Baltzar B Platen, von

Född:1766-05-29 – Tyskland (i Schaprode, Rügen)
Död:1829-12-06 – Norge (i Kristiania domk. (Oslo))

Amiral, Kanalbyggare, Utrikesminister


Band 29 (1995-1997), sida 352.

Meriter

2 von Platen, Baltzar Bogislaus, son till P 1, f 29 maj 1766 i Schaprode, Rügen, d 6 dec 1829 i Kristiania, Domk. Kadett vid amiralitetet 3 nov 79, fänrik 21 mars 80, löjtn 21 juli 88, kapten 24 dec 89, major 12 juli 92, överadjutant hos KM:t 17 juli 92, ekipagemästare i Karlskrona 94–mars 97, överstelöjtn vid amiralitetet o generaladjutant av flygeln 8 febr 95, frih 1 nov 97, led av dir för Trollhätte canal- o slusswerksbolag 98, överstes avsked ur krigstjänsten 12 juni 00, deltog i riksdagarna 09–10, 10 urt, 12 urt, 15 urt, 17–18 urt, 23, 28–30 (ordf i KU 23), statsråd 9 juni 09–1 okt 12, konteramiral 29 juni 09, ordf i styr för Götha canal-bolag o bolagets dir från 28 maj 10, generalintendent för armén mot Norge 12, generalguvernör över Holstein, Slesvig o Jutland 13–14, viceamiral 26 nov 14, greve 7 jan 15, led av sjöförsvarskomm 26, chef för Storamiralsämbetets avd 3 från 26 april 27, riksståth i Norge från 26 nov 27. – HedLLA 12, LVA 15, HedLKrVA 16, serafimerriddare 23 sept 22, en av rikets herrar 4 juli 27 (avsade sig).

G 4 juni 1800 i Gbg, Domk (Anrep; ej i vb) m Hedvig Elisabeth Ekman, f 18 nov 1780 där, ibid, d 13 febr 1862 i Sthlm, Jak och Joh, dtr till grosshandlaren, kommerserådet Peter Petersson E (bd 13) o Hedvig Boéthius.

Biografi

Baltzar v P utnämndes 1780, alltså endast 14 år gammal, till fänrik i flottan. Då det fanns fler sjöofficerare än aktiva befattningar fick P erfara att övningstillfällena var få och konkurrensen i karriären hård. Som många av sina kolleger skaffade han sig därför erfarenheter genom att mönstra som styrman inom handelsflottan. 1782–84 uppövade han på detta sätt sitt sjömanskap, samtidigt som han skaffade sig kunskaper om andra länder och kulturer. Tillbaka i militär tjänst deltog P i kriget mot Ryssland. Ombord på linjeskeppet Prins Gustaf sårades han under sjödrabbningen vid Högland 1788, tillfångatogs av ryssarna och fick tillbringa två år i det inre av Ryssland. Vistelsen där bör ha bidragit till hans, livet igenom, oförsonliga hållning till detta land.

När P återvände till Sverige fann han sig befordrad till kapten, och som sekond avreste han 1791 med fregatten Bellona på en lång ambassadexpedition till Marocko. Under expeditionen utmärkte sig P bl a i samband med en militär incident i Öresund, vilket resulterade i ytterligare befordran, till major och överadjutant, och han fortsatte att stiga i graderna under 1790-talet trots en tilltagande friktion mellan honom och flottans ledande män. En benägenhet att öppet kritisera vad han upplevde som brister inom flottan, i kombination med en hudlös känslighet då han själv ifrågasattes, gjorde till slut hans ställning ohållbar. 1797 avgick han ur aktiv tjänst, och tre år senare begärde han formellt avsked ur flottan. P:s upprördhet över att fadern vid samma tid tvingades att begära avsked från sin post som generalguvernör i Pommern kan ha bidragit till detta drastiska steg.

