Meriter

Petrus Olavi, f omkr 1307, d 9 april 1390 (Gejrot, s 122). Subprior o prior i Alvastra kloster, Västra Tollstad, Ög, Birgitta Birgersdtrs (bd 4) biktfader omkr 45–73, reste med biskop Hemming av Åbo (bd 18) till England, Frankrike o Rom någon gång mellan 46 o 49, reste med Birgitta till Italien o andra länder trol från början av 50-talet, trol åter prior i Alvastra från 74. Översättare, förf.

Biografi

Uppgiften om P:s ålder stammar från honom själv: han uppger nämligen 1380 (vittnesmål i Acta et processus s 472–562), att han då var omkr 73 år gammal. Föga är emellertid känt om P:s liv före den tidpunkt omkr 1345 då Birgitta efter sin makes död sökte och vann rätt att vistas i Alvastra kloster. Därefter flödar informationen rikligare, dock blott i den meningen att detaljer om P:s liv kan utläsas i den mån de haft samband med Birgittas gärning.

Birgitta förefaller ha utverkat frihet för P att lämna klausuren för att inte bara följa henne på skilda resor utan även periodvis ingå i hennes hushåll. P säger sig också ha bevittnat, hur Birgitta erhöll sin kallelse att bege sig på pilgrimsfärd till Rom.

P var även personligen bekant med såväl Birgittas föräldrar som hennes moster Katarina och brodern Israel, något som är belagt genom att P gärna hänvisar till dessa som källor för sin kunskap om Birgittas barn- och ungdomsår. Även Birgittas förste biktfader Mathias Ouidi (bd 25) ingick i P:s krets av nära vänner eller bekanta. Att P kände Birgittas make är omvittnat. Det är inte helt lätt att fastställa när P först blev bekant med Birgitta. I sitt vittnesmål förefaller han inte hänvisa till någon egen kunskap rörande hennes äktenskap utan hänvisar i dessa delar till information han fått från magister Mathias, något som närmast tyder på att denna period i stort sett var okänd för P.

P fick tidigt vetskap om Birgittas visionära förmåga; biskop Galhard av Spoleto berättar att P 1344 legat sjuk i Alvastra, varvid Birgitta efter en förbön kunde förutsäga att P inte bara skulle tillfriskna utan även leva så länge, att han skulle hinna närvara vid hennes egen dödsbädd. Även en annan av Birgittas biktfäder, spanjoren Alfonso Pecha, relaterar episoder som illustrerar hur P bevittnat underverk redan under Birgittas Sverigetid.

Ett tidigt, större uppdrag för P i Birgittas tjänst kan ha varit att som biktfader följa biskop Hemming av Åbo på dennes resa till kungarna av England och Frankrike med uppgift att berätta om de uppenbarelser Birgitta haft om det långvariga kriget mellan dessa länder. Ordalydelsen i P:s vittnesmål är dock inte helt entydig, varför viss osäkerhet råder, huruvida P var Hemmings biktfader under själva resan eller blott efter densamma. En uppgift (Engström), att P 1346 skulle ha följt Birgitta till sv hovet för att verka för klostergrundandet, är svår att belägga. Det är dock fullt möjligt att han ledsagade henne inom Sverige, eftersom han kan berätta om episoder som inträffat i Arboga, Lödöse och på Bohus.

P deltog även i Birgittas vånda, då hon under några år vacklade i sitt, genom en uppenbarelse ingivna, beslut att vallfärda till Rom, eftersom hon var villrådig beträffande sina barn och deras öde. P följde inte Birgitta då hon avreste till Rom 1349; ännu 1350 befann han sig i Sverige och bevittnade magister Mathias' bortgång. Birgitta skall samtidigt ha fått veta om dennes död genom en uppenbarelse, som nedtecknades av magister Petrus Olavi (se ovan). Vid sin ankomst till Rom betydligt senare bekräftade P såväl dödsfallet som tidpunkten för detta.

