Eric Ruuth

Född:1746-10-24 – Skeppsholms församling, Stockholms län
Död:1820-05-25 – Klara församling, Stockholms län

Riksdagsledamot, En av rikets herrar, Lantmarskalk, Ståthållare, Kammarkollegiepresident, Överstemarskalk


Band 30 (1998-2000), sida 782.

Meriter

Ruuth, Eric, f 24, dp 26 okt 1746 (g st) i Sthlm, Skeppsh, d 25 maj 1820 där, Klara. Föräldrar: amiralen riksrådet Gustav R o frih Ebba Christina Siöblad. Kadett vid Amiralitetskadettkåren i Karlskrona 2 febr 57, ämnessven i VA 17 dec 57, fänrik vid Livgardet till fot 8 mars 64, avsked med kaptens titel 10 mars 68, frih 29 jan 77, deltog i riksdagarna 7809/10 o 1218 (lantmarskalk 92, led av statsutsk 09/10, av bevilln:utsk 12, av särsk utsk 15), överstes titel 21 febr 81, förste kavaljer hos hertig Karl 22 febr 81, revisor i Riksens ständers bank 82, led av tulldir 8 sept 8528 nov 86, förste stallmästare hos hertig Karl 7 okt 86, statssekr vid handels- o finansexp 27 nov 864 okt 90, tf president i Statskontoret 27 nov 8613 okt 90, K M:ts ombud i Diskontkompaniet (från 1 sept 87 Generaldiskontkontoret) 28 nov 86, i Västindiska kompaniet 25 jan 87, ordf i dir där 18 juli 876 aug 95, ordf i dir över den Allm spannmålsmagasinsinrättn:en 3 mars 88, led av utredn:kommissionen för flottornas o varvens behov 16 mars 88 o för förnödenheter till krigsmakten 26 juni 88, led av Rikets allm ärenders beredn 15 maj 891 maj 93, av tf regering under kungens frånvaro 1 juni5 dec 89, 25 mars6 sept 90 o 20 maj7 aug 91, K M:ts ombud i dir för det nya Riksgäldskontoret 26 okt 8919 okt 90, president i Kammarkoll 4 okt 90, ståth över Drottningholms o Svartsjö slott o län 4 okt 90, tillika över Ulriksdals o Karlbergs slott o kungsgårdar samt Haga lustpark 26 okt 90, greve 24 febr 92, led av Allm statsberedn 20 april 92, en av rikets herrar 7 sept 92, generalguvernör i Pommern o Rügen o kansler för univ i Greifswald 7 sept 9220 apr 96, ordf i visitationskommissionen i Pommern 9 maj 9918 april 00, överstemarskalk hos drottn Hedvig Elisabeth Charlotta 1 aug 1218, ägde eller disponerade bl a Marsvinsholm i Balkåkra, Malm, Gundralöv (från 10 Ruuthsbo fideikommiss) i Bjäresjö, Malm, Källunda i Kärda, Jönk, Karsholm i Österslöv, Krist, Bollerup i Bollerup, Krist, Eriksberg i Åryd, Blek, Ulvsunda med lergodsfabrik i Bromma, Sth, "Ruuthska bruket" (lergodsfabrik o gjuteri) i Helsingborg samt Skånska stenkolsverket vid Höganäs.  LFS 75, LPS 77, Serafimerriddare 21 nov 91, LVA 02 (preses 13), HedLLA 12.

G 1) 27 maj 1768 i Karlskrona, Amiralitetsförs, m sin kusin grev Fredrika Sparre, f 16, dp 19 mars 1748 där, ibid, d 10 sept 1778 (Graf-wård [öfver] ... fru Fredrica R, 1778), dtr till amiralen o presidenten, greve Erik Arvid S o frih Charlotta Eleonora Siöblad; 2) 23 maj 1779 i Sthlm, Hovförs, m hovfröken grev Ebba Ulrica Beata v Rosen, f 24 juli 1760 i Hfors, d 14 okt 1779 i Karlshamn, dtr till riksrådet greve Fredric Ulric v R (s 389) o grev Hedvig Sofia Stenbock; 3) 5 jan 1783 i Sthlm, Nik, m Elisabeth Charlotta Wahrendorff, f 10 febr 1765 där, ibid, d 8 sept 1831 där, Klara, dtr till grosshandlaren kommerserådet Joakim Daniel W o Maria Juliana Rothstein.

