Meriter

2 Ribbing, Pehr, brorsons sonsonson till R 1, f 14 maj 1670 i Sthlm (Marks v Würtenbergs genealogier, RHA), d 14 april 1719 (Peringskiölds ättebok, RHA) där (Åkersteins genealogier, RHA; bet för själaringn 15 april där, Nik). Föräldrar: landshövdingen frih Lennart R Persson o Catharina Falkenberg. Inskr vid UU 13 jan 85, deltog i riksdagarna 93, 10, 13–14 o 19 (led av bankoutsk 10, av SU 10, 13–14 o 19, lantmarskalk från 8 jan 19), kommissarie i Kammarkolks kammarrevision 5 dec 93, i Kammarrevisionen 14 okt 95, lagman i Halland 7 april 10, led av riddarhusdir från 11, kammarråd i Kammarkoll 13 dec 12, landsh i Uppsala län från 2 april 14, överordn:man o ordn:man i Sthlm 29 juli 18–19, ordf i kommissionen över G H v Goertz från dec 18. – Ogift.

Biografi

R gjorde länge sina ämbetsmannainsatser inom den centrala finansförvaltningen. När Upplands landshövdingedöme 1714 delades i Stockholms och Uppsala län, fick han som landshövding i sistnämnda län mera allsidiga uppgifter. Hans duglighet som ämbetsman vitsordas av flera källor, och Karl XII visade honom sin uppskattning. I ordningsmannaorganisationen, som inrättades 1718 i syfte att motverka landshövdingarnas passiva motstånd mot krigsmobiliseringen, fick R en nyckelposition trots att han själv var landshövding.

Enväldet tillät ingen öppen opposition, och R:s politiska hållning före dec 1718 var till det yttre kungatrogen. Det råder ändå inget tvivel om att han tidigt tillhörde den ämbetsmannaopposition som trädde fram i ljuset efter Karl XII:s död. Att döma av uppgifter – visserligen obestyrkta – som lämnats av Erik Benzelius d y (bd 3) och Adam Fredenstierna (bd 16), närde R åtminstone från 1715 planer på en rådskonstitutionalistisk revision av styrelsesättet. Även mindre diskutabla källor tyder på att han inte var någon hängiven tjänare av enväldet. I brev till G H v Goertz (bd 17) i mars 1718 kritiserade R regimens avlönings- och skattepolitik. Vid ordnings-mannaorganisationens införande försvarade han och hans bror Conradt R (se släktart ovan) Kammarkollegiet gentemot den Goertzska upphandlingsdeputationen. Sina båda ämbeten inom ordnings-mannaorganisationen undandrog han sig i praktiken från att utöva (Wester). I en ämbetsskrivelse till sitt läns häradshövdingar i dec 1718 med anledning av kallelsen till riksdag påföljande månad uttalar han att drottningen funnit för gott att avskaffa enväldet "och sätta regementet i sitt gamla stånd". R tillhörde en gammaladlig krets, som aldrig godtagit riksrådets degradering 1680 och som hoppades att Karl XI:s godsreduktion åtminstone delvis skulle återkallas. Hans åsikter var teoretiskt förankrade; bevarad korrespondens med v Goertz 1717–18 vittnar om beläsenhet i juridik, filosofi och teologi.

Omedelbart efter Karl XII:s död vidtog uppgörelsen med v Goertz, syndabocken för det sena enväldets maktutövning, och genom ingripande särskilt av Arvid Horn (bd 19) och Nicodemus Tessin tillsattes en dömande kommission. På förslag av Horn utsågs R dll kommissionens preses; bland bisittarna återfanns hans bror Conradt. Präste- och bondestånden blev på R:s förslag företrädda i kommissionen av vardera två representanter; på så sätt stärktes kommissionens legitimitet i de stånd som varit minst kritiska till enväldet. Under R:s ledning arbetade kommissionen snabbt. Första sammankomsten ägde rum 7 jan 1719, och 9 febr fällde kommissionen enhälligt sin dödsdom.

Ständerna hade sammankallats till riksdag 20 jan 1719. Förslag att utse R till lantmarskalk framlades i rådet 5 jan av Axel Banér (bd 2) och ytterligare en rådsherre; det är ovisst om den senare var Erik Sparre eller Gustaf Cronhielm (bd 9). 8 jan meddelades, att R åtagit sig uppdraget. Rådsmajoriteten har i honom med rätta sett en anhängare av rådskonstitutionalistiska strävanden, medan drottning Ulrika Eleonora tycks ha hoppats på hans stöd för en av henne eftersträvad samregering med gemålen, arvprins Fredrik av Hessen-Kassel.

