Meriter

1 Roos, Carl Gustaf, f 25 dec 1655 (Palmskiölds saml, vol 236, UUB) i Västergötland (SMoK; möjl i Järpås, som saknar fb 1655), d 2 maj 1722 i Åbo (ej i db). Föräldrar (Gäsene hds dombok 27 jan 1657, Göta hovrätts arkiv, Jönköping): kornetten Gustaf Eriksson R o Christina Svinhufvud. Volontär i kejserlig tjänst juli 74, fänrik där sept 74, sekundlöjtn vid Änkedrottn:s livreg till häst 24 april 77, löjtn vid Livgardet till fot 78, major vid Skaraborgs läns infanterireg 8 jan 86, överstelöjtn vid guvernören Erik Soops infanterireg i Riga 2 jan 96, vid Närkes o Värmlands infanterireg 99, överste där 22 juli 01, frih 16 juli 05, generalmajor från 12 juni 06, i rysk fångenskap 28 juni 09–21.

G 1) mellan 1677 och 1684 m Christina Maria Sparre, f 1 okt 1655 (Originalgeneal:na, RHA), d trol 1699 (bet för ringn 24 mars 1699 i Sthlm, Jak o Joh), dtr till kammarherren Johan S o Emerentia Stake, samt tidigare g m frih Claas Uggla Johansson; 2) 1700 (Elgenstierna) m frih Magdalena Christina van der Noot, f 1, dp 3 aug 1665 i Sthlm, Ridd, d 31 sept 1736 i V Ryd, Sth, dtr till generalmajoren frih Thomas van der N o Maria Hägerstierna, samt tidigare g m kaptenen Johan Bonde.

Biografi

I en Kort relation öfver mine ringa meriter redogör R för det yttre förloppet av sitt liv fram till 1705. 1673 avslutade han på övligt sätt sina studier med en resa till Tyskland, Holland och Frankrike, där han genomgick en språklig och militär utbildning. Under sina år i kejserlig tjänst, vid general M de Granas regemente, deltog han bl a i slaget vid Trier 1675 och i belägringen av Filipsburg 1676, där han blev sårad.

Efter hemkomsten 1677 deltog R som officer bl a i det danska kriget. Hans militära kunskaper utnyttjades vid utbildningen av den indelta armén. Sålunda erhöll han i uppdrag att "introducera exercitierna" för officerarna vid Södermanlands och Östgöta infanteriregementen. Som major vid Skaraborgs infanteriregemente kom han bl a att omhänderha regementets utrustning och ledde 1693 en av dess vandringar till fortifikationsarbete i Gbg. Tre år senare befordrades R till överstelöjtnant vid Guvernörsregementet i Riga och transporterades därefter till Närke-Värmlands regemente, där Karl XI:s nära medarbetare generallöjtnant Reinhold Rehbinder åtminstone formellt var regementschef. R deltog i försvaret av gränsen mot Norge, och regementet kunde utan strid lösa sina defensiva uppgifter.

Sedan trycket på västgränsen lättat genom freden i Traventhal i aug 1700, beordrades R att med en del av regementet, cirka 700 man, marschera till Sthlm för vidare transport till Balticum: 6 okt anlände han under svår storm med sin styrka till Pernau, förflyttade sig i slutet av månaden till Wesenberg och deltog i slaget vid Narva den 20 nov s å. Där var R:s regemente placerat på högra delen av den vänstra flygeln, och R anförde den främsta av regementets två bataljoner. Närkingarna led svåra förluster och, enligt R:s egna uppgifter, träffades han själv i armen och fick en kanonkula i mössan och "åtskilliga skott" genom kläderna.

Under 1701 års fälttåg följde R med sitt regemente den sv huvudarmén, deltog i övergången av Düna 9 juli och blev samma månad utnämnd till överste för regementet, sedan Rehbinder utsetts till landshövding i Kalmar. Under de följande åren sändes R upprepade gånger på speciella uppdrag. Sålunda blev han under uppehållet i Bauske i Kurland 1701 av Karl XII utkommenderad på en expedition till kommendanten i Birsen för att utkräva ett antal pontoner och kanoner, som sachsarna lämnat kvar där; under hot om stormning kunde R utföra sitt uppdrag. I början av jan 1702 sändes R med sitt regemente in i Samogitien för att förstärka en sv postering, som upprättats nära Kovno vid Njemen, och anlände tillsammans med den övriga armén till Warszawa i maj. I slaget vid Kliszów 9 juli var R med sitt regemente placerad i centrum av den sv slagordningen och understödde kavalleriet i dess strider på den vänstra flygeln. Vid den sv arméns intåg i Kraków några veckor senare befann han sig enligt egna uppgifter vid konungens sida, när stadens och slottets portar forcerades. I nov sändes R att föra troféer samt sjuka och sårade nerför Weichsel, ett uppdrag som han säger sig ha löst med stor framgång. Han deltog också med sitt regemente i belägringen av Thorn 1703.