Biografi

Med en marin släkttradition både på fädernet och mödernet kom R redan som tioåring in vid den nya sjökadettskolan i Karlskrona. Kommenderad till sjöexpeditionen 1761 under det pågående kriget medverkade han året därpå i hemtransporten av manskap från Tyskland. Via kadettskolans linje för lantofficerare inskrevs han vid Livgardet till fot men lämnade några år senare armén med kaptens avsked. I stället fick han, eftersom den äldre brodern Gustaf Adolf ansågs oförmögen till detta, ta ansvaret för familjegodsen, från 1781 i form av arrende från modern. R:s engagemang för tidens förening av praktisk ekonomi och naturvetenskaper som botanik, mineralogi och fysik gav honom tidigt en position som förmögen lantjunkare och driftig lantbruksekonom. Såväl detta som intresset för frimureri spelade troligen in, när han 1781 kallades till hertig Karls hovstat för att med överstes titel ta ansvar för hertigparets vidlyftiga och invecklade ekonomi.

En av R inspirerad sanering genom bantad hovhållning och flyttning till Rosersberg strandade till sist på motstånd från kungen, som oroade sig för rykten om motsättningar. Den närmast permanenta medlarställning som R därefter fick inta mellan de k bröderna renderade honom uppskattning på ömse håll. Hertiginnan framhöll hans förmåga att förena ambition och arbetsamhet med anpassning till omständigheterna. R:s lojalitet kom även till uttryck vid oppositionsriksdagen 1786, t ex i den laddade brännvinsfrågan. Trots att R arrenderade kronobränneriet i Karlshamn och försvarade stordriftssystemet som minst råvarukrävande, talade han för kungens förslag att frige husbehovsbränningen mot en årlig bevillning. Redan änkeman två gånger hade R vid denna tid stärkt sin ekonomiska prestige ytterligare genom ett tredje gifte, nu med en dotter till grosshandlaren och bruksägaren J D Wahrendorff, ett av de ledande namnen inom "Skeppsbroadeln".

Vid 1780-talets mitt hade J Liljencrants (bd 23) i över ett decennium dominerat finanspolitiken som statssekreterare men också – med sin förening av auktoritet, långa föredragningar och sparsamhetsiver – hamnat ur fas med Gustav III:s intuitiva arbetssätt och aktivistiska försvars- och utrikespolitik. Under intryck av riksdagen kände kungen starkt behovet av att markera ett systemskifte och få en följsammare person i finansledningen. Att just R fick ersätta Liljencrants mottogs med förvåning och avvaktande reaktioner, särskilt med hänsyn till R:s ringa meriter i högre statstjänst och statsfinanser. Själv medveten om sin bristande erfarenhet fick han på egen begäran konsuln i S:t Petersburg Claes Peyron (bd 29, s 277) hemkallad som sakkunnigt biträde. Bland kungens förtrogna kan utnämningen ses som en framgång för J C Toll och A F Munck (bd 25), som båda energiskt lyft fram vännen R som en kanal till näringslivet. Konkurrenten J C Cederhielm (bd 8) hade lanserats av G M Armfelt (bd 2) och E Schröderheim. Klart står att kungens beslut fattats på strategiska grunder och att R:s samarbetsvilja och profil av ämbetsman snarare än politiskt drivande minister bättre anslöt till kungens egen rolltolkning.


Trots ett tillfälligt bränningsförbud enligt Liljencrants' intentioner var brännvinsfrågan ännu olöst. En stor politisk framgång blev därför systemet med husbehovsbränning mot arrende, som på R:s initiativ genomfördes 1787. Visserligen stred detta mot hans inställning till brännvinsbränningen som importdrivande på spannmål, men kronan fick å andra sidan större inkomster och kungen gavs en möjlighet att splittra oppositionen. R stod nu på höjden av anseende, i konkurrenten E Schröderheims ögon "... högsta hönset i korgen, konsulteras i allt, deciderar Som ombud i Generaldiskontkontoret, på vars konstruktion 1787 han hade avgörande inflytande, kunde R stärka regeringens grepp om finansmarknaden i konkurrensen med Riksbanken. I det tidstypiska Västindiska kompaniet verkade han under längre tid som både delägare och kronans ombud.

