Meriter

Rhudin, Sixten Fridolf Emanuel, f 10 okt 1895 i Ransäter, Värml (enl fdb för Norra Råda, Värml), d 6 mars 1935 i Sthlm (enl db för Djursholm). Föräldrar: skräddaren Per Olof Persson R o Maria Kajsa Thyberg. I skräddarlära hos fadern, skräddare i Munkfors, Värml, revy- o folklustspelsartist, filmskådespelare från 22.

G 11 dec 1928 i Sthlm, Matt, m skådespelerskan Anna Margareta (Anna-Greta) Bergman, f 20 aug 1900 i Falun, d 5 aug 1996 i Munkfors, dtr till Anna Sofia B.

Biografi

Efter genomgången folkskola i Munkfors lärde Fridolf R till skräddare hos sin far. Han anställdes vid Laxholmens stålfabriker i Munkfors men fortsatte också sin skräddarutbildning i Danmark och Norge. Tidigt intresserad av amatörteater debuterade R 1912 i nykterhetslogen Nordstjärnan, 1914 ombildad till Munkfors amatörsällskap, som han en tid ledde. 1914–24 spelade han där 55 olika roller, vilket gjorde honom känd även utanför Värmland.

1919 fick han engagemang på Novillateatern i Sthlm där han medverkade i flera revyer och farser. Sin första större roll fick han som Sixten i Sigurd Walléns Pojkarna på Storholmen. Han upprätthöll dock sitt arbete som skräddare i Munkfors fram till mitten av 1920-talet då han genom kontakt med journalisten Gustaf Edgren från Kristinehamn fann att hans rätta element var teater och film med tonvikt på folklustspel. Edgren var den som först insåg R:s verkliga begåvning och som på allvar lanserade honom som folkkär komiker. De blev goda vänner under arbetet med F A Dahlgrens (bd 9) folkskådespel Värmlänningarna, som blev film 1921 i Erik A Petschlers regi. Edgren medverkade där som koreograf och R som dansare.

Edgren beslöt att i fortsättningen själv producera och regissera film och lyckades skrapa ihop pengar till bolaget Värmlandsfilm, för vilket han 1922 iscensatte Fröken på Björneborg, där R fick sin första större roll. Filmen blev så framgångsrik att Sv filmindustri (SF) beslöt att ge Edgren kapital och ateljéresurser för hans nästa film, Närkingarna (1923), som blev biografen Skandias i Sthlm invigningsprogram och R:s publika genombrott som filmkomiker. Efter ett par småroller i andra filmer och en landsortsturné som en av bröderna i Bröderna Östermans huskors återförenades Edgren och R i sjömansfilmen Styrman Karlssons flammor (1925) där R spelade mot Ernst Rolf och i praktiken var den som tog hem spelet, eftersom film knappast var Rolfs rätta medium. R behärskade dock revyformen lika väl som filmen, och Rolf engagerade honom för sin Cirkusrevy 1925. Till Rolf-revyerna återkom R senare, och där föddes för övrigt de flesta av hans skivmonologer.

Fram till sin död växlade R mellan den lätta teatern och filmen, men han blev också en exempellöst populär skivartist, som framförde sketcher och monologer, ofta skrivna av Kar de Mumma (Erik Zetterström). Den ensamma hunden blev en klassiker, och han sjöng också in ett antal filmmelodier som blev örhängen, hans speciella röst till trots, exempelvis Om man inte har för stora pretentioner (ur Kronans kavaljerer, 1930) och Waxholm Ettan (ur Pojkarna på Storholmen, 1932). Sin första riktigt stora teaterframgång fick R i Gideon Wahlbergs Skärgårdsflirt, som spelade 150 gånger på Mosebacke 1926 och på landsortsturnéer ytterligare 350 gånger, och Gösta Gustaf-Jansons folklustspel Sympatiska Simon (1930) som han ofta fick återkomma till.

Sin största publik fick dock R via filmen, och det är också den som bäst kunnat bevara hans speciella talang och originalitet. Från 1927 var Edgren inlemmad i SF:s stall och det var där de första succérna kom, Spökbaronen (1927), Konstgjorda Svensson (1929), Kronans kavaljerer (1930), Skepp Ohoj! (1931) och Pojkarna på Storholmen, den senare regisserad av Sigurd Wallén och den största succén av dem alla. Ibland påstods att SF inte skulle ha överlevt övergången mellan stumfilm och ljudfilm om inte R:s filmer hade funnits. Konkurrentbolaget Europa Film noterade R:s popularitet och köpte över Fridolf – såväl rollfiguren som skådespelaren; alltsedan Konstgjorda Svensson var R:s roll en och densamma i alla filmer utom tre, Fridolf Svensson. Trots andra manusförfattare och regissörer var R framgångsrik även här. Muntra musikanter (1932), Fridolf i Lejonkulan (1933) – i regi av den ständige motspelaren och rivalen Weyler Hildebrand (bd 19) – och Hemliga Svensson (1933) blev succéer. I den senare spelade R mot den aktör som skulle ta upp hans mantel som mest populära artist – Edvard Persson (bd 29). För sin svanesång återvände dock R till SF och gjorde en tionde film med Edgren, en filmatisering av den pjäs han spelat många gånger, Sympatiska Simon, nu kallad Simon i Backabo (1934), av SvD:s kritiker betecknad som "den bästa Rhudinfilmen hittills" (Sv filmografi, 3, s 224).