I rådet diskuterades den 21 jan frågan om Ulrika Eleonoras arvsrätt till tronen. Rådets flertal, med Horn som främste talesman, anförde att hon genom sitt giftermål och sin gemåls kalvinska trosbekännelse förlorat arvsrätten. Man önskade ingen annan monark men menade att drottningen måste väljas av ständerna. Rådsherrarnas syfte var att försvaga kungamakten. Ulrika Eleonora protesterade men gav upp sitt motstånd, när R infann sig i rådskammaren och på förfrågan meddelade att stämningen bland ständerna var för ett val. Han skisserade taktiken för hur detta skulle genomföras i stånden och ådagalade därvid stort självförtroende: "Jag ställer min hals i vad, att allt skall avgå utan ringaste svårighet och att allt avlöper till Eders Maj:ts gloire." Med syftning på inofficiella överläggningar tillade han: "Vi arbeta ock på regeringsformen" (HH 36:1, s 41 f). Det var Horn som föreslagit att R skulle eftersändas; hans framträdande var sannolikt överenskommet på förhand.

Genom underkännandet av Ulrika Eleonoras arvsanspråk förföll de åtgärder hon vidtagit i egenskap av regerande drottning; bl a måste hennes utnämning av R till lantmarskalk anses ogiltig. När han öppnade adelns första plenum 22 jan upplyste han att "prinsessan" utsett honom till lantmarskalk men att han ej velat tillträda utan hemställde till adeln att anta honom som sådan. Det skedde omedelbart och R blev därigenom den förste lantmarskalk som utsågs av ståndet i stället för av KM: t.

När tronföljdsfrågan behandlades i stånden följdes den av R inför rådet framlagda planen till fullo. Valet skedde vid en för alla fyra stånden gemensam sammankomst på riddarhuset 23 jan. En klar motgång för R var voteringsreformen på riddarhuset ett par dagar senare, då klassröstningen upphävdes till förmån för en röstning per capita i ståndet som helhet. Reformen genomdrevs av och gynnade den obetitlade adeln.

Personer med anknytning till hovet agiterade för att arvprins Fredrik skulle upphöjas till kung. 6 febr inleddes en öppen motaktion. Under ett stormigt sammanträde antog adeln en protestskrivelse mot att enskilda adelsmän, i strid med det redan genomförda drottningvalet, verkade för att arvprinsen ensam skulle utses till regent. Skrivelsen, som var ställd till lantmarskalken R, stöddes naturligtvis av denne. Hans bröder Conradt, Gabriel och Lennardt hörde till undertecknarna.

Många tongivande adelsmän stod bakom protestskrivelsen, och planerna på att göra Fredrik till ensam regent fick för tillfället vila. Hovets nya taktik blev att förespråka en samregering. Redan 7 febr framlades ett sådant förslag av drottningen själv. Under de därpå följande förhandlingarna – både parlamentariska och utomparlamentariska – motarbetades hovets strävanden inte bara av de högre civila ämbetsmannakretsarna med Horn och R som främsta aktörer; de ledande officerarna, inom och utom riksrådet, visade sig också vara motståndare till planerna. När detta stod klart, uppkallades R 9 febr till drottningen och arvprinsen, vilka underrättade honom om att de ej längre önskade någon samregering. Kort därpå reglerades arvprinsens militära befogenheter som generalissimus. De blev, inte minst genom R:s bemödanden, starkt beskurna.

En genomgripande nyhet 1719 var att makten över statsregleringen tillföll ständerna och närmast SU. Det var R själv, utskottets ordförande, som 3 mars framlade det förslag om försvars- och statsverket som ledde till att budgetfrågorna hänsköts till utskottets avgörande. Hans handlande i det händelseförlopp som ledde till Arvid Horns entledigande som kanslipresident och riksråd 10 april är svårbedömt. De representerade samma aristokratiska intressegrupp, men i sin konflikt med SU kunde Horn knappast få stöd av lantmarskalken. A andra sidan tyder vissa uppgifter på att R arbetat för Horns återinträde i riksrådet.

Besluten om rikets styrelse på 1719 års riksdag, kodifierade främst i regeringsformen 21 febr, innebar en kraftig försvagning av kungamakten till förmån främst för ständerna. Drottningens ovilja mot adelsståndet och mot R personligen demonstrerades vid ständernas hyllning av henne 11 april. De ofrälse, men inte ridderskapet, fick kyssa Ulrika Eleonoras blottade hand. R tilläts visserligen kyssa handen, men den var då behandskad. – Strax därpå avled R hastigt vid ett besök hos riksrådet Carl Mörner (bd 26). Hans frånfälle kom desto olägligare för de grupper vilkas intressen han företrädde som det följde omedelbart efter den politiske meningsfränden Horns avgång ur riksrådet.

