Meriter

1 Rhodin, Hans Daniel Gustaf, f 8 okt 1854 i Hjo, d 11 mars 1932 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: borgmästaren Gustaf Theodor R o Anna Louise Asplund. Mogenhetsex vid H elementarlärov i Jönköping 20 maj 74, inskr vid UU 14 sept 74, jur kand där 20 maj 80, e o notarie i Svea hovrätt 26 maj 80, i Göta hovrätt 1 juni 80, v häradsh 3 okt 81, v auditör vid Smålands grenadjärbataljon 84, auditör där 10 april 85-13 okt 86, fiskal i Göta hovrätt 30 sept 86, assessor där 27 jan 88, t f revisionssekr 11 juni 89, konstit revisionssekr 22 jan 92, ord 26 okt 93, lantmäteridir o chef för Lantmäteristyr 8 dec 99, överdir o chef 11 dec 08, generaldir där 19 nov 20–30 juni 22, ordf i styr för Skaraborgs ensk banks avd:kontor i Sthlm 02–30, i komm ang stadga om skiftesverket febr–juni 04, led av komm ang jordreg sept 04–nov 05, ordf i Sthlms stads triangelmätnrnämnd 06–16, led av komm ang lantmäteriundervisn m m maj 08–sept 09, av komm ang fastighetsreg för stad maj 08–sept 11, sakk i komm ang upprättande av en lantbrukshögskola mm febr 11–april 13, led av komm ang jordreg för Kopparbergs län m m juni–dec 12, av dir över Allm änke- o pupillkassan i Sverige maj 13–juni 31, v ordf maj 23, ordf där juni 27–maj 29, led av styr för Sthlms stads sparbank från 15, v kassadir där. – LPS 04 (v ordf 18–29).

G 15 sept 1891 i Sörby, Skar, m Anna Strömman, f 16 dec 1867 där, d 11 juni 1931 i Sthlm, Engelbr, dtr till överstelöjtnanten Berndt Gustaf S o Johanna (Hanna) Christina Laurentia Bagge.

Biografi

Efter mogenhetsexamen ägnade sig Hans R åt juridikstudier i Uppsala. S å som han blev jur kand antogs han som notarie vid Göta hovrätt, varefter följde tingsmeritering vid olika domstolar 1881–84. Efter ett par år vid hovrätten blev R anställd i Nedre justitierevisionen 1889 som revisionssekreterare. Han var där bl a föredragande i skiftesärenden och fick härigenom god kännedom om lantmäteriets uppgifter.

Lantmäteriet hade vid 1800-talets slut genom bristande intresse hos statsmakterna i kombination med svag ledning råkat i stagnation. När R 1899, efter företrädarens plötsliga bortgång, utnämndes till chef för lantmäteriet hade han haft många tillfällen att upptäcka att det behövdes genomgripande förbättringar.

Som chef för lantmäteriet var R ledamot av flera utredningar. Han gav 1902 ut en samling av förarbeten till 1866 års skiftesstadga och ingick två år senare i en kommitté för revidering av stadgan. En av de stora förändringarna i lantmäteriverksamheten i början av 1900-talet var uppläggningen av register över fastigheter. R ledde två utredningar som gällde sådana register, dels för landsbygden, dels för städer och stadsliknande samhällen. Registerfrågan hade 1904 initierats av lagberedningen som ansåg att de i bruk varande fastighetsböckerna inte var tillräckliga. Vid domstolarna måste man, för att få fullständiga uppgifter, gå tillbaka till protokoll från enskilda förrättningar vilket var besvärligt och tidskrävande. Lagberedningen menade att det var väsentligt att alla rättsliga förhållanden om en fastighet kunde komma till offentlig kännedom på ett enkelt sätt. Andra länder hade s k grundböcker med ett rättsligt bindande innehåll.

R utsågs 1904 att jämte kammarrådet G Thulin och hovrättsfiskalen A Östergren utreda frågan om ett fastighetsregister för landsbygden. Deras förslag 1905 var att Sverige inte skulle skaffa ett grundboks- eller katastersystem efter förebild från t ex Tyskland eller Österrike. Ett kataster skulle kräva betydligt bättre mätningar av fastigheternas gränser och ingående parceller än vad som var möjligt att genomföra i Sverige med begränsad ekonomisk insats. För ett kataster fordrades även ett stort arbete med beskrivning av bl a fastigheternas areal, ägoslag och avkastningsförmåga. De kommittérade förordade i stället ett system som liknade det finska jordregistret, som hade inrättats enligt en förordning 1905. Det sv registret borde upprättas av lantmätarna med biträde av domhavan-dena. Riksdagen beslutade 1908 att ett sådant register skulle införas. S å fick de tre utredarna i uppdrag att sammanställa ett förslag om register även för städerna.

Denna stadsregisterkommitté föreslog 1911 att ett stadsregister bl a skulle bygga på att alla gränser var i laga ordning bestämda och utmärkta på marken. Detta i sin tur innebar att man skulle tillämpa nya mätmetoder, vilka bl a hade börjat användas i Sthlm. Där hade C A Söderlund 1898 föreslagit att en triangelmätning skulle ske och att teodolit och måttband skulle användas vid tomtmätningarna så att koordinater för tomternas hörnpunkter kunde räknas fram. Hösten 1906 tillsattes den s k triangelmätningsnämnden med R som ordförande. Under nämndens ledning uppmättes ett övergripande triangelnät för Sthlms stad, och polygonmätningar gav ett tätare punktnät; arbetet avslutades 1916.

Kommittén betonade att registren för städerna i hög grad var beroende av kvaliteten på existerande kartor. Frånvaron av storskaliga kartor var i Sverige ett hinder för kataster av kontinental modell. Ett bra resultat för städernas del ställde krav på ett stomnät av geodetiskt bestämda punkter i ett triangelnät. Kommitténs förslag var att städerna skulle etablera sådana nät med tillhörande kartsystem.

