Nils E Reuterholm

Född:1676-09-16 – Rytterne församling, Västmanlands län
Död:1756-12-04 – Örebro församling, Örebro län

Landshövding, Ämbetsman


Band 30 (1998-2000), sida 33.

Meriter

1 Reuterholm, Nils Esbjörnsson, f 16 sept 1676 i Stora Rytterne, Vm (v Dalin), d 4 dec 1756 (v Dalin) i Örebro (db saknas). Föräldrar: inspektören Esbjörn Persson o Elisabet Krok. Elev vid Västerås gymn, inskr vid UU 1 mars 90, anställd vid sv ambassaden i Holland till Rijswijkska freden 97, utsänd till England 98, kommissionssekr vid sv beskickn:en i Hannover 00, vid sv ambassaden till Warszawa 04, hovsekr i fält 06, sekr i Krigskoll 07, adl (v Reuterholm) 17 febr 08, krigskommissarie i Krigskoll 3 okt 10, deltog i riksdagarna 13–39 (led av SU 19–20 o 34, av krigsdeput 23, av deput över riddarhusordn:en 31, av sekreta deput 38–39), krigsråd i Krigskoll 10 febr 15, dir över Vadstena krigsmanshus 19, landsh i Kopparbergs län 24 april 32, frih (Reuterholm) 7 juli 35, landsh i Närke o Värmland 30 maj 39–5 okt 56. – LVA 39.

G 1708 i Hamburg (Tilas' saml; Genealogica 109, RA) m Hedvig Sofia v Leopold (en) från Hannover, d 19 april 1736 i Falun (bet 26 april för ringn:ar i Stora Kopparberg, Kopp).

Biografi

Släkten R kan tas som exempel på cirkulationen i det sv ståndssamhället. I sin Journal konstaterar Nils R att hans ursprung var av ringaste slag. Farfadern Per Gisleson kom från Åland, blev fiskare och torpare under Stensjö säteri i Strömsholms län och gifte sig med bonddottern Gertrud Markusdotter. Fadern Esbjörn Persson arrenderade kungsladugården Fiholm i Rytterne och blev senare ägare till Ekeby, ett förpantat säteri i samma sn. Han förvärvade även bruksdelar och drev förlagshandel. Modern var dotter till kyrkoherde Nils Krok i Rytterne. Hon dog i barnsäng, då R föddes. R själv gjorde sin karriär inom ämbetsvärlden och slutade som landshövding. Hans äldste son, Christian (R 2), blev riksråd.

I sina självbiografiska anteckningar ger R en dyster bild av sin barndom trots att hemmet förefaller att ha varit välbärgat. Han var ett klent barn som "skonades från boken". Vid nio års ålder sändes han till Västerås, där han vantrivdes med skolgången till dess att han fick Jakob Boëthius (bd 5) som lärare. 1690 skickades R till Uppsala. Familjen ville att han skulle bli präst, men de teologiska studierna engagerade honom inte. Han ägnade sig istället åt humaniora som latin och historia och skaffade sig viktiga personkontakter i adliga kretsar, bl a bröderna Gyllenborg. R var kritisk mot mycket i det akademiska livet och speciellt mot det starka kyrkliga inflytandet där. Någon magisterexamen avlade han aldrig. I stället fortsatte hans läroår utomlands. 

1697 fick R som skrivare följa med den sv ambassad som skickades till fredskonferensen i Rijswijk. En av de sv fullmäktige, Carl Bonde (bd 5), tog honom följande år med på en ambassad till England. Härifrån fortsatte han på egen hand till Frankrike, där han stannade i över ett år. Därefter fortsatte han till Regensburg, säte för det tysk-romerska rikets riksdag, för att studera lagar och statsrätt. Våren 1700 antogs R som sekreterare hos envoyén Carl Gustav v Friesendorff (bd 16, s 559) vid det kurfurstliga hannoveranska hovet. Därmed inleddes R:s mer än 50-åriga verksamhet i sv statstjänst. Vid sidan av sina diplomatiska uppdrag förmedlade han vetenskapliga kontakter, bl a för Erik Benzelius' (bd 3) räkning. Själv fick han en trofast vän i filosofen och hovrådet G W v Leibniz. Under dessa år träffade R också sin blivande hustru, dotter till en hög jurist vid det kurfurstliga hovet.