Liljencrants' försök att dämpa kungens kostsamma ambitioner fördes vidare av R. Det allt överskuggande problemet blev på nyåret 1788 beslutet att med ovisst allians-och subsidiestöd börja krig med Ryssland. Den ekonomiska och militära uppläggningen behandlades vid de hemliga s k Hagakonseljerna med början 13 jan i närvaro av endast R och generaladjutanten J C Toll. Båda pläderade av statsfinansiella skäl starkt emot ett krig – resurserna skulle räcka för högst en månads krigföring. Kungen framhärdade men lämnade inför avresan till Finland i juni originalprotokollen till Toll och R för att de vid behov skulle kunna styrka att de avrått.

Alla förhoppningar om ett snabbt krig slog slint, och för R blev krigsfinansieringen ett i grunden olösligt problem. De vägar som fanns var obetydliga reserver, statslån, subsidier och ökad penningmängd. R tvingades hålla krigföringen flytande genom improvisationer, sena betalningar, innehållna löner och olika former av kreativ låneverksamhet. Förhandlingar i Genua misslyckades, och kredit mot kortfristiga växlar i Amsterdam och Hamburg blev den huvudsakliga resursen – resultatet av kontakter som etablerats redan före krigsutbrottet i juli 1788, vilket snabbt utlöst oro och spekulationer. Handelsförhandlingar med England under hösten drevs av R som ordförande i en hemlig kommitté av ämbetsmän och köpmän.

Frustrerad av att arbeta mot kungens ekonomiska ointresse såg även R en riksdag som absolut nödvändig för att i längden klara krigsfinansieringen. Först inför trycket av Anjalakonflikten och det danska krigshotet inkallades riksdagen till febr 1789. Hemliga utskottets finansplan, som antogs av ständerna, hade i huvudsak utarbetats av R men med starkt politiskt stöd av den kungen närstående O Wallquist. Riksgäldskontoret blev nu formellt underställt riksdagen med R som ett av K M:ts två ombud i direktionen. Riksdagen garanterade statsskulden och lämnade den behövliga bevillningen. Trots stabilare förutsättningar lyckades R inte bättre än tidigare med utländska och inhemska lån, och subsidieförhandlingarna med Turkiet kunde inte slutföras så att de fick verklig betydelse.

Det nya och avgörande greppet blev i stället de kreditsedlar som nu kunde ges ut av Riksgäldskontoret - obligationer till formen men i sak ett nytt betalningsmedel jämförbart med de kort därefter utfärdade franska assignaterna. R fick kontoret att utge långt fler kreditsedlar än riksdagen förutsatt, men genom att bankovalutan började trängas ut ur cirkulationen blev agiot och inflationseffekten begränsade. Kreditsedlarna gjorde fortsatt krigföring ekonomiskt möjlig och höll kvar kungens faktiska inflytande över penningpolitiken. Samtidigt ledde uppluckringen till en oreglerad utgivning av skuldsedlar från de militära förvaltningsorganen själva, som riksdagen i efterhand fick ta ansvar för, några förfalskningshistorier m m. I opinionen fick R, i huvudsak med orätt, klä skott även för dessa avarter.

Beslutet att föra åt sidan den impopuläre militäre rådgivaren Toll som en gest åt officerskåren hade R inte kunnat förhindra, även om han senare försökte verka till dennes förmån. Trots stigande irritation genom kungens fortsatta brist på ekonomisk realism i förening med R:s mindre framgångsrika låneförhandlingar tycks R:s förhållande till kungen ha varit fortsatt gott, och han bidrog under Anjalaepisoden till att minska spänningarna mellan kungen och den vacklande hertigen. Efterhand slets R ut av uppgiften, som ända fram till fredsslutet i aug 1790 tvingade honom att sätta även sin privata kredit på spel. Hans avgång i början av okt s å har satts i samband med intriger från avundsmän i kungens närhet eller ovilja att ta ansvar för en statsbankrutt. Av båda parter sågs dock troligen det utsatta uppdraget som ett naturligt avslutat kapitel i och med freden, och R tycks även ha varit införstådd med planerna på Anders af Håkanson (bd 19) som efterträdare till gagnet. Att han bittert ångrade sitt åtagande märks i de privata breven.

