Meriter

Sebardt, Carl Edvard Wilhelm, f 27 mars 1904 i Sthlm, Joh, d 30 juni 1994 i Gryt, Söd. Föräldrar: läkaren MD Carl S o Sigrid Helena Clason. Studentex vid Nya elementarskolan i Sthlm 12 maj 22, inskr vid KTH 4 sept 22, utex från fackavd för bergs-vetensk där 1 juli 28, driftsingenjör vid Sandvikens jernverks ab 28, chef för kallvalsverket 36, produktionschef 38, tekn chef 48, v VD 49–juni 57, led av styr 52–57, allt vid Sandvikens jernverk, dir vid Grängesbergsbolaget o disponent för dess järnbruksrörelse, Oxelösunds järnverk o Guldsmedshytte bruk, Ör, 57, v VD vid Grängesbergsbolaget 66–70, led av styr för Järnbruksförb 57–70, ordf där 68–70, led av Försvarets fabriksstyr:s råd (1965 Försvarets fabriksverk, 1970 Förenade fabriksverken FFV) 59, av dess styr 62–71, v ordf där 66–71, ordf i styr för Södermanlands sångarförb 60–78, i styr för Bergshandteringens vänner 61–66, led av fullm i Jernkontoret 62–70, av styr för Inst för metallforskn 64–70, av styr för Sv arbetsgivarefören (SAF) 67–70, ordf i styr för Stålbyggndnst 67–73, led av styr för Färg ab Internat 68–78, ordf där 74–78, ordf i styr för Viak ab 68–78, v ordf i Sv sångarförb 69–77. – LIVA 52.

G 26 sept 1931 i Sthlm, Jak, m Ebba Sigrid Ottilia Andrae, f 24 mars 1911 i Uppsala, dll nov 2001 i Gryt, dtr till kyrkoherden o hovpredikanten Sten Eskil Johannes A o Sigrid Charlotta Andersson.

Biografi

Carl S, läkarson uppvuxen i huvudstaden, kunde bland sina anfäder räkna flera bergsmän och brukspatroner på såväl fädernet som mödernet. Hans farmor var dotter till grundaren av Sandvikens jernverks ab och utvecklaren från mitten av 1800-talet av den inom stålindustrin revolutionerande Bessemermetoden, konsul Göran Fredrik Göransson (bd 17). VD för järnverket var från 1868 dennes son och S:s fars morbror, A Henrik Göransson (bd 17). S:s fars kusin, K A Fredrik Göransson (bd 17), var familjeföretagets VD 1920–48 och styrelseordförande 1929–59. Bland anfäderna på mödernet kunde S uppvisa flera bergslagspatroner.

Till Sandvikens jernverk knöts S i aug 1928 som nyutexaminerad bergsingenjör från KTH. Han kom att formas och verka där i närmare tre decennier. Redan efter tio års tjänst blev S produktionschef och suppleant i styrelsen och fick rätt att ensam teckna firma för företaget. Han blev 1948 teknisk direktör samt fyra år senare vice VD och ordinarie ledamot i styrelsen. Som en av de ledande krafterna bidrog S till att utveckla järnverket till ett högteknologiskt verkstadsföretag med en globalt framträdande position inom särskilt hårdmetallsområdet.

Som nyanställd 24-årig driftsingenjör vid järnverkets valsverksavdelning anförtroddes S uppgiften att handha utvecklingen och tillverkningen av ihåligt berg-borrstål, av vilken produkt Sandviken vid den tiden var världens ledande tillverkare. Den dominerande kunden var amerikanska Ingersoll Rand Co, som tog långt över hälften av avsättningen och på plats kontinuerligt inspekterade tillverkningen. S:s förslag att möta olika kvalitetsproblem med verkets borrstål genom övergång till en annan, av många konkurrenter, bl a Fagersta, använd och med tiden allt överlägsnare, tillverkningsmetod - från rör- till kärnvalsning - vann inte ledningens stöd. Ytterst motarbetades hans förslag av huvudkunden, som - oaktat S:s och Sandviksledningens stora betänkligheter - påtvingade verket sin egen tekniska lösning, s k oljehärdning, för att höja kvaliteten på borrstålet. Dessa experiment gav dock bristfälliga produkter och Ingersoll översköljdes omedelbart av reklamationer från sina kunder. Ingersoll lade skulden för misslyckandet helt på Sandviken och indirekt på bl a S samt bytte till andra sv och utländska leverantörer. Fiaskot tvingade Sandviken att kort därefter lägga ned sin borrstålstillverkning.

