrman 1987, s 22). I det första fallet skulle farhågan visa sig obefogad: vid det sludiga avgörandet hade Lundafakulteten ingen annan sökande än honom att välja på. Men i det andra fanns det så mycket starkare skäl till oro. Inte nog med att S varken lämnat in något estetiskt specimen eller hållit någon provföreläsning, utan han hadeju i flerfaldiga sammanhang med abandon avfärdat all spekulativ estetik, och att detta skulle hämna sig var en rimlig förväntan. Till viss del besannades det redan genom valet av sakkunniga: ämnesföreträdarna i Lund och Uppsala, som båda hade arbetat med estetiska problem, samt professorn i teoretisk filosofi i Lund, Johan Jacob Borelius (bd 5). Men Ljunggren och Nyblom enades om en pragmatisk tolkning av förordningens föreskrift om att professuren i realiteten skulle omfatta tre vetenskaper, estetik samt litteratur- och konsthistoria. Det var Ljunggren, som formulerade deras gemensamma utlåtande i denna del, och det gick ut på att särskilt de båda historiska disciplinerna vuxit i sådan utsträckning, att den forskare som ville åstadkomma något av bestående värde måste få koncentrera sig på ett eller möjligen två av tjänstens delområden.

På denna grund fann de S kompetent, men icke så filosofen Borelius. Han menade tvärtom, att den k föreskriften hade givit estetiken uppgiften att vara förbindelselänken mellan litteratur- och konsthistorien och därutöver att lägga fast normer för innehåll och omfattning hos dessa grenar. Eftersom S icke styrkt några insikter i estetik utan tvärtom markerat sitt avståndstagande, måste Borelius dra slutsatsen, att han inte vore skickad att sköta tjänsten. Till detta bidrog också, att enligt hans mening S i sin forskning endast obetydligt ägnat sig åt skönlitterära problem utan stannat vid diktkonstens yttre förutsättningar. Varken i fakultet eller konsistorium fick Borelius dock något gehör för sina invändningar, utan S utnämndes på hösten 1890, när han fyllde 35 år, och tillträdde i slutet av följande termin.

S var fast besluten att omvandla ämnet till en historisk disciplin (Fehrman). I denna strävan hade han fullt stöd av Warburg, som samtidigt tillträdde en professur vid den nyinrättade högskolan i Gbg, medan Nyblom åtminstone tills vidare önskade fortsätta att erbjuda studenterna fritt val mellan ämnets tre linjer. Men i Lund fick de alltså endast två att välja på, och för estetiskt intresserade litteraturvetare innebar skiftet på professuren en kännbar klimatförsämring. En av dem, Fredrik Vetterlund, klagade i ett brev dll den danske litteraturhistorikern Valdemar Vedel över att S - "en tämligen despotisk natur" - krävde total accept för sin egen, till äldre skedens utanverk inskränkta syn på litteratur- och konsthistoriens uppgift, medan han därutöver varken visade intresse eller har något att säga (Fehrman). Det är också känt, att S aldrig fann sig väl till rätta i Lund, och när hans professur blev ledig sedan han kallats att efterträda Nyblom i Uppsala 1898, avsade han sig uppdraget som sakkunnig: tydligen ansåg han det utsiktslöst att få sin egen kandidat, som var Levertin, utnämnd, när det fanns två Lundadocenter att välja mellan.

Tiden i Lund medförde dock ingen avmattning av S:s remarkabla produktivitet. Däremot kunde den - föga förvånande - framkalla sura reaktioner från mindre kreativa fakultetskolleger: i ett obehagligt insmickrande brev till SA:s ständige sekreterare Wirsén 1899 skrev t ex Edvard Lidforss, att för S "var professuren blott ett bihang till hans skriveri, och hans historia som lärare här - den är skriven i vatten". S har själv tagit fram brevet bland de excerpter till den aldrig avslutade sista delen av SA:s historia, som senare utgivits (SAH från år 1986, 24,1998, s 26).

I HT publicerade S 1891 en banbrytande uppsats med titeln Våra äldsta historiska folkvisor, i vilken han redovisade sina undersökningar av ett antal historiska visor som ansetts behandla episoder i sv historia före 1300. Han konstaterade, att så gott som alla är långt yngre än de skildrade händelserna, varför deras källvärde är lågt eller obefintligt. Det rör sig i realiteten om litterära texter med en komplicerad härstamning, inte om någon historisk tradering på folkets tunga. Synsättet stämmer väl överens med dansken Johannes Steenstrups kritik av landsmannen Svend Grundtvigs romantiska folkvisetolkning, och följaktligen är S:s anmälan av Steenstrups Vore Folkeviser fra Middelal-deren i samma tidskriftsvolym mycket uppskattande. I den har han funnit stöd för sin egen uppfattning, som bestyrkts av senare forskning, att balladdiktningens blomstringstid infallit först på 1300- och 1400-talen och att inte så få inslag i genren är ännu yngre.

Som bihang till Samlaren för 1893 utsändes S:s Wivalliusbiografi. I dess inledning erinrade S om att han redan tecknat Wivallius' porträtt i sin litteraturhistoria, men där utan att prestera bevis och belägg, vilka i stället sparats till den föreliggande monografin. Lars Gustafsson sätter detta i samband med Borelius' kritik i sak-kunnigudåtandet av S:s bristfälliga citeringspraxis och noterar, att Wivalliusboken genom att uppfylla alla moderna krav på vetenskaplig dokumentation markerar ett genombrott i S:s produktion och därmed även i sv litteraturforskning (Gustafsson 1983, s 46 f). Det är riktigt men förtjänar tillägget, att S är långt mer frikostig med citat än sina efterföljare: bortåt hälften av monografins drygt tvåhundra sidor upptas av citat, av vilka en avsevärd andel meddelas på främmande språk utan översättning.

Det betyder, att läsningen kräver viss möda, men belöningen blir också stor. Wi-valliusbiografin erbjuder en överdådig läsfest och rika tillfällen att beundra S:s utomordentliga arkivkännedom och inte minst hans förmåga att sätta sig in i de juridiska spetsfundigheter, som skojaren Wi-vallius behärskade till mästerskap. I fråga om hans litterära insatser har S dock inte haft mycket annat att andraga än vissa uppgifter om versmått och allmänna omdömen om naturkänslan. Ett kvartssekel senare återkom S till Wivallius i en lysande minnesteckning med titeln En äventyrare, där han ersatt de långa citaten med referat i samma skickliga utformning som han uppodlat i sina litteraturhistoriska översiktsverk. S har uppenbarligen attraherats av den unge vagantens vitalitet och äventyrslystnad, hans temperament och Peer Gyntska fantasibegåvning så starkt, att han gärna överser med det bedrägliga förfarandet mot den danske adelsmannen Ulf Grijp i äktenskapshandeln med dottern - så mycket lättare som denne i S:s framställning utmärks av de egenskaper, som han hade svårast att fördra: enfald och fåfänga.

Efter den överdådiga berättelsen om fantastens skälmstycken och deras slutliga konsekvens, den femåriga vistelsen i Kajaneborgs fuktdrypande fängelsekällare, inleder S epilogen med att föra samman Villor» och Wivallius: den ene hade lyckan att dö i ungdomen, medan den andre överlevde deklinerad till en samvetslös bondadvokat inriktad "på knep och bedrägerier av en mycket futil beskaffenhet". Uppgiften om Gertrud Grijps död 1656 har så inspirerat S till en avslutning, i vilken han låter sin egen fantasi transformera torra arkivdata till skälvande liv: "Och kanske - när allt väges - hade hon blott en gång i sitt liv känt den verkliga lyckan: det ögonblick, då hon i Hallaryds prästgård lade sin hand i den hemlöse äventyrarens. Ty under några korta dagar lät han henne dock få skåda en flik av det stora, underbara drömlandet bortom Björkeberga ägor, äventyrens och det levande livets land, dit hon aldrig skulle nå, men där den gamle, grälsjuke advokaten på Wivalla en gång som tjuguåring så käckt tumlat om, icke minst då han hängav sig åt den bedårande drömmen om kärlekslycka och ära - drömmen, som den oblida verkligheten så grymt skulle skingra både för honom och för Gertrud Grijp."

En äventyrare utgör ett av talrika exempel på S:s tidigt grundlagda praxis att åter-bruka sina skrifter i mer eller mindre omarbetad form. Det sätter på intet vis hans ledande position i sv humanistisk forskningsprodukdon i fråga - snarare förstärks den av att han lyckades vinna en bred läsekrets trots att titlar som Ur gamla papper och Svenska bilder knappast vittnar om sinne för reklam - men det ger ändå hans bibliografi något mer mänskliga proportioner. Den första serien Ur gamla papper utgavs i början av Lundatiden och innehöll bl a installationsföreläsningen om Shakespeares realism: den hade också publicerats i NT 1892. Några år senare utkom de första häftena av S:s och Warburgs sv litteraturhistoria, det verk som i flera upplagor och litet olika titulatur skulle komma att användas som kursbok vid universiteten under mer än ett halvsekel och ävenledes pryda många burgna bokhyllor.

När dessa häften mycket positivt anmäldes i FT 1896, uttalade recensenten försynt förhoppningen, att det nya arbetet inte skulle fördröja utgivningen av S:s "större litteraturhistoriska verk", Sv literaturhistoria, 1 (1890), vars andra och tredje del inväntas "med otålighet". Dessa förväntningar skulle dock aldrig uppfyllas, utan i realiteten blev det väldiga projekt S planerat redan 1885 - att på grundval av en systematisk genomgång av allt relevant material ensam skriva den sv litteraturens historia fram till en punkt relativt nära nutiden - honom övermäktigt, efter det att han arbetat sig fram genom medeltiden och reformationsskedet till mitten av 1600-talet. Men vad han här åstadkom var märkligt nog, både genom sin kulturhistoriska bredd och vida tolkning av begreppet litteratur. S tar emfatiskt avstånd från tidigare praxis att begränsa ämnesområdet till svenskspråkiga texter och författarskap, så som han hade gjort redan i recensionen av Warburgs lärobok. Han anslår i stället stort utrymme åt latinska texter skrivna av svenskar, och några av de finaste avsnitten handlar just om sådana. Särskilt minnesvärd är S:s känsliga behandling av Petrus de Dacia, som han utnämnt till vår förste sv författare, trots att allt denne efterlämnat är skrivet just på latin. Bilden av dominikanpatern från Visby framstår som så mycket mer beundransvärt nyanserad, som S i övrigt intar en starkt kritisk hållning till medeltidens i hans ögon auktoritetsbundna bildning och livsfientliga religiositet. Men förklaringen finns i hans sätt att läsa Petrus' biografi om Kristina från Stumbelen som berättelsen om en mans kärlek till en kvinna klädd i medeltidens hagiografiska dräkt. I den akademiska minnesteckning, som S två decennier senare ägnade vår tidigast kända författarpersonlighet, framstår Kristina både som en hysterika och en ömt moderlig kvinna men framför allt som föremål för en kärlek besläktad med den som präglat den något yngre Dantes liv och dikt.

Utöver den gripande berättelsen om de fåtaliga och korta mötena med Kristina, mycket generöst illustrerad med långa citat, skildrar S utförligt dominikanordens uppkomst och organisation, och åtskilliga andra digressioner, bl a om dominikankonventen i Paris och Skänninge, höjer bildningsvärdet ytterligare. Det är nästan ofattbart, hur S förmått hålla så talrika och delvis disparata data aktuella, men det är en fröjd att bevittna den suveräna frihet han tillåter sig som pedagogisk berättare. Stilriktigt avslutar han med ett Dantecitat, som han trots alla olikheter finner tillämpligt på broder Petrus: scripsi vi tractus amoris - jag skrev ledd av kärlekens makt.

I den första upplagan av Illustrerad sv litteraturhistoria ansvarade S för det första bandet fram till frihetstidens inledning. Den tredje upplaga, som utkom efter Warburgs bortgång, var helt hans verk. Detta har med goda skäl utnämnts till hans "förnämsta arbete" (Lindroth), men den interna konkurrensen är hård, och i vissa hänseenden är det otvivelaktigt föråldrat. Det gäller inte bara om avsnitt, där senare forskning förändrat bilden, utan också om S:s sätt att låta sina egna tidspräglade preferenser bli normerande vid värderingen av det längesen förflutna. Till stor del hänger det samman med hans överdådiga pedagogiska talang: han väljer ut vad han uppfattar som mest utmärkande för en karaktär och formar utifrån det ett porträtt med distinkta drag, som lätt stannar i läsarens minne - dock med risk för att vad som bjuds stundom kommer nära en karikatyr.

Tekniken har stora likheter med Taines hypotes om en "faculté maitresse", en förhärskande egenskap som styr en människas handlande, och ett direkt inflytande därifrån har också förutsatts i litteraturen om S. Ett återkommande - ofta också ondsint tolkat - exempel är framställningen av Birgitta. Den inleds med det raka fastställandet av två förhärskande karaktärsdrag hos henne, "en stark ärelystnad och en sällsport kraftig fantasi", och de får sedan förklara hennes uppenbarelser liksom det politiska agerande, som de utlöste. Med åberopande av hennes fantasibegåvning utnämner S Birgitta till det största poetiska snillet i sv medeltid, vilket innebär att han uppfattar de religiösa visionerna som enbart ett tidsbetingat uttryck för konstnärliga impulser. Hos henne hade barnets naturliga fantasi tidigt närts av helgonlegender, som den fromma omgivningen i sin okunnighet om både historia och naturlära uppfattade som dagsens sanning, och hennes ärelystnad inriktades därför mot att bli en trons och offerviljans hjältinna.