Jämfört med den strategiskt lagde och dominante Liljencrants framstår R som improvisatören, som med idérikedom och taktiskt handlag lämpade efter lägenhet. Att krigsläget i praktiken ändå skapade en ökad centralisering av finansledningen är uppenbart. Kritiken mot kungen själv kom att avspeglas i omdömen om R som svag, inkompetent och utan förmåga att hävda sitt fögderi (hertiginnan, A von Fersen, R F Hochschild m fl). Kungens känslighet för opinionen kan därför ha bidragit till R:s avsked, i den mån han började ses som en belastning politiskt liksom i förhållandet till utländska långivare. Även efter sin avgång kallades emellertid R till allmänna beredningen, som delvis ersatt det 1789 avskaffade riksrådet, samt ingick i den tillförordnade regeringen under kungens utlandsresa 1791. Förordnandena bl a som chef för Statskontoret och Kammarkollegium m m torde dock ha varit närmast formella.

En andra höjdpunkt i R:s offentliga karriär blev insatsen som lantmarskalk vid riksdagen i Gävle vintern 1792. Fortfarande utan att ha erhållit ansvarsfrihet för sin förvaltning som statssekreterare hade han skäl att vara lyhörd för kungens önskan att hålla kontroll på missnöjet inom adeln. Detta lyckades också genom smidighet och manöverförmåga men främst tack vare att R med stor svårighet fick kungen att avstå från att föra in en hänvisning i riksdagsbeslutet till den omstridda förenings-och säkerhetsakten från 1789. För sitt sätt att hantera motsättningarna fick han uppskattning av både ståndet och kungen, som kort efteråt upphöjde R till greve.

Efter mordet på Gustav III i mars 1792 syntes karriärutsikterna för R ännu goda. Han kallades till förmyndarregeringens första finanskonselj och utnämndes till generalguvernör i Pommern och Rügen och till kansler för universitetet i Greifswald. Jämfört med andra ledande gustavianer, som t ex Armfelt och Toll, kunde han till en början anses ha kommit väl ut ur krisen. Samtidigt inbjöd hans tidigare goda relationer till den nye makthavaren G A Reuterholm (se ovan)  även om de båda på 1780-talet varit konkurrenter om hertig Karls öra och ockulta intressen  till misstänksamhet hos gustavianerna. Den statsutredning som tillsattes i aug 1792 för att bl a granska den tidigare finansförvaltningen resulterade emellertid våren 1793 i skarpt klander mot R för oredig och dåligt verifierad bokföring och inledde den långvariga s k Ruuthska processen.

Kvarstaden på R:s egendom 1794 och utslaget i Kammarrevisionen 1795 med stora återkrav till kronan fastställdes av HD i april 1796. Relationerna till Reuterholm hade detta förutan försvårat R:s arbete med de pommerska ärendena, och han tvingades nu begära avsked från sina ämbeten och försätta sig i personlig konkurs, även om han kunde driva egendomarna vidare mot arrende. Processen var primärt politisk och ett inslag i regimens vendetta mot gustavianer. Fatala blev kungens otydliga kvittenser av statsmedel samt hemliga protokoll i vissa finansärenden, som R behållit och vägrat förete. Mutor tycks ha förekommit eller övervägts på båda håll i processen. Reuterholms ökända kunskaparverksamhet gav vintern 179293 spridning åt rykten om illegalt samröre mellan R och ryska beskickningen.

Sedan R fått resning efter Reuterholms fall hösten 1796 och protokollen redovisats, fritogs han delvis från ansvar av HD i nov året därpå, även om vissa granskningar fortsatte ända till 1803. Kvar stod ändå över 90 000 rdr i restitution till kronan, som fick lösas genom försäljning av hans egendomar Bollerup och Ulvsunda 1798. Dålig ordning i räkenskaperna och kungens informella sätt att dokumentera sina beslut men knappast oegentligheter framstår som substansen i målet. I sak intressantast är protokollens uppgifter om kungens oredovisade omkostnader vid riksdagarna, som Reuterholm hade kunnat använda i politiskt syfte. Uppenbart är att undanhållandet av protokollen, som R en tid hävdade var stulna, skadade hans egen sak. R:s relationer till Gustav IV Adolf tycks ha utvecklats mycket väl, och kronprins Gustav vistades en sommar på Karsholm. Vid riksdagen i Norrköping 1800 ingick R i finanskommittén och uppträdde följsamt  utan att spela någon ledande roll  på den rojalistiska sidan. I den centrala frågan om realisationen av kreditsedlarna är det tydligt att R självmant avstod från att driva sin egen linje till förmån för det förslag i hemliga utskottet som vunnit kungens stöd.