Övergången till civil verksamhet åtföljdes av två viktiga steg i P:s liv. Han förvärvade egendomen Frugården i Näs, Skar, och gifte sig med en dotter till kommerserådet Peter Ekman i Gbg. Äktenskapet förefaller ha varit harmoniskt och lyckligt. Hustrun tycks ha varit den milda men starka kraft som behövdes för att balansera P:s mera otyglade känslor. Genom henne kom han också i nära social kontakt med den göteborgska handelssocieteten, vilket skulle få stor betydelse för hans karriär.

De första åren på Frugården gick i familjens och jordbrukets tecken. Med sin vanliga energi gick P in för att med allehanda nya metoder göra gården till ett mönsterjordbruk. Detta värv kom emellertid redan från början att konkurrera med ett annat och med tiden allt mer uppslukande intresse: inre vattenvägar och kanaler. Redan innan P formellt avvecklat sin sjömilitära verksamhet hade detta intresse fokuserats till Trollhätte kanal, som under 1790-talet var under byggnad. 1798 valdes han in i kanalbolagets direktion, och två år senare kunde han med egna ögon bevittna hur en inre vattenväg förband vänerlandskapens skogs- och bergsbruk med Gbg och världen. P såg kanalen som ett första steg mot den stora vattenväg som skulle förbinda västerhavet med Östersjön.

I Trollhätte kanalverks arkiv fann P den kanalplan som Daniel af Thunberg, med hjälp av Elias Schweder, utarbetat i början av 1780-talet. Planen – byggd på de kanal-byggnadsprinciper som den engelske kanalbyggaren James Brindley utvecklat och framgångsrikt tillämpat under andra hälften av 1700-talet –beskrev en vattenväg från Sjötorp via Viken, Vättern, Boren, Roxen och Asplången till Söderköping och Östersjön. Med denna plan som grund påbörjade P intensiva studier om kanalbyggnation och om de inre vattenvägarnas ekonomiska betydelse. På egen bekostnad genomförde han dessutom flera mödosamma exkursioner i den tänkta kanalterrängen. 1806 lät P trycka sin Afhandling om canaler genom Sverige med särskildt afseende å Wenerns sammanbindande med Östersjön, en 64 s lång skrift i vilken han energiskt argumenterar för i första hand en förbindelse mellan Vänern och Vättern, men där han ser en vidareutbyggnad till Östersjön som en ofrånkomlig konsekvens.

Erfarenheterna från bl a Trollhätte kanal hade lärt P hur svårt det var att mobilisera enskilt kapital till stora infrastrukturella investeringar. Han dedicerade därför sin skrift till Gustav IV Adolf med förhoppningen att staten skulle kunna intresseras för projektet. Förhoppningen kom inte på skam; i två steg erhöll P statsmakternas välsignelse. Under 1808-09 ställdes pengar och personal - framför allt lantmätare -till P:s disposition för projektering av kanalbygget. Därefter gick kanalvännerna i riksdagen till aktion, och P:s nära vän linköpingsbiskopen Carl v Rosenstein väckte en motion i ärendet. Ansträngningarna resulterade i löftet att om ett enskilt kanalbolag mobiliserade ett aktiekapital om minst en miljon rdr bko skulle staten förse detta bolag med krediter, privilegier och mark samt rätten att driva en egen diskont, d v s en privatbank. Inte minst den utlovade banken gjorde att aktieköparna strömmade till, och inom kort var ett aktiekapital om mer än tre miljoner tecknat. Därmed kunde, våren 1810, det första spadtaget tas på vad som skulle bli det dittills mest omfattande byggnadsföretaget i Sverige. Som kanaldirektionens heltidsanställde ordförande skulle P se till att kanalen byggdes på tio år och till en kostnad av drygt 1,5 miljoner rdr bko, vilket utlovats i den första generalplanen.