De egentliga uppenbarelserna började först efter makens död, och S avvisar först bestämt varje tanke på att det skulle handla om medvetet bedrägeri, om än aldrig så fromt. Liksom samtiden var Birgitta övertygad om att vissa människor vore utvalda som mottagare av gudomliga budskap, och i en svindlande upplevelse av att hennes hetaste dröm hade blivit verklighet tecknade hon ned vad hon sett och hört. Men så formulerar S sin moderna syn på revelationerna: "Den häftiga nervskakning, som hennes redan förut starkt nervösa temperament erhållit vid mannens död, hade framkallat hennes första hallucination. Det var, såsom vi skulle säga, ett sjukdomsfall, som möjligen kunnat botas, så vida hon iakttagit en tjänlig diet, men i stället gjorde hon allt för att göra denna nervsjukdom dll permanent." Det ligger ju en reservation i inskottet "såsom vi skulle säga", men det har inte mildrat hånet mot denna tolkning, som genom att den tycks göra mystik till en fråga om näringstillförsel uppfattats som typisk för S:s brist på förståelse för allt som går utöver det snusförnuftigt normala.

Otvivelaktigt hade S påverkats av åttitalsradikalismens allmänt skeptiska attityd till det som faller utanför den sinnligt iakttagbara verkligheten och det upplysta förståndet, men det betyder inte, att han var oförmögen att leva sig in i religiösa känslor och tänkesätt. En så ensidig tolkning dementeras inte bara av den empatiska gestaltningen av Petrus de Dacia utan i grunden även av Birgittaporträttet, om man nu förmår bortse från den fatala dietfunderingen. Men obestridligen hyste han vida större förståelse för den protestantiska sv traditionen än för den katolska. I hans bild av reformationen ingår den personlighetens frigörelse, som han med Burckhardt anser vara renässansens främsta kännetecken, och i Olavus Petris gärning ser han grunden läggas till fria individers omedelbara gudsförhållande. Därigenom blir reformatorn en föregångare till sådana upplysningsmän och liberaler, vilka S räknade som sina egna läromästare. Han brukar ett par av sina starkaste honnörsord - friskhet och liv - för att karakterisera Olavus Petris uppträdande, och han prisar den klarhet och folkliga enkelhet, som utmärker stilen i predikningar och andra uppfostrande skrifter av reformatorns hand. Det var med goda skäl, som Gustaf Ljunggren i ett svar på ett insinuant brev från Wirsén 1890 åberopade S:s framställning av reformationstidens litteratur som ett bevis för att han, sin judiska extraktion till trots, vore "så god protestant som någon" (SAH ...,22,1996, s 48).

S:s raska sätt att teckna historiska porträtt utifrån en tainesk "faculté maitresse" har uppkallat protester i åtskilliga andra fall än Birgittas. Inte minst gäller detta för galleriet i de sex digra volymerna från 1920-talet om världslitteraturens historia där summariska karakteristiker återkommer nära nog som homeriska epitet: den olidligt pjollrige Sterne, den kallt hångrinande Voltaire, den olympiskt kylige Goethe. Hans estetiska värderingar är starkt influerade av diktarnas karaktärer, och de framförs inte sällan i en moraliserande ton, som tycks svår att förena med hans ungdoms paroller om att det icke är litteraturhistoriens uppgift att döma. Men delvis hänger värdeomdömena väl samman med att han bygger på föreläsningar, där det pedagogiskt effektiva fått väga tyngre än nyanseringen, och det engagerade klarspråket gör obestridligen de väldiga volymerna till ett storslaget gästabud av lärdom och spiritualitet.

Emellertid öppnade S:s oförvägna metod sig onekligen för kritik, i ett bekant fall också för hugg i ryggen. Som ämne för några föreläsningar vid Khvns universitet 1903 hade han valt Gustav III, vilka han sin vana trogen byggde ut till en bok året därpå. Under sin mångåriga utgivningsverksamhet ända sedan 1880-talet, senast med de tio delarna Sv memoarer och bref (1900–05) tillsammans med Levertin, hade S förvärvat en unik beläsenhet i den gustavianska epokens rika memoarlitteratur, och den utnyttjade han nu för ett porträtt, som skarpt skilde sig från den sol-skimrande idealbild publiken vant sig vid. Kungen framställdes där som en effeminerad estetiker, en histrion på tronen, som rördes långt starkare av en tragedi på teatern än av levande människors lidande, en furste för vilken ryktbarhet och ära vägde vida tyngre än deras faktiska grund.

Denna tolkning, som måste betraktas som ensidig men ingalunda saknar stöd i memoarer av kungen närstående, kom i nästan ett decennium att stänga ute S från SA - med visshet till större skada för akademin än för honom själv men därigenom också av betydelse utöver hans egen biografi. Hans namn hade framförts redan 1892 för inval men då endast vunnit två ledamöters bifall, Hans Forssells och Viktor Rydbergs; om detta skrev Wirsén till Ljunggren, att Rydbergs beslut hade bestämts av hans benägenhet att ständigt opponera mot sekreteraren. I sina anteckningar ger S honom rätt "ty någon förkärlek för Schück hade Rydberg alls icke" (SAH 19, 1994, s 109). Därefter föreslogs han vid nästan varje vakans, men genom Wirséns skickliga agerande - och flertalet ledamöters flathet - förbigicks han varje gång. När majoriteten till sist äntligen revolterade mot sekreterarens intrigerande och utsåg S, lyckades Wirsén få den åldrige Oscar II att vägra sanktionera S:s inval, med motiveringen att S genom sin nidteckning av Gustav III hade smädat stiftarens minne, till på köpet inför ett utländskt auditorium. Saken läckte självfallet ut till både S och allmänheten, och den skulle snart få ett publikt efterspel i ett högst solennt sammanhang.

I maj 1907 firade UU i dagarna tu 200-årsminnet av Linnés födelse, och som rektor utvecklade S sitt ämbetes fulla magnificens, bl a genom att harangera ett antal in-och utländska gratulanter på latin. Bland excerpterna har S redogjort för vad som sedan hände. Han tog emot de uppvaktandes gåvor och räckte var och en handen, tills han plötsligt fann Wirsén som SA:s representant framför sig: S ryggade "instinktivt tillbaka - Wirsén föreföll mig som en reptil, som jag ej kunde förmå mig till att beröra" (SAH 23,1997, s 168). På mer än tre decenniers distans beklagar S sedan, att han genom denna impulsiva vägran att ta Wirséns hand hade skadat universitetet och visat sidvördnad mot akademin, men om uppriktigheten i detta kan man möjligen tveka. Så mycket mer övertygande är i stället hans nobla domslut: S förklarar att han inte personligen kände Wirsén, och allra minst sådan han framträder i de nu lästa breven: "Hade jag det gjort, hade jag nog betraktat honom icke såsom det giftiga skadedjur, såsom vilket han under min ungdom och mannaålder framstod för större delen av de kretsar, i vilka jag umgicks, utan såsom en stackars djupt olycklig, ej normal människa, vilken snarare förtjänade medlidande" (ibid, s 169).

S hade blivit ledamot av VHAA redan 1893 och av VA 1908, men porten till SA öppnades först efter Wirséns bortgång, ehuru då vid första möjliga tillfälle. Det yppades 1913 efter den gamle historikern Carl Gustaf Malmströms bortgång, och S välkomnades av direktören, biskop Gottfrid Billing, som en epokbildande forskare, en man med slagruta: "Där man ej förut tänkt, att några ädla metaller lågo gömda, där har ni uppsökt sådana, och sedan har ni med stor konstfärdighet förstått att hämta fram och tillgodogöra dem. Resultaten av edra fynd har ni meddelat ej allenast åt de lärda utan även åt den stora, för god litteratur intresserade allmänheten, och ni har därigenom utfört en fosterländsk gärning, som är tack värd" (SAH 25,1914, s 152).

Hälsningen avslutades som brukligt är med en förhoppning om att akademin skulle få god hjälp av sin nye ledamot, och här visade sig biskopen sannerligen besitta profetians gåva. Få ledamöter genom historien kan tävla med S i mångsidig aktivitet, vilken var till största gagn för akademin i både materiellt och litterärt avseende. S ansvarade under många år som ombudsman för akademins ekonomi, och genom sina initierade minnesteckningar och den brett anlagda akademihistoriens sju volymer gav han lysande bidrag till dess skriftserier.

Det var framför allt som emeritus S kunde ägna sin kolossala energi åt akademierna. Han hade då avslutat sin universitetskarriär med att under inte mindre än 13 år vara rektor för sitt gamla lärosäte. Valet av S som efterträdare till medicinaren Olof Hammarsten var visserligen inte enhälligt, men att han fick pluralitet berodde sannolikt på att han bland kandidaterna framstod som den mest kraftfulle (Blomquist). Det är nu en egenskap, som ingalunda alltid är till fördel vid ett rektorsval, men i den rådande situationen, när universiteten var utsatta för statsmakternas närgångna intresse, fungerade den uppenbarligen som en merit. Under sin tid i Lund hade han nämligen med kraft och klarhet företrätt forskningens intressen och kritiserat vad han uppfattade som ett alltför "ämbetsmannamässigt" sätt att se på en vetenskapsmans "kall". Återbördad till Uppsala tog han ledningen i försvaret av den gamla ordningen att alla professorer skulle vara självskrivna ledamöter av konsistoriet, med motiveringen att den lokala styrelsen måste kunna "uppträda med en kraft, till vilken alla i landet måste taga hänsyn" (Blomquist, s 333). Tillsammans med bl a Noreen yrkade S på en reformering av examensstadgan, och hans främsta krav var att licentiatexamen skulle få avläggas i endast ett ämne, så att dess vetenskapliga karaktär skulle förstärkas. Detta förslag vann gehör i den då arbetande utredningen, och reformen genomfördes i 1908 års universitetsstatuter.

Sedan S anförtrotts allt flera administrativa uppgifter, ökade väl hos honom som andra forskare i samma situation förståelsen för politikens och statsförvaltningens villkor, och i vissa frågor ändrade han mening: det gällde bl a konsistoriets sammansättning, efter det att e o professorernas ställning hade förändrats och församlingen därigenom vuxit sig alltför stor. Men under hela sin rektorstid hävdade han med starkt engagemang och betydande framgång, att forskningen är det som framför allt konstituerar ett modernt universitet. I vissa av de många reformförslag, som diskuterades under åren kring sekelskiftet 1900, ville regeringen i stället lägga tonvikten vid högskolans undervisande uppdrag, och den ansvarige ministern försökte vid ett tillfälle 1909 omsätta denna ambition i en väsentlig ökning av professorernas skyldighet att föreläsa. Men universitetens protester blev så starka, att förslaget drogs tillbaka och ministern avgick. Forskningen har tillskrivit S en särskild förtjänst för att denna allvarliga konfrontation fick en konstruktiv upplösning: han "visade en påtaglig förmåga att finna de nya öppningar som var nödvändiga för att alla knutar skulle kunna lösas" (Blomquist, s 397). Olika regeringar drog också stor nytta av den politiskt obundne S, det allmänna förtroende han åtnjöt i universitetsvärlden och inte minst hans högt uppdrivna arbetstempo och effektivitet: flera känsliga kommittéuppdrag slutförde S på några få månader.

Vid sidan om alla de plikter, som följde med rektorsuppdraget, hade S att fullgöra minst hälften av sin ordinarie undervisning under de flesta terminerna mellan 1905 och 1918, bl a som fruktad tentator. Ändå lyckades han fortsätta sitt författarskap i minst samma omfattning som tidigare. En genomgång av UUÅ för de aktuella åren visar, att hans rektorsprogram vid installation av nya professorer bestod av en omsorgsfull redogörelse för lärostolens historia, som i flera fall måste ha krävt arkivforskning, och därtill en ofta högt specialiserad och omfångsrik vetenskaplig uppsats - någon gång tillåter han sig också en självironisk anmärkning om sitt missbruk av universitetstryckets utrymme. Så t ex innehåller årsskriften 1910 en uppsats om Birka (30 s), en redogörelse för professuren i fysik (20 s), Studier i Ynglingatal (31 s), en redovisning av bakgrunden till den nyinrättade professuren i pedagogik, som han velat ge särskilt stor uppmärksamhet (64 s), samt en uppsats med titeln Sveriges förkristna konungalängd (37 s). S:s vetenskapliga mångsidighet framträder nära nog provokativt i årsskriften 1914 i form av tre större skrifter: Den äldsta kristna konungalängden i Sverige, en historisk uppsats som för övrigt polemiserar skarpt mot Lauritz Weibull, Upsala öd, en pionjärinsats i medeltida ekonomisk historia, och Den nya teorien om uppkomsten af chanson de geste, som är det enda specifikt litteraturhistoriska bidraget: en auktoritativt kritisk presentation av Joseph Bédiers då högaktuella teser om hur chansons de geste uppstått i nära samband med pilgrimstågen på 1100-talet.