Riksdagen 180910 fick en annan inramning och politisk betydelse genom kungens avsättning 10 maj 1809. Jämte J G De la Gardie (bd 10) blev R talesman för den gustavianska oppositionen, vars första försvarslinje blev att bevara tronföljden åt kronprins Gustav, en som det skulle visa sig omöjlig uppgift trots påtryckningar på hertig Karl. För att förhala beslutet om en ny regeringsform föreslog R en översyn av alla grundlagar samt en representationsförändring till förmån för bl a bruksidkare och besuttna näringsidkare på landet – även detta förgäves. Lika litet lyckades man vinna tid i valet av den danske prinsen Kristian August till tronföljare.

Varken 1809 års män med kuppgeneralen G Adlersparre (bd 1) i spetsen eller gustavianerna representerade fasta partibildningar med en genomförd ideologi. De senare började dock på hösten 1809 omtalas som "Ruuthianerna" eller "skånska partiet" med anspelning på att både R, J G De la Gardie och den tidvis samverkande R Macklean (bd 24) var storgodsägare från Skåne. Den mackleanska klubben bildade en mötesplats för oppositionsmän "från vänster", som Macklean, och gustavianska legitimister utan alltför konservativ hållning, som R och De la Gardie. Den gemensamma oppositionen måste därmed stå på en politiskt rätt radikal grund. R:s aktivitet i privilegiefrågor  roteringskraven, allmän privilegieutjämning, den nämnda representationsöversynen m m  kan synas något inkonsekvent men bör ses mot denna taktiska bakgrund. Som riddarhustalare lyftes oftast fram den yngre de la Gardie, medan R från en position i statsutskottet framstår som den egentlige ledaren i kulisserna. I debatten beskylldes båda ömsevis för att uppvigla bönderna, sakna fosterländskt sinnelag och vara lierade med utländska intressen. R påmindes mer än gärna om sin gamla tvist med statsverket och sin trängda ekonomi med stora statliga lån.

Den gustavianska oppositionen kulminerade i oktnov 1809 och janmars 1810 med planer på en statskupp, i samförstånd med Karl XIII, för att förändra maktbalansen till kungens fördel. Efter ett misslyckat kompositionsförsök i febr 1810, tilltagande ryktesbildning och oförmåga hos kungen att bestämma sig fick planerna uppges. Med sina gamla relationer till kungaparet och kretsen kring drottningen, bl a familjerna Fersen, Piper och Brahe, framträder R i denna fråga som klart pådrivande. Intresset för R, som även omfattade hans egendomar ute i landet, var också särskilt stort inom den s k Mannerheimska ligan, som samlats kring den radikale L A Mannerheim (bd 25) och som med en informell polisstyrka bevakade motståndarnas förgrundsgestalter. En viss övervakning skedde även från regeringens sida, vilket spädde på de rykten om förgiftning av kronprinsen Karl August som kom i svang som ett inslag i propagandakriget. Efter dennes plötsliga död av slag i maj blev hysterin för en tid ett reellt hot mot de ledande gustavianerna och kulminerade i upploppen i samband med Fersenska mordet. Alla försök att vända strömmen hade då redan misslyckats, och det är troligt att opinionen och den defensiva hållning man tvingats inta under alla förhållanden skulle ha lett till nederlag. Redan före riksdagens slut var det demoraliserade partiet i upplösning. Som ideolog och partiledare torde R med sin koncilians och mindre pregnanta personlighet ha stått dåligt rustad.

I tronföljdsriksdagen i Örebro 1810 deltog inte R men väl i mottagandet av kronprins Karl Johan i Helsingborg 20 okt s å. Gustavianernas principiella syn på en stark kungamakt för att balansera ständerna delades av denne, men en misstänksamhet mot framför allt den skånska högadeln för bristande uppslutning kring det blivande nya kungahuset fanns kvar. Resorna under kronprins- och de tidiga kungaåren gick påfallande ofta till Skåne. Hos R eller hans krets kan emellertid inte spåras någon uttalad politisk aktivitet efter 1810. R tycks ha behållit en god kontakt med speciellt drottning Hedvig Elisabeth Charlotta och anförtroddes efter hennes död 1818 vården av de omfattande dagboksanteckningar som senare utgivits.