De ursprungliga byggnadsplanerna kom att revideras inte mindre än tre gånger innan kanalen kunde invigas 1832. De tio byggnadsåren hade då blivit 22 och kostnaden stigit till omkring tio miljoner rdr bko. För varje havererad plan tvingades staten ta allt större ekonomiskt ansvar för projektet, och sedan diskonten 1818 gått i konkurs byggdes kanalen så gott som uteslutande med statliga medel. Detta innebar att P i riksdagen tidigt fick möta en växande kritik mot kanalbygget. Kampen för kanalen kom att föras lika mycket i rid-darhusets plena som i övervinnandet av alla praktiska problem längs kanallinjen. Det mesta talar för att P från början såg kanalbygget som ett rent statligt projekt till vilket man lyckats mobilisera privat kapital. Problemet var således mer politiskt än ekonomiskt. De första byggnadsåren kännetecknades av att stora arbetsstyrkor kommenderades från de mellansvenska regementena, och arbetet bedrevs, utan hänsyn till kostnaderna, längs hela den tänkta kanallinjen. Det gällde att bygga fast kanalen så att det skulle bli politiskt omöjligt att avbryta projektet. När detta lyckats, gick arbetet in i lugnare och mera kostnadseffektiva banor. Arbetet fortskred dock till priset av utomordentligt hårda politiska drabbningar, och knappast någon utan P:s järnvilja och närmast monomana målmedvetenhet skulle ha gått i land med det.

P hade inte endast politiska och ekonomiska problem att brottas med. Den kanalbyggnadserfarenhet som fanns inom landet var otillräcklig för ett projekt av den aktuella omfattningen, och P var från början inställd på att ta hjälp från Storbritannien, som var ledande inom väg- och vattenbyggnadsteknik. En ström av ritningar, modeller, instrument och maskiner fann sin väg över Nordsjön till det sv kanalbygget. Även ett betydande antal yrkesskickliga kanalbyggare "importerades" och sattes att övervaka och leda alla komplicerade byggnadsdelar. Att de olika momenten framgångsrikt kunde genomföras berodde på att P från början knutit Storbritanniens kanske främste väg- och vattenbyggnadsingenjör, Thomas Telford, till kanalbygget. Denne besökte Sverige vid två tillfällen, och från Storbritannien såg han till att kanalbolaget fick de varor och experter det behövde. Brevväxlingen mellan Telford och P var under P:s återstående liv mycket omfattande; P fick råd och hjälp, men så småningom speglade breven även en allt djupare vänskap mellan två åldrande män – den ene son till en fattig skotsk fåraherde, den andre sv greve.

Ett annat stort projekt som sammanhängde med Göta kanal var anläggandet av Motala verkstad. Denna började uppföras av kanalbolaget 1822 och var knappt färdigbyggd då bolaget 18 år senare tvingades avyttra den. Företaget som, efter det att järnvägsbyggandet kommit igång under andra hälften av 1800-talet, skulle bli sv verkstadsindustris flaggskepp var under de första årtiondena en ekonomisk katastrof. Det har hävdats, inte minst av P själv, att verkstaden var nödvändig för kanalbygget. Allt tyder dock på att så inte var fallet - inte minst det faktum att kanalen färdigställdes innan verkstaden kunde producera vad som sades behövas. Förklaringen till P:s verkstadsambitioner är istället en annan: När kanalen inte längre var hotad började P se sig om efter andra projekt. Att bygga Europas modernaste mekaniska verkstad, utrustad med ett förstklassigt gjuteri, var en uppgift i klass med kanalbygget och skulle tjäna samma syfte, nämligen att modernisera det sv näringslivet. Det ironiska var att medan kanalen byggdes för sent, byggdes verkstaden för tidigt – det omgivande sv näringslivet var ännu för svagt utvecklat för att verkstaden skulle kunna överleva utan dyrbar "konstgjord andning". Den merkantilistiskt påverkade P insåg inte, att det krävdes mer än en framsynt statsmakt för att skapa ett dynamiskt kapitalistiskt näringsliv. Han såg de nationalekonomiska vinsterna men inte de företagsekonomiska problemen. Bägge projekten genomfördes emellertid med okuvlig energi, och båda blev tekniskt fulländade. Ingen torde bestrida att såväl Göta kanal som Motala verkstad var P:s verk. Det var främst P:s politiska och sociala kapital som gjorde hans projekt möjliga. Som överste och aristokrat hade han en god grund, men det gällde att förvalta dessa pund.