Det stora nederlaget, en smärtsam upplevelse för S, blev emellertid en drivkraft för allt intensivare ansträngningar att hitta nya lönsamma produkter för företaget, ansträngningar som så småningom kom att belönas. Inom ett par årtionden hade Sandviken åter utvecklat produkter för vilka järnverket blev världsledande.

Tidigt insåg S betydelsen av metallurgisk forskning som grund för produktutveckling. Som nybliven produktionschef gav han 1939 forskningsenheten vid järnverket uppdraget att i samarbete med en schweizisk firma inleda en första försökstillverkning av hårdmetall i Sandviken. Kriget kom dock emellan och dessa försök fick avbrytas. Sandvikens kraftigt ökade tillverkning av krigsmateriel åt sv försvaret ledde emellertid till en annan kontakt för S, som skötte förhandlingarna med försvarets enheter. Hans intresse väcktes nu för KF:s Luma-fabrik som tillverkade kulspetsar av hårdmetall för pansarbrytande ammunition. Väl medveten om den rådande bristen på hårdmetall inom landet tog S initiativ till ett samarbete med detta företag. Ett första tioårigt samarbetsavtal slöts vid årsskiftet 1941/42, varigenom Luma i princip till Sandviken överlät ensamrätten till att bearbeta Luntas hårdmetall för civil produktion. Den av Sandviken sålda hårdmetallen gav S namnet Coromant (av Corona, det gamla snabbstålsmärket, och diamant).

Tillverkningen av olika Coromantprodukter blev efter hand mycket lönsam för företaget. Stora framgångar kunde inkasseras för skärmetallverktyg och bergborrskär av hårdmetall. Till framgångarna vad gällde tillverkningen och saluförandet av bergborr bidrog ett av S etablerat nära samarbete med Atlas Diesel (senare Adas Copco). För att bistå med att leda den expanderande produktionen omgav sig S med en rad begåvade teknologer, bl a Wilhelm Haglund, från 1957 Sandvikens VD. Vid mitten av 1950-talet framlade S och hans kollegor i en femårsplan förslag till fortsatta nyinvesteringar för att möjliggöra ytterligare utbyggnad och modernisering i lönsamhetshöjande syfte, investeringar som emellertid förutsatte betydande extern finansiering. Förslaget orsakade debatt och oenighet inom styrelsen, där aktiestarka representanter för släkten Göransson fruktade att förslaget skulle innebära att familjeföretaget skulle få en bredare ägarstruktur med minskat familjeinflytande. S tvingades åse att femårsplanen mer eller mindre lades på hyllan.

En av S:s senare insatser vid Sandviken var att ta initiativ till restaureringsarbeten av Edskens masugnsruiner, Torsåker, Gävl, och historisk forskning för att klarlägga och uppmärksamma hur de första stålgöten tillverkade enligt Bessemermetoden kom till i Sverige. Hundraårsminnet av metodens epokgörande tekniska genombrott kunde högtidlighållas vid ett jubileum i Sandviken i juli 1958.

Sandviken kan - till icke ringa del tack vare S:s insatser - sägas efter kriget ha gått i spetsen för moderniseringen och specialiseringen av sv stålindustri. Företaget kom även att som plantskola för skickliga stål-teknologer och blivande bruksdisponenter få en indirekt betydelse för de sv handelsstålverkens utveckling. Ett exempel är John Olof Edström, som 1970–76 var ny chef för det problemfyllda statliga Norrbottensjärnverk i Luleå.

Stor förvåning väckte det - inom och utom Sandviken - när S 1957 värvades över till Trafik ab Grängesberg-Oxelösund (TGO, sedan 1971 Gränges) av dess chef Erland Waldenström för att leda detta företags storsatsning på att bygga ett modernt helintegrerat handelsstålverk i Sverige. Starkt bidragande dll att S antog detta erbjudande var den uppkomna schismen inom ledningen för Sandviken och att han i detta sammanhang av sin styrelseordförande Fredrik Göransson fått veta att han ej längre var dennes kandidat till VD-posten för företaget.