De historiska uppsatserna är till viss del att uppfatta som förstudier till S:s medverkan i ett omfattande men endast partiellt genomfört projekt, Svenska folkets historia (1914–15). Trots sin ofantliga arbetsbörda under rektorsåren fann S tid till nästan årliga utlandsresor, med Italien och Rom som favoritmål. Med tanke på den "skrivklåda" han självironiskt kunde tala om är det föga överraskande, att S också ville berätta om sina reseupplevelser för den läsande publiken. Han gav ut en serie med titeln Ur en resandes anteckningar under 00-talet, och några år in på nästa decennium kom den stora boken om Rom i två delar, som främst behandlade stadens medeltid och renässans.

Boken hade fått undertiteln En vandring genom seklerna, och det är just vad läsaren bjuds av en ciceron, vars kunskapsrikedom är lika stor som hans glädje att dela med sig av den. Att läsandet blir så lustfyllt är egentligen paradoxalt, eftersom boken kan beskrivas som en krönika om ett fortskridande förfall, en ända in i sam- tiden fortgående förstörelse av den stad av marmor, som Augustus efterlämnade. Men det förklaras av berättarens kärlek till sitt ämne, hans oförlikneliga förmåga att ge struktur åt otaliga fakta och av hans livfulla stil, som spänner från känsloladdade skildringar av historiska olyckor till bitska formuleringar om de moderna styresmännens vandalism. Skildringen av hur Diocletianus' termer har hanterats utgör ett representativt exempel på den senare kategorin: "En fjärde del förstördes efter 1870, då Grand Hotel, Finansministeriet m. fl. byggnader uppfördes där - enligt den vanliga romerska principen, att fula moderna hus hälst böra placeras så, att man samtidigt kan få nöjet att förstöra värdefulla antika minnesmärken" (I, s 89).

Boken om Rom är en höjdpunkt i det populärvetenskapliga författarskap, som biskop Billing framhöll som en fosterländsk gärning i sitt välkomsttal till S i SA. Denna omfattande folkbildningsinsats sträcker sig från Sveriges medeltidssagor berättade för barn på 1890-talet till omtryck och nyproduktion av kulturhistoriska skrifter ända in på 1940-talet, och omfattar både samlingar av småskrifter som Svenska bilder i sju delar (1939-41) och kolossala översiktsverk som Allmän litteraturhistoria i sex volymer (1919–25) - ett arbete som under flera decennier gav både en bred allmänhet och kursläsande studenter en klar och insiktsfull vägledning i europeisk litteraturhistoria. Redan det enorma omfånget - närmare 3 700 sidor - gör arbetet till en unik prestation av en ensam forskare, vars beläsenhet likaså saknar motstycke, och i språklig vitalitet och uttryckskraft betecknar det en höjdpunkt inte bara i S:s författarskap utan i sv litteraturvetenskap överhuvudtaget.

Men självfallet har även detta mästerverk sina begränsningar, hur småsint det än må kännas att påtala dem. Titeln "Allmän litteraturhistoria" är faktiskt missvisande så till vida, som S - med undantag för de inledande avsnitten om judisk litteratur - endast uppehåller sig vid europeisk litteratur, eller rättare vid Grekland och Rom, Italien, Spanien, Frankrike, England och Tyskland. S fördelar obestridligen sina gracer ojämnt mellan de författare han behandlar, det är lätt att invända mot både proportioner och värderingar, och i åtskilliga avseenden upplevs verket naturligtvis som föråldrat efter snart 80 år. Märkligare är ändå hur mycket som blivit bestående, kanske främst de säkert uppdragna huvudlinjerna och det utomordentliga återberättandet av klassiska diktverk. Det är säkert många av hans läsare, som tycker sig ha ett livligt minne av Fielding, Rousseau och Schiller i original, när deras beläsenhet i verkligheten inskränker sig till S:s suveräna referat.

"Med romantiken slutar enligt min mening för närvarande en allmän litteraturhistoria. Möjligen kan någon annan skriva en dylik även för 1800-talets senare del. Jag kan det i varje fall icke." S anför flera skäl till detta slutomdöme (6, s 991): än saknas det perspektiv, som en historiker alltid behöver; man måste invänta de nödvändiga specialstudierna; materialet och utvecklingstempot har vuxit så starkt, att det inte går att urskilja några "enkla och klara" linjer i skeendet. Allra tyngst väger vetenskapens inflytande, som enligt S aldrig varit mer genomgripande än under tiden efter romantiken. Han tänker sig möjligheten av "en ny andlig reformation" som en effekt av främst bibelkritik och naturvetenskap, och hur en så i grunden förändrad livsåskådning växer fram är det litteraturhistoriens uppgift att klarlägga och redovisa.

Denna deklaration av S som sjuttioårig emeritus överensstämmer helt med hans kulturhistoriska ämnestolkning från debuten. Litteraturens värde består i att vara "ett uttryck för, vad ett folk under ett visst skede av sin utveckling känt och tänkt", som han formulerade sig i en recension från 1885 (Gustafsson 1983, s 76). I grunden stod S här på samma historistiska grund som sin lärare Nyblom, även om de skilde sig åt i värderingen av distinktionen mellan kulturhistoria och estetik (T Olsson, s 20). När det gäller frågan, hur nära den egna samtiden en historiker kan uppehålla sig, ger S i sin praxis olika svar. Längst gick han i Sveriges litteratur intill 1900 1–2 (1935), i vilken han efter Warburgs bortgång själv nyskrivit den senare delen av deras gemensamma arbete Huvuddragen av Sveriges litteratur 1–2 (1917–18) och inarbetat vunna forskningsresultat i den förra.

Här lät S nu Strindberg och alla de stora nittitalisterna få relativt omfattande egna kapitel, och även Hjalmar Söderberg bestås generöst utrymme. S:s porträtt av Levertin är präglat av personlig vänskap och vetenskaplig samhörighet, sina kolleger i SA behandlar han med stor aktning, men starkast engagerad har S blivit av Strindberg. Kapitlet inleds med en mycket effektfull jämförelse mellan Rousseaus första discours och Röda rummet, som båda sägs ha haft samma effekt som en kreverande bomb, och det har stått samma strid om deras namn i samtid och eftervärld. S anser sig dock ha flertalet med sig, når han betecknar Strindbergs författarskap som "den kanske mest betydelsefulla insatsen i 1800-talets svenska litteratur" (s 205) och personligheten som den mest "originella och fascinerande" av alla sv diktare. Men det unika består enligt S främst i att Strindbergs "faculté maitresse" är hans primitivitet, och därmed råkar S på visst sätt motsäga sin egen litteratursyn. Till skillnad från tidigare författare på S:s sv parnass kan Strindberg som ett slags återkommen vildman - "Caliban, vorden snille och diktare" (s 226) - nämligen inte betraktas som ett uttryck för sv kultur: för att kunna spela den rollen är han på en gång alltför individuell och universell. Detta till trots, och med bortseende från att S visat ringa förståelse för de sena verk från och med Ett drömspel, i vilka Strindberg varit mest nyskapande, bärs det mer än 20 sidor långa Strindbergsavsnittet upp av en beundransvärd andlig spänst och språklig vitalitet.

När S avgått från sin professur och efterträtts av sin elev Anton Blanck, flyttade han till Sthlm och föreläste under några år i sv kulturhistoria vid högskolan, där en annan lärjunge, Martin Lamm, nu hade efterträtt Warburg som professor i litteraturhistoria med poetik - så hade den litterära delen av det gamla estetikämnet benämnts, när det inte minst på grund av S:s envisa agerande äntligen uppdelades i konst- och litteraturvetenskap 1918. Under denna tid publicerade han bl a flera arbeten om den sv bokhandelns historia. Litteraturens materiella villkor hade S utförligt uppehållit sig vid redan i sina tidiga litteraturhistoriska översikter och i andra sammanhang, och han kunde nu bygga vidare på en fast grund.

Utöver dessa substantiella bidrag till en sociologisk litteraturforskning har S i en uppsats med rubriken Folklitteratur förebådat Escarpits idéer om de två skilda litterära kretsloppen. Han berättar där, hur han i 1890-talets början tillfrågats av en bibliotekarie, om han visste vilken bok som då var mest populär i Sverige. Det gjorde han inte och kunde heller inte ha gissat, att det rätta svaret vore P P Waldenströms roman Brukspatron Adamsson. Det blir en aha-upplevelse för S, att det sålunda finns "två alldeles skilda litteraturer utan någon beröring med varandra" men som kan ställa samma anspråk på att uppmärksammas av historikern, eftersom båda reflekterar andliga strömningar i folket. I uppsatsens fortsättning ger han dock många övertygande exempel på hur vanskligt företaget att skriva populärlitteraturens historia måste bli, däribland att de äldsta trycken är så sällsynta, och ännu har heller ingen lyckats åstadkomma någon folklitteraturens Schück-Warburg.

Överflyttningen som emeritus till Sthlm gav uppenbarligen S mera tid att engagera sig i sina akademiers angelägenheter. Han valdes till preses i VHAA och innehade detta uppdrag i 15 år. Under hans långa presesskap moderniserades akademin genom dels tillkomsten av Humanistiska fonden 1928, dels en omorganisation och stadgeförändring 1933. Genom att akademin nu fick ansvar för att fördela betydligt större forskningsmedel uppstod ett behov av att bredda ämnesrepresentationen, och ett förslag om att bereda plats framför allt åt filologiska discipliner hade väckts redan 1929. Den av S signerade skrivelsen till K M:t med anhållan om nya stadgar antyder skälet till att akademins behandling av reformförslaget tagit lång tid: man har inte velat förhasta sig utan funnit det "angeläget att ombildningen företages med varsam hand och utan brytande av den historiska kontinuitet, enligt vilken Akademien räknar sina anor från det år 1666 stiftade antikvitetskollegiet". Samma tolkning av förhistorien till akademins upprättande 1753 har bestämt -eller kanske snarare förryckt - proportionerna i S:s oerhört omfångsrika verk Kgl. Vitterhets Historie och Antikvitets Akademien, dess förhistoria och historia, utgiven i åtta band om tillhopa nästan 3 900 sidor. Det dröjer ända till slutet av femte delen, innan S når fram till akademins grundande, och naturligt nog räckte sedan inte hans tid och krafter för att följa dess historia hela vägen. Han låter framställningen avslutas med tillsättningen av Bror Emil Hildebrand som riksantikvarie och därmed akademins sekreterare 1837, och det är i och för sig en välvald slutpunkt, eftersom akademins moderna historia som en vetenskaplig institution inleds där.

Även om dispositionen onekligen ter sig självsvåldig, är arbetet en guldgruva för alla som intresserar sig för fornforskningens uppkomst och utveckling. Det hänger samman med att S här valt att låta dokumenten själva tala i en utsträckning, som snarast för tanken till en excerptsamling. I stället för det suveräna friläggande av stora linjer, som varit S:s adelsmärke som skribent, utmärks VHAAs historia av en ambition att få med nästan all dokumentation. Verket är en ofattbart stor arbetsprestation av en forskare, som var närmare 90 år vid dess avslutning, särskilt om man betänker att denna pionjärinsats till stor del genomfördes parallellt med utarbetandet av SA:s historia i samma grandiosa stil, men det lämpar sig inte för någon sträckläsning.

Det gör kanske inte SA:s historia heller, men även om citaten också här har tilldelats stort utrymme, är de analytiska och berättande avsnitten längre och mer engagerade. Dessutom har S kunnat repliera på mer spirituella källor än de hedervärda ämbetsmännen i antikvitetskollegiet och -arkivet, samtidigt som marken beretts av en aktad föregångare. Till akademins hundraårsjubileum 1886 hade Gustaf Ljunggren skrivit dess historia i två volymer om tillsammans 900 sidor, och även om S gav sin betydligt fylligare framställning till etthundrafemtioårsdagen en delvis annan inriktning, rör den sig inom samma tidsrymd. I den sjunde och sista delen, utgiven 1939, har han endast anslagit en knapp tredjedel åt de femtio åren efter Wirséns tillträde som sekreterare, och här uppfattar han sig som bunden av den "diskretionsplikt", som stadgarna även liberalt tolkade ålägger varje akademiledamot.

Det betyder, att dessa sista sidor mest redovisar faktauppgifter om ledamöter, pristävlingar, belöningar, donationer och övriga ekonomiska förhållanden. Betydande utrymme tilldelas bekymren med Posttidningen och ordboken i böljan av 1920-talet, då S hade tillträtt som ekonomiansvarig ombudsman. Efter något år i befattningen lade han fram ett förslag om att ordboksprojektet, som efter sin nystart 1886 hade nått till bokstaven E, borde läggas ned och akademin avsäga sig privilegiet som utgivare av Posttidningen. Som han förutsett röstades hans förslag ned, och han medger nu generöst, att hans farhågor kommit på skam, främst tack vare den 1920 tillsatte ordbokschefen Ebbe Tuneld. Enligt hans bedömning 1939 borde ordboken kunna fullbordas till c:a 1960, men här var han tvärtom alltför optimistisk: när detta skrivs 2001, har man just avslutat bokstaven S. De ljusare utsikterna till trots står S fast vid sin uppfattning, att affärsverksamhet inte är något som lämpar sig för en "vitter akademi", och ger därmed sig själv sista ordet i frågan.