Ehuru inledningsvis inte aktivt inblandad kom P snabbt att ansluta sig till revoltörerna efter 1809 års statskupp. Till detta ställningstagande bidrog dels hans politiska åsikter, dels hans nära relation till en av kuppens ledande gestalter, Georg Adlersparre (bd 1). Ett av P:s första uppdrag i den nya regimens tjänst blev inte särskilt ärofullt: Att söka få fram bevis för att den störtade kungen var oäkta son till greve Adolph Fredric Munck (bd 25). Med sådana uppgifter på hand hoppades de oppositionella kunna skrämma kungen att avsäga sig och sina arvingar kronan. Uppdraget misslyckades. Av större betydelse blev P:s beskickning till den engelske amiralen Samuel Hood, som P tidigare haft kontakt med och som låg med sin flotta utanför Gbg. P kunde framgångsrikt försäkra sig och kuppmännen om att Englands välvilliga hållning mot Sverige inte skulle förändras av revolutionen.

1809 reste P även till Kristiania för att söka förmå Christian August (Karl August, bd 20) att mottaga den vakanta sv kronan, vilket denne efter viss tvekan accepterade. Genom denna mission kom P att lära känna flera framstående norrmän förutom greve Wedel Jarlsberg, som han redan tidigare kände. Det är ingen tvekan om att P redan vid denna tid umgicks med planer på en förening mellan Sverige och Norge. Karl Augusts tragiska frånfälle 1810 aktualiserade åter tronföljdsfrågan, och efter att från början varit tveksam anslöt sig P till dem som förordade Jean Baptiste Bernadotte. Omedelbart efter valet av den franske fursten skrev P en promemoria till honom i vilken han lade ut texten om fördelarna med en svensk-norsk union. Huruvida detta gjorde intryck på Bernadotte är ovisst, men säkert är att P här antecipera-de den nye kronprinsens kommande norgepolitik. Under alla omständigheter försäkrade P sig tidigt om goda relationer till den blivande monarken, vilket var betydelsefullt för hans övriga projekts framgång.

P:s snabba anslutning till statskuppen fick som konsekvens att han erbjöds en statsrådspost i den regering som bildades efter kuppen. Förutom att en ny konstitution snabbt måste utarbetas och en kronprins utses efter den barnlöse och åldrige Karl XIII var det kanske viktigast att under acceptabla former bringa det pågående kriget med Ryssland till ett slut. Finland hade fallit i ryssarnas händer, men än värre var att den ryska armén trängt ner i Västerbotten. P arbetade med att utrusta och planlägga den sjöexpedition som, under pågående fredsförhandlingar, sändes mot ryssarna. Återigen hade han nytta av sina goda kontakter med den brittiska marinen, i det att amiral James Saumarez i praktiken gick med på att eskortera den sv trupptransporten till sjöss.

Den ganska misslyckade sv militärexpeditionen kunde inte hindra att freden blev hård, och förlusten av Finland ställde Sverige inför en helt ny säkerhetspolitisk situation. Ryssland föreföll starkare än någonsin tidigare och mot denna makt fanns nu en mer än 200 mil lång oförsvarad sv kust. Sthlm, som tidigare legat tryggt i rikets mitt, befann sig nu i dess mest hotade periferi. Sv militär strategi hade sedan 1500-talet varit offensiv. Inte minst av underhållstekniska skäl hade man strävat efter att snabbt komma till anfall på motståndarens eget territorium. P insåg att dessa principer inte längre var giltiga. Sveriges militära stormaktstid var oåterkalleligen förbi. Att reformera det sv försvaret efter den nya tidens krav blev en viktig uppgift för P vid sidan av det stora kanalbygget. Enligt P skulle landets nya och mera defensivt inriktade försvar bygga på tre hörnpelare: Allmän värnplikt som komplement till den indelta armén, centralförsvar samt prioritering av skärgårdsflottan - den s k lilla flottan.

