Carl E Richson

Född:1857-01-03 – Helgesta församling, Södermanlands län
Död:1925-10-12 – Engelbrekts församling, Stockholms län

Skeppsbyggmästare


Band 30 (1998-2000), sida 164.

Meriter

Richson, Carl Eric, f 3 jan 1857 i Helgesta, Söd, d 12 okt 1925 i Sthlm, Engelbr. Föräldrar: torparen Eric Jonsson o Brita Katarina (Kathrina) Andersdtr. Elev vid Hyltinge skola, Söd, dräng vid Långdunkers säteri där 70–72, elev vid Katarina lägre lärov, Sthlm, jan 73–febr 75, vid Slöjdskolan 72–77 (stud skeppsbyggeri där 76–77), extra elev i matematik o teor mekanik vid Teknol inst (från 77 KTH) 76–77, elev vid ab Atlas mek verkstad 3 febr 75, ritare o konstruktör där 77–aug 83, allt i Sthlm, ritare o konstruktör vid bolagets skeppsbyg-geriavd i Gävle 3 sept 83-1 mars 87, anställd vid Mallorys ingenjörsbyrå, New York, april–dec 87, vid Clyde Steamship Co, jan–mars 88, ritare vid Förenta staternas örlogsvarv, New York, 9 mars 88–1 juli 90, konstruktör o ritkontorschef vid Harrison Lorings mek verkstad o varv, Boston, juli 90–juli 91, kvällsstudier i matematik vid Massachusetts School of Technology under samma tid, konstruktör o ritkontorschef vid ovan nämnda örlogsvarv aug 91–aug 95, konstruktör med specialtjänst där sept 95–maj 97, förste ritare vid sv flottans varvs ingenjördepartement, Karlskrona, 1 juli 97–27 mars 99, ritare vid Marinförvaltn:ens ingenjöravdelning, Sthlm, april 99–jan 00, extra ingenjör vid Mariningenjörstaten 8 febr 00, ingenjör där 1 jan 01, fullm i flottans pensionskassa 16 april 04, mariningenjör av 1. gr vid mariningenjörkåren 30 dec 05, marindir av 2. gr i flottan 24 mars 10, av 1. gr från 8 maj 14, led av sjöförsvarskommissionen marsmaj 14, av undervattensbåtkommissionen sept 14–jan 15, av Sv uppfinnarefören från 15 (förtroendeman 17–20, tekn nämndeman från 18). LÖS 12, LIVA 19, HedLIVA 22.


G 14 okt 1882 i Motala m Hilda Mathilda (Hilma) Lundberg, f 14 okt 1857 där, d 22 aug 1938 i Sthlm, Engelbr, dtr till plåtsla-garen August Olaus Olofsson L o Carolina Andersdtr.

Biografi

Carl R (till i juni 1882 Ericsson) föddes som den äldste av fyra bröder i en skara av nio barn. Fadern var tystlåten och saktmodig, modern viljestark och livlig. Familjen bodde i en liten men välskött torpstuga med öppen härd. Torpet, Norrtorp, lydde under säteriet Långdunker, som tillsammans med det närbelägna säteriet Sparreholm ägdes av generallöjtnanten Jacob Wilhelm Sprengtporten. R gick i Hyltinge folkskola, som Sprengtporten låtit bygga i början av 1840-talet. Undervisningen var för sin tid mycket god, men R:s blev dock enkel och han var ett par år dräng innan han kunde fortsätta sin utbildning.

Geodeten vid generalstaben Emil Wolyn insåg att R var studiebegåvad och gav honom hösten 1872 möjlighet att studera i Sthlm. R infriade förhoppningarna väl. Han genomgick fyra klasser på de fyra terminer han vistades i Katarina läroverk och hade, tillsammans med en annan elev, överlägset bäst avgångsbetyg bland 37 elever. Vid sin avgång från Slöjdskolan fick R det högsta betyget i 10 av 14 ämnen. De bundna studierna, som även omfattade studier som extra elev vid Teknologiska institutet, kompletterade R med omfattande självstudier, och 1879 erhöll han ett stipendium i experimentell fysik av stiftelsen Lars Hiertas minne.

