Nils Gabriel Sefström

Född:1787-06-02 – Ilsbo församling, Gävleborgs län
Död:1845-11-30 – Klara församling, Stockholms län

Kemist


Band 31 (2000-2002), sida 772.

Meriter

Sefström, Nils Gabriel, f 2 juni 1787 i Ilsbo, Gävl, d 30 nov 1845 i Sthlm, Klara. Föräldrar: komministern Jacob Gabriel S o Anna Broman. Elev vid Hudiksvalls trivialskola 99, vid Härnösands gymn okt 04, inskr vid UU 5 juni 07, med fil ex 8 dec 10, MK 3juni 12, ML 14 april 13, disp pro gradu 29 maj 13, MD 2 juni 13, allt vid UU, förordnad att hålla föreläsn:ar i naturalhist o kemi vid Krigsakad 28 jan 12, lär i dessa ämnen där okt 13–april 20, e o adjunkt i kemi o farmaci vid KI 11 febr 12, ord 1 mars 13–20, underläk vid Serafimerlasarettet okt 13–okt 17, lär i fysik o kemi vid H artillerilärov å Marieberg 17, prof:s fullm på denna befattn 24 nov 18, förest o förste lär vid Bergsskolan i Falun 29 dec 20–5 okt 38, red o utg av JKA från 20, vårdare av Bergskoll:s mineralkabinett o bibi från 19 mars 39, adjung led av Bergskoll från 29 april 39, led av dir över Nya elementarskolan i Sthlm från 43, av komm ang Teknolog inst nov 44–juni 45. – LVA 15 (preses 40–41), LKrVA 16, LPS 28, LVS 32, LVVS 33, LLA 41, led av flera utl akad:er o lärda sällsk.

G 10 sept 1827 i Hallingeberg, Kalm (kbf i Västervik), m Emelie Nordenström, f 27 dec 1807 i Västra Husby, Ög, d 29 jan 1884 i Västervik (kbf i Sthlm, Hedv El), dtr dll lagmannen Emanuel N o Anna Helena Noreus.

Biografi

Under studietiden hjälpte S sin far i det prästerliga arbetet samtidigt som han undervisade i Hudiksvall, vilket tyder på knappa ekonomiska förhållanden för familjen. I Hudiksvall vaknade hans intresse för fysik och kemi på allvar. Våren 1809 begav sig S till Sthlm där han omgående kom i kontakt med J J Berzelius och dennes undervisning i teoretisk och praktisk kemi vid Kl. S hade det knapert och måste i början arbeta extra som bl a privatlärare för att ha råd med studierna. Berzelius upptäckte emellertid hans talang och från våren 1811 fick S möjlighet till privat undervisning och även ekonomiskt bistånd av honom. Sina första vetenskapliga insatser gjorde S i anslutning till Berzelius' stora arbete om de bestämda proportionerna och med atomvikterna. Berzelius fördelade arbetet med de tunga metallerna bland sina närmast förtrogna elever och S fick kvicksilver på sin lott. Han undersökte alla kända kvicksilverföreningar och bestämde kvicksilvers atomvikt. Under Berzelius' utlandsresa 1812 vikarierade S också för denne som lärare vid Krigsakademin på Karlberg, ett uppdrag som senare permanentades.

Vid UU bedrev S medicinska studier, vilka avslutades med doktorspromotion i juni 1813. Han var då redan adjunkt vid Kl, efterträdare till Magnus (af) Pontin (bd 29), och blev hösten s å underläkare vid Serafimerlasarettet samtidigt som han arbetade i privat praktik. S var lärare och snart professor i fysik och kemi vid det 1815 inrättade Högre artilleriläroverket och under Berzelius' utlandsresa 1818–19 även tillförordnad professor vid KI.

