Biografi

Scheffer (Schefferus, von Scheffer), släkt, härstammande från Ivo S (f 1540), landsdomare i Nieder-Erlebach, Franken, Tyskland (v Schantz), vars sonson prof Johannes Schefferus (S 1) kom till Sverige. Son till honom var Johan S (1653–1717), som blev student vid UU 1664, erhöll testimonium academicum där 1678, auskulterade i Svea hovrätt, blev underlagman i Västergötland och på Dal 1681 samt var häradshövding i Bälinge, Vaksala, Rasbo m fl häraders domsaga i Uppland 1683– 1716. Han adlades 1689, delvis på grund av sin fars och morfars Johannes Loccenius' (bd 24) förtjänster, med namnet von S. Hans son Johan v S (1687–1748) skrevs in vid UU 1698, auskulterade i Svea hovrätt, efterträdde sin far – på dennes anhållan – som häradshövding i Bälinge, Vaksala, Rasbo m fl häraders domsaga 1716 och var sedan lagman på Gotland 1745–46. Med en bror till honom dog denna släktgren ut på svärdssidan 1752.

Bror till Johan v S (d 1717) var Peter S (1657–1731), vilken blev student i Uppsala 1664, fick testimonium academicum där 1681 och därefter studerade i Basel, Geneve och Strasbourg. 1683 fick han tjänst som sekreterare hos riksrådet G A De la Gardie (bd 10), varefter han 1684 blev sin brors efterträdare som underlagman i Västergötland och på Dal. Fyra år senare utnämndes S till assessor i Svea hovrätt, och han blev v president där 1712. Som domare och referent tog han befattning med den 1698–1705 pågående omfattande processen mot Nils Bielke (bd 4), där S visade prov på skärpa, grundlighet och en viss självständighet. Hans gedigna bildning visade sig i hans ingående analyser och jämförelser med främmande rätt och doktrin. S har också betecknats som hovrättens vid denna tid "kanhända skarpaste huvud" (Wittrock, s 66). – 1698 hade S blivit adlad (ej naturaliserad) och därvid fått anta samma vapen som släkten Scheffer v Gernsheim i Tyskland. Anledningen var att S ansågs tillhöra denna släkt, vars mest kände medlem var boktryckaren och Gutenbergs medhjälpare Peter Schöffer (Scheffer) från Gernsheim i Hessen; S behöll dock namnet Scheffer.

1705 hade S blivit ledamot av lagkommissionen, och 1714 utsågs han till förste ombudsman i Södermanlands län. Utnämningen till landshövding i detta län följde s å, varefter han 1716 förflyttades till Skaraborgs län, tillsammans med Värmlands län bas för rustningarna inför det norska fälttåget och där dugande krafter behövdes. S kom på denna utsatta post i en svår mellanställning förorsakad å ena sidan av hans ambition att värna landsändans befolkning bl a mot alltför krävande pålagor och centralmaktens militära krav å den andra. Framför allt utskrivningar av manskap innebar mycket stora svårigheter, och kungen hotade vid ett tillfälle S med att han skulle finna någon annan att sköta landshövdingesysslan om inte regeringens påbud följdes bättre.

Vid den omfattande baronisering som skedde under Ulrika Eleonoras korta regering blev S friherre 1719, och då fyra lediga presidentämbeten skulle tillsättas 1723 anmälde han sitt intresse för Svea hovrätt. Sedan den först utnämnde efter ett par veckor hastigt avlidit utsågs S, som har betecknats som "moderat rojalist" (Trulsson), till hovrättens president, ett ämbete han innehade till sin död. Den i litteraturen förekommande uppgiften, att S skulle ha varit ordförande i den kommission vars arbete ledde till utfärdandet av konventikelplakatet 1726, är felaktig. Däremot var han 1729–31 ordförande i kommissionen angående kyrkoherden Eric Tolstadius såsom anhängare av Dippels lära. Kommissionen, som hade domstols befogenhet, skulle undersöka om Tolstadius var renlärig eller anhängare till radikalpietisten J C Dippels (bd 11) läror. Varken S eller de andra medlemmarna visade någon större entusiasm för uppgiften; S, trött och sjuklig, var ofta frånvarande, och flera ledamöter lyckades under arbetets gång bli befriade från sina uppdrag. Tolstadius blev frikänd; S tillhörde den minoritet som röstade för en tids suspension. Innan kommissionens dom hade underställts K M:ts prövning avled S. 1727 hade han varit uppförd på riksrådsförslag men undanbett sig på grund av sin höga ålder. S deltog i samtliga riksdagar 1713–27 och var ledamot av SU 1719.