Lika kritiskt har S uttalat sig om Nobelprisets effekter i sina anteckningar till akademihistoriken. Det har med hans drastiska formulering mest blivit en "änke-och pupillpension", och det hade varit lyckligare, om akademin hade avstått från Nobels donation och i stället sökt uppnå en överenskommelse med arvingarna om att få använda en del av förmögenheten "på ett för forskningen och litteraturen mera gagnande sätt än genom pris" (SAH 24, 1998, s 43). Trots denna negativa -på många sätt välgrundade - hållning tog S mycket aktiv del i arbetet med att utse pristagare, framför allt under de 17 år han tillhörde akademins Nobelkommitté. Som Kjell Espmark visat hade S största förtjänsten av att akademin frigjorde sig från den rigida tolkningen av testamentets oklara krav på att de belönade skall ha "producerat det utmärktaste i idealisk riktning" (s 57). Sin första stora framgång nådde S 1921, då han vann gehör för Anatole France genom en skicklig plädering. Han verkade också med kraft för att avhålla akademin från att ta politiska hänsyn, bl a genom att föreslå Maxim Gorkij till priset.

S:s betydelse för sv humanistisk vetenskap är svår att överskatta. Inom sin egen ämnestradition lade han grunden till den historiskt komparativa inriktning, som har dominerat sv litteraturforskning under större delen av 1900-talet och givit den en solid vetenskaplig status. Men S:s starkt kritiska hållning till den spekulativa estetiken ledde också till ett ointresse för teoretiska och metodologiska frågor i allmänhet, vilket framkallade en växande opposition under seklets senare decennier. S:s tolkning av litteraturvetenskapens uppgift fick också den negativa konsekvensen, att de litterära konstverken i sig gavs vida mindre uppmärksamhet än deras historiska, sociala och biografiska förutsättningar. Det är karakteristiskt, att lyriken generellt tilldelats mindre utrymme i S:s stora översiktsverk än drama och berättarkonst.

Även om S hade lyckan att kunna arbeta på i stort sett jungfruliga marker, ter sig hans energi, förmåga av överblick och produktivitet nästan övermänskliga. I ett författarskap av så kolossala dimensioner som S:s kan omöjligen allt hålla samma lödighet: det finns åtskilliga slarvfel att notera, hans argumentering är stundom djärv i överkant och hans domslut präglade av tidsbundna fördomar. Men i en slutsummering framstår bristerna bara som lätta skuggningar i bilden av en livsgärning, som hör till de mest storslagna i sv bildningshistoria.

