Meriter

Persson, Karl Åke, f 25 febr 1932 i Hässleholm, d 5 febr 1975 i Sthlm, Gust Vasa. Föräldrar: byggnadssnickaren Per Emil P o Karin Sofia Svensson. Trombonist i orkestrar i Sthlm ledda av Simon Brehm 51–52 o 53–55, Arne Domnérus 52–53 o Ernie Englund 56–58, i egna orkestergrupper 55–56, i Radiobandet 56–61, i egna orkestrar 58–59, i RIAS (Rundfunk im Amerikanischen Sektor) Tanzorchester, Berlin, 61–69, i SFB (Sender Freies Berlin) Big Band där från 69.

G 1) 16 dec 1952(–58) i Sthlm, Bromma, m Maj-Gunnel (Maggie) Åhsberg, f 22 nov 1932 i Norberg, Vm, d 7 juni 1962 i Solna stad o förs, dtr till bruksarbetaren Karl Gunnar Pettersson o folkskolläraren Greta Ingeborg Maria Å; 2) 21 nov 1960(–74) i Solna m dansaren Jeruth (Jerry) Walther, f 6 april 1925 i Morven, Kalifornien, USA, samt tidigare g Gray.

Biografi

Åke P visade sin musikaliska begåvning redan före skolåldern, då han spelade 1930-talets populära melodier på dragspel. I ungdomsorkestern U 95 spelade han i början av 1940-talet ventilbasun och rekommenderades av orkesterns ledare Sigvard Boo att ta värvning som regementsmusiker i Skövde. P underkändes dock i proven på grund av en hörselskada.

De senare tonåren studerade och praktiserade P i Hässleholm för att bli guldsmed men hade samtidigt engagemang i lokala amatörorkestrar. Under en turné med Ove Halls orkester från hemstaden uppmärksammades P av jazztrumpetaren Gösta Törner, som i en artikel i Aftonbladet beskrev mötet med "en trombonist som i fråga om stil, ton, idéer och säkerhet troligen inte har sin överman här i landet" (17 april 1950).

Sv jazzmusik hade fått ett internationellt erkännande vid jazzfestivalen i Paris 1949. I den sv gruppen, den s k Parisorkestern, deltog moderna jazzmusiker som Arne Domnérus, Putte Wickman och Simon Brehm. P kom i Sthlm att ingå i kretsen kring dessa. Det uppstod en dragkamp om den begåvade P, eftersom "modernisterna" saknade en trombonist i nivå med övriga instrumentalister. P engagerades först av kapellmästare Simon Brehm, övergick efter ett år till Arne Domnérus' orkester, som huvudsakligen framträdde på Nalen i Sthlm, men återvände därefter till Brehm för engagemang på Bal Palais efter en uppmärksammad konflikt om ett kontrakt.

P samarbetade med flera amerikanska solister, bl a Clifford Brown, Quincy Jones, Art Farmer, Frank Rosolino, Zoot Sims och Lee Konitz, med vilka han 1953 även gjorde inspelningar, framför allt för det sv skivbolaget Metronome. Två år tidigare hade han i en serie inspelningar ingått i orkestern Leonard Feather's Swinging Swedes, ledd av den amerikanske jazzskribenten och -producenten Leonard Feather. 1954 gjorde P inspelningar med en grammofongrupp benämnd The Modern Swedes, där även göteborgsmusikerna Bengt Hallberg (piano), Gunnar Johnson (bas) och Kenneth Fagerlund (trummor) ingick. Bl a spelades P:s egen komposition Lili.

Vid mitten av 1950-talet inledde P ett samarbete med tenorsaxofonisten Gunnar "Hacke" Björksten på Nalen. Han ingick därefter i Ernie Englunds nybildade dansorkester och i det större repetitionsband som från 1956 ledde fram till det s k Radiobandet, lett av Harry Arnold. P var en av de flitigast lanserade solisterna i orkestern, som nådde sina största framgångar omkring 1958 i och med samarbetet med arrangören Quincy Jones.

1958 ledde P egna orkestar, med fästmön Anita Lindblom som vokalist, och gjorde uppmärksammade skivinspelningar med den amerikanske tenorsaxofonisten Stan Getz. Följande år medverkade P för första gången i en internationell elitorkester, Kurt Edelhagen All Star Band, och ingick åter i en grupp Leonard Feather satt samman för grammofoninspelningar i Sverige. Så kontaktades han av Quincy Jones för en planerad "bluesopera", Free and Easy, skriven av Harold Arlen. Föreställningen skulle spelas in som film i Kalifornien sommaren 1960 för att på hösten framföras på Broadway i New York. Efter några framföranden i Nederländerna och Frankrike lades dock i febr 1960 projektet ned på grund av bristande publikintresse. Delar av ensemblen turnerade i Europa, bl a i Sverige, sommaren s å.