P bar lejonparten av översättarbördan vid Revelationernas tillkomst, en uppgift som han av ödmjukhet i förstone inte var beredd att åta sig; både han själv och Alfonso Pecha omtalar att han närmast tvingades till uppgiften genom att han insjuknade och slutligen av dödsfruktan gav med sig och därefter raskt tillfrisknade. Beträffande sin verksamhet nämner P i sitt vittnesmål till artikel 32 (Acta et processus ...) en rad uppenbarelser som han skrivit ab ore (från munnen), dvs översatt mer eller mindre simultant utan att han haft tillgång till någon skriftlig förlaga. Som exempel på sådana nämner han kap 48 i kungaspegeln, uppenbarelsen om Kristi födelse som Birgitta fick i Betlehem, uppenbarelsen om Kristi lidande som hon fick på Kalvarieberget i Jerusalem och Sermo angelicus de excellentia virginis, som uppenbarades genom en ängel i Rom. Beträffande den senare uppger P att han själv inte befann sig i Rom då Birgitta mottog uppenbarelsen, eftersom han blivit sänd till Sverige av henne, och att hans källa är magister Petrus. Denna berättelse ges även i Pechas prolog till Sermo angelicus, något som av flera forskare har tolkats som att översättningen av denna text vilat på magistern. Med hänsyn till P:s lämnade uppgifter är det kanske sannolikare, att ängelns diktamen bevittnades av magister Petrus, medan själva översättningen av den på svenska nedskrivna texten fick anstå till dess P återkom till Rom.

Källvärdet av P:s vittnesmål är avsevärt, såväl med avseende på Birgittas liv som Revelationernas historia och den allmänna situationen i Rom. En punkt i vittnesmålet som förtjänar att kommenteras är, att P faktiskt avgör en omdiskuterad fråga rörande magister Mathias' prolog och dess funktion i förhållande till Revelationstexterna. Denna har av forskare tolkats på olika sätt; dels har den uppfattats som prolog till hela första boken av Revelationerna (Westman o Jönsson), dels har den setts som prolog enbart till den uppenbarelse som finns insprängd i prologens egen text (Undhagen). Att den förra uppfattningen måste anses som korrekt framgår emellertid av P:s egna ord, då han säger att magister Mathias "författade prologen till den första himmelska boken" (kommenterat av Klockars 1966) och att Revelationscorpuset innehåller två prologer, av vilka den första är "förord till första himmelska boken".

P reste vid några tillfällen på Birgittas uppdrag hem på kortare besök. På sannolika grunder har antagits att sådana resor företagits 1354, 1365 och 1367 (Schück). – Under Birgittas Italientid och pilgrimsfärd till det heliga landet var P, med ovan nämnda undantag, ständigt i hennes tjänst och mötte därvid och talade med ett stort antal mäktiga personer, bl a två påvar samt kungar, drottningar och andra andliga och världsliga potentater. Till många av dessa riktade Birgitta sina uppenbarelser, vilka P översatte efter hennes diktamen eller nedteckningar. Stundom bevittnade han även, hur uppenbarelsen nådde sin adressat, som då Alfonso fick läsa upp en skarp kritik, riktad mot sedeslösheten i Neapel, inför såväl mottagaren själv som många andra italienska stormän och lärde.

Även vid Birgittas dödsbädd 7 okt 1373 var P närvarande, liksom han deltog i hennes begravning och vid det tillfälle drygt fem veckor senare då kroppen togs upp för att flyttas från sin tillfälliga grav till sin slutliga viloplats i Vadstena.

Tiden närmast efter Birgittas död tillbringade P med att i samarbete med magister Petrus författa den första versionen av Birgittas helgonvita. De överlämnade denna till biskop Galhard av Spoleto 17 dec och anträdde hemresan med hennes kvarlevor i jan 1374 i sällskap med Birgittas barn Birger och Katarina. Det förefaller som om P efter hemkomsten återtagit sitt ämbete som prior, men den kommande femårsperioden innebar intensivt arbete, bl a med Birgittas Revelationer. P och magister Petrus bistod nämligen Alfonso Pecha, som var Revelationernas huvudredaktör, vid utarbetandet av ett lämpligt urval texter. Den första versionen av Revelationerna förelåg färdig och överlämnades till påven Gregorius XI i jan 1377, då denne inträdde i Rom. Härvid var inte bara P utan även Katarina och sedermera generalkonfessorn Magnus Petri närvarande.