I sitt första äktenskap var S gift med landshövdingen Håkan Fägerstiernas (bd 16) dotter Margaretha, genom vilken han kom i besittning av säteriet Uttringe, Salem, Sth. Utom detta ägde han det stora säteriet Stora Ek, Ek, V Götaland, flera mindre herrgårdar i Västergötland och Värmland samt bl a två stenhus i Sthlm. S kan ha kommit över sina gods genom att dra fördel av förhållandena vid det ekonomiska sammanbrottet efter Karl XII:s död.

Söner till Peter S var riksrådet Carl Fredrik S (S 2), kanslipresidenten Ulric S (S 3) och Pehr S (1718–90). Den sistnämnde skrevs in vid UU 1728 men valde den militära banan och blev volontär vid Livgardet 1730. Efter att deltagit i 1741–43 års krig hade han avancerat till löjtnant 1743, varefter han två år senare – som så många andra yngre sv officerare under 1700-talet – erhöll tillstånd att gå i fransk krigstjänst och utnämndes där till kapten vid regementet Royal Suédois. S deltog därpå i slutskedet av österrikiska tronföljdskriget, där han med framgång medverkade i flera aktioner, bl a i det blodiga slaget vid Laeffeld i Belgien, men även tjänstgjorde som adjutant till abbén och generallöjtnanten greve de Clermont, en av marskalken Moritz' av Sachsen underbefälhavare. Vid krigslutet 1748 återvände S – utnämnd till fransk överste så – till Sverige, där han blev kapten vid Livgardet följande år och överstelöjtnant 1750.

I samband med utbrottet av sjuårskriget på kontinenten 1757 gick S åter i fransk tjänst, blev brigadgeneral följande år och deltog fram till 1761 i flera fälttåg, ofta med självständigt befäl. Återkommen s å till Sverige, där han 1760 utnämnts till överste, blev S generalmajor och chef för Savolax' regemente 1763 och utsågs två år senare genom byte till chef för Kronobergs regemente. 1770 blev S generallöjtnant och följande år anförtroddes honom uppgiften att i Paris till den nytillträdde Gustav III överbringa en "provisorisk" kungaförsäkran. 1772 fick han efter statskuppen högsta befälet över de trupper som samlats i Bohuslän inför ett befarat danskt anfall. S förflyttades s å till chefskapet för Skaraborgs regemente, en befattning han innehade till sin död. 1776 blev han general av infanteriet och vid utdelandet av nådebevisningar i anledning av drottningens kyrktagning efter kronprinsens födelse 1778 blev S fältmarskalk. Inför utbrottet av kriget mot Ryssland tio år senare anförtroddes den 70-årige S den militära ledningen i Skåne.

Kusin till Pehr S var Henrik Theophil S (1710–59), som studerade vid UU 1725–31, bl a för Anders Celsius (bd 8), blev auskultant i Bergskollegium sistnämnda år, gjorde resor till bergverken och blev proberare i kollegiet 1740, tillika myntproberare elva år senare. I kollegiet var S elev till assessorn Georg Brandt (bd 5) vid kemiska laboratoriet och blev sedan föreståndare för proberkammaren. I denna funktion hade han själv elever som blev betydande kemister, t ex Gustaf v Engeström (bd 13), men även andra, som bruksägaren Peter Christoffer Cederbaum (bd 7). Parallellt med tjänsten i kollegiet var S 1739–49 direktör för Ädelfors guldverk, Alseda, Jönk, som han dock lämnade eftersom fyndigheterna inte gav den avkastning man hoppats på.