Bakom S:s utnämning till den nyinrättade Falu bergsskolas ständige lärare och föreståndare låg Berzelius. Det hade pågått långvariga och tidvis heta diskussioner om behovet av en rent teknisk utbildning inom sv bergshantering. Berzelius och landshövdingen i Kopparbergs län, Hans Järta (bd 20), var två av de mest pådrivande i frågan under 1810-talet. Båda insåg teorins betydelse för den praktiska utbildningen och Berzelius förde därför fram S som kandidat till föreståndarposten i Falun. S hade goda teoretiska kunskaper och Berzelius förutspådde framgångar för honom även inom bergsvetenskapen. Inte minst hade han omfattande pedagogiska meriter. Han hade förvärvat sig ett gott rykte som outtröttlig lärare, tydlig om än något omständlig.

Som ekonomisk grund för skolan i Falun hade Bergskollegium inköpt Gottlieb Gahns (bd 16) efterlämnade gårdar, med bl a komplett laboratorium, mineral- och boksamlingar. Efter en förrättad tillträdessyn var S dock ej nöjd med faciliteterna utan begärde uppskov för terminsstarten. Den första kursen påbörjades först i febr 1822 och hade endast fyra elever. Med tiden kom dock skolan igång och etablerade sig som en fast institution i Bergslagen med elever från hela landet och även utlandet: Norge, Finland, Ryssland. Trots generöst stöd från Jernkontoret och Stora Kopparberget tvingades S av ekonomiska skäl att undervisa även inom ämnen, bl a bergsmekanik, gruvmätning och ekonomi, som han ej behärskade. Redan från början blev hans höga ambitioner svåra att kombinera med de snäva ekonomiska ramarna, varför även hans privatekonomi kom att belastas. S beklagade sig för Berzelius över hur bl a Bergskollegium ville att skolan skulle utbilda fler elever än vad som var praktiskt möjligt i de ålderdomliga lokalerna, där trängseln och brandrisken var stor.

S hade ambitionen att vid Bergsskolan fortsätta med kemisk forskning men hämmades starkt av de många administrativa uppgifterna. Trots detta kom han att svara för en rad viktiga upptäckter och tekniska framsteg inom främst metallurgin, som med tiden blev hans stora vetenskapliga intresse. Han konstruerade en internationellt erkänd laboratorieässja, "Sefströmska ässjan", i vilken man kunde komma upp i temperaturer som dittills ej uppnåtts. Med denna ässja gjorde S de första systematiska kemiska undersökningarna av slagger och tackjärn. Han studerade både naturliga och syntetiska slagger och kunde på ett enkelt sätt undersöka deras egenskaper och bildningssätt. S gjorde också noggranna undersökningar av grafit som han konstaterade enbart bestod av kol och ej en kol-järnförening som man tidigare trott. Han kritiserade bergsbrukets många gånger alltför generella bedömningar av bl a röstning av olika malmtyper utan att först ha utrett röstningens teoretiska grunder. Sådana rostningsförsök initierades av S i Bergsskolans regi med stöd från några pådrivande bergsmän. Den sv bergshanteringen fick med S och Falu bergsskola en ny, mer teoretiskt underbyggd, vetenskaplig inriktning.

Under hela Bergsskoletiden och även fortsättningsvis fram till sin död var S dessutom redaktör för den nystartade JKA, som under hans redaktörskap kom att utvecklas till husorgan för sv bergsvetenskaplig forskning. S gav tidskriften en vetenskaplig prägel och sparade ingen kraft på redigeringsarbete och författande. Här redovisade S ingående Bergsskolans verksamhet och med bifogade analyser underströk han vikten av kemins betydelse för den sv bergshanteringens modernisering. Han påvisade omgående behovet av bra studielitteratur på svenska och sjösatte en rad översättningsprojekt beträffande geologisk och teknisk relevant litteratur, som successivt publicerades som bihang till JKA.

