Meriter

1 Ramstedt, Johan Olof, f 7 nov 1852 i Sthlm, Nik, d 15 mars 1935 där, Engelbr. Föräldrar: klädesfabrikören Reinhold Wilhelm R o Maria Sofia Julia Victoria Hæggström. Mogenhetsex vid Sthlms lyceum 14 maj 69, inskr vid UU ht 69, kansliex 27 maj 72, ex till rättegångsverken där 26 maj 73, auskultant i Svea hovrätt 11 juni 73, eo notarie där 17 juli 73, notarie i AK:s kansli 76, i FK:s kansli 77 o 79–82, v häradsh 2 okt 78, tf fiskal i Svea hovrätt 7 juni 80, adjung led 6 okt 82, fiskal 29 febr 84, assessor 28 maj 86, allt i Svea hovrätt, tf revisionssekr 5 dec 87, konstit revisionssekr 30 aug 89, revisionssekr 22 jan 92, tf led av Nya lagberedn 6 juli 92–31 dec 94, av Lagbyrån 1 jan 95–96, exp:chef i Justitiedep 13 nov 96, ordf i styr för Ränte- o kapitalförsäkringsanstalten i Sthlm 96–09, justitieråd 15 april 98, konsultativt statsråd 5 juli 02–13 april 05, statsminister 13 april–2 aug 05, ånyo justitieråd 7 aug 05, regeringsråd 26 maj 09, överståth i Sthlm 29 mars (tilltr 1 april) 12–31 dec 20. – Serafimerriddare 31 dec 20.

G 29 nov 1878 i Uppsala m Henrika Charlotta Torén, f 1 juli 1856 där, d 1 okt 1938 i Sthlm, Engelbr, dtr till professorn o domprosten Carl Axel T o frih Charlotta Sofia Augusta v Friesendorff.

Biografi

Johan R kom från en välbärgad industriidkar- och grosshandlarmiljö i Sthlm. Efter juridiska studier i Uppsala gjorde han ämbetsmannakarriär och blev 1898 justitieråd. Från denna tjänst togs han till en konsultativ statsrådspost i E G Boströms (bd 5) andra ministär sommaren 1902. R framträdde under denna tid aldrig i riksdagens debatter men skaffade sig god kännedom om unionella frågor. Han vikarierade också under några decemberveckor 1904 som utrikesminister, sedan excellensen Lagerheim (bd 22) avgått till följd av oenighet med Boström.

I början av april 1905 lämnade Boström sitt ämbete, eftersom han ansåg sig stå hindrande i vägen för en lösning av de unionella problemen, accentuerade i den sedan länge pågående konsulatstvisten. Erbjudande om statsministerposten gick först till flera ledamöter utanför regeringen, men kronprinsen, som skötte förhandlingarna, lyckades inte vinna någon för uppdraget. Under ett ministermöte lett av kungen vände man sig till ecklesiastikministern Carl von Friesen (bd 16), men då denne istadigt vägrade, gick budet till R. Enligt anteckningar från en av de närvarande "gav han gråtande med sig" och utnämndes till statsminister fredagen 13 april 1905. Hans insikter i de viktiga unionsfrågorna kunde sägas vara en merit. Utnämningen fick också ett ganska positivt mottagande i konservativ press, medan de liberala och de norska tidningarna var kyliga.

Att regeringen inte hade ett markerat riksdagsstöd skulle visa sig redan under vårmånaderna; den led således nederlag både i fråga om rösträtten och strejklagstiftningen. Under hela R:s korta statsministertid stod dock unionsproblematiken i förgrunden. I april och maj låg initiativet klart på norsk sida, och de åtgärder som sv regeringen och riksdagen vidtog, visade bara att dessa gång efter annan kommit på efterkälken. Att de insiktsfulla i Sverige anade vad som skulle komma att ske framgår emellertid klart av bevarade uppgifter. R hade för övrigt i ett brev till hustrun från Kristiania redan 15 febr förebådat en "revolutionär" norsk process nära nog identisk med den som skulle komma att äga rum i juni. En aktionsplan, uppenbarligen tillkommen i samförstånd mellan R och kronprins Gustav, har också diskuterats internt i maj. Den gick ut på att erbjuda norrmännen utträde ur unionen. Men detta steg borde, menade man, tas före ett uppsägningsbeslut av stortinget, dock inte uppseendeväckande tidigt. Projektet kom emellertid aldrig till utförande.