I och med att S lämnade Sandviken och Göransson avgick som företagets styrelseordförande 1959 ändades den 100-åriga göranssonska epoken vid Sandviken.

Bakgrunden till Gränges stålverkssatsning var att regeringen ett par år tidigare beslutat utnyttja sin rätt att lösa in Grängesföretagets aktier i LKAB. En stor del av de frigjorda medlen valde Gränges att återinvestera i förädlingsledet av järnsektorn för att på så sätt dels trygga avsättningen av sin Grängesbergsmalm, dels möta ett befarat växande underskott i den inhemska försörjningen av särskilt grovplåt. Att återinvestera merparten av medlen inom den sv industrisektorn var också ett starkt önskemål från Erlander-regeringens sida framfört vid de förhandlingar som föregick inlösandet.

Återstoden av sin aktiva industritid - nära tio år - kom S att ägna åt att leda utbyggnaden av Gränges lilla tackjärnverk i Oxelösund till ett fullständigt integrerat högteknologiskt stålverk för tillverkning av i första hand grovplåt. Att täcka den sv varvsindustrins stigande behov av fartygsplåt var ett huvudmål och en viktig marknadsförutsättning. Den finansiella förutsättningen var de pengar Gränges erhöll av staten, sammanlagt 800 milj kr utbetalade åren 1957-61, när Gränges aktier i det sedan början av 1900-talet hälftenägda LKAB löstes in. Konkurrensen från de europeiska stålverken - svenskarnas traditionella huvudkonkurrenter - bedömdes inte komma att bli besvärande. Risken för utomvästerländsk konkurrens bortsåg man uppenbarligen helt ifrån, i Sverige såväl som i övriga Europa, något som senare skulle visa sig bli en ödesdiger missbedömning för hela den västeuropeiska stålindustrin.

Målsättningen för S, vilket han framhöll för Grängesledningen vid uppgörelsen före tillträdet, var att skapa ett högkvalitativt handelsstålverk, ett Sandviken inom handelsstålsbranschen. Erfarenheter från USA hade givit honom förebilden och övertygelsen: det var under vissa betingelser fullt möjligt att framgångsrikt driva ett kvalitetsinriktat, medelstort handelsstålverk vid sidan av de stora jättarna.

S grep sig verket an med stor energi och skicklighet. Byggandet gick fort. Hösten 1961 hade stålverkets samtliga projekterade enheter gått i produktion: valsverket (redan året innan), de tre stålugnarna (två kaldo och en martin), det kraftigt utbyggda koksverket, sinterverket och den nya masugnen. Kostnaderna kunde i stort sett hållas inom kalkylerade ramar. Den snabba utbyggnaden - fyra istället för beräknade fem års byggnation - har betecknats som ett ingenjörstekniskt och organisatoriskt storverk.

Oxelösundssatsningen, landets dittills mest omfattande industriella investeringsprojekt, kan sägas ha varit ett av de mest storslagna uttrycken för den industriella optimism och dynamiska utveckling som präglade sv ekonomi under denna tid, "rekordåren" i slutet av 1950-talet och början av 1960-talet.

Av S och företaget krävdes betydande insatser för rekrytering och utbildning av de närmare 3000 som behövde nyanställas. För att inte störa relationerna till övriga sv järnverk skulle arbetskraften därtill endast till högst tio procent enligt S:s policy hämtas från dessa. Från Sandviken kom några högre tjänstemän att följa efter S till Oxelösund, bl a ett par av hans närmaste chefer. S visade även ett starkt engagemang vad gällde samhällsplaneringen av staden Oxelösund, vilken beräknades komma att öka sitt invånarantal från 6 000 till 15 000. Hans goda samarbetsförmåga och stora intresse för människor och omvärlden kom här väl till pass.