Genom arv från möderneätten Siöblad blev R storjordägare. Den omställning av jordbruket som börjat 1757 med storskiftet drevs i Skåne på av några enskilda storgodsägare med R Macklean på Svaneholm i spetsen. En av dessa blev redan på 1780-talet R, som var långivare till Macklean för dennes reformarbete och såg honom som ett praktiskt föredöme. Enskiftet började R genomföra redan 1800 och han ersatte det improduktiva dagsverkshoveriet med arrende. Efter utländsk förebild utförde han försök med vitbetor och sockerbetor, utvecklade mjölkhushållningen med osttillverkning enligt schweizisk teknik samt importerade från Skottland ett av de första tröskverken. Mackleans cirkulationsjordbruk tog han däremot inte upp. R:s reformverksamhet vid främst Marsvinsholm uppmärksammades allmänt i samtiden. Den nyantikt inspirerade ombyggnad R lät genomföra 178286 av slottet vid Marsvinsholm måste däremot betecknas som okänslig och mindre lyckad.

Mer krävande som satsning men värdemässigt en begränsad del av R:s tillgångar blev den dittills sporadiska stenkolsbrytningen runt Höganäs. Bergmästaren B R Geijer (bd 17) och J C Toll bidrog till att rikta R:s blickar mot möjligheterna. 1786 förvärvade R till att börja med Bosarps-gruvan, utförde provborrningar med hjälp av mineralogen och bergshauptmannen A Polheimer (bd 29) och fick 1788 fastställelse på privilegierna för Höganäs. Hans personliga konkurs 1796 innebar auktion på anläggningen och en ny bolagsbildning med R och en av hans söner som huvudintressenter men med deltagande även av finansiärer från Gbg som W Chalmers (bd 8), J Kjellberg (bd 21) och C Bagge. Konstituerat i maj 1797 som Höganäs stenkolsverk fick bolaget senare namnen Konung Gustaf IV Adolfs stenkolsgruva och Skånska stenkolsverket. Den tekniska ledningen uppdelades på ett inte helt lyckligt sätt mellan Polheimer och den engelske ingenjören T Stawford.

Geijer hade vid prospekteringar även påträffat en eldfast vit porslinslera, som gav råvara till den av R 179598 bedrivna tillverkningen av bl a fajanser och deglar vid Ulvsunda utanför Sthlm. Den leddes av Geijer, som 1797 blev ägare och ledare av Rörstrands porslinsfabrik. Efter försäljningen av Ulvsunda drev R en tid viss verksamhet vid Lövnäs nära Mariefred men flyttade i huvudsak fabrikationen till Helsingborg, där det saltglaserade gulbruna stengodset för hushållsbruk blev den mest kända produkten. Samtidigt anlade han ett s k reverbergjuteri efter engelskt mönster för eldstäder, ugnar, kokkärl m m. Det "Ruuthska bruket" blev från 1799 stadens första större industri, i början med Polheimer som platschef. R befraktade ett antal mindre fartyg i kustttafik över de sydsv hamnarna och deltog i den 1805 påbörjade utbyggnaden av Helsingborgs hamn. Något finansiellt stöd att tala om hade han aldrig fått av svärfadern J D Wahrendorff, men genom hustruns arv 1803 tillfördes några mindre bruksegendomar i Småland samt andelar i Vedevågs och Siljansfors bruk i Bergslagen.

Tekniska innovationer prövade R tidigt, bl a redan från 1798 enkla ångmaskiner av Newcomen-typ för länspumpning och koluppfordring och något senare kolutlastning på räls. Att finna ny avsättning för produktionen visade sig svårare. Försök med fyrkol och kol som bränsle i smidesverkstäderna vid de marina skeppsvarven höll inte i längden, inte heller exporten till Danmark och Nordtyskland – troligen främst av kvalitetsskäl. Mer udda blev försöken med gasljus utanför R:s hus i Sthlm redan 1803–04 samt stödet till G Brolings (bd 6) experiment 1803–05 med att tillverka kirurgiska instrument av engelskt degelstål.