Kung Oscar hade en tid av hälsoskäl låtit sig i regeringssammanhang företrädas av kronprinsen men återtog styret 26 maj. Händelseförloppet gick nu mycket snabbt och utmynnade i den stortingsaktion 7 juni, varigenom Norge, som det har sagts, upplöste unionen i en bisats. Trots att händelsen i sig inte kom som någon överraskning för R saknade han en färdig plan för inkallande av urtima riksdag. Han trodde som så många andra svenskar att en norsk aktion kunde väntas först några veckor senare.

Omedelbart efter händelserna 7 juni hade Oscar II – i hemlighet – vänt sig till Boström, som dock i vördnadsfulla men klara ordalag avböjde uppdraget att bli statsminister. Möjligen har R känt till dessa propåer; i varje fall gjorde han själv längre fram vissa försök att övertala Boström att ingå i regeringen, men också detta misslyckades. R var efter unionsbrottet plågad och skrev 9 juni till hustrun: "Men under de gångna dagarna har jag känt mig bra nog beklämd och allt för svag att bära den börda omständigheterna lagt på mina axlar."

R var emellertid i detta första skede inte passiv utan arrangerade skilda sammankomster, dels med statsrådsberedningen, dels med ett antal ledande riksdagsmän. Det är känt att han mottog besök av norska politiker. Självfallet träffade han kungen, som nu oftast var nedslagen och obeslutsam. Han hade också överläggningar med kronprinsen, som vid denna tid av utrikespolitiska och troligen dynastiska skäl drev en särskild linje, innebärande att man så snart som möjligt borde fatta beslut om upplösning av unionen, utan särskilda villkor. R synes inte ha delat denna uppfattning om tillvägagångssättet, men han var mycket tydlig i sin inställning att konflikten måste lösas fredligt. En tendens att undvika de stora och definitiva orden gjorde att hans attityd ibland kunde uppfattas som "svävande eller trevande". I ett ovanligt rättframt yttrande i konseljen 9 juni talade R dock om Norges "revolutionära" åtgärd, som "på det djupaste kränkt Sveriges rätt". Vid samma tillfälle beslöts att en urtima riksdag skulle inkallas till 20 juni. Den närmaste tiden upptogs därför av arbetet med den proposition om de unionella problemen, som skulle föreläggas riksdagen. Kungen skulle vid det högtidliga öppnandet hålla ett trontal; detta skrevs huvudsakligen av R; i hans efterlämnade papper finns flera utkast.

I propositionen, som inte var särskilt preciserad i fråga om kraven men hållen i en lugn ton, begärde regeringen fullmakt att inleda förhandlingar med Norge. Mottagandet blev både inom riksdagen och i pressen i huvudsak negativt. "Ingen är belåten med den Kungl. propositionen", noterade riksdagsmannen Johan Widén 21 juni i sin dagbok. 22 juni skrev R till hustrun, att han hade anledning tro att hans dd som statsminister inte skulle bli lång; han hade för övrigt också samtidigt inför andra talat om sin beredskap att avgå.

Från slutet av juni och en månad framåt låg maktens tyngdpunkt helt och hållet i händerna på det särskilda utskott, som skulle behandla regeringens proposition. Utskottet hade ett brett parlamentariskt underlag och dess ordförande var Christian Lundeberg (bd 24), senare R:s efterträdare som statsminister. Visserligen hade R i FK försvarat propositionen, men regeringen blev sedan helt och hållet förd åt sidan i den politiska debatten. Lundeberg och hans kamrater uppträdde på ett sådant sätt att senare forskning dragit paralleller med utskottsväldet under frihetstidens ståndsriksdagar (Wåhlstrand, s 141). Kontakterna mellan regering och utskott synes ha varit mycket svaga. Från mitten av juli förstod R och hans kolleger att riksdagen inte skulle bevilja dem den begärda förhandlingsfullmakten. Samtliga regeringsledamöter lämnade därför 25 juli in avskedsansökan utan att ens avvakta kamrarnas beslut i unionsfrågan; på den tiden var en demission av alla statsråd en unik och uppseendeväckande åtgärd.