1704 förflyttades R till Polen som kommissionssekreterare vid sv ambassaden till Warszawa. Därmed drogs han in i det storpolitiska spelet kring Karl XII, August II och Stanislaus Leszczynski. Han tillfångatogs och föll i Johann Reinhold Patkuls (bd 28) händer. Av denne behandlades han väl och fick viktiga informationer om tsar Peter och ryska förhållanden. I sin Journal har R gett ett nyanserat porträtt av Patkul, en stolt och hård livländare men skarpsinnig och beläst. R ifrågasätter om man från sv sida "rätt förfarit med honom".

Efter frigivningen blev R 1706 sekreterare vid det k fältkansliet. Från denna tid har bevarats en svit brev från honom till dåvarande hovjunkaren Jakob Cronstedt (bd 9). Breven, delvis chiffrerade, har publicerats. Det framgår av dem att R insåg det komplicerade politiska spelet om Polens krona. Han visade förståelse för Augusts situation och han reagerade mot det sv krigsfolkets framfart i erövrat land. Porträtt tecknas av ledande personer, en negativ bild av Carl Piper (s 325), en positiv av Carl Gustaf Rehnschiöld (se ovan). Mest imponerades han av hertigen av Marlborough, då denne besökte högkvarteret. R:s uttalanden om Karl XII är också försiktigare än under senare år. R blev vid denna tid svårt sjuk och gjorde allt för att få återvända till Sverige. I slutet av 1707 beviljades detta.

Året 1708 innebar för R framgång på både det sociala och det personliga planet. Han tillträdde en tjänst som sekreterare vid Krigskollegiet, adlades och gifte sig. I kollegiets tjänst stannade han i nära 25 år. Under denna period framstod R som en effektiv och skicklig organisatör. 1714 sändes han till Skåne, där han hade ansvar för försörjning och utrustning inför det planerade fälttåget mot Norge. I sin Journal kritiserar R Karl XII:s orealistiska agerande: "Men det var så hans sinne att taga sig före ogörliga ting" (s 71). Han beskriver också där det prekära läget i landet och hur inkvarteringarna utsög lantmannen till sista blodsdroppen. Själv ansökte han förgäves om att hans underlydande på Ekeby i Strömsholms län skulle förskonas från utskrivning.

Först efter Karl XII:s död kunde R ta säte i Krigskollegium som s k civilt krigsråd. Han utarbetade kollegiets yttrande över förslaget till ny regeringsform och tog sig an frågan om de från fångenskapen återvändande officerarnas försörjning. 1719 övertog han förvaltningen av Vadstena krigsmanshus, vars ekonomi påtagligt förbättrades. Som ledamot i krigsdeputationen vid 1723 års riksdag verkade han för försäljning av krigsmanshushemman. Influtna medel skulle gå till krigsmanshuset. R köpte själv hemmanet Övertorp i Östergötland.

I hela sitt liv var R en övertygad motståndare till enväldet. Som ett värn häremot såg han den jordägande adeln. Från 1730-talet finns uttalanden av R där han kritiserar ståndssamhället och förordar lika beskattning. De enda som i realiteten var riket till gagn var de som brukade jorden, främst bönder och bergsmän. Som jordbrukande kunde adeln accepteras, men riket kunde mycket väl klara sig den förutan. Var och en borde enligt hans mening värderas efter sin duglighet.

Mot bakgrunden av R:s erfarenheter under krigsåren var det naturligt att han vid regimskiftet återfanns bland Arvid Horns anhängare. Han hade mött denne redan i Polen och lagt märke till inslag av högmod och arrogans i hans uppträdande, men han uppskattade hans duglighet och goda uppsåt. I kretsen kring Horn var det dock Samuel Bark (bd 2) som stod R närmast. Någon större politisk aktivitet uppvisade dock inte R vid frihetstidens riksdagar. Vid lantmarskalksvalet 1734 skall han ha varit beredd att stödja Samuel Åkerhielm, Gyllenborgarnas kandidat. Under den dramatiska riksdagen 1738–39, då hattpartiet kom till makten, tycks R ha stött Horn, vilket enligt en uppgift från mars 1739 skall ha lett till att han trots sina meriter inte blev riksråd (N 971, UUB). R har i synnerligen kritiska ordalag beskrivit 1730-talets riddarhus med dess absurditeter, intriger och oordning.