Författare

Inge Jonsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s arkiv (bl a stor brevsam] o ms till SA:s hist 1883-1912, utg se Tryckta arbeten nedan) i SA; brev även i UUB. - Brev från S i GUB (bl a till J Paulson, A Boéthius, Selma Lagerlöf o många till J Vising), KB (bl a till E W Dahlgren, E Heckscher o L Maury samt många till O Levertin, F Läffler, M Lamm, K Warburg o L Heap Åberg), LUB (bl a till V Ekelund, A Kock, E o G Ljunggren, Elof o Esaias Tegnér o E Wrangel samt många till P Holm), RA (bl a till S Clason, S Hedin, E Hildebrand o F Berg), UUB (bl a till C An-nerstedt, A Blanck, O Croneborg, G Frunck, K W Herdin, H Hjärne, H Lundström, J Nordström, C R Nyblom, N Söderblom o O Thunman samt många till Aksel Andersson o A Noreen), SSA (bl a många till K F Werner), SA (bl a till C Bildt) o hos Sv litusällsk i Finland, Hfors (ull C G Estlander).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Till studenterne från Helsingfors den 5 september 1877. Upsala 1877. (4) s. [Sign H. S.] - Flyttfogeln. Saga / Stam och ranka / Moder! Moder! / Saul och Sulamith. Dramatiskt fragment / Mot ljuset / Den tyste guden / Bajadererna (Ur klubbens papper, 1, Upsala 1877, s 3-6,12 f, 20 f, 23-26, 30, 39, 40 f; sign H. S.). - [Text i nottryck] (Osk. F. Hagman, Stora Mogul, Sångspel i en akt, Sthlm [1879], 4:o; anon). Sep utg: Stora Mogul... af Meilhac ok Halévy. Upsala 1880. 26 s. [Pseud.] - Studier i den elisabethska literaturen. Afhandling. Upsala 1881. 4:o. 81 s. (Tr såsom manuskr.) [Licentiatavh.] - Hufvudriktningar-na inom femtonhundratalets engelska renässancelite-ratur. 1*. Akad afh ... Upsala 1882. 4:o. 166 s. - Aforis-mer af En f. d. själfmördare. Upsala 1882. 14 s. [Anon; parodi på skrift av V H Wickström.] - Eddastudier ... af F. Sander ... 1882 [recension] (Ny svensk tidskrift, 1882, Lund, s 524-527). - Den nya teorien om författarskapet till Shaksperes arbeten (ibid, 1883, s 607-622). - Edgar Allan Poe (E A Poe, Valda noveller, Sthlm 1882, s V-XTV). - Några sånger Davids till att föresjunga. Upsala 1883. lös. [Anon; riktad emot C D af Wirsén.] - Till Constance Feron. [Rubr.] Upsala 1883. (4) s. [Undert: Agapetus Coloquintenhjälm.] -William Shakspere, hans lif och värksamhet. En hist framställning. Sthlm 1883[-84]. IV, 446 s, 4 pl. - Se-gerhjaltet. Ett försök att för menige man å daga lägga kärnan af Nordens gudalära af R. V. Upsala 1884. 8 s. [Anon; parodi på V Rydberg, Segersvärdet.] - Mo-liére. En lefnadsteckn af Karl Warburg. Anmäld ... Upsala 1885. 31 s. [Sep ur Nordisk revy 1884/85 med ändringar o tillägg.] - Anteckningar och samlingar rörande svensk literalurhistoria. Bd [l]-4. Upsala 1886-95. [UrSamlaren så.] 1-2.1886,1892.163,221 s. 3-4. Lars Wivallius. En tidsbild från sextonhundratalet. 1893. 266 s.... Dikter. 1895. 120 s, 1 portr. Även: Lars Wivallius, hans lif och dikter. 1-2. ([Omsl:] Skrifter utg af Svenska literatursällskapet, 13: 1-2). 1. Biografi. 266 s. 2. Dikter. 120 s. - Den vandrande juden. Föredrag hållet vid Landsmålsföreningarnas fest i Upsala d 23 febr 1884 (ibid, 1886, Upsala, s 114-121) -En litterär förfalskare [W H Ireland] (ibid, 1888, Sthlm, s 1-15). - Wisor diktade i fonografens tidehwarf. Den första. Sthlm 1889. (4) s. [Anon.] - Schwedisch--dänische Literatur (Grundriss der germanischen Phi-lologie ... hrsg v H Paul, Bd 2, Abt 1, Strassburg 18[89-]93, s 143-158; även sep, 1889, 16 s; 2. verbes-serte Aufl 1901-09,s924-940 [1903]).-Denhistoriska och politiska visan under frihetstiden (Svenska parnassen, ett urval ur Sveriges klassiska literatur, red E Meyer, bd 2, Sthlm 1889, s 467-477; sign H. S.). -J. H. Kellgren (ibid, 3, 1890, s 105-118; d:o). - Svensk lite-raturhistoria. Bd 1*. Medeltiden och reformationen. Sthlm 18[85-]90. (9), 648 s. - En romersk statyett, funnen i svensk jord (Svenska fornminnesföreningens tidskrift, bd 7, Sthlm 1888-90, s 238-246 [1890] ; även sep, 10 s). - Den erotiska skalden E. T. och hans betydelse för processrättens utveckling. Litteraturhist studie af A. N. Upsala 1891. 15 s. [Undert: Adålf No- rän; till Ernst Trygger.] (Svenska kul-parnassen, n:o 2.) - Shaksperes skaldeindividualitet. Inträdesföreläsning hållen den 25 febr. 1891 i Lunds universitets aula. Upsala 1891.18 s. - Öfversättaren af Thet Nyia Tes-tamentit af år 1526. En literaturhist studie (Ur några antecknares samlingar, ... dll... G. E. Klemming, Upsala 1891, fol, s 71-87; även sep, 14 s). - Bidrag till frågan om Dalelagen ([UUÅ, 1891, Filosofi, språkvetenskap o hist vetenskaper, 3.] Språkvetenskapliga sällskapets i Upsala förhandlingar [bd 1: 3,] sept 1888 -maj 1891, Upps 1891, s 41-51 = Bil. C; även sep, Ils). - Thomas Thorild och hans literära strider med Kellgren och Leopold (Svenska parnassen, 4, 1891, s 1-35; sign H. S.). - Englische Komödianten in Skandinavien (Skandinavisches Archiv, Zeitung Bd 1, London, New York, Lund 1892, s 357-386). - Birgitta (OoB, årg 1, 1892, Sthlm, s 9-17, 1 pl; omtr: Ord o bild i urval, julhäfte, 1892, fol, s 2-7). - En teaterföreställning under medeldden (ibid, 2,1893, s 289-301). - Volundsagan (Arkiv för nordisk filologi (ANF), bd 9 (N F 5), 1892/93, Lund 18[92-]93, s 103-117). - Ur gamla papper. Populära kulturhist uppsatser Serie 1-8. Sthlm 1892-1908.1.1892.184 s. 2.1894.186 s. 3. 1897.184s,2pl. 4. 1899. 214 s. 5.1902. 208 s. 6.1904. 220 s. 7. 1905.179 s. 8. 1908. 192 s. - Olavus Petri. Ett 400-årsminne. Med förslag till staty utfördt af T. Lundberg. Sthlm 1893. 66 s, 1 pl. [2. uppl:] Olavus Petri. Folkuppl 1906. 66 s. (De största märkesmännen, 1.) 3. uppl, Folkuppl, 1911. 68 s. 4. uppl 1922. 72 s. Sammandrag i En bok om Sverige utg af R Bergström o O. A. Stridsberg, d 2. Historia, Sthlm 1893, s 41-52. -Sverges medeltidssagor. Berättade för barn. Saml [l]-2. Sthlm 1893-94. [Föret sign H. S.] 1. (8), 181 s, 8 pl; 177 s, 8 pl. 2. uppl - Gottköpsuppl: Sveriges ... 1911-12. (8), 189 s, 8 pl; (7), 193 s, 8 pl. 3. uppl 1922, 1931. (8), 189 s, 8 pl; (7), 198 s, 8 pl. [Utg med blindskrift:] Bd 1-3. Tomteboda 1913. Fol. 102, 77, 93 bl. Overs: Keskiajan ritarisatuja ... 1-2, Hfors 1899, 163 s, 8 pl, 173 s, 8 pl; Mediaeval stories, London 1902, XXII, 321 s, 10 pl. - Färgad skulptur (Ur skilda portföljer, literärt album Sthlm 1893, s 190-215; även sep, 26 s). - Anteckningar om den älsta bokhandeln i Sverge (Festskrift med anledning af Svenska bokförläggareföreningens femdårsjubileum Sthlm 1893, s 1-80). - Svensk fosterlandskärlek (Läsning för folket, utg af Sällsk för nyttiga kunskapers spridande, årg 59 (N F bd 4), 1893, Sthlm, s 1-22). - Några blad ur 1500-ta-lets studentlif (Ny illustrerad tidning, bd 30, 1894, Sthlm, fol, s 132, 142, 152 f). - Från Shaksperes hembygd. 1-4 (ibid, s 372, 391 f, 412 f, 422 S). - Från världens främsta bibliotek [British Museum] (ibid, s 508, 521 f, 524). - Illustrerad svensk litteraturhistoria. D 1. Sveriges litteratur till frihetstidens början. Sthlm 18[95]-96. IX, 438 s, 19 pl o facsimil. (D 2 av K Warburg.) 2. omarb o utvidg uppl, 1. XI, 549 s, 32 pl o facsimil. (2-4 av KW.) 3., fullst omarb uppl, 1-6. 1926-30. 1. Forntiden och medeltiden. 1926. XIII, 464 s, 21 pl... 2. Reformationstiden och stormaktstiden. 1927. XII, 468 s, 27 pl... 3. Frihetstiden. 1927. XIII, 626 s, 44 pl... 4. Gustavianska tiden. 1928. XII, 591 s, 30 pl... 5. Romandken 1929. XI, 661 s, 42 pl... 6. Efterromanti-ken. 1920. XII, 594 s, 36 pl-bl. (7-8 av G Castrén o E H Linder.) 1-6 [omsl: Svensk illustr litteraturhist]: 2. tr [Hedemora, tr] Malmö 1985; Omtr ur 1, 1895, resp 2, 3. uppl 1927, i Levande svensk litteratur, 18, Sthlm 1937, s 8-30: Trettioåriga kriget och den svenska kulturen / Drottning Kristina). - [Fri-byggarordens historia] (Vid Fribyggaresällskapets minnesfest den 8 december 1895, Sthlm 1895, 4:o, s 1-13). - En juridisk högskola i Stockholm (Svensk tidskrift, utg af F v Schéele, årg 5, 1895, Upsala, s 1-5; anon). - Smärre bidrag till nordisk litteraturhistoria. 1-3 (ANF, 12 (8), 1895/96, tr 18[95-]96, s 217-240). - Bibliografiska och litteraturhistoriska anteckningar. Upsala 1896. 4:o. 163 s. - Våra operatexters historia (Ny illustr tidn, 32, 1896, s 3 f, 6, 15, 18, 37 f). - Från medeltidens bokvärld. 1-6 (ibid, 33, 1897, s 24, 26, 38 f, 63-66, 72-74, 94). -Helge-Digtene i den /Eldre Edda ... af Sophus Bugge ... 1896 [recension] (ANF, 14 (10), 1897/98, tr 18[97-]98, s 279-287). - Ett blad ur bokhandelns historia (Pro novitale, festskrift utg af Svenska bokhandels-medhjälpareföreningen Sthlm 1898, s 11-19; även sep, Upsala 1898, 9 s). - Världslitteraturens historia. D 1-2*. Sthlm 18[98]-1906. 1. Antiken. [1898-]1900. (8), 646 s, 1 facs, 1 karta, 14 pl. 2. Den israelitiska litteraturen, afd 1-3*. 19[01-]06. (8), 996 s, 2 kartor. ... i populär historisk framställning. Godtköpsuppl 1919. -Johan Lamberts första resa (Jul ... utg af Konstnärsklubben, årg 11, 1898, Sthlm, fol, s [4 f, 8]). - Eklund, J. A., Andreas Rydelius och hans lifsåskådning ... 1899 [rec] (Kyrklig tidskrift, årg 5,1899, Upsala, s 282-287). - Upsalalif (Jul, 12, 1899, s [12, 14]). - En folkloristisk studie (Atene-um, internationell, illustr tidskr för literatur, konst o spörsmål af allm intresse, årg 2, 1899, Hfors, s 113-12[7]). - Bidrag till svensk bokhistoria. Sthlm 1900. 4:o. 180 s. [Utg av Föreningen för bokhandt-verk.] - Några blad ur bokens historia. Sthlm 1900.18 s. (Studentföreningen Verdandis småskrifter, 91.) 2. uppl 1912. 21 s. [Omsl: Bokens historia.] [Ny utg] 1928. 38 s, 1 pl-bl. [Skrifter utg till förmån för Skolans för bokhantverk studieresefond, 2.] - Från vår bokhandels barndom. Sthlm 1900. 19 s. (Ibid, 92.) - Medeltidssagor berättade för ungdom af H. S. Sthlm 1900. 254 s. [Sign.] (Barnbiblioteket Saga, 6.) [2.]-3. uppl 1913, 1918. [Nya uppl:] 1925. 255 s. 1942. 239 s. - Ur en resandes anteckningar. Serie [l]-3. Sthlm 1900-09. 1. 1900. 185 s. 2. 1907. 234 s. 3. 1909. (7), 183 s. - Elias Lönnrot och Kalevala (Läsebok för folkskolans högre klasser, utg af H S o N Lundahl, d 2. Norge, Danmark och Finland, 19[00-]01, s 313-319; efter arb avj Krohn o V Vasenius). — Ur bokens historia / Hedendom och kristendom / Klosterväsendet / Birgitta / En dag i Vadstena kloster / Våra folkvisor / Folksagan / Legenden / Herr Stens sanktJöran / Medeltidens gillen / Olavus Petri och reformationen / Ur universitetens historia / Drag ur Stiernhielms lif / Olof Rudbeck / Ur Jäsper Svedbergs själfbiografi / En dag i bondeståndet 1755 / Stockholm i Bellmans dikt / Gustaf III och teatern / Hans Järta och våra grundlagar / Franzén och Wallin / En märkesdag [Adam Oehlenschlägers lagerkröning] / Geijer och den svenska historieskrifningen / Lars Johan Hierta och indragningsmakten / Louis de Geer och representationsreformen / Ur belysningens historia (ibid, 1. Sverige, Lund 1901 [-03], s 15-28, 67-94,124-128, 138 f, 150 f, 186-200, 210-217, 233-239, 286-296, 406-414, 422-430, 440-447, 513-520, 532-536, 570-575, 587-592, 619-625, 720-726, 780-785; [2. tr] 19[04-]06, 2. uppl [med vissa tillägg]: Sverge, 19[07-]08, s 15-27, 66-93, 129-140, 143 f, 157 f, 186-199, 221-228, 247-254, 304-314, 405-407: Linnés lärjungar, 423-431: Lovisa Ulrikas hov, 431-438, 447-454, 458-464, 467-471: Kellgrens strid mot vidskepelsen, 529-536, 547-551, 580-585, 597-602, 629-635, 736-742, 797-802, [2. tr] 1911-12, s 521-920 [h 3]: 3. tr 1918; 2. (titel)uppl 1919, 3. uppl 1921-24, s 15-27, 66-93, 129-141, 143 f, 157 f, 178-183: Engelbrekt, 186-199, 221-228, 247-254, 304-314,405-407,423-438, 447-454 osv). - Histoire litté-raire et des arts. Esthédque (La Suéde, son peuple et son industrie, exposé historique et statistique ... red par G Sundbärg, Sthlm 1900, 1. Pays et peuple, s 407 f; anon, liksom utg i Sveriges land och folk, historisk--statistisk handbok Sthlm 1901, s 400 f: Litteraturhistoria, o Sweden, its people and its industry, histori-cal and statisucal handbook Sthlm 1904, s 449 f: History of literature). - Till Lodbroks-sagan (Sv fornminnesföreningens tidskr, 11, 1900-02, s 131-140 [1900]). — Svenska pariserstudier under medeltiden (KA, årg 1, 1900, s 9-78 o anon kartor s 300 f, samt 1902, s 118-177). - Voyage esthétique dans la pro-vince francaise (Revue hebdomadaire, année 9,1900, Paris, s 321-339; resebrev övers från GHT 6, 7, 11 o 13/10 1897). - Några blad ur sagans historia. Sthlm 1901. 46 s. (Föreningen Heimdals folkskrifter, 70.) -Några anmärkningar om Birgittas revelationer. Sthlm 1901. 57 s. (VHAAH [33 = N. F.] 13:1.) - [Namnlängden i almanackan:] Reservation [mot VHAA:s utlåtande] (VHAA, Månadsblad, [bd 10: 1 =] årg 29, 1900, Sthlm 1901, s 130-134). -Lifvet i Vadstena kloster (Dagny, ... utg af Fredrika-Bremer-förb, 1901, Sthlm, s 5-21). - De sista vestalerna Qui, 16, 1903, s [10-12]). - ProfetenJona (Tilskueren, Maanedsskrift [Bd 20,] 1903, Khvn, s 542-558). - Studier i nordisk litteratur- och religionshistoria. D 1-2. Sthlm 1904. 213, 319 s. - Gustaf III. En karaktärsstudie. Sthlm 1904. 138 s. [Efter artikel i Samtiden, 1904, Kristiania.] - Elof Tegnér (Elof Tegnér, Valda skrifter, 1, Sthlm 1904, s I-XXVH). - Runstenen i Orleans (VHAA, Månadsblad, [10: 2 =] 30/31, 1901/1902, tr 1904, s 58-78; tills med E Bråte, förf dll s 58-70; omarb av artikel i Stockholms Dagblad 1901). - En konungs studieår (Juldagar, 1904, [omsl,] Upsala, fol, s 2 f). - M. och M:me de Stael. En äktenskapshistoria i bref. Sthlm 1905. 154 s. - Nordisk folktro och fornnordisk religion. Sthlm 1905. 25 s. (Studentfören Ver-dandis småskr, 134.) 2. uppl 1911. 24 s. - Studier i Ynglingatal. [1-4.] Upsala 1905-10. S 1-53, 55-90, 91-135,139-170. [UUÅ 1905: Program m. m. 3,1906: ... 1, 1907: ... 1, 1910: ... 5(: 1); även i Studier ... Inbjudningsskrift resp år, till installationerna av O Widman, A O Winroth, AWiman o B Hammer.] - Tal vid Uppsala universitets Gustaf-Adolfs-fest den 6:te nov. 1905 (Svenska kalendern för 1906, Upps ... 1905, s 158-163). - Een Zweedsch avonturier uit den tijd van den dertigjarigen oorlog (Scandinavié-Neder-land, tijdschrift, jaarg 1*, 1905/06, Amsterdam, s 168-175, 200-207, 231-239; om Lars Wivallius; jfr nedan 1918). - Hufvuddragen af den medeltida kulturens historia. Sthlm 1907. 4:o. 180 s, 8 pl-bl. 2. uppl 1913. 275 s. - Inbjudning till Uppsala universitets Linnéfest den 23 och 24 maj 1907 utfärdad av Universitetets rektor ... / [övers;] Imitation du recteur ... / [Bifogad skrift:] Linnés Vorlesungen uber die Cultur der Pflanzen. Utg. af M. B. Swederus... Upps 1907.14,15, 107 s. - Folknamnet Geatas i den fornengelska dikten Beowulf. Upps 1907. 45 s. (UUÅ 1907: Progr 2.) [Även i Folknamnet ... Inbjudningsskrift, s å, till installation av B H Dahlberg o H O Juel.] - Den medeltida kulturens uppkomst och första utbildning (Världskulturen ... red af A Friis, bd 3. Medeltidens kultur, d 1, Sthlm 1906[-07], 4:o, s 353-479; övers i Verdenskulturen Bd 3. Middelalderens Kultur, D 1, Khvn & Kristiania 1907, 4:o, s 353-483: Middelalderens aandelige Kultur, o i utdrag i Neuphilologische Mitteilungen, Jahrg 9, 1907, Hfors, s 87-92: Mittelal-terliche Sagenstoffe und byzantinischer Einfluss). -De gamla germanernas religion (Gleerupska biblioteket 1-3. Världshistorien i skildringar och livsbilder, bd 1, Lund 1907[-08], s 445-456 [1908]). - Die An-fänge der neuskandinavischen Literatur (Internationale Wochenschrift fur Wissenschaft Kunst und Tech-nik, Jahrg 1, 1907, Berlin, 4:o, sp 336-341, 377-388). - Die skandinavische Dichtung des 19. Jahrhunderts (ibid, Bd 2, 1908, sp 769-788; även sep, 18 sp). - De gammaltestamendiga böckernas tillkomst. Sthlm 1908. 50 s. (Studentfiken Verdandis småskr 156.) 2. uppl 1913. - Den israelitiska litteraturens utveckling. Sthlm 1908. 52 s. (Ibid, 157.) 2. uppl 1920. 51 s. - Bidrag till tolkning af Rök-inskriften. Upsala 1908. 29 s. (UUÅ 1908: Progr 3[!].) [Även i Bidrag ... Inbjudningsskrift s å, till installation 1907 av A Wirén.] -Studier i Beowulf-sagan. Upps 1909. 50 s. [UUÅ 1909: Program m. m. 1; även i Studier ... Inbjudningsskrift s å, till installation av E S Staaff.] - Paris under medeltiden (Gleerupska bibi, 2,19[08-]09, s 351-359). -Livet i medeltidens italienska städer (ibid, s 360-368). - Elisabets tid (ibid, 3, 19[07-] 10, s 206-233). - Birka / Professuren i fysik ... [text]. Upps 1910. S 1-29, 30-50. [UUÅ 1910: Program m. m. 4(: 1-2); även i: Birka. Inbjudningsskrifts å, till installation av P G D Granqvist.] - Den pedagogiska professur hvars förste innehafvare nu skall tillträda... [text]. [Upps 1910.] 64 s. (UUÅ 1910: ... 5[: 2].) [Åtföljde även Inbjudningsskrift ..., s å, till installation av B Hammer.] - Sveriges förkristna konungalängd. Upps 1910. 37 s. [Ibid: ... 6; även i Sveriges ... Inbjudningsskrifts å, till installation avJJ AAppellöf o KG Westman.] -Ett ungdomsminne (Minnesskrift tillägnad Fridtjuv Berg Sthlm 1911, 4:o, s 176-178). - Universitetens uppkomst. Sthlm 1912.21 s. (Heimdals småskrifter, 13.) -Rom. En vandring genom seklerna. D [l]-2. Sthlm 1912-14. 4:o. 1. 1912. (7), 263 s, 6 s kartor, 8 pl. 2. uppl 1913. (7), 268 s ... 2. Renässansen. 1914. (8), 271 s, 2 kartor, 6 pl. Ny, revid uppl. D 1-2. Sthlm 1923. 