Redan i febr 1875, då R avslutat sina läroverksstudier men fortfarande studerade vid Slöjdskolan, antogs han som elev vid Atlas mekaniska verkstad, där han i verkstaden och på ritkontoret fick en grundlig utbildning. Efter avslutade studier stannade han kvar som ritare och konstruktör och deltog bland annat i byggandet av Vasabron, som stod färdig 1878. Denna var för sin tid tekniskt mycket avancerad med fundament av undervattensgjuten betong och den första i Sverige med bågspann av gjutstål.

I sept 1883 flyttade R till Atlas' varv i Gävle och fick under de följande åren ägna sig helt åt skeppsbyggeriet, hans verksamhetsfält för resten av livet. På grund av försämrade konjunkturer nedlades dock varvet i Gävle redan 1887, och R beslöt då att emigrera till USA, dit många framstående svenskar, bl a den av honom beundrade John Ericsson (bd 14), tidigare sökt sig.

I tio år var R verksam i USA, första året i två privata företag, därefter – med avbrott ett år som anställd vid ett tredje – vid örlogsvarvet i New York, där han snabbt avancerade från ritare till konstruktör och ritkontorschef, den första utlänning som innehaft denna post. R arbetade med konstruktion av såväl handels- och krigsfartyg som sjöångmaskiner. Vid örlogsvarvet i New York byggdes under den tid R var anställd där bl a pansarbåten Maine, kryssaren Cincinnati, kustpansarskeppet Puritan samt två monitorer och flera torpedbåtar. Även i USA strävade R efter att bygga på sin teoretiska utbildning; under det år han var verksam i Boston studerade han på kvällarna matematik vid Massachusetts School of Technology (senare MIT). Under tiden i Boston uppfann han och fick senare patent i USA på en räknemaskin (Indicating and Adding Apparatus), som dock ej kom att tillverkas.

R skaffade sig i USA ett högt aktat namn inom skeppsbyggnadskretsar, både som fackman och som människa. Han blev bl a ledamot av American Society of Mechanical Engineers, American Society of Naval Architects and Marine Engineers och American Society of Naval Engineers. Han utsågs också till medlem av en kommitté, som tillsattes för slitandet av en tvist mellan den mexikanska regeringen och en skeppsbyggerifirma i USA angående leverans av en kryssare, och var inkallad som sakkunnig i en rättegång.

Genom sin vänlighet och hjälpsamhet fick R under sin tid i USA många vänner för livet, såväl bland svenskar som infödda amerikaner. När han 4juni 1897 lämnade sin tjänst fick han ett mycket varmt tack- och avskedsbrev från 20 av sina närmaste medarbetare. Han var en av initiativtagarna till stiftandet av American Society of Swedish Engineers (ASSE) liksom av Swedish Emigrant & Aid Society of New York, i vilka båda föreningar han var skattmästare. Det var för övrigt genom ingripande av ASSE som John Ericssons stoft 1890 hemfördes till Sverige ombord på USA:s då modernaste krigsfartyg, kryssaren Baltimore. – Hösten 1895, då örlogsvarvet i New York fick ny ledning, avsattes dock R som chef för dess konstruktionskontor och erhöll en underordnad befattning. Det har sagts att hans efterträdare blev "en i skeppskonstruktioner okunnig korpralstyp" (Hammar, s 192). Det är troligt att denna händelse bidrog till R:s beslut att sommaren 1897 återvända till Sverige.

Under de två första åren efter hemkomsten till Sverige var R verksam i Karlskrona, där hans insatser kom att avse ett flertal 1. kl torpedbåtar och ett övningsfartyg. Det var dock först i och med anställningen vid Marinförvaltningens ingenjöravdelning som den sv flottan fullt ut kunde dra nytta av R:s i USA förvärvade stora erfarenhet beträffande konstruktioner av krigsfartyg. Till en början gällde det främst specifikationer, beräkningar och ritningar för pansarkryssaren Fylgia (1902), pansarbåten Oscar II (1903) och jagaren Vale (1905).