Vid sidan om sitt dagliga arbete med undersökningar av malmstuffer och smältprodukter – där framför allt hans arbete om kopparns metallurgi har uppmärksammats – har S blivit känd för två mera betydande insatser: föreläsningar i kemi och undersökning av metallen platina. S hade tidigt intresserat sig för konsten att färga tyger och understödd av Manufakturkontoret gav han från slutet av 1740-talet undervisning i kemi för färgargossar, som blev en framgång och till vilken även andra intresserade infann sig. S:s anteckningar från denna verksamhet, Chemiske föreläsningar, utgavs i redigerat skick av Torbern Bergman (bd 3) 1775 och fungerade som en klar och redig lärobok i kemi, som i tidens anda uppmärksammar det tekniskt praktiska; den utkom i flera upplagor och översattes också till bl a tyska. – 1750 fick S från Spanien en liten mängd av den nyupptäckta metallen platina. Han undersökte ämnet och kom fram dll att det rörde sig om en artegen helmetall. S var också den förste som gjorde en noggrann beskrivning av metallen: Det hvita gullet, eller sjunde metallen kalladt... platina del Pinto ... (VAH 1752).

S invaldes 1747 i VA; han blev naturaliserad sv adelsman 1756 med hänvisning till omständigheterna kring hans farbröders sv adelskap liksom till att en av hans förfäder i Tyskland 1569 blivit adlad av kejsar Maximilian II.

Sonsons sonson till Henrik Theophil S var Carl Henric Ulric S (1858–1929), som 1877 efter att ha passerat graderna vid Andra livgardet blev underlöjtnant vid Skaraborgs regemente s å. 1905 blev Carl S major vid Västernorrlands regemente och sedan han varit överstelöjtnant vid Jämtlands fältjägarregemente 1909–13 utnämndes han sistnämnda år till överste och chef för Västernorrlands regemente. Denna post innehade han till 1918.

En av Carl S:s söner i hans äktenskap med riksbibliotekarien Isak Collijns (bd 8) syster Gerda var Carl Gunnar Ulrik S (1909–81). Gunnar S var arkivtjänsteman och hovman men torde i första hand bli hågkommen för sina insatser som heraldiker. Han skaffade sig en gedigen utbildning vid StH och avlade en jur kand-examen 1934 och blev FK 1939. Föregående år hade han antagits som amanuens vid RA och 1944 blev han arkivarie där. 1953 avlade S fil lic-examen vid LU med en avhandling om ett heraldiskt-historiskt ämne. Vid sidan av arkivtjänsten arbetade han från 1949 även i Riksheraldikerämbetet. Då detta ämbete avskaffades i samband med den siste riksheraldikerns avgång 1953, blev S den förste statsheraldikern inom RA, med ansvar för Sveriges offentliga heraldik. Han förblev på denna post till sin pensionering 1974.

Under S:s ämbetsperiod omorganiserades landets lokalförvaltning, vilket innebar att kommunvapen borde skapas för många nya eller utvidgade kommunala enheter. I samarbete med kommunernas företrädare lyckades han genomdriva en välbehövlig förnyelse av Sveriges territoriella heraldik. Teoretiskt byggde han på den norske heraldikern Halvard Traetteberg, som påbörjat en motsvarande revision av den norska heraldiken på 1930-talet, men gick i fråga om motivval inte lika långt som denne. Avsikten var att återgå till den allra äldsta heraldikens enkla motiv och rena färger, utan schatteringar och dagrar. S var också en uppskattad inspiratör för Finlands heraldiker, som under 1950- och 60-talen skapade ett stort antal förstklassiga vapen för sitt lands kommuner.