Napoleonkrigen hade visat att man levde i miljonarméernas tid och mot sådana stod sig en liten indelt armé slätt. P ansåg att Sveriges vidsträckta territorium krävde en nationalbeväring. Trots hårt motstånd, framförallt i bondeståndet, lyckades P få igenom 1812 års beväringsförordning, som kan ses som ett första steg mot den allmänna värnplikten. Problemet lång kust och stort territorium låg också bakom central-försvarstanken, som hade en av sina främsta tillskyndare i P. Genom att bygga centralt belägna fästningar för förråd och vapen, där militär personal och civila nyckelpersoner kunde utgångsgrupperas vid ett anfall mot Sverige, skulle de bästa förutsättningarna för ett framgångsrikt försvar skapas: Den anfallande tvingades uttänja sina försörjningslinjer och blotta sina flanker, samtidigt som försvararen behöll handlingsfriheten och kunde kraftsamla sina motanfall. Centralförsvar blev en del av den sv försvarsdoktrinen men realiserades endast i blygsam omfattning. Bara en av de planerade fästningarna kom till utförande - Vanas (sedermera Karlsborg) som betecknande nog uppfördes vid Vätterns västra strand, där Göta kanal samtidigt var under byggnad. För P var kanalen en viktig komponent i detta försvarssystem. Däremot är det oriktigt, som ibland hävdats, att försvarsmotiv skulle ha legat bakom byggandet av kanalen. När besluten om denna togs var Finland ännu svenskt och central-försvarstanken inte tänkt. I P:s tidiga argumentation för kanalen finns endast civila motiv. Först senare kom dessa två projekt att ömsesidigt understödja varandra i den allmänna debatten.

För P som gammal sjömilitär spelade flottan en viktig roll. När de första planerna på ett centralförsvar diskuterades tänkte sig P en kombination av en skärgårdsflotta stationerad utanför Söderköping och en linjeflotta stationerad i Karlskrona. Linjeflottan skulle vara tillräckligt stor för att kunna möta den ryska östersjöflottan. Efter hand ändrade dock P uppfattning i den frågan, och i skriften Om Sveriges försvar (1829) argumenterade han för en nästan ensidig satsning på skärgårdsflottan, kompletterad med några få linjeskepp med i huvudsak representativa uppgifter. Ett av hans argument gick ut på att om krig utbröt i Östersjön skulle Storbritannien med säkerhet komma att bli engagerat. Med denna stormakt på sv sida behövde Sverige ingen egen linjeflotta. Som fiende skulle å andra sidan den brittiska flottan vara överlägsen varje tänkbar sv linjeflotta men möjligen besväras av en välorganiserad skärgårdsflotta. Dessa synpunkter fick givetvis inte stå oemotsagda, men när P publicerade skriften hade han sedan länge lämnat statsrådet och befann sig i Norge.

P:s tid i statsrådet blev kort; efter ett par år beviljades han på egen begäran avsked. P ville på heltid ägna sig åt sitt "län" – Göta kanal. Utom att P var ordförande i kanalbolagets direktion var han även överbefälhavare över alla arbetskommenderade militärer vid kanalbygget. Detta befäl kunde han hävda så mycket mera som han i samband med statsrådsutnämningen också befordrats till konteramiral och således åter ingått i aktiv militär tjänst.

1814 kröntes Karl Johans utrikespolitik med den framgång han åstundat. Napoleon var besegrad och genom freden i Kiel fick Danmark avträda Norge till Sverige. Norge antog emellertid en egen liberal grundlag, utropade Kristian Fredrik till norsk kung samt förklarade sig oavhängigt. Efter ett kort krig vidtog förhandlingar och i dessa spelade P en viktig roll. Kanalarbetet var vid denna tid inne i en kritisk fas; den första generalplanen hade havererat och det fanns en uppenbar risk att riksdagen 1815 skulle stoppa hela projektet. I det läget fanns det nog bara en sak som kunde få P att för en tid lägga kanalarbetet åt sidan, och det var att verka för att den svensk-norska unionen inte gick om intet. På kronprinsens uppdrag reste P till Kristiania för att förhandla med Kristian Fredrik. Förhandlingarna var framgångsrika och föreningen av de två länderna kunde så småningom genomföras utan ytterligare blodspillan. Som tack för sin insats befordrades P till vice amiral och upphöjdes till greve, varefter han återgick till sitt livsverk, som nu även kunde ses som en förbindelselänk mellan unionens två huvudstäder. För att komma kanalarbetet närmare flyttade P sitt hushåll till Linköping, som blev hans uppehållsplats de närmaste åren. Med kanalbyggets fortskridande följde flera ärebetygelser: P blev invald i VA och i samband med invigningen av västgötadelen av Göta kanal blev han sera-fimerriddare. Ett år senare utsågs han till ordförande i riksdagens mäktiga konstitutionsutskott.