Förslaget mötte kritik från städernas sida: Dels ansågs att de föreslagna tekniska satsningarna på uppmätning och gränsbestämning skulle bli kostsamma, dels kritiserades tanken att arbetet skulle utföras av lantmätare, varvid städernas mätningsmän i viss mån skulle ställas utanför. Kommitténs förslag fördes därför inte vidare, och R lämnade den direkta kontakten med frågan om stadsregistren som i stället kom att utredas av två nya kommissioner 1914 och 1916. I dessa var en av ledamöterna G Grefberg (bd 17), sedan 1912 R:s svärson och från 1922 hans efterträdare som generaldirektör. 1917 utfärdades förordningen om stadsregistren och 1920 mätningsförordningen, i vilken den numeriska metoden med koordinater togs in.

De stora förändringarna inom lantmäteriet åtföljdes av en reformering av organisation, anställningsförhållanden och verksamhetssätt. I det målmedvetna arbete som R inledde hade han ett starkt stöd av byråchefen J Hamrin (bd 18). Genom riksdagsbeslut 1908 genomfördes en betydelsefull ändring i lantmäteriets organisation: Tjänsten som förste lantmätare skulle vara en chefsbefattning för ledning av arbetet i länet. Vidare gavs Lantmäteristyrelsen ökade resurser som gjorde den mer jämbördig med andra ämbetsverk. Följande år biföll riksdagen också en ursprungligen från styrelsen initierad hemställan om att lantmätarna skulle avlönas huvudsakligen av statsmedel istället för som tidigare av dem som hade begärt förrättningar; riket delades även in i lantmäteridistrikt. 1912 genomfördes ett förslag som emanerat från skiftesstadgekommitten, där R varit ordförande, innebärande att lantmäteriet skulle börja göra reproduktioner av kartor. Den 1913 försöksvis inledda verksamheten blev permanent från 1921 som Statens reproduktionsanstalt. 1920 skedde en avsevärd utvidgning av styrelsens uppgifter, personalen utökades, och flera reformer av ekonomisk art av betydelse för lantmäterikåren genomfördes. R:s chefstitel ändrades i samband med de båda omorganisationerna och speglar sålunda lantmäteriverkets tillväxt och ökade betydelse.

Även utbildningen av lantmätare intresserade R. Redan kort efter att han tillträtt sin tjänst gick han in för att på olika sätt söka höja lantmätarnas kompetens och anpassa deras utbildning till tidens krav. Från 1902 krävdes studentexamen vid gymnasiets reallinje för att bli antagen som elev, och 1904–11 anordnades kurser i moderna mätmetoder för lantmätare från hela landet. R ingick vidare i 1908 års kommitté angående lantmäteriutbildningen, och han var sakkunnig i utredningen om upprättandet av en lantbrukshögskola, till vilken lantmäteriundervisningen då eventuellt skulle förläggas. Den förra kommitténs förslag ledde 1910 till att fasta kurser under Lantmäteristyrelsens ledning anordnades och lantmäteriexamen infördes, vilken blev obligatorisk för dem som ville bli lantmätare. Detta hade avgörande betydelse för kårens möjligheter att bedriva sitt arbete liksom för dess status.

Få av lantmäteriets chefer torde ha betytt så mycket för verkets modernisering och utveckling som R. Hans ledning av myndigheten var uppskattad, och han har betecknats som en urban ämbetsman.

Bror till R var Sigurd R (1856–1936). Efter skolgång i Hjo genomgick han Alnarps lantbruksinstitut 1876–78 och blev sedan lärare vid olika lantbruks- och folkhögskolor, bl a Marielunds lantbruksskola i Blekinge. 1886 blev Sigurd R inspektor vid LA:s experimentalfält i Sthlm och ledare för försöksverksamheten där. I den egenskapen medverkade han vid provning av lantbruksmaskiner och pläderade för att man i Sverige borde arbeta på deras vidareutveckling. 1907 utnämndes Sigurd R till föreståndare för den nyinrättade Centralanstaltens för försöksväsendet på jordbruksområdet jordbruksavdelning, från 1914 med professors namn. Här intresserade han sig i synnerhet för att ta fram nya metoder för gödsling, jordbearbetning och ogräsbekämpning. Han gav ut ett flertal skrifter, bl a Om kalkens betydelse och användning i jordbruket (1899) och Om utrotande af åkerogräs genom besprutning (1903). 1921 lämnade Sigurd R sin befattning; han hade 1899 blivit LLA.

Författare

Hans-Fredrik Wennström

Källor och litteratur

Källor o titt: Justitiedep:s konseljakter 27 jan 1888, nr 2, RA.

O Bagger-Jörgensen, Lantmäteriets organisation (Sv lantmäteriet 1,1928), s 61–77; dens, Utbildningen under 1900-talet (ibid), s 125–130; Ekstrand; A Munthe, Allm änke- o pupillkassan i Sverige 1784–1934 (1934); Väd 1931. – Nekr över R i Sv lantmäteritidskr 1932. – Sigurd R; S Andersson, Alnarps matr 1862–1933 (1935); G Eriksson, Kartläggarna (1978); H Juhlin-Dannfelt, LA 1813–1912 samt sv landthushålln:en under nittonde årh (1913); H A:son Moberg, Jordbruksmekanisering i Sverige under tre sekel (1989); C Sjöström, Alnarps matr 1862–1912 (1912); SMoK; SPG.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hans D G Rhodin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans-Fredrik Wennström), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6651
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hans D G Rhodin, urn:sbl:6651, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans-Fredrik Wennström), hämtad 2024-04-19.