S deltog aktivt i internationellt arbete på det heraldiska och sigillografiska området; bl a var han generalsekreterare vid den femte internationella genealogisk-heraldiska kongressen i Sthlm 1960 och ingick 1968-81 i styrelsen för Académie internationale d'héraldique. Han har utgivit Svensk vapenbok för landskap, län och städer (1967) samt är författare till en stor mängd vetenskapliga och populära uppsatser i heraldiska och närbesläktade ämnen. Ett antal av de senare ingår i samlingsvolymen Heraldisk spegel (1964). Sveriges riksvapen, de tre kronorna, ägnade S flera undersökningar av stort värde. Hans tes om dess mecklenburgska ursprung måste emellertid förkastas på grund av upptäckten – efter hans frånfälle – att vapnet använts redan 30 år före Albrekts av Mecklenburg tid.

S blev kammarjunkare vid hovet 1946, kammarherre 1955 och var ceremonimästare där 1973–79. I denna egenskap tillhörde han dem som organiserade såväl kungabegravning 1973 som kungabröllop tre år senare. – S blev LSkS 1966.

Författare

Lars-Olof Skoglund med bidrag av Clara Nevéus (Gunnar S)

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: C L v Schantz' genealogier, RHA. Carlander, 2: 2, s 508; Elgenstierna; SMoK; O F Strokirk, Kultur- o personhist anteckn:ar, 1 (1915). Johan v S (d 1717): RR 15 nov 1689, RA; Lags o doms.

Peter S: Adelsbrev, vol 13, RA; G Anderberg, Ekonomi o politik i 1700-talets Skara (Skara, 2, 1700-1970,1975); Anjou; E Bensow, KSkaraborgs reg:s hist, 2 (1944); Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 14 (1847); I Eriksson, Nils Bielke (2000); Fräl-seg, 1 (1931); HSH 19 (1834), s 407-422; SJäger-skiöld, Ett folkrättsbrott o dess bedömn år 1690 (KFÅ 1962); dens, Hovrätten under den karolinska tiden o till 1734 års lag (Svea hovrätt: studier till 350-årsmin-net, 1964); J A Lagermark, Rustmarna till Karl XII:s sista fälttåg (HT 1886); LLuthander, Stora Ek (Slott o herresäten i Sverige, Västergötland, 2, 1968); N Odenvik, Eric Tolstadius (1942); L Trulsson, Ulrik Scheffer som hattpolitiker (1947); GWittrock, Förräderipunkten i Nils Bielkes process 1704-1705 (KFÅ 1917).

Pehr S: Bensow, a a, 3 (1942); G Hyllén-Cavallius, Kongl Kronobergs reg:s officerskår 1623-1896 (1897); Odhner, 1 (1885), s 15, 148, 183, 190, 194, 199, 566, o 3 (1905), s 68, 230; W Ridderstad, Gula gardet 1526-1903 (1903).

Henrik Theophil S: Adelsbrev, vol 25, RA; Bergskoll; Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 14 (1847); S Lindroth, Gruvbrytn o kopparhantering vid Stora Kopparberget, 1-2 (1955); dens, VA:s hist 1739-1818 (1967); dens, Sv lärdomshist: Frihetstiden (1978); H Olsson, Kemiens hist i Sverige intill år 1800 (1971); C Sahlin, Ett bidr till platinans hist (MHoF, 2, 1930).

Carl Henric Ulric S: C Hamnström, K Västernorrlands reg: biogr uppgifter ... 1854-1964 (1965).

Carl Gunnar Ulrik S: Académie internationale d'hé-raldique: Memorial dujubilée 1949-1999 (1999); O Eriksson, G S in memoriam (Heraldisk tidsskr, 5, 1981), s 232; J Liedgren, G S död (Nordisk arkivnyt 1981, nr 4); C Nevéus, Interaction in heraldry bet-ween Norway and Sweden (Genealogica & Heraldica: Ottawa 1996, 1998); KPrange, G S 1909-1981 (Heraldisk tidsskr, 5, 1981), s 230.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Scheffer, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6549, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund med bidrag av Clara Nevéus (Gunnar S)), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6549
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Scheffer, släkt, urn:sbl:6549, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars-Olof Skoglund med bidrag av Clara Nevéus (Gunnar S)), hämtad 2024-04-23.