276 s, 9 pl, 6 s kartor; 274 s, 6 pl, 2 kartor. Omarb uppl: [1-2.] Sthlm 1949-56. 1. Antiken och den tidiga medeltiden. 3. helt omarb uppl av E Sjöqvist. 1949. 302 s, 12 pl-bl, 5 kartor. 2. Senmedeltiden och renässansen. 2.[!] helt omarb uppl av E Sjöqvist-Torgil Magnuson. 1956. 350 s, 13 pl-bl. - Svensk enighet. Tal på Gustav-Adolfsdagen i Uppsala universitets aula d 6 nov 1913. Sthlm 1913. 14 s. (Studentfören Verdandis småskr, 193.) - Svenska medeltidsminnen i Paris (Minnesord vid den nya svenska kyrkans i Paris invigning, [utg av C Renström,] Upps 1913, s 5-11). - Petrus Johannis Gothus (Till Hugo Geber Sthlm 1913, 4:o, s 3-81; även sep). - [Tal vid universitetsjubileet 5 sept 1911] (Det Kongelige Frederiks Universitets Hundredaars-jubilseum 1911, Festberetning Kristiania 1913, 4:o, s 121 f). - Minne af Carl Gustaf Malmström. Inträdestal i Svenska akademien. Sthlm 1914. 37 s. [Ur SAH ifrån år 1886, d 25, 1911/13, tr 1914.] - Den äldsta kristna konungalängden i Sverige. Upps 1914. 41 s. [UUÅ 1914: Progr 1; åtföljde även Inbjudningsskrift ....så, till installation av O Almgren o I R E Friberger.] - Upsala öd. Upps 1914. 37 s. [Ibid 2, åtföljde även d:o till installation av L V A Stavenow o N E Svedeli-us.] - Den nya teorien om uppkomsten af Chanson de geste. Upps 1914. 32 s. [Ibid 3; åtföljde även d:o till installation av A V Lundstedt o G Virgin.] Övers: La nouvelle théorie des origines des Chansons de geste (Neuphilologische Mitteilungen, Jahrg 17, 1915, Hfors, s 1-32). - Forntiden och medeltiden. Avd 1-2. Lund 1914-15. (H S, H Almquist, C Hallendorff m fl, Svenska folkets historia, bd 1: 1-2.) 1. Forntiden och den äldre medeltiden. 1914. XII, 419 s. 2. Folkungatiden och unionstiden. 1915. IX, 470 s. - Ett blad ur Östergötlands litteraturhistoria (En bok om Östergötland, under red av B Mörner, Sthlm 1915, 4:o, s 77-80). - Minne af riksböfvitsmannen Engelbrekt Engel-brektsson. Sthlm 1915. 1 pl, 228 s. [Ur SAH 26, 1914, tr 1915; annan utg:] Engelbrekt. Sthlm 1915. 221 s. 2. uppl 1916. - Shakspere och hans tid. D 1-2. Sdilm 1916. VIII, 412 s, 1 pl, 1 karta; (8), 408 s, 1 pl. -Inbjudningsskrift ... Upps 1916. 106 s. [Till installation av prof Skytteanus J R Kjellén o prof E H C Reu-terskiöld. Bifogad:] J Skytte, Inauguralis actus... Upps 1916.31 s. (UUÅ 1916: Progr 1[: 1-1].) - Professuren i teoretisk filosofi vid Uppsala universitet. Historik. Upps 1916. 145 s. (Även: UUÅ 1916: Progr 4: 1 o som Inbjudningsskrift s å, till installation av A K Phalén.) [Bifogad: d:o 4: 2. Äldre svenska biografier 5.] -Minne af Petrus De Dacia. Sthlm 1916. 228 s. [Ur SAH 27, 1915, tr 1916; annan utg:] Vår förste författare. En själshistoria från medeltiden. Sthlm 1916. (7), 228 s. - Från det forna Upsala. Några kulturbilder. Sthlm 1917. (7), 232 s. 2.-4. uppl s å. - Minne af Carl Reinhold Berch. Sthlm 1917. 324 s. [Ur SAH 28, 1916, tr 1917. Ny, utvidgad uppl:] Ett porträtt från frihetstiden. Carl Reinhold Berch. Sthlm 1923. 234 s. - Inbjudning till Upsala universitets reformationsfest den 31 oktober 1917 utfärdad av Universitetets rektor. Upps 1917. 16 s. [Om jubelfesten 1817 m m. Bifogad:] E Billing, 1517-1521 ... 69 s. (UUÅ 1917: Progr 3[: 1-2].) - Huru gammalt är Sveriges rike? Sthlm 1917. 18 s. - Några anmärkningar till Antonio Tem-pesta's Urbis Romae prospectus 1593. Upps & Leipzig 1917. 28 s; portfölj med 7 pl, fol. (Arbeten utg med understöd af Vilhelm Ekmans universitetsfond, Uppsala, 20: A-B.) - [Tal 31/10 1917] (Reformationens §ärde jubileum i Uppsala Sthlm 1917, s 31-39). Sep utg: Reformation och renässans. Högtidstal vid Uppsala universitets reformationsfest. Sthlm 1918. 16 s. (Studentfåren Verdandis småskr, 214.) - Gustav Philip Creutz. 1-2 (Nya Argus, årg 10,1917, Hfors, 4:o, s 112-114,129-131). - Huvuddragen av Sveriges litteratur. Avd 1-3. Sthlm 1917-18. (3: Tills med K War-burg.) 1.1917. XII, 164 s. 2. 1918. VIII, 272 s. 3. 1918. XI, 312 s. [S förf s 1-85.] [Nya uppl av 1-2:] Sveriges litteratur intill 1900. D 1-2. 1935. X, 401 s; VII, 311 s. [Revid o tillökad av Ö Lindberger] 1942. 623 s. - En äfventyrare. Värklighetsroman från det trettioåriga krigets tid. Sthlm 1918. 217 s. [Om Lars Wivallius.] -Inbjudningsskrift... [till installation av prof A Hahr], Upps 1918. 52 s. [Bifogad:] Bokwetts Gillets protokoll, 1. S 1-80. (Även: UUÅ 1918: Progr 1[: 1-2].) -Professuren i kirurgi vid Uppsala universitet. Historik. Upps 1918. 38 s. [Bifogad:] D:o, 2. S 81-189. (Även: ibid 2[: 1-2] o som Inbjudningsskrift.... s å, till installation av prof E G Petrén.) - Inbjudning till bevistande af rektorsombytet vid Kungl. universitetet i Upsala den 1 juni 1918. Upps 1918. 35 s. [S 3-33: historik över rektoratet.] (Även: UUÅ 1918: Progr 3: 1.) - Studier i Hervararsagan. Upps 1918. 56 s. (Ibid: ... 3: 2.) [Åtföljde även föreg sep Inbjudning.] - Den talangfulla draken (Vängåvan till Hjalmar Söderbergs 50-årsdag Sthlm 1919, 4:o, s 5-18; även sep, 13 s). -Det första dominikanerkonventet i Sigtuna (UFT, bd 8, Upps 1918-21,s 141-146 [i h 34, 1919]).-Den sista gustavianska hovdamen. Ur Marianne Ehrenslröms minnen. Sthlm 1919. (4) s, s 9-201. - Allmän litteraturhistoria. Avd 1-7. Sthlm 1919-26. 1. De antika folkens litteratur. 1919. VIII, 360 s. 2. Medeltiden. 1920. X, 335 s. 3. Renässansen. Halvbd [l]-2. 1921. XIII, 640 s. 4. Den franska klassiciteten. 1922. XII, 384 s. 5. Upplysningen och förromantiken ... 1-2. 1924. IX, 787 s. 6. Romantiken ... 1-2. 1925. IX, 912, XII s. 7 [N Afzelius,] Register. 1926. 69 s. 1-7 i ny utg 1929 med omsl: H Schücks Allmänna litteraturhist, Jubileums--subskription (1919-1929). [Utg med samma deltitlar:] Illustrerad allmän litteraturhistoria. 1-7. 1919-26. XIII, 407 s, 8 facs o pl; XV, 379 s, 7 d:o; XXII, 755 s, 16 d:o; XV, 439 s, 10 d:o; XXIII, 897 s, 10 d:o; XXVIII, 999 s, 12 d:o; 70 s. 2. [2-6: av förf] revid uppl ... D 1-7. 1946-54. 1. 1946. 358 s. 2. 1949. 338 s. 3. 1950. 676 s. 4.1951. 379 s. 5.1952. 766 s. 6-7. Romantiken, 1-2. 1953-54. 366 s, 590 s [s 525-590: Register]. 2. tr 1982. Övers: Yleinen kirjallisuuden historia. 1-10. Porvoo, Hfors. 1-2. 1960. XIX, 399 s, 16 pl-bl; X, 379 s, 17 pl-bl. 3-10. 1961. IX, 351 s, 18 pl-bl; IX, 392 s, 9 pl-bl; X, 418 s, 16 pl-bl; VII, 400 s, 14 pl-bl; IX, 387 s, 15 pl-bl; IX, 360 s, 17 pl-bl; VIII, 350 s, 10 pl-bl; VII, 258 s, 18 pl-bl. - Messenius. Några blad ur Vasatidens kulturhistoria. Sthlm 1920. 320 s, 1 pl. [Ur SAH 31, 1919, tr 1920.] - Utlåtande (Handlingar rörande tillsättandet av professorsämbetet i litteraturhistoria med poetik vid Universitetet i Lund 1920, 2. Sakkunniges utlåtanden, Lund 1920, s 3-26). - Ur Axel Reuterholms dagbok. Några kulturbilder från frihets- tiden utg. Sthlm 1921.173 s, 1 pl. - Utlåtande (Handlingar angående professuren i litteraturhistoria med poetikvid Uppsala universitetUpps 1921, s 14-30). - Kulturhistoriska skizzer. Sthlm 1922. 266 s. - Shakespeares biografi (W Shakespeare, Dramatiska arbeten övers av P Hallström, Krönikespel, bd 1, Sthlm 1922, s XVI-XXXVI; även Inledning, 34 st, till varje titel i denna kompletta utg: Krönikespel, 1-3, 1922-26, Lustspel, 1-4,1922-25, Sorgespel, 1-4,1923-31, o Sagospel, 1, 1929). - Den svenska förlagsbokhandelns historia. [Förtitel: Festskrift förf... på uppdrag av P. A. Norstedt & söner i anledn av dess 100-årsjubileum ...] D 1-2. Sthlm 1923. 4:o. 249, 467 s. - Från Linnés tid. Peter Forsskål. Sthlm 1923. 491 s. [Ur SAH .... 34, 1922, tr 1923.] - Histoire de la littérature suédoise. Paris 1923. XXIII, 348 s. (Bibliothéque scandinave, hors serie.) - Om bokhandlare och bokhandelsverksamheten i Sverige före 1800-talets början (Förhandlingarna vid Nordiska bokhandelsmötet i Stockholm den 8, 9 och lOjuli 1923, Sthlm 1923-24, s 169-184). - Stockholm på Bellmans tid (Bellmans studier utg av Bellmanssällskapet. [Saml 1,] Sthlm 1924, s 9-38). -[Inledning] (D Defoe, Kapten Singletons äventyr, Sthlm 1924, s V-XIV). - Från studentåren (P-A-N, vers och prosa, [1,] 1925, Sthlm, s 48-72). - Kyrkan och vetenskapen under medeltiden. Sthlm 1926. 176 s. (Världskulturens utveckling intill år 1800. Utg av A Friis. [Omsl; även:] Kulturhistoriskt bibliotek.) - Från campagnan och sierran. Sthlm 1926. 216 s. - Alfred Nobel och hans släkt. Minnesskrift utg av Nobelstiftelsens styrelse. Sthlm 1926. 4:o. 328 s, 30 s pl, 1 facs. [Anon, tills med R Sohlman. Något förk övers:] Nobel. Dynamit / Petroleum / Pazifismus. Autorisierte Ausgabe ... Leipzig 1928. 334 s. 15 s pl, 1 facs. (Tills med R Sohlman.) Lyxuppl: Alfred Nobel. 1928. 4:o. Neue erweiterte Ausg [1933]. 4:o. 352 s, 16 s pl, 1 facs. Från tyska övers: The life of Alfred Nobel. London 1929. IX, 353 s, 17 s pl, 1 facs. Lyxuppl: Alfred Nobel. 1929. 4:o. XIV, 304 s, 20 s pl, 1 facs; på kinesiska Shanghai 1934, (12), (358) s, 8 pl-bl. - Tal på Svenska akademiens högtidsdag den 20 december 1926. Sthlm 1927.16 s. [Ur SAH37,1926, tr 1927.] - Minnesteckning över Alfred Nobel föredragen på Sv akademiens högtidsdag ... Sthlm 1927. 26 s, 1 pl. Omtr: Minnesteckning över Alfred Nobel (Nobelprisen 50 år: forskare, diktare, fredskämpar, [utg av Nobelstiftelsen red; O v Feilitzen,] Sthlm 1950, 4:o, s 15-25; övers: Nobel, the man and his prizes, 1950, 8:o, s 13-24: A N, a biographical sketch, 2. revid and enlarged ed Amsterdam ... 1962, s 1-14, 3. d:o New York ... 1973, Los premios Nobel y su fun-dador, Madrid 1959, s 13-30: A N, o I premi Nobel per la letteratura, 1. Nobel, 1'uomo e i suoi premi, Milano [1964], s 9-27: A N, profilo biografico). - Lars Salvius. Minnesteckning. Sthlm 1929. 207 s. [Ur SAH 39, 1928, tr 1929.] - Henrik Schück (Promotions-festen den 1. Juni 1929 i Anledning af Kobenhavns Universitets 450 Åars Jubilseum, Khvn 1930, s 119 f; självbiogr). - La littérature suédoise (La revue beige d'importation etd'exportation, 1929, fevrier, [Numé-ro special:] La Suéde, 4:o, s 30-35; tills med F Book [Böök]; [2. uppl:] La Suéde, Bruxelles [1930], s 26-31; tills med F Böök). - Riksantikvarieämbetet genom 300 år (Fornvännen, årg 26, 1931, Sthlm, s 3-27). - Lars Bure eller Verelius (ibid, s 321-329). -Kgl. vitterhets historie och antikvitets akademien. Dess förhist o hist på akademiens uppdrag förf. 1-8. Sthlm 1932-44. 4:o. 1. Antikvitetsstudiets början. 1932. (7), 282 s, 8 bl pl o facsimil. 2-3. Antikvitetskollegiet 1-2. 1933. 466 s, 12 bl pl o facs, 404 s, 5 bl facs. 4-5. Antikvitetsarki-vet 1-2. 1935-36. 620 s, 8 bl pl o facs, 720 s, 8 bl pl. 6. Adlerbeths tid 1786-1793. 1943. 433 s, 4 bl pl. 7. Akademien 1794-1826. 1943. 490 s, 4 bl pl. 8. Akademien 1826-1837. 1944. 463 s, 9 bl pl o facs. - Två Sigurdsristningar (Fornv, 27,1932, s 257— 265). -Torneåstenen (ibid, 28,1933, s 257-262). -Johan Hadorph. Minnesteckning. Sthlm 1933. 1 pl, 265 s. [Ur SAH 43, 1932, tr 1933.] - Anföranden på Svenska akademiens högtidsdag ... 1932. Sthlm 1933. 24 s. — Äldre akademier före den svenska. Sthlm 1934. 180 s. [Ur SAH 44, 1933, tr 1934.] -Svenska akademiens historia. På akademiens uppdrag förf. D 1-7. Sthlm 1935-39. 1. Gustav III:s akademi. 1925. PV, 562 s. 2. Under förmyndarregeringen. Under Gustav IV Adolf. 1936. V, 594 s. 3. Akademien 1809-1819. Rosensteins sista tid. 1936. V, 657 s. 4. Akademien 1824-1836. 1937. IV, 672 s. 5. Akademien 1836-1848.1938. TV, 664 s. 6. Akademien 1848-1868. 1938. IV, 656 s. 7. Interregnum. De sista femtio åren 1939. PV, 661 s. (Register utarb av Knut Petersson, 1939. 132 s.) - Svenska bilder. Valda smärre skrifter i sv kulturhist. 1-7. Sthlm 1939-41.1. 1939. 305 s. 2-4. 1940. 309, 302, 308 s. 5-7. 1941. 364, 300, 302 s. Omtr härur: Stockholm på Bellmans tid (W & W-se-rien, 180. Historia kring Stockholm. Från frihetstiden till sekelskiftet, red av T Nevéus Sthlm 1967, s 21-34). - Stockholm vid 1400-talets slut. Sthlm 1940. 283 s. (VHAAH, d 48.) 2. uppl ... omarb o utg av T 0:son Nordberg. Sthlm 1951. 524 s, 1 kartbl. - Ingu-nar Freyr (Fornv, 35, 1940, s 289-296). - Odin, Vili och Vé (ibid, 36, 1941, s 22-29). - Minnen från 1860-talet (SSEÅ, 1941, Sthlm, s 159-170). - Ansatser till ett universitet i Stockholm före 1800-talet (ibid, 1942, s 7-68). - Elis Schröderheim. En levnadssaga från Gustav III:s tid. Sthlm 1942.1 pl-bl, 723 s. [Även i SAH 52, 1941, tr 1942, bihang: Minne af E S.] - Svenska akademiens minnespenningar (Nordisk numismadsk årsskrift, 1941, Sthlm 1942,4:o, s 1-28; tills med N. L. Rasmusson). - Svedesi a Roma. 1-3 (Rivista di lettera-ture möderne, vol. 1, 1946, Asti, s 7-21, 148-163, 378-394). - Anon historiker av växlande storlek över professurer vid UU i Inbjudningsskrift... (vissa även i UUÅ som eller i motsvarande program) vid installationen av: 1905: O Widman (kemi), s 54-56, 1906: A O Winroth (civilrätt), s 91, 1907: A Wiman (matematik), s 136 f, A Wirén (zoologi), tr 1908, s 30 f, S G Hedin (medicinsk o fysiologisk kemi), tr 1908, s I f, B H Dahlberg (speciell privaträtt), s 46-48, o H O Juel (botanik), s 49 f, 1909: E S Staaff (romanska språk), s 51-53, F Åkerblom (meteorologi), s 3-5, C W Oseen (mekanik o matematisk fysik), s 3 f, 1910:J G Ekehorn (kirurgi), s 3-20, o C D Josephson (obstetrik o gyne-kologi), s 20-22, B Lidforss (botanik), s 3-33, A G Sundbärg (statistik), s 3-6, D G D Granqvist (fysik), s 30-50, B Hammer (pedagogik), 64 s [UUÅ 1910: Progr 5 (: 2)],J J A Appellöf (jämförande anatomi), s 38 f, o K G Westman (rättshistoria), s 42-49, 1911: CJJ E Wiman (paleontologi), s 3-32 (om personliga professurer), o N J Göransson (dogmatik o moralteologi), s 34-36, Ö Bergstrand (astronomi), s 3-61, G H Forss-ner (pediatrik o praktisk medicin), s 3 f, A Hägerström (praktisk filosofi), s 3-25, E Björkman (engelska språket), s 3-20, 1912 (publ av prorektor O Widman): T Engströmer (processrätt), s 3-5, E M Ro-dhe (praktisk teologi), s 3-6, 1913: T Svedberg (fysikalisk kemi), s 3-6 (om C F Liljewalchs fond för personliga professurer), F G P:son Wetter (straffrätt o juridisk encyklopedi), s 3-6, 1914: O Almgren (nordisk och jämförande fornkunskap), s 3-16, o IR E Fri-berger (pediatrik o praktisk medicin), s 21 f, L V A Stavenow (historia), s 3-26, o N E Svedelius (botanik), s 29 f, samt(publ av prorektor) A V Lundstedt (civilrätt o romersk rätt), s 3 f, o G Virgin (hygien o obstet-rik), s 7), 1915: CFLindahl (oftalmiatrik), s 3-7,1916: J R Kjellén (Skytteanska professuren), s 3-89, o E H C Reuterskiöld (teologiska prenotioner o teol encyklopedi), s 98-102 (i UUÅ 1916: Progr 1), N Wohlin (statistik), s 3 f o G Bergmark (pediatrik o praktisk medicin), s 7 f, A K Phalén (teoretisk filosofi), s 3-143 (även i UUÅ 1916: Progr 4: 1), 1917: Ö Undén (civilrätt samt internationell privaträtt), s 3 f, 1918: A Hahr (konsthistoria), s 3-46 (i UUÅ 1918: Progr 1), E G Petrén (kirurgi), s 3-32 (i d:o 2). - Medv som sakkunnig i: Utredning och förslag i fråga om lättnader åt ris-sa kategorier värnpliktiga, utarb inom K lantförsvars-dep ... 1-2, Sthlm 1910-11, 4:o, IV, 130 s, 5 tab; VIII, 109 s, 6 tab; artiklar i: Svenskt biografiskt lexikon, bd 2-6, Sthlm 1922-26 (Annerstedt, Claes, Berch, Carl Reinhold, Björn Eriksson, Bonnier ... bokförläggaresläkt, Adolf o Albert, samt Budde, Jöns); Nordisk familjebok, bd 11, Sthlm 1887 (Nya skolan), 14-17, 1890-93 (Sackville, Shakspere, Sidney, Sonett, Spen-ser, [Sverige:] Svensk literatur, Tomas, biskop [anon], Wivallius), Ny ... uppl, 8, 1928 (Folkvisor), 26-27, 1917-18 (Stiernhielm, Shakespeare, Sidney, Sonett [bearb av annan], Spenser , Svenska literaturen), 29, 1919 (Tomas Simonsson), 31-32, 1921 (War-burg, sv släkt, Karl Johan, Rosalie, Wivallius), sign H. S.; Bonniers konversationslexikon, bd 3-5, 7, 9-12, Sthlm 1923-28 (Engelsk, Fransk, Italiensk, Judisk o Medeltidslatinsk litteratur, Rom, Romersk litteratur, Shakspere, William, Spansk, Svensk o Tysk litteratur, Universitet), anon, Nadonaluppl 1931-32, [nya tr] 1932-1939, 2. omarb uppl 1940-48; Meyers Konversations-Lexikon, 5. ... Aufl Leipzig & Wien 1897-1901 (anon). — Bidrag i: Nordisk tidskrift... utg af Letter-stedtska fören, 1879, 1881-83, 1889-95, 1897-98, 1903, Sthlm ...; Samlaren, 1880-82, 1884-88, 1891-92,1908, 1913-18,1921,1931, Sthlm, Upps; Finsk tidskrift, T 10, 1881, 18, 1885, 33, 1892, 34, 1893, 37, 1894, 42, 1897, 45, 1898, Hfors; Ny svensk tidskrift, 1882-83, 1886, 1888, Lund, Upsala, Sthlm; Pedagogisk tidskrift, 1883-84, Sthlm (recensioner); Nordisk revy, 1883/84-1884/85, Upsala, 4:o; HT, 1891-97, 1900, 1909, 1913-14, Sthlm; Samtiden, 1898, 1900, 1903-05, 1917, Kristiania; SAH, d 25-28, 1911/13- 16, 31, 1919, 34, 1922, 37, 1926, 39, 1928, 43-44, 1932-33, 49, 1938, 52, 1941, Sthlm 1914-42; Les prix Nobel en 1919-1920(-1928), Sthlm 1922-29 (Tal av ordföranden i Nobelstiftelsens styrelse ... mm); NTBB, 1922-23, 1928, 1931, Upps ...; vidare intill 1935 i; NDA 1883, 1890 (10 resebrev sign Docteur Chebec), GHT 1887-89 (13 st, delvis sign H. S.), 1891-97 o 1899-1905 (65 st), Stockholms dagblad 1891-92 o 1899-1905 (90), SvD 1897-98 o 1916-25 (57), UNT 1901, 1905, 1907-08 o 1911 (8), Vårt land 1901 (1), Aftonbladet 1907-08 (43), Post och inrikes tidningar 1913-19 (75), Hufvudstadsbladet 1925 (5), DN 1932, 1934 (2); titlar se N Afzelius, Bibliografi Upps 1935.