Trots den kritik som kanalprojektet och även P personligen fick utstå i riksdagen och i den allmänna debatten var hans ställning inom kanalbolaget länge oomstridd. I början av 1820-talet kom detta att ändras. Orsaken var Motala verkstad, vars tillkomst P främjade på ett mycket självsvåldigt sätt. P:s agerande fick kommerserådet Bernt Harder Santesson, som var bolagets störste enskilde aktieägare och dittills P:s trognaste medarbetare, att frondera. Santesson fruktade att satsningen på verkstaden skulle dränera kanalverkets resurser, försena kanalens färdigställande och ekonomiskt belasta aktieägarna. Oron var av allt att döma välmotiverad. I allt väsentligt fick emellertid P sin vilja igenom såväl i direktionen som på bolagsstämmorna, och han förblev bolagets ordförande och ledare till sin död, men dessa inre motsättningar tog honom hårdare än de yttre angreppen. Säkert gjorde de honom också mera lyhörd för anbud som innebar att han kunde minska sitt kanal- och verkstadsengagemang.

1827 utsågs P till chef för det nyinrättade Storamiralsämbetets tredje avdelning. Vid sidan av Göta kanal fick han nu en lång rad mindre infrastrukturella projekt att ägna sig åt och med sedvanlig energi tog han sig an dessa problem. Redan efter en kort tid utsågs han emellertid till att efterträda J A Sandels som riksståthållare i Norge. Valet av P till denna lika viktiga som utsatta befattning motiverades dels av hans goda namn och kontakter i broderlandet, dels av förhoppningar om att hans goda ledaregenskaper skulle komma till pass. Att med fasthet och personligt mod kuva en revolterande fartygsbesättning var emellertid en helt annan sak än att med samma metoder hålla samman och stärka en union som bara en part önskade; detta kom P snart att erfara. Vid sidan av Göta kanal fanns troligen ingenting inom den offentliga sfären som legat P varmare om hjärtat än att förverkliga denna union.

Enligt kungens instruktion för P inför avresan till Norge skulle två principer vara vägledande: Sambandet mellan de två rikena skulle stärkas och inskränkningar i de k rättigheterna hindras. Vad gällde det senare var P i viss mån framgångsrik; bl a antog stortinget 1828 en ny ansvarighetslag som stärkte kungens rätt. En åtgärd för att uppnå det första målet var att förbjuda firandet av 17 maj. P lyckades såtillvida att officiella högtidlighållanden inställdes men spontana folkliga manifestationer kunde inte hejdas. Saken drevs till sin spets 1829 då P lät militär ingripa mot folkmängden i Kristiania, det sk torvslaget. Han blev betraktad som självständighetsrörelsens främste fiende och föremål för illasinnade pamfletter, karikatyrer och invektiv. Om dessa påfrestningar inverkade på hans hälsa är omöjligt att säga, men 1829 drabbades P av en cancersjukdom som snabbt bröt ner hans krafter.

P framstår, bl a i sina egna brev och skrifter, som en hård pliktmänniska som med blandad framgång söker hålla sina känslor under kontroll. Han beskrivs som nästan utstuderat enkelt klädd, resande i en simpel bondvagn och med, som den förfinade aristokraten G M Armfelt (bd 2) föraktfullt uttryckte det, "alla gracer hos en båtsman" (Tegnér). Av dem som på olika sätt kom i kontakt med P har han framställts inte som intellektuellt briljant, spirituell eller med kulturell förfining utan som sträv, fåordig, omutligt ärlig och med en aldrig sviktande hängivenhet för den stora uppgiften. "Du kan vad du vill, och när du säger att du kan inte, så vill du inte", är ett ofta återgivet citat ur P:s kanalavhandling.

