Meriter

Rosenröd, Johannes, kyrkmålare verksam i Tensta kyrka, Upps, på 1430-talet.

Biografi

R var med stor sannolikhet en tysk målare. Han torde ha inkallats till Sverige av Bengt Jönsson (Oxenstierna; bd 28), en av rikets främsta män. Vid tiden för målningarnas tillkomst befann sig dennes son, den blivande ärkebiskopen Jöns Bengtsson (Oxenstierna; bd 28), i Leipzig för studier, och det är möjligt, att han bistått fadern vid valet av målare. Det är därtill uppenbart att R vistats endast kort tid i Sverige och att han haft ett specificerat uppdrag här. Målningar av hans hand finns endast i Tensta, där han målat hela kyrkointeriören. I Danmarks kyrka, Upps, finns målningar som uppvisar likheter med dem i Tensta men är dessa underlägsna i kvalitetshänseende. De kan ha utförts av medarbetare till R.

Det har spekulerats huruvida R varit verksam också i Uppsala domkyrka, som fullbordades på 1430-talet, men detta kan inte utrönas, eftersom domkyrkan brunnit vid flera tillfällen och vi därför vet föga om dess målade 1400-talsutsmyckning. Det kan inte heller uteslutas, att R utfört profant måleri för Bengt Jönsson, som stod i begrepp att ingå äktenskap för andra gången då tenstamålningarna beställdes och kan tänkas ha velat förnya sina gemak inför ett så celebert tillfälle. En viss ikonografisk okunnighet kommer till synes bland R:s målningar i korvalvet i Tensta, där kyrkofädernas attribut och klädedräkter vittnar om att målaren inte haft den nödiga kunskapen. Detta skulle kunna tyda på att R främst varit profanmålare.

I Tensta syns första målningsetappen ha gällt koret, där R:s signatur och årtalet 1437 återfinns i en inskrift om fyra rader på sydväggen. Dess andra rad är dock idag inte läsbar men finns dokumenterad i Johan Peringskiölds (bd 29) Monumenta. På motsatt vägg ses bilden (bd 28, s 495) av den knäfallande stiftaren Bengt Jönsson, som räcker sin vapensköld till aposteln Petrus, avbildad under domsscenen. Herr Bengt är här troligtvis ännu inte om-gift, eftersom han avbildas ensam.

Peringskiöld nämner, tyvärr med svårbegriplig placeringsbeskrivning, ytterligare en bild med en "oxenstiernsk riddersman", denna gång knäfallande inför Sankt Erik, rikets främste patron. Bilden kan inte lokaliseras bland muralmålningarna och var kanske en nu försvunnen skulptur. Däremot finns på nordväggen i långhusets östligaste trave en grupp om fyra knäfallande personer, ett äldre och ett yngre äkta par. En sentida fönsterupptagning har här delvis fördärvat målningarna, bl a det motiv som stiftarna låtit avbilda sig inför, nämligen Smärtomannen – ett helga lekamensmotiv. Möjligen föreställer det äldre paret Bengt Jönsson och hans maka, som båda var medlemmar av Helga lekamens gille i Sthlm i likhet med prästen Olof, som omnämns i gillesboken som kyrkoherde i Tensta (1434–51). Eftersom inga vapen, åtminstone numera, ses i anslutning till figurerna har de ibland uppfattats som adoranter, vilket dock är en mindre trolig tolkning.

Det kan på grund av de nämnda stiftarbilderna och genom att inskriften endast omnämner kormålningarna antas, att långhusets målningar tillkommit som en andra etapp i förhållande till dessa men utan längre uppehåll. Att Bengt Jönsson, som föreslagits, inte skulle ha haft råd att låta måla hela kyrkan i ett sammanhang förefaller inte sannolikt. Som jämförelse kan nämnas, att Johannes Ivan, som målade i Vendels kyrka, Upps, signerade första etappen på triumfbågen 1451 och den andra vid sydingången 1452.