Utgivit (redigerat): 1500- och 1600-talens visböcker. Bd 1-4. Upsala 1884-94. (Tills med A Noreen; [omsl;] Skrifter utg af Svenska literatursällskapet, 7: [1-3,] 4, [utg i 7 h,] även: Nyare bidrag till kännedom om de svenska landsmålen ock svenskt folklif, Tidskrift Bihang 2:1-3/4 [omsl: h 16,30,52 = 1884. B, 1887. D, 1894. B].) 1. Harald Oluffsons visbok. 1884. 98 s. 2. Broms Gyllenmärs visbok. 18 [85-] 87. S 99-332. 3. Barbro Baners visbok. 1889. S 335-382. 4. Pär Brahes visbok. 1894. S 383-484. 4: 2. uppl 1920. -Kellgrens bref till Rosenstein (Samlaren, årg 7, 1886, Sthlm, s 87-137, o 8,1887, s 5-51,186). -J Messenius, Samlade dramer. H 1-4. [Omsl.] Upsala 1886-88. 260 s. ([Omsl:] Skrifter utg af Svenska literatursällskapet .) - Skrifter från reformationstiden i urval. Upsala 1889. (Tills med Aksel Andersson; ibid [11: 1-2].) 1. Olavus Petris Kröningspredikan. 1528. 15 s. 2. Olavus Petris Predikan mot ederna. 1539. XV, 21 s. B Lidner, Milot och Eloisa. Ett nyfunnet drama ... Grefve Carl Snoilsky tillegnadt den 8 sept. 1891. Upsala 1891. [Omsl.] 4:o, 25 s. [Efterskrift sign H. S.] - Ur Birgittas uppenbarelser (Dagny, 1891, s 215-218; sign H. S.). - Comoedia? Svecanae ineditae. [Rubr:] Bidrag till kännedomen om 1600-talets dramatik. [Comoedia de Disa (avj Celsius) / Ett rätt metodiskt frierij ... Tr åhr 1683 (anon), Den olyckelige gifte Putzdrummel (anon).] [Upsala 1892.] 4:o. 86 s. [Anon; ur Samlaren s å.] - Rosa rörans. Ett Birgittaofficium af Nicolaus Hermanni ([LUÅ, Tom 28, 1891/92, 1. Afdelningen för filosofi, språkvetenskap o historia, 4.] Meddelanden från det literaturhistoriska seminariet i Lund, utg af H S, 2, Lund 1893, 4:o, s 29-53). - Meddelanden från det literaturhistoriska seminariet i Lund. 1/2-4. Lund 1893-98. 4:o. [LUÅ: T 28,1891-92,1. Afd för filosofi, språkvetenskap o hist, 4; 29, 1892-93, 1. Af-handlingar i teologi juridik och humanistiska ämnen, 4;] LUÅ, bd 34, [1898,] afd 1. Afh i humanistiska ämnen, n:r 2.) 1. J. Kruse, Vita metrica S. Birgittae / 2. H S, Rosa rörans ... [se föreg]. 1892-93. 53 s. [3.] L Linder, Bidrag till kännedomen om Messenii tidigare lif 1570 (c.)-1608.1894. 66 s. 4. KStjerna, Erik den helige. En sagohist studie. 1898. 34 s. -Johan Henrik Kellgrens bref till Abraham Niclas Clewberg. Hfors 1894. XXXIX s; 135, XIX s. (SSLF, 27.) - L Wivallius ... 2. Dikter. Upsala 1895. 120 s, 1 pl. (H S, Anteckningar och samlingar rörande svensk literaturhistoria, bd 4; [även med omsl:] Skrifter utg af Sv literatursällsk, 13: 2.) - Två svenska biografier från medeltiden. Meddelade [1. 2. De vita Sanc-ti Nicholai / Efterskrift] ([VHAA,] Antiqvarisk tidskrift för Sverige, d 5, Sthlm 1873-95, s 295-474 [i h 4, 1895]; även sep, u o o å, 180 s). -J H Kellgren, Valda smärre dikter. Sthlm 1900. 81 s. (För skola och hem, Sv bokskatt, 5.) - Relatio Florendi Feyt (KÄ, 1, 1900, Upsala 1900[-01], s 259-269; sign H. S.). - Läsebok för folkskolans högre klasser. D 1-2. Lund [1900-03.] (Tills med N Lundahl.) 1 [: h 1-3]. Sverige. 190H-03]. 872 s [jämte dtelbl], [2. tr] 19[04-]06. 2. uppl: Sverge. 19[07-]08. 920 s . [2. tr] 1911-12. H 3: [Ny tr] 1918. (8) s, s 521-920. [Titeluppl] 1919. XIV, 920 s. 3. uppl: 1921-24. 939 s. [1, h 3:] Supplement 1921. 47 s. 2 [: h 1-3]. Norge, Danmark och Finland. 19[00-]01. X, 408 s. [H 1.] Norge. [Ny uppl 1916 (omsl 1903).] X, 144 s. [H 2.] Danmark. [Ny uppl] 1911. S 145-264. H 2-3. 2. uppl 1922. 271 s. [Omtr av föret till 2, h 1:] Tillägg... [rubr; omsl:] A Noréen, Norskans och danskans viktigaste af-vikelser från svenskan ... 1901. VII s. [Nya uppl (omsl):] 1908, X s, 1911, 1914, 1925, 1929, 1933. -Svenska memoarer och bref. 1-10. Sthlm 1900-06. (Tills med O Leverdn [utg av 2, 4, 6].) 1. Öfverste Brelins anteckningar 1809-1818 / J. G. Oxenstiernas Mitt minne / Uno von Troils själfbiografi och reseanteckningar. 1900. (10), 238 s. 2. Bibliotekarien C. C. Gjörwells familjebref. 1900. XV, 278 s. 3. Fredenheims och Mennanders brefväxling i urval. 1901. XXIX, 250 s. 4. Anekdoter till svenska historien under Gustaf III:s regering af A L Hamilton. 1901. XXXVI, 228 s. 5. Gustaf III:s resa i Italien. Anteckningar af G G Adler-beth. 1903. VIII, 240 s. 6. Bref från E Schröderheim. 1902. XXVII, 230 s. 7. Ur Geijers brefväxling: Familjebref ... 1903. XX, 226 s. 2. tillök uppl: Ungdomsbrev. Familjebrev... 1920. XX, 337 s. 8. UrJ. M. Sprengtpor-tens papper. Minnesanteckningar. L, 199 s. 9. Ur Nils von Rosensteins brefsamling ... Bref från Rosenstein, Staél von Holstein, Leopold, Adlerbeth och Kellgren. 1905. 280 s. 10. Ur Clas Flemings papper. Bref från Fleming, Reuterholm, Fabian Wrede, Leopold och J. H. Schröder. Sthlm 1906. XIII, 248 s. - Världslitteraturen i urval och öfvers. Serie 1-3: 1-2 + Fria häften. Sthlm 1902-06. (Red; med ett 40-tal korta inledn.) 1. Antiken. 1902[-03]. 606 s. 2. Medeltiden. 1902[-03]. 616 s. 3. Renässansen. 1902. 858 s. [Titeluppl] 1906. 2., revid uppl. D 1-3. Sthlm 19[48]-53.1. [1948]. 699 s. 2. 1951. 482 s. 3. 1953. 677 s. Fria häften, 1*. [Inre titel:] F Rabelais, Gargantuas och Pantagruels lefver-ne. 1902.98 s. - A. F. Skjöldebrand, Memoarer. D 1-5. Sthlm 1903-04. 1-2. 1903. 1 portr, X, 239 s; 175 s. 3-5. 1904. 351, 255, 298 s. - Sveriges national-littera-tur 1500-1900. 1-25: 1-2. Sthlm 1907-12. (Tills med R G:son Berg.) 1. H S: Reformationstiden. Olavus Petri. Gustaf II Adolf. Lars Wiwallius. 1912. XIV, 254 s. 2. H S: Svensk renässanslitteratur. 1912. 334 s. 3. E Wrangel: Frihetstidens poesi. 1909. 316 s. 4. N Erd-mann: Carl Mikael Bellman. Jakob Wallenberg. 1908. 316 s. 5. R G:son Berg: Gustavianernas poesi. 1912. 287 s. 6. H S: 1700-talets prosaförfattare. 1907. (8), 353 s. 7. O. Sylwan: Sengustavianerna. 1700-talets dramatik. 1912. 324 s, 1 pl. 8. Dens: Esaias Tegnér. Erik Gustaf Geijer. 1911. 320 s. 9-10. F Vetterlund: Svensk romantik, 1-2. 1908-10. XVIII, 334, 297 s. 11. J. Mor-tensen: Carl Jonas Love Almquist. 1909. 313 s. 12. Dens: 1800-talets äldre prosadiktare, 1-2. 1908. 326, 317 s. 14. O Sylwan: Poeter från 1830-50-talen. 1911. 332 s, 10 pl. 15. K Warburg: Viktor Rydberg. Pontus Wikner. 1910. 324s. 16. FVetterlund: Svensk lyrik från tiden efter 1860 ... 1909. 314 s. 17. J. Mortensen: August Strindberg. 1910. 336 s. 18. R G:son Berg: Anne Charlotte Leffler, Ernst Ahlgren ... 1912. 320 s, 10 pl. 19. N Erdmann: Gustaf af Geijerstam, Tor Hedberg, Ernst Josephson. 1909. 318 s. 20. Dens: August Bondeson, Ola Hansson ... 1912. 329 s. 21. S. Söderman & R. G:son Berg: Verner von Heidenstam. Oscar Levertin. 1910. 330 s. 22. Dens: Selma Lagerlöf. Gustaf Fröding. 1911. 314 s. 23. F Böök: Per Hallström. Erik Axel Karlfeldt. 1907. 303 s. 24. F Vetterlund: 1800-talets dramatik. 1911. 314 s. 25: 1-2. G. Castrén, Johan Ludvig Runeberg / Finländsk litteratur utom Runeberg. 1912,1911. 311 s,5pl,343 s. 3,5, 7-8,10-11,14-18, 20-22,24-25:1-2: [2. uppl] 1918-20. [Ny utg:] ... 1500-1920. 1-30. 1921-22. (Tills med R G:son Berg o F Böök.) 1-4. 1921. XII, 256, 302, 288, 290 s. 5-30.1922. 5-10. 264, 320, 321, 288, XXV, 310, 265 s. 11. F Böök: Realistiska och romantiska skildrare från 1800-talets början. 376 s. 12-27 [= 11-25: 1-2 ovan]. 276, 284, 280, 276, 284, 272, 323, 282,302,216, 294, 272,302,320,278,308. 28-29. F Böök, Författare från 1900-talets början, 1-2. 375, 419 s. 30. Dens, Essayister och vetenskapsmän. Finländska författare från 1900-talets början. 386 s. - R F Hochschild, Memoarer. D 1-3. Sthlm 1908-09.1. 1908. VIII, 246 s. 2. 1909. 255 s. 3. 1909. 346 s. - Handlingar rörande de nya universitetsstatuterna. Upps 1909. [Omsl.] 134 s. [Anon.] - O Levertin, Fransk litteraturhistoria. 1. Renässansen. [Förtitel:] Efterlämnade litteraturhistoriska arbeten. Sthlm 1912. 360 s. [Föret; tills med M Lamm.] - Messeniana. [Rubr.] Upps 1915. 20 s. [Anon; handlingar om Messenius, saml av S L Gahm Persson.] - Äldre svenska biografier. 1/2-6. Upps 1915-17. [Föret undert H. S.] 1-2. J Schefferi Argen-toratensis Vita / E. J. [Tegel], Sveriges rijkes laghvun-na meen edige ertz förrädares Johannis Messenii ore-delige bedriffter ... Upps 1915. S 5-36, 37-79. 3-4. Torbern Bergmans själfbiografi / Carl Reinhold Berchs själfbiografi. 1916. S 81-103, 105-134. 5. Urban Hjärnes själfbiografi. 1916. S 135-179. 6. Nils Grubbs själfbiografi. 1917. S 181-201. (UUÅ [1915: Progr 1,] 1916:... 3,1916:... 4: 2,1917:... 1.) [Åtföljde även Inbjudningsskrift resp år, till installation av resp C F Lindahl, N Wohlin o G Bergmark, A K Phalén samt O Undén.] - Inauguralis actus, celebratus in Re-gia & incluta Academia Ubsaliensi... a. d. 5 Decembr. anno 1625 ... Ubsaliae. Upps 1916. 31 s. (UUÅ 1916: Progr 1 [: 2].) [Åtföljde även Inbjudningsskrifts å, till installation avj R Kjellén o E H C Reuterskiöld].) - Svenska akademiens dagbok 1786-1789. Sthlm 1916. X, 591 s. (Ur Svenska akademiens arkiv.) - Gustavianska brev. Brev från Leopold, Kellgren, Franzén m. fl. Sthlm 1918. XI, 661 s. (D:o.) - Bokwetts Gillets protokoll. 1-2. Upps 1918. 189 s. (UUÅ 1918: Program m. m. ; åtföljde d:o 1 o 2: Inbjudnings- skrifts å, till installation av A Hahr resp E G Petrén.) - Gustav III:s och Lovisa Ulrikas brevväxling. D 1-2. Sthlm 1918-19. XVIII, 306, 564 s. (SAH, d 29, 1917, tr 1918, o 30,1918, tr 1919, Bihang.) (Ur Svenska akademiens arkiv.) - Handlingar rörande Svenska Akademien Posttidningen och Ordboken. Sthlm 1920. 64 s. [Anon.] - Kungl. vitterhetsakademiens dagbok 1773-1782. Utg av Sv akad o Kvitterhets- historie- o antikvitetsakad tillägnad d 6 nov 1930. Sthlm 1930. XXVI, 219 s. [Anon.] - Två reseskildringar: Bernhard von Beskows resa 1819-21 och Bernhard Elis Malmströms resa 1846-47. [Sthlm 1939.] 188 s. [Ur SAH 49, 1938, tr 1939.] (Ur Svenska akademiens arkiv.) - Som rektor för UU även ansv utg för bl a: Föreläsningar och öfningar vid Kungl. universitetet i Uppsala höst-terminen 1905(-vt 1918), tr s å, vid installation av professorer o a högtider ett trettiotal Inbjudningsskrift 1905(-1918), d:o, samt Kungl. universitetets i Uppsala redogörelse för det akademiska året 1904-1905(-191(>1917), tr i UUÅ resp år 1905-17 (föret), allt Upps. - I redaktionskommittén för Svenskt biografiskt lexikon, bd 1-10, Sthlm 19[17]-31 (tills med J. A. Almquist, L. Stavenow m fl). - Red medverkan i periodica: Ny svensk tidskrift, 1882-83, Lund, 535, 2, 640 s; Nordisk revy, tidn för vetensk kritik o universitetsangelägenheter, Profnr 1883, årg 1-2*, 1883/83-1884/85, Upps, 4:o; Scandia, maand-blad voor scandinavische taal en letteren, jaarg 1*, 1904, Groningen, 4:o, 128 s, [fortsatt av:] Scandina-vié-Nederland, tijdschrift, jaarg 1*, 1905/06, Amsterdam, 256 s.