S:s ambitioner och höga krav ledde med tiden till svåra arbetsförhållanden. Han var under de tio första åren mer eller mindre ensam lärare. Redan 1817 hade han insjuknat i tyfoidfeber, vilket försvagade hans hälsa. Febersjukdomen återkom periodvis under resten av hans liv. Överansträngning, missnöje med arbetet och återkommande sjukdom gjorde att han under kortare och längre perioder tog ledigt och kurerade sig hos svärföräldrarna i Västervik eller vid Medevi brunn.

1829 reste S med bidrag från Brukssocieteten till Tyskland och Österrike med syfte att vidareutbilda sig inom framförallt bergsbruket. Resan gick från Greifswald via Berlin till Sachsen, genom Schlesien och Mähren till Wien. Han reste sedan vidare genom Kärnten, Steiermark och via Salzburg till München. Under denna resa studerade han framförallt järnframställningens olika steg; särskilt intresse riktade han mot det ryktbara steierska järnet. Efter hemkomsten ansökte S om medel för kompletterande studier utomlands sommaren 1830. Resan gick denna gång dll västra Böhmen, bl a Karlsbad, och på hemvägen passerade han den gruv- och bruksrika bergskedjan Harz i Tyskland, där bla överbergsrådet W A J Alberts försök med att tillverka järnlinor - världens första - tilldrog sig hans intresse. Våren 1836 gjorde S ytterligare en studieresa till Tyskland, Österrike och denna gång även England, där han studerade puddlingsprocessens utveckling och förbättring.

Under sin tid vid Falu bergsskola kom S i nära kontakt med bergsbruket, främst i Bergslagen. De praktiska momenten i skolans undervisning innefattade våtkemiska analyser bl a av malmer och slagger, och under exkursioner i Bergslagen insamlades en mängd prover. Första gången S kom i kontakt med det småländska Tabergsjärnet var antagligen på en längre exkursion med eleverna sommaren 1823, då bl a Tabergs gruvor och Eckersholms bruk, Byarum, Jönk, besöktes. I brev till Berzelius i mars 1825 diskuterade S titan-halten i järnmalm från Smålands Taberg, vilken användes som råvara för drygt 20 hyttor i södra Jönköpingstrakten. Han åberopade en av sina elever som redan under terminen efter exkursionen analyserat masugnsslagg från Eckersholms bruk och senare järnmalm från Smålands Taberg och i båda funnit en anmärkningsvärt hög titanhalt. Frågan rörde s k kallbräcka hos järn (hög fosforhalt) och det ryktbara Ta-bergsjärnets mjukhet, vilket var ett av talrika tekniskt-praktiska problem som sysselsatte S. Elevens analysarbete utgjorde förspelet till S:s upptäckt av grundämnet vanadin.

Under våren 1830 blev S övertygad om att han upptäckt ett nytt grundämne, vilket han omgående redovisade för Berzelius. I tackjärn från Eckersholms bruk, ur malm erhållen från Smålands Taberg, hade han funnit små mängder av en metalloxid som i vissa avseenden liknade kromoxid. Berzelius föreslog namnet odinium, men S tyckte att något ur internationell synpunkt mer passande namn skulle användas. Han blev tvungen att göra ett längre uppehåll i sin undersökning med anledning av sin andra Tysklandsresa men när analyserna fortsattes hösten 1830 stod det klart för honom att det rörde sig om en förut okänd metalloxid. Problem tillstötte, men Berzelius bistod S med råd och det blev en hektisk och spännande tid på det stockholmska laboratoriet under jul-och nyårshelgen för att säkerställa den nya oxidens identitet. S kunde med Berzelius' hjälp avlägsna en mängd föroreningar i oxiden och namndiskussionen avslutades till sist med att man stannade för benämningen vanadin (gudinnan Vanadis), efter att förslag som erian (Minerva) och vaulund (jätte i den isländska mytologin) avförts.