I den försvarsutredning som arbetade 1907–10 föreslogs bl a byggandet av en pansarbåt av moderniserad typ. Genom ett systematiskt arbete blev R i stånd att på kort tid framlägga ett stort antal alternativa förslag, A-F, där fartygen huvudsakligen skiljde sig åt i fråga om fart, kanonkaliber och pansarets tjocklek. Av dessa förordades F-typen. Riksdagen 1911 beviljade medel till en pansarbåt av denna typ, men regeringsskiftet på hösten s å ledde till att bygget tills vidare inhiberades. Uppskovet ledde i jan 1912 till F-båtsinsamlingen, som kom att slutredovisa över 17 milj kr. Som följd av denna insamling bemyndigades Marinförvaltningen 4 nov 1912 att avsluta kontrakt om pansarbåtens byggande. F-båten sjösattes vid Götaverken i Gbg 3 maj 1915 och fick då namnet Sverige. Vid levereransen 1917 väckte den med sina fyra 28 cm och åtta 15 cm kanoner på det lilla deplacementet av 7 300 ton och med en fart av 23 knop berättigad uppmärksamhet inom utländska mariner.

Vid sidan av arbetet med flottans ytfartyg började R tidigt att lägga den tekniska grunden till det kommande sv ubåtsvapnet. Redan hösten 1900 beordrades R att "avresa till Nordamerikas Förenta Stater för att därstädes inhämta kännedom om byggandet av undervattensbåtar". En orsak härtill var sannolikt att USA:s flotta året innan inköpt en ubåt som amerikanen J P Holland konstruerat. R hemförde t ex en tryckt skrift om 26 sidor från Holland Torpedo Boat Company, som ger bakgrunden till detta köp.

Efter hemkomsten utarbetade R 1901–03 ritningarna till Hajen, som blev den första sv ubåten. Den byggdes på Örlogsvarvet i Stockholm och sjösattes i juli 1904. Svårigheterna vid konstruktionen av Hajen var många och komplicerade, men alla löstes snabbt av R på ett betryggande sätt. Hajen var en liten båt (längd 21,6 m, diameter 3,6 m, deplacement 111 ton) med en besättning på åtta man. Den hade en fart i marschläge av 7–8 knop, i undervattensläge 6 knop, och var utrustad med tre 45 cm torpeder. Propellern var direkt kopplad till en elektrisk motor, som i marschläge fick ström från en fotogenmotordriven generator och i undervattensläge från en ackumulator. Hajen byggdes om 1915–16, då bl a fotogenmotorn med problematisk tändkulestart byttes mot en dieselmotor, och var sedan i tjänst under första världskrigets sista år. Den utrangerades 1922, togs 1932 upp på land i Karlskrona och tillfördes senare Marinmusets samlingar där.

Ubåtsvapnets snabba utveckling krävde snart att R:s krafter alltmer ägnades åt denna gren av försvaret. Han konstruerade ubåtarna nr 2 , 3 och 4, som alla representerade en utveckling av Hajen (ubåt nr 1). De nya ubåtarna, som levererades i nov och dec 1909 samt i sept 1910, fick t ex högre torn, större överbyggnad, lösköl och dieselmotor samt ett deplacement av 138 ton. R konstruerade därefter ubåtarna Delfinen (260 ton), Laxen (140 ton), Gäddan (140 ton), Braxen (174 ton) och Abborren (174 ton), vilka levererades 1915–17. Det bör tilläggas att den sv marinen samtidigt lät bygga ubåtar efter utländska konstruktioner. 1909 levererades således Hvalen (186 ton), 1914 Svärdfisken (252 ton) och Tumlaren (252 ton), 1920 Hajen (422 ton), Salen (422 ton) och Valrossen (422 ton), samtliga konstruerade av den italienska firman Fiat-San Giorgio, den första byggd i Italien, de övriga i Sverige av Kockums mekaniska verkstads ab. Den tyska firman AG Weser i Bremen konstruerade Bävern (472 ton), Illern (472 ton) och Uttern (472 ton), vilka byggdes av Kockums och levererades 1920–22.

