Meriter

2 von Rosen, Fredric Ulric, son till R 1 i hans andra gifte, dp 16 april 1731 i Sthlm, Hovf, d 23 april 1793 där, Klara. Underofficer vid Livg, fänrik vid Hamiltonska reg (senare Prins Fredrik Adolfs reg) 21 aug 47, tjänstg vid franska reg Royal Suédois, löjtn vid Hamiltonska reg 26 sept 49, reg:kvartermästare 9 nov 54, stabskapten 4 okt 55, allt vid Hamiltonska reg, överadjutant hos général-en-chef i Pommern 18 juli 57–58, avsked ur militär tjänst 22 juni 61, deltog i alla riksdagar från 60–62 (led av SU 60–62, av tjänstehjonsutsk 78–79), kammarherre 4 sept 66, hovmarskalk 19 nov 66, fullm i Jernkontoret 14 febr 67–69, överhovstallmästare hos drottningen 3 mars 74–5 maj 77, landsh i Åbo o Björneb 27 nov 76–12 dec 81, riksråd 20 juni 88–16 maj 89.

G 20 juli 1756 i Sthlm, Klara, m överhovmästarinnan grev Hedvig Sophia Stenbock, f 23, dp 25 juni 1734 där, Jak o Joh, d 25 dec 1809 där, Hovf, dtr till estländska lantrådet greve Fredrik Magnus S o grev Ebba Margareta De la Gardie.

Biografi

Som son till en general var R näst intill förutbestämd för en militär karriär. I likhet med en del andra yngre officerskolleger meriterade han sig dessutom under en period i fransk tjänst vid det värvade regementet Royal Suédois, troligen redan vid aktionerna i Nederländerna i slutfasen av österrikiska tronföljdskriget under 1740-talet.

Riksdagen 1760–62, som präglades av det pågående pommerska kriget och den åter framträdande mössoppositionen, framkallade åtskillig oro i officerskåren. De utdragna striderna fördes på sv sida med växlande kompetens och framgång. Förhållandet att många adliga officerare valde att mer eller mindre tillfälligt lämna sina befattningar för att i stället delta i riksdagsarbetet hängde ihop med arméns dåliga skick men har också betraktats som ett tecken på den sena frihetstidens inneboende politiska svagheter. Till denna grupp hörde även R, som efter en tid som överadjutant hos sin far under dennes korta period som överbefälhavare i Pommern följde honom tillbaka till Sverige redan 1758. Några år senare tog R avsked ur aktiv tjänst.

Under 1740- och 50-talen hade R:s far varit en relativt aktiv hattpolitiker. R, som vid riksdagens inledning hösten 1760 tog säte i adelsståndet, fick en flygande start som partiets huvudansvarige penningut-delare under återstoden av riksdagen efter den uppmärksammade utvoteringen av Carl Fredrik Pechlin (bd 28) i aug 1761. Han kom också redan vid denna riksdag in i det betydelsefulla sekreta utskottet. Även om han blev en aktiv talare på riddarhuset, är intrycket att han, speciellt vid frihetstidens sista riksdag, gjorde sin huvudinsats bakom kulisserna. I depescher från franske ambassadören Modène framstår R ännu 1769 som betrodd penningutdelare och inpiskare hos hattarna och som en av dem som aktivast hetsade de stadiga verken mot mössrådet hösten 1768 för att tvinga fram en riksdagskallelse.

Vid 1771–72 års riksdag efter Adolf Fredriks död eftersträvade den nya kungen Gustav III en dialog med partierna för att minska motsättningarna och åstadkomma en författningsrevision, de s k kompositionsförsöken. Bland hattförhandlarna med politiskt tunga namn som Axel v Fersen d ä, Ulrik Scheffer och Gustaf Adolf Hiärne ingick också R, som nu hade lämnat sin direkta befattning med erhållna "korruptionsmedel" (Fersen, 3, s 53). Även om förhandlingarna blev resultatlösa och inte kunde förhindra kungens statskupp i aug 1772, hade hattarna och hovet successivt närmat sig varandra efter mössornas politiska triumf 1765–66. R kom aldrig att stå den nye kungen särskilt nära men ansågs allmänt ha bästa möjliga relationer till den innersta hattledningen. Mycket därför torde R ha anlitats för att personligen efter kuppen överlämna ett egenhändigt brev i försonlig anda från kungen till Axel v Fersen (bd 15), som då befann sig på ett av sina lantgods. Fersen hävdar själv i sina memoarer att R medverkat till att förhindra hans arrestering och på detta sätt bidragit till en lugnare övergång.

Det är uppenbart att R inte trivdes särskilt väl under sin korta tid som landshövding i Åbo och länge såg fram mot en mer central befattning. Sin ställning som överhovmästarinna och ansvarig för den unge kronprinsens vård under hans första tre år 1778–81 tycks också R:s hustru efter förmåga ha utnyttjat till makens fördel. Även R deltog efter återkomsten till Sthlm flitigt i hovlivet och kan – trots att hans karriärförhoppningar kom på skam – troligen inte hänföras till de frihetstida politiker som främst drevs av ett personligt agg till kungen. Fr o m riksdagen 1786 tillhörde dock R tydligt den adliga oppositionen och det i en central roll som i praktiken biträdande oppositionsledare på riddarhuset närmast under Fersen. Det faktum att han ändå intogs i rådet i nära anslutning till krigsutbrottet 1788 kan måhända tillskrivas kungens behov av politiskt lugn men också inflytande från R:s måg, den särdeles väl anskrivne statssekreteraren Erik Ruuth.