P:s dygder räcker emellertid inte för att förklara hans stora framgångar. Hans karriär var helt igenom politisk. Riddarhuset var hans offentliga arena men kanske inte hans huvudsakliga politiska plattform. Den var snarare regeringen och hovet. Efter att ha vunnit Gustav IV Adolfs bevågenhet för kanalplanerna etablerade han ett gott förhållande till Karl XIII, för att till slut stå Karl Johan nära. Två av tidens mäktigaste statssekreterare, Gustaf Fredrik Wirsén och Carl David Skogman, kunde också räknas till kretsen kring P. För att nå P:s position räckte det inte med politisk fingertoppskänsla; det krävdes även sociala rekvisita - adlig börd och hög militär grad gav inträdesbiljetten till de politiska salongerna.

Under P:s livstid höll Sverige på att orientera sig från ett aristokratiskt ståndssamhälle till ett liberalt klassamhälle. P personifierade båda dessa samhällsideal. Han var politiskt ganska konservativ samtidigt som han var liberal i ekonomiska frågor. Han förespråkade en stark men konstitutionell kungamakt och en ståndsindelad riksdag. Ehuru militär är det upplysningstidens civila framstegstankar som ofta kommer till uttryck i hans brev och skrifter. Den utrikespolitiska orientering mot Ryssland som blev kännetecknande för Karl Johans regering hade ingen anhängare i P. Det var i den västeuropeiska och i synnerhet den engelska framstegstanken han fann sin politiska ledstjärna. Med frihandel och näringsfrihet, modern infrastruktur, reformerad valuta och borgerliga dygder skulle svenskarna under en auktoritär men upplyst statsmakts ledning "inom Sveriges (och Norges) gräns erövra Finland åter".