Den som utformat bildprogrammet i Tensta bör rimligtvis ha varit herr Olof. Det är inte troligt, att R stått bakom detta särpräglade och väl genomtänkta bildprogram. Det uppvisar tre ledande teman: det marianska, som betingas av att Maria var kyrkans främsta skyddshelgon, helga lekamenstemat, som förklaras av stiftarnas och kyrkoherdens anknytning till stockholmsgillet samt det birgittinska temat, som torde kunna förbindas med herr Bengts politiska ambitioner. Nationalhelgonet Birgitta adderades till kyrkans grupp av skyddshelgon först på 1400-talet, och den birgittasvit som herr Bengt lät måla i kyrkans västparti innehåller bl a ett försvar för hennes uppenbarelser, vilka vid den aktuella tiden ifrågasattes på ett kyrkomöte i Basel.

I stilistiskt hänseende framstår R som en arvtagare till de konstnärer som i Böhmen och Burgund årtiondena kring 1400 utvecklade den s k sköna stilen, vilken kännetecknas av slanka s-kurvor och lineär elegans samt ett mjukt och raffinerat dräktfall i figurframställningarna. R:s stil är en något modifierad variant på den sköna stilen, men man torde kunna utgå från att han gjort sina första lärospån under dess inflytande, rimligtvis under 1400-talets första årtionden.

Figurskildringen är i Tensta i vissa fall synnerligen driven. Detta gäller t ex bebådelsebilden. Helgonfigurerna, särskilt de kvinnliga, ter sig förnäma och höviska, i vissa fall nästan mondäna. Kanske skymtar vi just i detta drag en målare van att gestalta den höviska bildvärldens stolta jungfrur och riddare. När det gäller frälsningsberättelsens scener präglas de av ett förfinat och förnämt allvar. Ibland, som t ex i Kristi gisslande, blir framställningen nästan manieristisk. Av det expressiva lidande som så ofta återfinns i 1300- och 1400-ta-lens passionsskildringar finns här inte ett spår. Den estetiska förfining som emanerade från det böhmiska konstområdet och som skyggade för realistiska blodsskildringar ger sig här i stället till känna. Särskilt påtagligt är detta i pietàbilden på långhusets västvägg. Det spretande, spänstiga rankverk som bildar bakgrund för figurerna har en för R alldeles egen karaktär, även om det i principiellt hänseende är tidstypiskt.

Färgskalan i Tensta är rik och fjärmar sig från det tidiga 1400-talets mer sparsamma kolorit. Besläktad är däremot R:s varsamma applicering av färgerna, som tillåter linjen att dominera. I ursprungligt skick har tenstamålningarna varit mer färgrika än de ter sig idag. Bland annat har den djupröda färg som ibland tillsammans med blått och grönt använts för att skildra figurernas dräkter oxiderat och framstår numera närmast svart. Alla palettens färger har använts, men idag domineras helheten av blågrönt och blekblått samt brunrött, vitt och svart. Även gula inslag gör sig påminda. – Tenstamålningarna måste kvalitetsmässigt placeras bland de främsta i senmedeltidens Sverige.

Författare

Anna Nilsén

Källor och litteratur

Källor o litt: Peringskiöld, Monumenta, 2, otr material rör Norunda hd, KB.

H Cornell o S Wallin, J R: en sv målare från 1437 (1962); Handl:ar rör Helga lekamens gille i Sthlm, 1 (1921); A Nilsén, Program o funktion i senmedeltida kalkmåleri (1986); dens. J R – ein deutscher Maler in Schweden um 1437 (Austausch und Verbindungen in der Kunstgeschichte des Ostseeraums, Homburger Gespräche 8, 1988); A Nisbeth, Bildernas predikan: medeltida kalkmåln:ar i Sverige (1986); SKL; B G Söderberg, Sv kyrkomåln:ar från medeltiden (1951).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johannes Rosenrod, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/6940, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anna Nilsén), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:6940
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johannes Rosenrod, urn:sbl:6940, Svenskt biografiskt lexikon (art av Anna Nilsén), hämtad 2024-04-26.