När kungen under riksdagen 1789 ansåg sig sitta säkrare i sadeln, rensades rådet för att något senare helt avskaffas, och R fick en möjlighet – som han också tog – att själv begära avsked. I likhet med många andra i rådskretsen hade R velat agera försiktigt mot Anjalamännen, och det är uppenbart att Gustav III alltmer börjat betrakta honom som pessimist och mindre lojal. Den politiska utvecklingen under 1770- och 80-talen och inte minst stämningarna i rådet under den kritiska tiden 1788–89 speglas i den täta brevväxlingen mellan R och hans nära vän hovkanslern och sedermera riksrådet Fredrik Sparre.

Sannolikt fick R:s förhållande till kungen en mer personligt negativ ton efter det faktiska avskedet ur rådet 1789. På hösten 1791 inför riksdagen i Gävle återfinns han t o m på en av kungen – under starkt intryck av händelserna i Frankrike – egenhändigt uppgjord lista över "konstitutionella principryttare" (Lönnroth, s 261), som under Pechlins ledning skulle hota kungen till livet. Klart är att R efter 1789 uppehållit personliga kontakter med oppositionsmän som Carl Fredrik Ehrensvärd, Karl Pontus Lilliehorn, Jacob v Engeström, Claes Horn, Johan Didrik Duvall och Pechlin.

Om R själv varit medveten om planer för hans räkning som kommande medlem av ett provisoriskt riksråd efter en regimförändring är ovisst. I den uppjagade stämningen efter kungamordet i mars 1792 hörde han till gruppen starkt misstänkta, till vilket "oförsiktiga yttranden" möjligen bidragit (H E Charlotta, s 477). Av de sammansvurna och senare dömda vistades Engeström omedelbart efter mordförsöket några nätter i R:s hem. Under polisutredningen framkom emellertid inga angivelser eller bevis mot R som kunde underbygga ett direkt åtal. Det stämmer inte heller så väl överens med hans trots allt föga äventyrliga eller visionära personlighet – och måste i varje fall betecknas som obevisat – att han skulle ha haft någon konkret del eller insikt i själva mordplaneringen.

R var en förhållandevis stor jordägare och uppmanades 1781 särskilt av kungen, av mer eller mindre politiska skäl, att förvärva Karsholm i Skåne, det sista godset med obruten arvslinje inom dansk adel. R ägde även bl a (Adels) Näs i Östergötland och Bogesund i Uppland. Han var också i mindre skala delägare i några bruk och i denna kapacitet några år fullmäktig i Jernkontoret. Under den ekonomiska krisen 1767 tvingades han emellertid avträda merparten av sina bruksintressen.

Den gustavianska traditionen har, under intryck av mordet, dominerat bilden av R och naturligt nog inte gjort den särskilt ljus. Elis Schröderheim beskriver R som en "politisk markschreyer, partikassör och hableur" med "någon skicklighet för intrigen, visst icke för stora operationer eller affärer" (s 58). En liknande uppfattning förmedlas av H E Charlotta. Utan att vara någon ledargestalt av format ägde emellertid R en hos många frihetstida politiker väl uppövad taktisk skicklighet och lyckades förvärva och behålla ett betydande parlamentariskt inflytande både före och efter statskuppen 1772.

Författare

Leif Gidlöf

Arkivuppgifter

Brev från R i RA (bl a till C Sparre o många, ca 100 st, till F Sparre) o i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biografica o Arméns pensionskassas arkiv, KrA. Hovexp:s arkiv B I: 5-6, SIA.

F Almén, Gustav III o hans rådgivare 1772–89 (1940); M Beckman, Under fransk fana (1995); B Boëthius o A Kromnow, Jernkontorets hist, 2:1–2 (1968); S Carlsson, Gustaf IV Adolf (1946); H E Charlotta, Dagbok, 3 (1907); M J Crusenstolpe, Portefeuille, 1–2 (1837–41); G J Ehrensvärd, Dagboksanteckn:ar förda vid Gustaf III:s hof, 1 (1878); F A v Fersen, Hist skrifter, 3–4 (1869), 6 (1870); RF Hochschild, Memoarer, 2 (1909); L Krusius-Ahrenberg, Tyrannmördaren C F Ehrensvärd (1947); A Larson, Sammansvärjn:en mot Gustav III (1959); E Lönnroth, Den stora rollen (1986); Malmström, 5–6 (1900–01); A Nachmanson o D Hannerberg, Garphyttan (1945); C G Nordin, Dagboksanteckn:ar för åren 1786-1792 (HH 6, 1868); Odhner; G Olsson, Hattar o mössor (1963); E Schröderheim, Anteckn:ar till konung Gustaf III:s hist (1851); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 1776–1850 (1950); Slott o herresäten i Sverige: Skåne, 3 (1966), s 130-146, Uppland, 1 (1967), s 77–81, Östergötland, 1 (1971), s 9–28; Sv boklex 1700-1829: rättegångs-handkar (1958).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Fredric Ulric Rosen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6866, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6866
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Fredric Ulric Rosen, von, urn:sbl:6866, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2024-04-19.