Under 1730- och 40-talen togs R:s arbetskapacitet framför allt i anspråk på länsnivå. När han 1732 utnämndes till landshövding i Kopparbergs län hade detta i över tio år skakats av svåra motsättningar mellan Stora Kopparbergs bergslag och Falu stad men också mellan företaget och den till kolleveranser förpliktade dalaallmogen. Genom en fast och skicklig handläggning av tvistefrågorna återställde R landshövdingeämbetets auktoritet, som nått ett bottenläge under den kontroversielle företrädaren Peter v Danckwardt (bd 10). Då Falu borgerskap vid 1734 års riksdag besvärade sig över nederlagsfriheten på salt och spannmål och begärde att endast burskapsägande borgare skulle få handla med dessa varor, avstyrkte R mycket bestämt besväret: nederlagsfriheten var en nödvändighet för de fattiga gruvarbetarna, som borde förskonas från fördyrande mellanhänder. Klokt jämkade R mellan motstridiga intressen, och hans ämbetspe-riod i Falun blev den lugnaste under frihetstiden. I sin parentation över R i VA erinrade Olof v Dalin om hur R under Faluåren genom oväld lyckats bilägga de invecklade tvisterna och vinna invånarnas förtroende.

Efter R:s utnämning till landshövding i Närke-Värmlands län följde en rad arbetstyngda år. Länet var vidsträckt och skillnaderna stora mellan Närke- och Värmlandsdelen. I den senare var spannmålsförsörjningen ett återkommande problem liksom gränskonflikterna med Norge kring timmerhandeln. R genomdrev en uppdelning av jurisdiktionen i Värmland från två till tre häradshövdingedömen. I en skrivelse till K M:t 1744 underströk han vikten av att den lägre kronobetjäningens löner utgick korrekt och regelbundet, ty annars kunde denna förledas till slapphet och underslev.

Mest bekant från R:s tid som landshövding i Örebro är hans agerande under dalupproret 1743. Medan hans ämbetskollega i Falun tvingades att som ett slags gisslan medfölja bondehären, förlorade R aldrig kontrollen över situationen. Han såg till att han hade pålitliga trupper till sitt förfogande. Det uppbåd av bönder som samlats i Örebro 29 juni, sedan nyheten att upproret hårdhänt slagits ned nått dem, manades att hålla sig stilla. Men R lyssnade också till allmogens undran och oro över de blodiga händelserna i Sthlm föregående vecka. I sitt svar varnade han för missbruk av friheten; gick den förlorad var den inte lätt att återskaffa. I ett intressant brev till K M:t redogjorde R följande dag för situationen, hur allmogen påverkats av okontrollerbara rykten, hur den efter tronföljarvalet misstrodde sina egna herredagsmän och hur den tyngdes av pålagor. Samtidigt som han betonade vikten av att kronans auktoritet upprätthölls, rekommenderade han kontributionseftergifter, speciellt beträffande den förhatliga fönsterskatten. R fick på högsta ort gehör för sina synpunkter och skattelättnader beviljades. Inte utan skäl har R karakteriserats som en av frihetstidens dugligaste landshövdingar. I de län han administrerade hanterades konflikter klokt och effektivt.