I VA:s och LA:s skrifter redogjorde R för bl a betodling och den skånska stenkolsbrytningens förutsättningar och organisation. R:s ihärdighet med Höganäsverken väckte uppskattning på högsta ort men innebar i praktiken att hans privata ekonomi blev alltmer undergrävd. Bortsett från kolets mindre goda kvalitet var efterfrågan så låg att hela det sv behovet ännu 1815 kunde täckas från Höganäs. Trots ökande produktion men utan direkta statliga subventioner gick verket med årliga förluster, och R tvingades 1806 ta upp ytterligare ett större statligt lån. Problemen försvårades av en konjunkturavmattning för bergsbruket, och R överlät 1816 sina egendomar och företag åt arvingarna.

Författare

Leif Gidlöf



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

R:s arkiv (konc, fullm:er, många mottagna brev, handl:ar rör finansförvaltning 1787–91, redovisningsmålet 179498, utrikeshandel, lanthushålln, vissa privata räkenskaper) huvudsakligen i Ruuthska samken (E 5212–5223), RA. Brev till R i KB; handl:ar efter R även hos N v Essen, Vattholma, Upps, Karsholms gods arkiv, LUB, Krageholms gårdsarkiv, Skåne, o i "Ruuthska brukets" arkiv i Helsingborgs museum. – Brev från R i KB (bl a till C C Gjörwell), LUB (bl a till J C Toll o J De la Gardie), RA (bl a till hertig Karl/Karl XIII, T L Klinckowström,J M af Nordin, F Sparre, J W Sprengtporten o C v Stedingk samt många till G A Reuterholm), UUB (bl a till Karl XIII, G M Armfelt o C Fleming samt många till Gustav III), o i Åkers International ab arkiv, Åkers styckebruk (många till J D Wahrendorff).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Tankar, om Sveriges finance-värk. Sthlm 1772. 4:o. 32 s. [Anon; undert: Gammal embetsman.]  Ödmiukt memorial. [Rubr.] Sthlm 1786. 4:o. (3) s. [Undert.]  Tal, då Höglofl. ridderskapet och adelen första gången voro in pleno församlade i Gefle den 26 Januarii 1792. Gefle 1792. (7) s.  Til höglofl. Kongl. kamar-revisons protocoll. [Rubr.] Sthlm 1794. 4:o. 29 s. [Enl uppg.]  Stormägtigste al-lernådigste konung! [Rubr.] Sthlm 1795. 4:o. 16 s. [Undert, genom L Segerström; ansökan om upphävande av Kammarrevisionens utslag i målet om hans förvaltning som statssekr vid finansärenderna 1787–90.] – Stormägtigste allernådigste konung! [Rubr.] Sthlm 1795. 4:o. 8 s. [Undert, d:o; erinringar vid advokatfiskalen E Edmans förklaring i målet.] – Hans excellence herr general-gouverneuren m. m. grefve Eric Ruuths Underdåniga ansökning til Kongl. maj:t, hårande til conceille-protocollet af den 29 aprill 1796. [Rubr.] Sthlm 1796. 4:o. (4) s. [Undert, d:o.]  Stormägtigste allernådigste konung! [Rubr.] Sthlm 1796. 4:o. 40 s. [Med 2 inlagor av R, s 1-10 o 25-31.]  Fortsättning och slutet af rättegångs-handlingarne rörande de, uti Hans excellences herr general-gouverneurens m. m. grefve Eric Ruuths redogörelse för finance-förvaltningen, i stöd af företedde reversaler, afförde 324693 r:dr 35 sk 7 runstycken. Sthlm 1797. 4:o. 86 s. [Med handl av Rs 3-14,2632.]  Stormägtigste allernådigste konung! [Rubr.] Sthlm 1798. 4:o. (8) s. [Med R:s anhållan att betala ådömd summa terminsvis.]  Oförgripliga tankar om förbättringen af rikets penninge-ställning, ingifne til Riksens ständers högloflige hemliga utskott vid riksdagen i Norrköping år 1800. Sthlm 1800. 35 s. – Memorial, upläst i Höglofl. ridderskapets och adelns plenum den 15 Maji 1809. Sthlm 1809. 4:o. (4) s. – Ytterligare dictamen till protocollet hos höglofl. ridderskapet och adeln den 14 november 1809, angående ofrälse possessionaters, betydlige närings-idkares samt bruksägares rättighet att deltaga i representationen. Sthlm 1809. 4:o. (3) s.  Tal om skånska stenkolsverket, dess upkomst, fortgång, och närvarande tillstånd; hållit inför Kongl. vetenskaps-academien vid praesidii nedläggande den 11 aug. 1813 ... Sthlm 1814. 42 s, 2 kartor. [Inledning s 120.]  Vördsamt memorial, uppläst uti Höglofl. ridderskapets och adelns plenum den 13 april 1815. Sthlm 1815. 4;o. 8 s.  Bilaga I ... / ... II. Ur Hemliga utskottets protokoll 1789 [brev] (UUÅ 1921, Program 3. L Stavenow, Ur konung Gustav III:s och statssekreteraren friherre Erik Ruuths brevväxling, bidr till hist om det svensk-ryska krigets 17881790 finansiering, d 1, Upps 1921, s 4148).