Under första världskriget framkom ett behov av minutläggande ubåtar och R konstruerade för detta syfte ubåten Valen, varvid han utgick från Bävern-typens skrovkonstruktion. Hans första huvudritning upprättades redan 1917 och den slutliga 1922. Valen, som levererades 1925, var mycket större än R:s tidigare ubåtar. Den hade ett deplacement av 548 ton och kunde medföra 20 minor och åtta 45 cm torpeder.

R:s sista konstruktion blev ubåten Draken, och han höll på med de avslutande beräkningarna för denna vid sin hastiga bortgång, orsakad av dubbelsidig lunginflammation. Draken, som hade ett standarddeplacement av 667 ton, var bestyckad med tre 53 cm bogtorpedtuber och en 53 cm häcktorpedtub – totalt medfördes åtta torpeder – samt en 10,5 cm kanon. Draken levererades 1928 och av samma typ Gripen (1929) och den senare min-sprängda Ulven (1931). I detta sammanhang kan nämnas att R redan 1915 arbetade med att konstruera pontoner för upptagning av sjunkna ubåtar. Vid sidan av sitt konstruktionsarbete på nya ytfartyg och nya ubåtar samt arbete inom försvarsberedningar och kommissioner gjorde R stora insatser vid besiktningar, i Sverige och utomlands, av olika leveranser till flottan.

Hugo Hammar (bd 18) var vän till och beundrare av R och har om denne uttalat att han "aldrig råkat någon, som överträffade honom i logiskt klart matematiskt och mekaniskt tänkande och i levande intresse för skeppsbyggerifacket" (Hammar, s 23f). R blev också den förste representanten för skeppsbyggnadskonsten i IVA vid dess tillkomst 1919.

I sitt arbete strävade R efter en kontinuerlig utveckling av redan prövade konstruktioner. Sedan han kommit till en bestämd uppfattning i en sak, höll han fast vid denna och arbetade sedan målmedvetet i den riktning hans samvete bjöd. Utmärkande för R var förutom en framstående teknisk begåvning också en outtröttlig energi och en ovanlig förmåga till självstudier. Sv och utländska skeppsbyggare sökte gärna hans råd. Han uppfattades som hjälpsam, enkel och försynt. IVA präglade 1968 en minnesmedalj över R.

Författare

Alf Peterson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Källor och litteratur

Källor o litt: Sjöförsvarsdep:s konseljakter 24 mars 1910, nr 2, o 8 maj 1914, nr 1, RA. Mariningeniörstatens chefsexpeditions arkiv, rulla över Mariningeniörstaten 18681905, vol 1; Marinförvaltn:ens skeppsbyggn:avd:s arkiv, övriga handhar, Marindir C R:s arbetspapper, KrA. Katarina realskolas arkiv, SSA. Slöjdskolans arkiv, Konstfack. Handhar om släkten R saml av R:s dotterdotter Anne-Mari Neovius (Hägersten). K Widström, Sammanställn av släktforskn rör släkten R (opubl, u å).

O Eneroth, Herregårdar uti Södermanland (1869); Från Hajen 1904 till Hajen 1954 (1954), ed G Halldin; H Hammar, Minnen, 2. Som emigrant i USA (1938); J Kleberg, Amiralitetskoll  Marinförvaltn. Biogr anteckn:ar 16341934 (1935); I Oldenburg, C R, en minnesteckn (Tekn-vetensk forskn 1968:7, s 251253); A Peterson, Teknikens nydanare. En presentation av IVA:s minnesmedaljörer (1994), s 56f; C R (H8D, 18, 1917, nr 16, s 241f); SMoK; Sthlms gatunamn (1992), s 184; SvTeknF; C Sylwan, C R (Industritidn Norden, 1925, nr 44); B T Zetterström, C R (TiS, 1925, s 662ff).  Meddel från A-M Neovius, Hägersten, Carl Richson, Täby, o Gunnar Richson, Trollhättan.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl E Richson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6735, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Peterson), hämtad 2019-01-17.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6735
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl E Richson, urn:sbl:6735, Svenskt biografiskt lexikon (art av Alf Peterson), hämtad 2019-01-17.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se