Till bilden av R hör också hans lärda intressen; särskilt drogs han till naturvetenskapen. Som informator för sina söner anställde han naturalhistorikern och teologen Johan Browallius (bd 6). Dennes yngre bror, Andreas Browallius, har åskådligt skildrat samvaron i det reuterholmska hemmet och betonat både R:s lärdom och hans sinne för proportioner. Linné kom under sin tid i Falun att tillhöra kretsen kring R och fick sin forskningsresa till övre Dalarna bekostad av denne. Linné tillägnade också R både sin Flora Dalecarlica och resedagboken Iter Dalecarlicum (Dalaresan). När VA grundades 1739 blev Linné dess förste preses och R dess först invalde ledamot. R var också en stor bibliofil. Han besökte under utlandsåren berömda bibliotek som det i Wolfenbüttel och började själv köpa böcker. Hans kommissionär Anders Lissander (bd 23) i Sthlm fick under landshövdingetiden ständiga uppdrag att anskaffa böcker och författningsutgåvor. Att R läst både Molière och Voltaire framgår av hans Journal. Hans stora boksamling ärvdes av sonen Christian. Så länge synen tillät var R själv en skrivande man. Hans Journal torde närmast ha varit avsedd för familjekretsen; den tycks ha tillkommit på 1730- och 40-talen, men någon säker datering synes inte möjlig att göra. Troligen bygger den på minnesanteckningar. Den egentliga dagboksdelen slutar abrupt med tillfångatagandet 1704. Journalens första hälft består av biografiska notiser, personporträtt och reflexioner kring människor och samhällsförhållanden. En ofta drastisk frispråkighet, även av erotisk art, präglar arbetet.

R framstår i mycket som en tidig upplysningsman, antiklerikal, kritisk mot envälde och ståndssamhälle. I sin samhällssyn påminner han om de yngre mössorna, men någon betydande rikspolitiker blev han aldrig. Det var som skicklig administratör med stor arbetskapacitet han blev känd. Han förstod att upprätthålla kronans auktoritet, men han hade också blick för allmogens trängda läge och förmedlade skickligt dess besvär till högre ort. Att han var väl medveten om sitt enkla ursprung kan ha bidragit till denna lyhördhet. I sina omdömen om människor kunde R dock vara fränt kritisk. Han var mångfacetterad, en företrädare både för gammalsvensk ämbetsmannatradition och för nytänkande i upplysningens anda. – Trots yttre framgång förskonades inte R från personliga sorger. Hans eget stora problem var den gradvis försämrade synen som slutade i total blindhet.

Författare

Birgitta Ericsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Handhar (4 vol, bl a journal o brev) efter R i Reuterholm-Ädelgrenska saml, RA. – Brev från R i KB (autografsaml), RA (bl a dll C G Tessin samt många all G G Reuterholm oj G Werving) o i VAB (till P Wargentin).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Til] Jakob Cronstedl 1706-1707 [49 brev utg av L Wahlström] (PHT, årg 10, 1908, Sthlm 19[08–]09, s 129–191). – Journal. Utg genom S Landahl. Sthlm 1957. 166 s. (HH 36: 2.)


Källor och litteratur

Källor o litt: Landsh:ars skriv:er till K M:t, Kopparbergs län 1732–39 o Örebro län 1741-51, Reuterholm-Ädelgrenska saml, vol 7-8 (Axel G R:s journal 1732–40, dagbok 1738), allt i RA. N 971 (Andreas Browallii Journal 1734–1740), UUB.

AdRP 17 (1902); AdRP från o med år 1719, 1–3 (1875–77), 6–11 (1881–89), 13–14 (1891–95); H Almquist, Karolinska anekdoter från frihetstiden (PHT 1916); B Beckman, Dalupproret 1743 o andra samtida rörelser inom allmogen o bondeståndet (1930); I Carlsson, Parti – partiväsen – partipolitiker 1731–1743 (1981); L Dalgren, Karlstads stads lust, 2 (1939); O v Dalin, Åminnelse-tal öfver ...NR hållit för VA den 20 sept 1758 (u å); B Ericsson, Bergsstaden Falun 1720–1769 (1970); B Hammarlund, Politik utan partier. Studier i Sveriges pol liv 1726–1727 (1985);J Häggman, Studier i frihetstidens försvarspolitik (1922); G Nilzén, Studier i 1730-talets partiväsen (1971); S Olsson, Olof Hermelin (1953); M v Platen, Biktare o bedragare (1959); B Ryman, Eric Benzelius d y, en frihetstida politiker (1978); B Steckzén, Krigskollegii hist, 2–3 (1937); D Tilas, Curriculum vitae (HH 38:1, 1966); VA:s prot för åren 1739, 1740 o 1741, ed E W Dahlgren (1918); H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Nils E Reuterholm, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6610, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Ericsson), hämtad 2020-07-06.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6610
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Nils E Reuterholm, urn:sbl:6610, Svenskt biografiskt lexikon (art av Birgitta Ericsson), hämtad 2020-07-06.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se