För att S skulle få äran av upptäckten förmådde Berzelius honom att omgående skriva en kortare artikel för VAH. Berzelius såg också till att artikeln snabbt översattes och publicerades på tyska och franska för att nå internationella forskare. I en liknelse om hur gudinnan Vanadis faller för S:s ihärdiga uppvaktning meddelade Berzelius i brev den tyske kemisten F Wöhler om S:s upptäckt, detta med anspelning på att denne själv varit mycket nära att identifiera metallen två år tidigare. Berzelius slutförde sedan arbetet med att bl a fastställa den nya metallens kemiska egenskaper, en uppgift som S ville delta i men som han på grund av undervisning vid Bergsskolan och ett genom olycka förlorat vanadinpreparat ej hann med. Berzelius avslutade arbetet redan i april 1831, och det räknas som en av hans största prestationer. Han lät dock helt och hållet S få äran av att ha gjort upptäckten, även om S skyllde det mesta på slumpen och Berzelius' erfarenhet. Upptäckten gav våren 1831 S VA:s Lindbomska pris.

I den långvariga diskussionen om det var en vattuminskning eller en landhöjning som givit upphov till nivåförändringar i Östersjön, rullstensåsar och räfflor i berghällar bidrog S med en internationellt uppmärksammad idé. Han tänkte sig, likt tidigare diluvialister, att en stor flodliknande översvämning rusat fram genom landskapet och att stenar och sand med vattnets kraft repat berghällar och därefter avlagrats som rullstensåsar. Tankarna om den s k petridelauniska floden eller rullstensfloden baserade S på omfattande empiriska studier i framförallt Bergslagen. Uppslaget fick han i samband med Bergsskolans mätningskurser runt Falu gruva, där berghällarna, som saknade all vegetation på grund av röken från rostugnarna, uppvisade mängder av räfflor. Dessa visade sig följa en huvudriktning som sammanföll med blockfynd av Älvdalsporfyr i Falutrakten. Resultatet, ca 400 hällobservationer, sammanställdes och publicerades i VAH 1836 och på tyska för den internationella forskarvärlden 1838. Här myntade S de vetenskapliga termerna stöt- och läsida för berghällar som påverkats av inlandsisen, S:s rullstensflod.

S:s diluvialteori kan delvis ses som ett förstadium till schweizaren Louis Agassiz' glacialteori (1837). Tidiga historiska tolkningar om att S:s forskning var ett arv från äldre åskådningar om syndafloden är numera dementerade. Kritiken S fick var berättigad, men hans teori blev aldrig beskylld för att vara bibeltrogen. S:s diluvialteori respekterades och försvarades av bl a Berzelius. För sitt arbete på detta område tilldelades S, för andra gången, det Lindbomska priset 1835.

Under 1830-talet visade S ett alltmer stegrat missnöje med arbetet vid Bergsskolan i Falun, där även hans hustru vantrivdes. 1834 var han sjuk en längre tid och framförde i brev till Berzelius önskemål om annan tjänstgöring. Berzelius gjorde vad som stod i hans makt och erbjöd S chefskapet för Motala verkstad. S blev dock kvar vid skolan ytterligare en tid men var ytterst angelägen om att få en ny position ordnad genom Berzelius' försorg, helst i Sthlm. Resultatet blev att Brukssocieteten beslutade ge S ett årligt arvode om 2 000 rdr bko i utbyte mot att han bl a gav societetens fullmäktige upplysningar så länge han orkade och var frisk. Arvodet blev ett slags pension och erkänsla för hans nedlagda arbete vid Falu bergsskola. 1839 förordnades S att också förestå Bergskollegiums mineralsamling, laboratorium, modellkammare och bibliotek, och nästan samtidigt blev han adjungerad ledamot i Bergskollegium med rätt att tjänstgöra när han kunde och hade hälsa därtill.