Översatt: Edgar A. Poe, Valda noveller, Sthlm 1882, XIV, 199 s. - Ur Birgittas uppenbarelser (Dagny, 1891, s 215-218; anon).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 28 nov 1890, nr 10, o 22 jan 1898, nr 24, RA.

G Blomquist, Elfenbenstorn eller statsskepp?: stat, univ o akad frihet i vardag o vision från Agardh till S (1992); K Espmark, Litupriset (2001); C Fehrman, Forskning i förvandling: män o metoder i sv litt:ve-tensk (1972); dens, Estetikens återkomst (VSLÅ 1987); G Freden, Sv vitterhetens hävdatecknare (1956); L Gustafsson, Litt:historikern S (1983); dens o K Johannesson, H S:s historiesyn (Saml 1980); KJo-hannesson, Litt:hist:en o utveckkbegreppet: några reflexioner kring H S:s lituhist metod (Saml 1971); S L[inclro]th, H S (SMoK6, 1949); K Monié, Den etablerade vetenskapsmannen: Gustaf Ljunggren - sv litt:historiker (1985); HS Nyberg, Inträdestal i SA (SAH ifrån år 1886, del 59, 1949); H Olsson, Banbry-tare o sdgfinnare (1984); T Olsson, Idealism o klassicism (1981); M v Plåten, Arvet efter S (Saml 1980); Herman Schück, Hans Forssell (2001); dens, Från Heyman S till H S: släkten Schück i Sthlm 1802-1873 (otr ms hos SBL); G Svanfeldt, Sv litusällsk 1880-1980 (1980); UUM ht 1936 (1937) o 1937-1950 (1953).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
J Henrik E Schück, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6418, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inge Jonsson), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6418
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
J Henrik E Schück, urn:sbl:6418, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inge Jonsson), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se