Det var brukligt, att lantmarskalken efter avslutad riksdag upphöjdes till riksråd. R uppsattes strax före sin död som översta namn på ständernas gemensamma riksrådsförslag, det första enligt den nya regeringsformen. Stora grupper inom adeln hyllade dock andra politiska principer än R; ett tecken därpå var att till hans efterträdare som lantmarskalk valdes den nyadlige Anders Leijonstedt (bd 22).

Genom köp och arv skapade R under 1710-talet ett betydande godskomplex. Vid sin död ägde han bl a säterierna Ulvåsa i Ekebyborna, Ög, Stäringe i Årdala, Söd, och Håberg i Flo, Skar.

R var en av de ledande politiska aktörerna vid övergången mellan enväldet och frihetstiden. Han bidrog verksamt till inskränkandet av kungamakten och återställandet av den förkrigstida förvaltningsstrukturen. Traditionellt har han räknats som en av 1719 års "grundlagsfäder". Dock torde regeringsformen endast delvis ha motsvarat hans önskemål. Det är uppenbart att han eftersträvat en starkare ställning för riksrådet och en svagare för ständerna än som nu blev fallet. Han uttalade sig således mot att riksråden skulle utses på ständernas förslag. Också i andra fall misslyckades hans försvar av aristokratins intressen; upphävandet av klassröstningen på riddarhuset är det viktigaste exemplet. Utan framgång föreslog R inskränkande av rätten att adla ("att intet oftare göres någon adelsman, än när någon familia dör ut") och återinförande av särskilda klasser för adliga och ofrälse bland hovrätternas assessorer. R framstår som en i ordets bokstavliga mening reaktionär politiker, som ville återställa det sv samhället till vad det varit före det karolinska enväldet. Det ligger något paradoxalt i att hans viktigaste gärning blev att bana väg för det frihetstida statsskicket.

Författare

Björn Asker

Arkivuppgifter

Rester av R:s arkiv i Ericsbergsarkivet, RA. - Brev från R i RA.

Källor och litteratur

Källor o litt: AdRP 16–17 (1900–02); AdRP fr o m år 1719, 1 (1875); [E Benzelius,] Anecdota Benzcliana, ed H Lundgren (1914); W Buchholz, Slaat und Ständegesellschaft in Schweden zur Zeit des Uberganges vora Absolutismus zum Ständeparlamentarismus 1718-1720 (1979); N Edén, Från Gustav Vasa till Karl XII:s död (Kammarkolks hist, 1941); W Enblom, Privilegiestriderna vid frihetstidens böljan 1719–1723 (1925); Frälseg 2–3 (1934–47); C Hallendorff, Lantmarskalken (Sveriges riddarhus, 1926); P Hallerman, Tillståndet i Uppland under det stora nord kriget (KFÅ 1919); HH 36:1 (1954), 37:2 (1961); E Hjärne, Ämbetsmannaintressen o polit doktriner på 1719 års riksdag (HT 1916); dens, Erik Benzelius dy o hans sagesman (Symbola litteraria. Hylln:skr till UU vid jubelfesten 1927, 1927); dens, Från Vasatiden till frihetstiden (1929); E Johansson, Flo, Sal o Ås. En hembygdsbok (1952);J Kleberg, Kammarrevisionen – Kammarrätten (1940); F Lagerroth, Frihetstidens maktägande ständer, 1–2 (Sveriges riksdag, 5–6, 1934); S Leijonhufvud, Erik Sparre o Stina Lillie (1911); B Lindberg, Naturrätten i Uppsala 1655–1720 (1976); H Lindeberg, Görtz, ett offer för enväldet (1925); S Lindroth, Sv lärdomshist. Frihetstiden (1978); C L Lundquist, Council, King and Estates in Sweden 1713–1717 (1975); Malmström, 1 (1893); T Petré, Uppsala under merkantilismens o statskontrollens tidsskede 1619–1789 (Uppsala stads hist, 3, 1958); B Ryman, Eric Benzelius d y, en frihetstida politiker (1978); G M Silfverstolpe, Konstsaml:arna (Sveriges riddarhus, 1926), s 487–500; L Thanner, Revolutionen i Sverige efter Karl XII:s död (1953); H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915); N Wester, K politi- o brandkommissionen. Studier rör Sthlms stads politiväsen under 1700-talet (1946).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Pehr Ribbing, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6700, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6700
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Pehr Ribbing, urn:sbl:6700, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2024-04-19.