Ramstedtska ministärens politik hör till de mest kritiserade i Sveriges historia. Den samtida ledande högeropinionen blev, efter de första dagarnas förlamning, skarp och talade inte bara om undfallenhet utan någon gång rentav om "landsförräderi" och "vår tids Sveaborg". Stödet från vänster i politiken fanns där visserligen men det var inte tillräckligt kraftfullt; R var ju heller aldrig partianknuten. Också i eftervärldens historieskrivning har svaghet och inkompetens ansetts känneteckna denna regering; man har talat om "en upplösning och kraftlöshet av nära [nog] katastrofala dimensioner" (Kihlberg, s 487). Att regeringen R misslyckades berodde dock inte så mycket på bristande förmåga som på det sätt varpå den tillkommit. En regering, som inte kunde parlamentariskt tolereras av riksdagen, hade redan vid denna tid blivit en anakronism och benämndes stundom "expeditionsministär". Den hade till nöds kunnat fortleva under normalt avspända förhållanden men alls icke i ett skede av nationell kris.

R hade aldrig eftersträvat regeringschefsposten; han var jurist, inte politiker. I sin bedömning av det allmänna känsloläget hade han klart brustit; han varken ville eller förmådde ge retoriskt uttryck åt den sorg och vrede som Sveriges folk kände efter chocken 7 juni. Unionspropositionen var (medvetet) alltför vag i konturerna, vilket väckte motstånd. Det var också ett taktiskt och psykologiskt missgrepp att inför riksdagen behandla ärendet som vore det rent expeditionellt; bakslaget i form av särskilda utskottets klara och självmedvetna agerande kom också snabbt.

Oviktigt är dock inte att R:s politik i sak var riktig; framtiden skulle komma att utvisa detta. För honom gällde det att stå emot allt vapenskrammel, att inte förödmjuka norrmännen och att motsätta sig kravet på folkomröstning i grannlandet, eftersom en sådan snarast skulle bli skadlig för Sveriges anseende internationellt. Resultatet (368 206 röster för den norska 7-juni-politiken och 184 för fortsatt union) visade att R bedömt saken riktigt. I Norge har också R fått viss uppskattning; sålunda skrev exempelvis Nissen 1930 att "i historien vil denne regjering få full honnør for sin besindige og kloke politikk" (Nissen, s 145).

Att R lidit ett av de svåraste politiska nederlagen i nyare sv historia tycks inte negativt ha påverkat bedömningen av honom som person; han omtalas som vänlig och sansad, som god jurist och plikttrogen ämbetsman. Han synes ha varit tillbakadragen och nämns, trots den centrala ställning han intog, endast sparsamt i samtida brevväxling och senare memoarer. Efter den heta sommaren 1905 hade R ännu 30 år kvar att leva, därav halva tiden i hög offentlig tjänst, som justitieråd, regeringsråd och slutligen överståthållare.

Författare

Torgny Nevéus

Arkivuppgifter

Papper (1 vol, bl a brev o handhar rör unionsupplösn:en) efter R i RA. – Brev från R i KB, RA (bl a till I Afzelius) o i UUB (bl a till Israel Holmgren).

Källor och litteratur

Källor o litt: G Billing, Anteckn:ar från riksdagar o kyrkomöten 1893–1906, ed C Hallendorff (1928); SJ Boéthius, Oskar II (Sveriges hist Ull våra dagar, 13, 1925); Justitiematr 1914, ed H Gullberg (1914); L Kihlberg, Den sv ministären under ståndsriksdag o tvåkammarsystem (1922); B A Nissen, 1905 (1930); K Nordlund, Den svensk-norska krisen. Aktstycken jämte historik (1905); SMoK; S Swensson, Från Louis De Geer till Per Albin (1945); R Törnebladh, Riksdagsminnen, ed C Törnebladh (1913); F Wedel Jarlsberg, 1905. Kongevalget (1946); J Weibull, Kronprins Gustaf inför unionsupplösn 1905 (Sc 1960); dens, Inför unionsupplösn 1905. Konsulatfrågan (1962); J Widén, Dagboksanteckmar 1901–1913 (SkSH 10, 1984); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); O v Zweigbergk, Sv politik 1905–1929 (1929).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan O Ramstedt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7527, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7527
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan O Ramstedt, urn:sbl:7527, Svenskt biografiskt lexikon (art av Torgny Nevéus), hämtad 2024-04-26.