S ledde under förra delen av 1960-talet Oxelösundsverket i en fortsatt expansion med förstärkt satsning på högvärdig fartygsplåt men nu delvis med andra förtecken och under andra betingelser. Ambitiösa utbyggnadsplaner successivt framförda av S och Waldenström kom i flera fall att modifieras på grund av olika hänsynstaganden. Tekniskt fungerade verket väl och avsättningsmålet kunde uppfyllas tack vare goda kontakter och avtal med de sv varven. Ekonomiskt gick det däremot inte lysande. Uppsatta lönsamhetsmål kunde inte uppnås annat än för något enstaka år. Konkurrensläget i omvärlden förmörkades och prisutvecklingen för huvudprodukten grovplåt blev betydligt sämre än vad som räknats med i ursprungskalkylen. Överkapacitet uppstod, inte minst på plåtmarknaden, som resultat av den exceptionellt kraftiga utbyggnaden av stålindustrin utanför Västeuropa och USA från slutet av 1950-talet: i Sovjet och Östeuropa samt i Asien och Latinamerika; denna utveckling hade underskattats i 1950-talets sv handelsstålsutredningar. Teknologiskt ledande blev nu i flera avseenden en rad nya japanska, storskaliga och helintegrerade kuststålverk baserade på råvaruimport. Dumpning till mycket låga priser i Sverige av grovplåt från östeuropeiska, särskilt polska, stålverk föranledde efter uppvaktningar av bl a S det sv handelsdepartementet till upprepade beslut om kvotering av stålimporten från Polen.

Receptet från S och Grängesledningen för att möta den nya situationen var fortsatta kompletteringsinvesteringar, i första hand för att kontinuerligt höja den kvalitativa kapaciteten. Nya marknader bearbetades, nya produktområden beträddes. Johnsonkoncernen förmedlade 1959 till S en förfrågan från Sovjetunionen om leveranser av järnrör för en planerad snabb utbyggnad av det sovjetiska naturgasledningsnätet - från rika gaskällor öster om Kaspiska havet till Moskvaområdet. Intensiva förhandlingar, i avgörande delar förda av S, resulterade slutligen i en rysk order till Gränges att under tre år leverera 140 000 ton gasledningsrör. Plåt tillverkad i Oxelösund formades till rör i Bröderna Hedlunds nyuppförda rörverkstad i Jordbro utanför Sthlm - ett företag som nu förvärvades av Gränges - för att sedan fraktas tillbaka per tåg till Oxelösunds hamn, där ryska fartyg väntade.

Kulmen på det ryska samarbetet nåddes med Sovjetledaren Chrustjevs uppmärksammade besök i Oxelösund i aug 1964. De stora förhoppningar om fortsatta leveranser som besöket väckte, inte minst hos S, kom emellertid inte att infrias. När Erlander-regeringen tvekade att godtaga Sovjets nyformulerade villkor för fortsatta gasrörsköp från Gränges - att Sverige som motprestation skulle åtaga sig att köpa rysk naturgas via en ny gasledning genom Finland och Ålands hav - tröttnade soyjetledarna. De gjorde istället upp med Västtyskland och Italien om framtida gasleveranser, varvid stora järnrörsbeställningar placerades hos tyska och italienska stålverk. Mycket begränsade order tillföll i fortsättningen Gränges.

Även om rörtillverkningsepoken blev kortvarig var den av stor betydelse för Oxelösundsverket. Den gällde mycket stora kvantiteter, gav goda inkomster och sporrade verket till att framställa allt bättre produkter, då de sovjetiska kvalitetskraven var höga. Bl a framtogs ett nytt epokgörande mikrolegerat stål, ett resultat av det dynamiska innovationsklimat som S redan från början aktivt bidrog till att skapa vid verket.

Vägen till bättre lönsamhet - ett ständigt bekymmer, särskilt sedan den lönsamma Sovjetmarknaden bortfallit - låg enligt S i en fortsatt utbyggnad av stålverket för att dels uppnå storskalsfördelar och få bort flaskhalsar i produktionen, dels genom teknisk förnyelse kunna inrikta verksamheten på högvärdigare stålprodukter. Höghållfast grovplåt av seghärdningsstål med goda svetsegenskaper fann god avsättning hos sv och utländska förbrukare av fartygs-, rör- och cisternplåt. Andelen högkvalitativa stålprodukter av den totala produktionen hade 1966 ökat till 30 % (1984 till 70 %). Oxelösund var dock fortfarande ett av de minsta av världens nybyggda stålverk, en bråkdel så stort som t ex de största amerikanska och japanska. De senares teknologiska försprång vad gällde nya metoder som stränggjutning och syrgasugnar av LD-typ var dessutom alltmer uppenbar.