Författare

Jörgen Langhof



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

S:s reseberättelser i Jernkontorets arkiv, RA. - Brev från S i KB (bl a till J C Askelöf), RA, UUB (bl a till L Svanberg o många till I G Clason), LSB o i Centrum för vetenskapshist, VA (till JJ Berzelius).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Åminnelse-tal öfver lektorn och prosten N. F. Beckmark: af... Sefström. Vid dess inträde i Akademien (Tal, hållne i Kongl. krigsvettenskaps-akademien, den 12. nov. år 1816, Sthlm 1817, s 85-91). - Ytterligare Bihang till Jernkontorets annaler. Elfte årg [1827]. [Rubr:] Till herrar fullmägtige i Jernkontoret. Sthlm 1829. 7 s. [Undert; genmäle till P Lagerhjelm.] - Om vanadium, en ny metall, funnen uti stångjern, som är tillverkadt af malm från Taber-get i Småland (VAH för år 1830, Sthlm 1831, s 255-261; övers i Neuesjahrbuch der Chemie und Physik, 1831, Halle, Bd 2, s 316-323: Ueber das Vanadium, ein neues Metall, aufgefunden in Stangeneisen, wel-ches aus Erzen von Taberg in Småland dargestellt worden; även i sep av denna o en från VAH övers utförlig artikel om vanadin avjJ Berzelius, s 1-8). - Försök till en elementär framställning af läran om vattendrifter: deras beräknande och fördelaktiga begagnande (JKA, årg 18, 1834, tr 18[34-]35, s 168-470, 2 pl-bl, pl. 6-27 [i h 2]). - Tabeller och plancher till Jern-kontorets annaler 1834 ... eller till N. G. Sef-ströms afhandling om vattenhjul. Sthlm 1835. [Omsl.] 4:o. (16) s, Pl. 6-27. (JKA, 18[: 2].) -Elemen-tar-kurs i läran om bokföring (JKA, 19, 1835, tr 18[35-]36, s 135-247, 1 pl,jämte Bilaga n:o 1-3, fol, (7 + 7) o patentfol, 1 bl). - Undersökning af de räfflor, hvaraf Skandinaviens berg äro med bestämd riktning fårade, samt om deras sannolika uppkomst (VAH ... 1836, tr 1838, s 141-255, Pl. VI-IX = 2 pl-bl, 2 kartor; även sep, 1837, 115 s ...; övers i Scientific me-moirs, selected from the transactions of foreign aca-demies of science and learned sociedes, and from foreign journals, vol. 3, London 1843, s 81-144: An investigation of the furrows which u-averse the Scandinavian mountains in certain directions, together with the probable cause of their origin; övers referat i Annalen der Physik und Chemie, Bd 43, Leipzig 1838, s 533-567: Untersuchung iiber die auf den Felsen Skandinaviens in bestimmter Richtung vorhandenen Furchen und deren wahrscheinliche Entstehung). -Om geodetiska instruments beskaffenhet och justering; med hufvudsakligt afseende på deras begagnande uti markscheideriet o geognosien ... (JKA, 23, 1839, s 167-387, pl. 1-9). -Tal af Academiens prases. Sthlm 1842. 12 s. - Om ett sätt att, vid barometerob-servauoner, göra sig oberoende af ofullkomligheten uti barometerns vacuum (VAH ... 1841, tr 1842, s 187-196). - Om sättet att refva jord i Dalarne (Läsning för folket, utg af Sällskapet för nyttiga kunskapers spridande, årg 8, 1842, Sthlm, s 227-255; s 252 undert N. G. S.). - Utur professor Sefströms Berättelse om dess sista utländska resa (JKA, 26, 1842, s 372-421). - Beskrifning på ett nytt portatift, spegelaf-vägnings-instrument (JKA, 27, 1843, s 358-371, 1 pl). - Om osmundsjern. Ett bidrag till den äldre jerntill-verkningens historia; af redakt. (JKA, 29, 1845, s 1-32; anon). - Bidrag till historien om våra jernbergverk, samlade uti Kongl. kammar-collegii archiv af redaktö- ren (ibid, s 33-106; anon). - Om det i nyare tider antagna uppfostrings- och undervisnings-sättet och dess inflytande på samhälls-skicket. Tal hållet vid prassidii nedläggande uti Kongl. veteskaps-akademien[!] den 7 april 1841. Sthlm 1846. 77 s. -Åsigter i frågan om fri kolhandel och skogshushållning i Sverige. Utg efter författarens död. Sthlm 1846. (8), 126 s. [Föret: Original-koncept för dess yttrande till Kongl. bergs-kollegii protokoll.] - Magnetnålens missvisning (VA, OfVer-sigt af ... förhandlingar, årg 2, 1845, Sthlm 1846, s 93-97). - Ett och annat rörande nödvändigheten af en förbättrad skogshushållning (Tidskrift för landt-manna- och kommunalekonomien, 1847, Upps, s 1-19, 65-85). [Faksimiluppl:] Sthlm [1984]. ([Skyddsomsl:] Tekniska meddelanden från Institutionen för uppvärmnings- och ventilationsteknik, 282.)