Författare

Lars Strömbäck



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Papper (bl a brev, resebeskrivn, ämnesordn handhar) efter P i KB; brev till P även i GUB o handhar efter honom också i KrA o VA:s arkiv. – Brev från P i GUB (bl a till D Fraser), LUB (bl a till F A Ewerlöf o B Cederström), RA (bl a till KE Lagerheim o G af Wetterstedt samt många till A Mörner och G F Wirsén), UUB (bl a till C E Gyllensköld o C H Posse samt många till H Järta), Bernadotteska arkivet (många till Karl XIV Johan), Brinkmanska arkivet på Trolle-Ljungby, Abo akad:s bibi o i Institution of civil engineers, London (många tillTTelford).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Afhandling om canaler genom Sverige med särskildt afseende å Wenerns sammanbindande med Östersjön. Örebro 1806. 4:o. 64 s, 2 vikta kartbl. – Berättelser samt kostnads- och ersättnings-förslag rörande den föreslagna Göta kanalen. Sthlm 1809. 60 s, 5 vikta tab. – Arbets-plan för Götha kanal, år 1811 (Jönköpings tidning, 1811, 4:o, nr 15 (13/4), s [3]).-Anförande till högl. ridderskapets och adelns pleni-protocoll den 1 Maji 1815, angående Götha canal-arbete ... [Rubr.] Sthlm 1815. 4:o. 14 s. – Åminnelse-tal öfver ... grefve Johan af Puke (Tal, hållne i Kongl. krigsvettenskapsakademien, den 12 nov. år 1816, Sthlm 1817, s 19–28). – Yttranden till höglofl. ridderskapets och adelns protocoll, vid 1817-1818 års riksdag. Med bihang. Linköping 1818. 4:o. 75 s. – Anförande ull högloflige ridderskapets och adelns protocoll för den 9 Februarii 1818, angående Götha ca-nal. I anl af... adelns beslut, uppå derom af grefvarne Spens o Lantingshausen framställd proposition, till trycket befordradt. Sthlm 1818. 4:o. 17 s. Omtr: Allmännajournalen, 1818, Sthlm, 4:o, nr 102 (6/5), s [2] f). – Anförande till höglofl. ridderskapets och adelns protocoll för den 17:de mars 1818; I anledning af sammansatta högloflige stats- och banco-utskottens, under den 3 mars, afgifne betänkande, rörande disconterne. Sthlm 1818. 4:o. 12 s. – Försök till utredning af följderna utaf den arbets-methode vid Göta canal blifvit brukad samt dervid använd kostnad jemte en blick på denna canals blifvande nytta. Linköping 1822. (8), 84 s, 2 vikta tab. [För VA.] – Berättelse om 1822 års arbeten vid Canaln (Post- och inrikes-tidningar, 1823, [Sthlm,] 4:o, nr 67 (21/3), s [1–4]). – Chefens för storamirals-embetets tredje afdelning underdåniga berättelse om en af honom verkstäld undersökning rörande hamnarne i Skåne och Halland. Sthlm 1828. 4:o. 18 s. [Undert.] – Om Sveriges försvar. Sthlm 1828. 66 s. Övers: Om Sverrigs Forsvar, Christiania 1829,64 s. – Anföranden i höglofl. ridderskapets och adelns plena den 2 och 19 mars 1829. I anledning af herr amiral Nordenskjölds yttrande d 2 mars. Sthlm 1829. 24 s. – Bref till Georg Adlersparre [18/2, 19/8, 22/8, odat o 28/12 1809] (Handlingar rörande Sveriges äldre, nyare och nyaste historia ... utg af ett sällskap [G Adlersparre], d 6, Sthlm 1831, s 13–31). – Betänkande angående Norge, förf o egenhändigt uppsatt ... (aug 1810) (Minnen ur Sveriges nyare historia, saml af B. von Schinkel, förf o utg af C. W. Bergman, d 6, Sthlm 1855, s 324–327). – Om Hjelmare slussverk. Underdånigt yttrande. Aftr ur de år 1816 på Kongl. maj:ts befallning tr handlingar. Örebro 1862. 19 s. [Enl uppg.] – Betamkning om frem-gangsmåden ved svenskernes besiddelsestagen af Norge 1814 [medd av Yngvar Nielsen] (Historisk Tidsskrift, [R 1,] Bd 3, Kristiania 1875, s 525–529). – Till friherre G. M. Armfelt ... 10 april 1809 / Till öfversten friherre K. H. Posse ... 1809 [7 brev 30/4-28/5] (Minnen Bihang, utg af SJ. Boéthius, 2, Upsala 1881, s 91–102,105 f, 114 f, 119). – Till H. k. h. kronprinsen Karl Johan ... 8 dec 1810 (ibid, s 336–338). – Till hertigen af Augustenborg Christian August maj 1809 (HT, årg 23,1903, Sthlm, s 187 f).

Källor och litteratur

Källor o litt: Göta kanalbolags arkiv, VLA.

C Adlersparre, B B v P (dens, Anteckn:ar om bortgångne samtida, 3, 1862); S E Bring, B B v P (Göta kanals hist, 1, 1922); L De Geer, Minne af ... B B v P (SAH ifrån år 1886, 1, 1886); A Jansson, Försvarsfrågan i sv politik från 1809 till Krimkriget (1935); H Lindgren, Kanalbyggarna o staten (1993); H Lundh, Karl XIV Johan o B v P (Karl Johans förb:s handhar för åren 1927–30, 1930); NBL; L Strömbäck, B v P, Thomas Telford o Göta kanal. Entreprenörskap o tekniköverföring i brytn:tid (1993); E Tegnér, Gustaf Mauritz armfelt, 1–3 (1887), s 236.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Baltzar B Platen, von, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7315, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Strömbäck), hämtad 2018-09-24.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7315
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Baltzar B Platen, von, urn:sbl:7315, Svenskt biografiskt lexikon (art av Lars Strömbäck), hämtad 2018-09-24.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se