Källor och litteratur

Källor o litt: Biografica, RA. – Muntl meddel:n från chefsbibl L Ljunggren, LA.

E L Birck, General Tolls krigsplan år 1788 (SSLF 296, 1944); S Boberg, E R: en biogr (Stenkol o lera: skildr:ar kring Höganäsbolagets o dess föregångares verksamhet, 4, 1973), o där anf källor o litt; S Brisman, Sveriges affärsbanker, 1 (1924); L M Bååth o A Munthe, K Statskontoret 1680–1930 (1930); Signe Carlsson, Sverige o Storbritannien 17871790 (1944); Sten Carlsson, Gustaf IV Adolf (1946); S Clason, Det så kallade finanskontoret eller finansdep:et 1787–1793 (MRA, N F, 1: 1, 190206); E Forssberg, Karl August, gustavianerna o 1809 års män (1942); A Forssell, Kansliet 1720-1789 (K M:ts kanslis hist, 1, 1935); C Forsstrand, Skeppsbroadeln (1916); S Fritz, Studier i sv bankväsen 17721789 (1967); Gustav III:s ryska krig, ed G Artéus (1992); J Hellstedt, Slott o borgherrar i Skåne (1990); Helsingborgs hist, ed G Johannesson, 56 (197985); C Hernmarck, Fajans o porslin: sv keramik före 1850 (1959); I Hildebrand, Den sv kolonin S:t Barthélemy o Västindiska kompaniet fram Lill 1796 (1951); C F L Hochschild, Några blad af Rutger Fredrik Hochschilds anteckn:ar... (1897); T Höjer, Carl XIV Johan [2-3] (1943-60); E Ingers, Bonden i sv hist, 2 (1948); TJarnvall, Ruuthska bruket o dess efterföljare (Kring Kärnan, 12, 1978); H Juhlin Dannfelt, LA 1813–1912 samt sv lanthushålln under nittonde århundradet (1913); O Jägerskiöld, 17211792 (Den sv utrikespolitikens hist, 2:2, 1957); A Larson, Sammansvärjn:en mot Gustav III (1959); R Liljedahl, Kansliet från 1789 intill departementalrefor-men (K M;ts kanslis hist, 1, 1935); S Lindroth, VA:s hist 17391818, 12 (1967); dens, Sv lärdomshist: gustavianska tiden (1981); E Lönnroth, Den stora rollen: kung Gustaf III spelad av honom själv (1986); F W Morén, 17921862 (Ystads hist, 2, 1953); G Nordin, E R (MHoF, 15, 1946); E Schalling, Från Karl XI:s död till närvarande tid (17181939) (Kammarkoll:s hist, 1941); H Schück, Elis Schröderheim (1942); B Sjövall, Georg Adlersparre o tronfrågan 1809 (1917); C Sprinchorn, Malmöhus läns hushålln:sällsk:s hist (1922); N Staf, Polisväsendet i Sthlm 17761850 (1950); E Ther-maenius, Om tillkomsten av 1809 års regeringsform (StvT 1950).



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Eric Ruuth, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7059, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2018-07-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7059
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Eric Ruuth, urn:sbl:7059, Svenskt biografiskt lexikon (art av Leif Gidlöf), hämtad 2018-07-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se