Under 1964 och 1965 framlade S förslag som skulle ge väsentlig kapacitetsutökning samt breddning av sortimentet med tillverkning av nya valsade produkter, allt angelägnare när de sv varvens problem tenderade att förvärras. Hans förslag urvattnades eller utmönstrades emellertid av en försiktigare koncernledning, bl a när det gällde att installera en s k LD-ugn och tillverka varm- och kallvalsad tunnplåt samt stålämnen till avsalu. Beträffande frågan om tillverkning av tunnplåt i stor skala tycks en viktig anledning till förhalandet ha varit en påtaglig risk för intressekollision med Stora Kopparbergs järnverk i Domnarvet, i hög grad inriktat just på denna produkt.

1966 lämnade S posten som disponent för Oxelösund, uppenbarligen till följd av oenighet inom koncernen om den framtida inriktningen. I fyra år fram till sin pensionering verkade S som vice VD i Gränges och ledamot av dess styrelse. Han anförtroddes nu bl a uppgiften att för koncernens räkning leda diskussionerna med Stora Kopparberg om fusion av de båda stålverken i Domnarvet och Oxelösund. Det är troligt att S härvid hade en svår uppgift att övertyga motparten om vikten av att utrymme gavs för att möjliggöra det, som han såg det, effektivare Oxelösundsverkets utvidgning på områden som uppfattades inkräkta på Domnarvets domäner.

I ett senare skede, 1972-74, stoppades de tämligen långt framskridna planerna på en fusion i sista stund av Stora Kopparbergs koncernledning, uppenbarligen till följd av Jacob Wallenbergs agerande, som delvis var grundat på en personlig, djupt rotad misstro mot Gränges. Skälen till att fusionsplaner mellan sv handelsstålverk länge stannade på utredningsstadiet har angetts vara vitt skilda ägarintressen och "högmodiga men trångsynta brukspatroner". Omdömet illustrerar den framsynte S:s svårigheter i sin omstruktureringsambition. Konsekvenserna av att den nödvändiga strukturrationaliseringen, trots en allt vidare insikt om behovet därav, inte genomfördes i tid - dvs i slutet av 1960-talet och början av 1970-talet - blev ödesdigra. Det kom att avsevärt förvärra den kris som sedan med full kraft drabbade den sv stålindustrin ett decennium senare.

Som en av de ledande inom sv järn- och stålhantering kom S att spela en viktig roll för flera branschsammanslutningar och näringslivsorganisationer, bl a Jernkontoret, Järnbruksförbundet, Bergshandte-ringens vänner, där han blev hedersledamot 1967, och bergsmansföreningen Sancte Örjens gille. Han var en av initiativtagarna till Stålbyggnadsinstitutet och blev dess förste styrelseordförande. Efter pensioneringen deltog S mycket aktivt i uppbyggnaden av den metallurgiska forskningsstationen Mefos i Luleå.

S hade starka sociala och kulturella ambitioner och en utpräglad samhällskänsla. I Sandviken var han under flera år ledamot av stadsfullmäktige och av styrelsen för läroverket. För kultur- och föreningslivet där liksom senare i Oxelösund gjorde S en rad betydelsefulla insatser och gav bla stöd till körer, orkestrar, båtklubbar och idrottsföreningar. Han var en hängiven rotarian och stor seglingsentusiast. För familjegården i Rösund i Sörmland nedlade S ett stort arbete för att säkerställa dess fortbestånd och utveckling.