På hösten 1703 erhöll R Karl XII:s tillstånd att besöka Sverige för att ordna regementets förhållanden i hemlandet. Han fyllde vakanserna både vid hemmavarande kompanier och vid dem som befann sig i Polen: enligt R:s egen utsago kompletterades därigenom regementet med "stora, starka och brava karlar". I juni 1704 återvände R till krigsskådeplatsen och deltog under resten av året i de mycket långa marscherna i jakten på kung Augusts styrkor, innan armén gick i vinterkvarter i västra Polen vid gränsen mot Schlesien. Där kvarstannade R med sitt regemente under C G Rehnschiölds (bd 29) överkommando till sommaren 1706. I slaget vid Fraustadt i febr så spelade Närke-Värmlands regemente en framträdande roll genom att inleda anfallet och åstadkomma en lucka mellan motståndarens högerflygel och center som möjliggjorde för det sv kavalleriet att genombryta den fientliga fronten. I ett gratulationsbrev till konungen fyra dagar efter slaget försummar inte R att framhäva regementets – och sina egna – avgörande insatser vid drabbningen.

Under det ryska fälttåget kunde R i spetsen för fem regementen avvärja ett ryskt anfall vid Malatitse i slutet av aug 1708. Hans namn är dock framför allt förknippat med det sv nederlaget vid Poltava 28 juni 1709. Han har lastats för delaktighet i katastrofen – förmodligen med orätt – eftersom han ej skulle ha följt givna order. Planen gick ut på att svenskarna så snabbt som möjligt skulle tränga genom en skanslinje, som ryssarna byggt framför sitt läger, och därefter gå till anfall mot det ryska lägret. Troligen på grund av bristande rekognosering (Petri) hade man ej upptäckt att ryssarna vinkelrätt mot denna uppfört ytterligare en skanslinje, vilket skapade förvirring vid anfallets början. R fastnade med sina bataljoner på en av skansarna och förlorade kontakten med den övriga armén. Han anfölls av ytterligare ryska stridskrafter, tvingades att retirera tillbaka mot Poltava och kapitulerade småningom i en skans vid floden Vorskla. Av hans 2 600 män återstod då blott 400.

R har, liksom flera av de främsta officerarna i slaget, under fångenskapen författat en redogörelse för katastrofen, Sanfärdig relation om det som wid fiendens skantzar wid Pultava passerade d 28 Junij 1709. R:s berättelse är, liksom de övriga officerarnas, tillkommen som försvar mot den kritik han utsattes för redan under fångenskapen. Han redogör för striden vid skansarna som stoppade hans framryckning och för hur han skildes från den övriga armén. Han hoppades förgäves att nå kontakt med den sv armén, då hans styrka drevs mot den plats, där anfallet inleddes. R sökte därefter kontakt med de sv regementen som belägrade Poltava, men vägen till dem blev avskuren, och han drog sig därför till en av svenskarna uppförd skans vid floden Vorskla i hopp om att där kunna få undsättning. Sin kapitulation beskriver R som ett av ryssarna erbjudet hedersamt ackord. Efter upprepade kontakter med ett ombud för general Renzel, som ledde det infanteri som stod mot R:s bataljoner, erhöll han två timmars tidsfrist. Den ryske förhandlaren meddelade under denna respit, att den sv armén slagits på flykten och att C Piper (bd 29), Rehnschiöld och åtskilliga generaler tagits tillfånga. R rådgjorde då med sina officerare samt "lät jämväl förnimma gemene mans tankar", och alla önskade anta det erbjudna ackordet, helst som ammunition, vatten och bröd saknades. När de två timmarna förgått överlämnade sig R, sedan ryssarna lovat att ta hand om de sårade och söka tsarens tillstånd för officerarna att få behålla sina värjor. Han fördes till tsarens tält och fann före sig där Rehnschiöld och en rad generaler. – R deltog i tsarens triumftåg i Moskva med de sv fångarna och fördes därefter till Kazan, där han kvarstannade till fredsslutet. Under hemvägen avled han i Åbo.

Under hela sitt vuxna liv ägnade sig R uteslutande åt militär verksamhet. Som regementschef rycks han ha visat stor omsorg om sitt manskap. Av allt att döma åtnjöt han Karl XII:s förtroende, vilket säkerligen bidragit till att han gjorde en lysande karriär. I sitt efterlämnade skriftliga material framhäver han gärna sina egna insatser och förtjänster.

Författare

Gustaf Jonasson

Arkivuppgifter

R:s Kort relation ... i Biographica, RA. – Brev från R i LUB o i RA (bl a till Karl XII).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Kort relation öfver mine ringa meriter (C. O. Nordensvan, Värmlands regementes (Närkes och Värmlands reg:tes) historia .... d 2. Personalhistoria, Sthlm 1904, s 227–229; 2. omarb uppl 1911, s 80–82). – Sanfärdig relation om det som wid fiendens skantzar wid Pultava passerade d. 28 Junij 1709 (HH, d 34:2, A L Lewenhaupt, Berättelse med bilagor, Sthlm 1952, s 330-337).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica, RA.

E Bensow, K Skaraborgs reg:s hist, 2 (1944); P Englund, Slaget vid Poltava (Närkingar i krig o fred, Närkes militärhist, 1, 1989); G Jonasson, Karl XII:s baltiska militärpoliuk under år 1701 (Sc 1963); dens, Närkereg:na under stora nord kriget 1700–21 (Närkingar 1989); Karl XII på slagfältet, ed Generalstaben, 3 (1919); C O Nordensvan, Värmlands reg:s (Närkes o Värmlands reg:s) hist, 1–2 (1904); G Petri, Slaget vid Poltava (KFÅ 1958); A Stille, Carl XII:s fälttågsplaner 1707–08 (1908).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Carl Gustaf Roos, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6835, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Jonasson), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6835
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Carl Gustaf Roos, urn:sbl:6835, Svenskt biografiskt lexikon (art av Gustaf Jonasson), hämtad 2024-04-18.