Det var inte någon bred skådespelarbegåvning som gjorde R märklig som aktör och komiker. Hemligheten låg snarare i att han var sig själv och att detta hans "jag" hade en speciell karisma som gjorde honom folkkär. Han fick dessutom alltid spela en figur som människor hade lätt att ta till sig, den vardagliga, lite hunsade människan som till sist ändå avgår med segern. En motspelare har berättat att han också privat var "blyg och inåtvänd. För det mesta gick han omkring för sig själv, det var svårt att komma honom nära och ingen av hans kamrater lärde någonsin känna honom ordentligt ... det räckte med att han var sig själv för att få folk att vrida sig av skratt. Därför kan man inte heller kalla det riktig lyteskomik, han var ju sån. Egentligen var det ganska tragiskt" (Carlsson).

R:s släktskap med stumfilmskomiker som Buster Keaton och "Harry Langdon med det melankoliska månansiktet" har påpekats (Schildt). Litterärt tänker man gärna på Svejk; senare blev Nils Poppes Soldat Bom och Stig Helmer i Lasse Åbergs gestalt hans naturliga arvingar. Inte sällan byggde R:s filmer på motsättningarna mellan den vänligt knipsluge Fridolf-figuren och hans ständige motståndare och rival, den storvuxne Göransson, spelad av Weyler Hildebrand, representant för makten i form av poliser eller dumdryga befäl, även detta ett väl förankrat "David och Goliat"-tema.

R hade turen att utan vidare kunna förflytta sig från stumfilm till ljudfilm; den senare snarast förstärkte hans komiska begåvning som inte bara låg i utseende och mimik. Där tillkom hans speciella uttal med framträdande, pysande s-ljud, något som inte heller var inlärt och medvetet. Han talade så och textförfattarna förstod att utnyttja det. R var för övrigt den förste som hördes i en sv ljudfilm: Konstgjorda Svensson inleddes med en prolog där R talade direkt till publiken; resten av filmen var mest musik. När R avled stod han i begrepp att spela in Skärgårdsflirt som varit hans första stora teatersuccé. Den skulle ha blivit hans tjugoförsta film, och han skulle för den ha fått Sveriges dittills högsta gage, 47 000 kr. Som jämförelse kan nämnas att Gösta Ekman (bd 13) vid den tiden fick 20 000 kr för en huvudroll.

R avancerade under sina sista tio år till att bli Sveriges populäraste och högst betalda artist. De filmer han medverkade i var inte märkliga konstnärligt sett, men de hade heller inte den ambitionen. De var avtryck av 1930-talets mer ytliga filmproduktion med societetskomedier, folklustspel och pilsnerfilmer. Att de fick lång livslängd berodde inte minst på R:s naturliga karisma.

I R:s födelsort Munkfors finns ett museum ägnat honom och i Munkfors folkets park avtäcktes 1956 en byst föreställande R, skulpterad av Axel Florin.

Författare

Bengt Forslund

Källor och litteratur

Källor o litt: Boken om hela Sveriges Fridolf (1935); S Carlsson, Sickan. Minnen berättade för Anna Nyman (1977); L Furhammar, Filmen i Sverige (1991); U Kjellström, Strålande tider, härliga tider! Biogr om ...Thor Modéen (1996); Myggans nöjeslex, ed U M Ericson, 12 (1992); P O Qvist, Folkhemmets bilder. Modernisering, motstånd o mentalitet i den sv 30-talsfilmen (1995); J Schildt, Det pensionerade paradiset. Anteckn:ar om sv 30-talsfilm (1970); SMoK; Sv filmografi, 2 (1982), 3 (1979); Sv filmskådespelarlex, ed S G Winquist o T Jungstedt (1973).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
S Fridolf E Rhudin, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6653, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Forslund), hämtad 2024-04-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6653
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
S Fridolf E Rhudin, urn:sbl:6653, Svenskt biografiskt lexikon (art av Bengt Forslund), hämtad 2024-04-17.