Författare

Weine Karlsson

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: "Svampen på". Järnhistoriskt spex i 3 akter uppfört vid Bergshandteringens vänners årsmöte i Örebro den 26januari 1935. Örebro 1935. (9) s. - Scen I. En Fredriksdag på Högbo herrgård / Scen IX. Krisdagar (C Björk m fl, Krönikespelet om Sandviken. Anordnat av Sandvikens stadsbildningskommitté i samarbete med Sandvikens kommunala bildningsutskott, Gävle 1943, s 21-26, 75-79). - Kallvalsning av stålband (JKA, årg 135, 1951, [Sthlm, tr] Upps, s 287-383; även Korrekturuppl: ... Föredrag vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte den 26 maj 1951 [omsl], Sthlm 1951, 97 s). - Bioteknologi - en försummad produktionsfaktor. Föredrag vid Järnbruksförbundets diskussionsmöte den 20 maj 1955 (JKA, 139, 1955, s 805-816). -Järnverkens arbetskraftsproblem. Föredrag vid Bergshandteringens vänners 92;a årsmöte i Örebro d 28 jan 1956 (Blad för Bergshandteringens vänner, bd 32,1956, [Sthlm, tr] Upps, s 297-327). - Utbyggnaden av Oxelösunds järnverk. Föredrag vid Jernkontorets tekniska diskussionsmöte (JKA, 145, 1961, s 487-550, 3 kartbl; även sep:... diskussionsmöte den 27 maj 1961, [Oxelösund, tr] Gbg [omsl] [19]61, 64 s, 3 kartbl, o som manuskr, [Sthm, tr] Upps 1961). - Utvecklingen av den nordiska bergshanteringen under år 1961. Föredrag vid öppnandet av Bergshandteringens vänners 98:e årsmöte den 27 jan. 1962 (Blad för Bergshandteringens vänner, 35, 1962, s 1-18). - Huruledes det tillgick vid Bergshandteringens vänners 100-årsjubileum vid Hindersmässan 1965 (ibid, 35 = Bergshandteringens vänner, Årsbok, 1965, s 7-12). - Högtidstal vid Bergshandteringens vänners 100-årsjubileum vid Hindersmässan 1965 (ibid, s 13-32). - Bergsmän 150. Tal ... vid Bergssektionens, KTH, 150-årsjubileum den 15. 11. 1969 (JKA, 154, 1970, s 97-107). - Bearbetningstekniska forskningsstationen i Luleå (JKA, 160, 1976, nr 5. Jubileumsskrift, 4:o,s 121-124,128). - BTF i Luleå-nya rön, ny teknik (JKA, 163,1979, 4:o, nr 5, s 41-43). - Sandviks väg in i hårdmetallåldern (Bergshandteringens vänner, årsbok 1981, Upps, s 115-120). - Magnus Tiger-schiöld, bergsman, diktare (ibid, 1986, s 105-107). -Att skapa ett stålverk. Oxelösunds järnverk 1957-1966. Sthlm 1986. 143 s. - Sandvikens jernverk 1938-1957. Sandvikens kallvalsverk 1930-1940. Minnen nedtecknade. Sthlm 1992. 84 s. (Jernkontorets bergshistoriska utskott, h 49.) - Öppningstal även i nämnda Årsbok 1962-64 o 1966-67, diskussionsinlägg o dyl där 1965, 1971, 1973 o 1979-80 samt i JKA 1948, 1957, 1959, 1966 o 1969.

Källor och litteratur

Källor o litt: M Fritz, Sv stålindustri under efterkrigstiden: internationell konkurrens — marknader — försäljn (1988); S Jonsson, Vägen mot SSAB: NJA o den sv handelsstålsindustrin 1955-1977 (1990); S Leijonhufvud, Stålverk 80: verkligheten bakom drömmen (1976); N Meinander, Gränges: en krönika om sv järnmalm (1968); B S Nilsson, C S: industriledare med sociala o kulturella ambitioner (DN 5juli 1994); Omvandlingen: Sandvik 1862-1987: från järnverk ull högteknologiskt verkstadsföretag (1987); Roque (pseud), 60-årsjubilerande järnman med samhälls-känsla (SvD 26 mars 1964); B Wahlström, En laber bris (1999); Väd 1993. - Art:ar om S i Arbetarbladet 25 mars 1954 samt 23 mars o 29juni 1957.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl E W Sebardt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6428, Svenskt biografiskt lexikon (art av Weine Karlsson), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6428
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl E W Sebardt, urn:sbl:6428, Svenskt biografiskt lexikon (art av Weine Karlsson), hämtad 2024-04-26.