Efter Birgittas död uppehöll P från Alvastra livliga kontakter med andra kyrkomän. Hans vänskap med t ex Nicolaus Hermanni är väl belagd genom uppgifter i den senares kanonisationsprocess. – P författade de s k Constitutiones (tillägg till Regula Salvatoris) på latin; de antogs dock inte av Vadstenasystrarna utan blev vilande ända till 1420 då de till sin huvuddel påbjöds av biskop Knut (Natt och Dag; bd 26) i Linköping.

Huvudkällan till P:s liv och gärning är indirekt information i Acta et processus canonizacionis beate Birgitte, särskilt hans eget, mycket detaljerade vittnesmål (Depositio copiosissima), s 472–562; i Revelationstexterna nämns hans namn ett dussintal gånger i Reuelaciones extrauagantes och i ingressen till Rev IV, 136.1 källmaterialet benämns P vanligen prior eller frater för att kunna skiljas från namnen magister Petrus Olavi.

Författare

Hans Aili

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Vita sancta; Birgittas (SRS, T 3, Sectio 2, Upsaliae 1876, s 185–206; tills med Petrus Olavi [Vadstenensis]; efter Cod. Holm. A 14 fol. i utdrag utg av C Annerstedt). – Constitutiones [tillägg till Regula Salvatoris, i en fornsv övers] (SFSS, [14 = h 81 o 83.] Heliga Birgittas uppenbarelser ... utg af G. E. Klemming, bd 5, Sthlm 1883–84, s 15–53; P:s medv med Additiones i originalets olika redaktioner redovisade i Quellen und Erörterungen zur Bayerischen Geschichte, N F, Bd 26. Dokumente und Untersuchungen zur inneren Geschichte der drei Birgittenklöster Bayerns 1420-1570, bearb von T Nyberg, T 2, München 1974, s 42–110).

Källor och litteratur

Källor o UU: Acta et processus canonizacionis beate Birgitte, ed I Collijn (1924–31); Birgitta, Sermo angelicus, ed S Eklund (1972); dens, Officium parvum beate Marie virginis, 1–2, ed T Lunden (1976); dens, Reuelaciones, 1, ed C-G Undhagen (1978), 6, ed B Bergh (1991); G Brandell, Sv undervisn:väsendets o uppfostrans hist, 1 (1931); I Collijn, Birgitinska gestalter (1929); S Engström, Ormungen o hans moder (PHT 1930); A Fröjmark, Mirakler o helgonkult. Linköpings biskopsdöme under senmedeltiden (1992); R Geete, De sista nunnorna i Vadstena (PHT 1914); C Gejrot, Diarium Vadstenense (1988); L Hollman, Den heliga Birgittas Reuelaciones extrauagantes (1956); A Jönsson, Alfonso ofjaén, his life and works ... (1989); B Klockars, Birgitta o böckerna (1966); dens, Birgitta o hennes värld (1971); Sankt Nikolaus' av Linköping kanonisationsprocess, ed T Lunden (1963); T Schmid, Birgitta o hennes uppenbarelser (1940); H Schück, Några anmärkn:ar om Birgittas revelationes (1901); R Steffen, Den heliga Birgittas uppenbarelser (1909); C-G Undhagen, Une source du prologue (Chap 1) aux Révélations de Sain te Brigitte par le Cardinal Jean de Turrecremata (Eranos, 58, 1960), s 214–226; KB Westman, Birgittastudier (1911).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Petrus Olavi, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7209, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Aili), hämtad 2024-04-19.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7209
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Petrus Olavi, urn:sbl:7209, Svenskt biografiskt lexikon (art av Hans Aili), hämtad 2024-04-19.