1961 antog P ett ekonomiskt förmånligt erbjudande om engagemang som lead-trombonist i RIAS Tanzorchester i Berlin, ledd av Werner Muller. Sommaren 1962 medverkade P i trumpetaren och orkesterledaren Dizzy Gillespies storband i Frankrike och med Count Basies orkester på Gröna Lund i Sthlm.

Vid sidan av arbete i RIAS-orkestern arbetade P från 1963 med den internationella orkestern Clarke-Boland Big Band, som av många bedömare ansågs vara ett av tidens förnämsta storband. Där ingick ett flertal amerikanska musiker i "exil" såsom Art Farmer, Phil Woods, Benny Bailey, Johnny Griffin, Sahib Shihab, Zoot Sims och Idrees Sulieman. Medverkande europeiska musiker utöver P var bl a Derek Humble, Dusko Goykovich, Maffy Fallay och Ronnie Scott. P såg själv tiden i detta band som höjdpunkten i sin karriär. Orkestern betraktades med sina avancerade arrangemang, ofta skrivna av Boland, som exklusiv. Den blev dock svår att ekonomiskt och organisatoriskt hålla ihop och upphörde 1972. Orkestern hade då framträtt på festivaler, konserter och klubbar i Europa samt gjort TV-framträdanden och skivinspelningar.

1969 övergick P till en annan större orkester i Berlin, SFB Big Band, som leddes av Paul Kuhn. Även denna var inriktad på dans- och underhållningsmusik men innehöll flera internationella jazzartister: Slide Hampton, Leo Wright och Carmell Jones. Även anställningen i SFB-bandet tillät frilansengagemang i andra orkestrar, och P var under en följd av år medlem av Berlin Dream Band. 1971 och 1973 anlitades P av Duke Ellington vid dennes Europa-turnéer, och 1974 medverkade han i Peter Herbolzheimers Rhythm Gombination and Brass. Vid denna tid sökte P möjligheter att flytta tillbaka till Sverige. Kort före sin bortgång hade han förhandlat om engagemang med sv TV och planerade att åter etablera sig i landet.

P:s karriär sammanföll med vad som brukar betecknas som den sv jazzens guldålder. Under efterkrigstiden hade en ny generation sv jazzmusiker kommit fram, påverkad av moderna strömningar som bebop i USA med Charlie Parker och trumpetaren Dizzy Gillespie som ledande namn. Deras musik kännetecknades av en i jämförelse med swingmusiken och annan dansant jazzmusik mer komplex rytmik och harmonik. Bland de ledande trombonisterna inom bebopstilen märktes Bill Harris. P var i sitt spel särskilt påverkad av denne. Harris och andra kunde han höra på grammofoninspelningar, men den verkligt avgörande händelsen för P var Dizzy Gillespeis konsert i Malmö 1948.

P var i särklass på sitt instrument under hela sin karriär i Sverige. Ett bevis därpå var att P med god marginal placerades på första plats i de favoritomröstningar som anordnades av branschtidningar under 1950-talet. Hans genombrott blev kometartat och han fick därför tillnamnet Kometen.

P spelade med en lätthet, auktoritet och självklarhet som ingen annan jazztrombonist i Sverige före honom uppvisat. Han hade en fulländad teknik, ägde idérikedom och hade förmåga att anpassa sig till olika spelstilar och musikaliska sammanhang, från vemodiga ballader tillsammans med Lars Gullin till humoristiska och uppsluppna dixielandparodier med Arne Domnérus. Många av P:s vänner och kolleger blev förvånade och besvikna då han lämnade Sverige för att spela i deras tycke utslätad dans-och underhållningsmusik i Berlin. P förklarade dock i ett flertal intervjuer att han fann tillfredsställelse i att arbeta med de professionella musikerna där och att han också hade rikliga tillfällen att spela jazzmusik, kanske i ännu högre grad än i Sverige, samt att han uppskattade den trygghet anställningarna vid de stora orkestrarna innebar. Ett annat skäl för flyttningen uppgav P vara den diskriminering hans svarta amerikanska hustru blivit utsatt för i Sverige. – P finns rikligt representerad på skiva under eget namn och som medlem av nämnda grupper.

Författare

Jens Lindgren

Källor och litteratur

Källor o litt: Pressklipp, Sv visarkivs jazzavd, Sthlm.

R Dahlgren, nekr över P (Orkesterjournalen 1975, nr 3); H Fridlund, nekr över P (Expressen 6 febr 1975); C E Lindgren, Mannen med unikaboxen (Orkesterjournalen 1975, nr 4); Musiken i Sverige, 4 (1994); Myggans nöjeslex, ed U M Ericson, 12 (1992); Orkesterjournalen 1953, nr 4; Sohlman, 5 (1979).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Åke Persson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7125, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jens Lindgren), hämtad 2024-04-16.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7125
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Åke Persson, urn:sbl:7125, Svenskt biografiskt lexikon (art av Jens Lindgren), hämtad 2024-04-16.