iW!g«-fl(:Jern-kontorets annaler. Årg 4-29, 1820-45. Sthlm. (Medv årligen, se RegisterSthlm 1866, s 60-63; bilagor o vissa större bidrag nämnda ovan.)

Källor och litteratur

Källor o Ull: A M Almgren, Vanadin 150 är: märkesman inom sv bergshantering grundämnets upptäckare (JKA 1981, nr 2); B Berglund, Tabergs bergslag: en sammanställn över de bergshist lämmarna... (1996); Bergskoll; E B Bergsman, Fahlu bergsskola 1819-1868 (1985); dens, N G S (1787-1845) (Medlemskontakt/ Hembygdsfören Kultur o miljö i Falun, 2000); Bio-graphiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 14 (1847); B Boéthius o Å Kromnow, Jernkontorets hist, 1-3 (1947-68); Brewäxl mellan Berzelius o Wilhelm Hisinger ... (J Berzelius, Brev, ed H G Söderbaum, 8, 1921); Brewäxken mellan Jöns Jacob Berzelius o Carl Palmstedt, ed J Trofast, 1-3 (1979-83); Brewäxken mellan ... Jac Berzelius o ... H G Trolle Wachtmeister, ed J Trofast, 1-2 (1998-2000); P Enghag, Jordens grundämnen o deras upptäckt, [1] (1998); T Frängs-myr, Geologi o skapelsetro: föreställn:ar om jordens hist från Fliärne till Bergman (1969); dens, Upptäckten av istiden: studier i den moderna geologins framväxt (1976); dens, Gubben som gräver: människor o miljöer i vetenskapens värld (1989); A Grabe, JKA:s red:er: korta biogr notiser (Minnesskr med anledn av JKA:s 100-åriga tillvaro, 1, 1917); P Henriques, Skildrar ur KTH:s hist, 1 (1917); A G Högbom, "Den petridelauniska floden": omkr ett hundraårsminne (Lychnos 1936); S Lindroth, VA:s hist 1739-1818,1-2 (1967); E Rothelius, Ur gruvlinans hist (Blad för bergshandteringens vänner, 1943: 4-1944: 2); S-G Sjöberg, N G S, vanadinets upptäckare (Bergslaget [Stora Kopparbergs Bergslags ab:s personaltidn] 1950, nr 3); dens, N G S and the discovery of vanadium (Journal of chemical education 1951, June); SLH 1:1 (1822), 1:4 (1835), 1:5 (1853); SMoK; H G Söderbaum, Jac Berzelius, 1-3 (1929-31); [L J Wallmark,] biogr över S (VAH 1845; tr även bl a i JKA 1846, bih); Vanadin - volfram - krom - molybden (Daedalus 1961); M E Weeks, Discovery of die elements (1968); R Åkerman, Historik om bergsskolornas uppkomst o utveckl i Sverige (Minnesskr1,1917).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils Gabriel Sefström, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6429, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2019-08-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6429
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils Gabriel Sefström, urn:sbl:6429, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jörgen Langhof), hämtad 2019-08-19.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se