Olaus Beronis

Död:1332-03-13 – Uppsala domkyrkoförsamling, Uppsala län (begr i Uppsala Domkyrka)

Ärkebiskop


Band 28 (1992-1994), sida 131.

Meriter

Olaus Beronis (Olof Bjömsson), d 13 mars 1332 (SRS 3:2, s 100; Paulsson), begr i Uppsala domkyrka. Kanik i Uppsala troligen senast 21 sept 76, innehavare av Lägga kanonikat där 99, vald till ärkebiskop där senast 30 jan 15, vigd i Lund senast 21 nov 15.

Biografi

O var från Forsa, Tensta, Upps, och enligt egen utsago släkt med lagman Birger Petersson (Finstaätten; bd 4), till vilken han 1302 överlät en del av Forsa ström. Uppgifter i litteraturen att han skulle ha varit son till riksrådet Björn Näf och farbror till Ramborg Israelsdtr (And) är felaktiga. Han kan vara identisk med den kanik Olavus som redan 1276 omtalas vid Uppsala domkyrka, men säkert belagd är han inte förrän ett par årtionden senare. Om det är O som nämns 1276 bör han ha varit född före 1250, eftersom prästvigning enligt kanonisk praxis kunde ske tidigast vid 25 års ålder. Hans epitet "sapiens" i ärkebiskopskrönikan kan åsyfta hans relativt höga ålder eller hans (lag)klokhet.

O fick 1304 fullmakt att reglera ärkebiskop Nicolaus Allonis' (bd 26) fordringar och skulder samt ärkebiskopens och kapitlets bemyndigande att vid den heliga stolen upptaga ett lån. Sommaren 1307 följde han archielectus Nicolaus Catilli (bd 26) på dennes resa till kurian i Poitiers. Våren 1309 befann de sig i Norge.

Sedan ärkebiskop Nicolaus dött försommaren 1314, valdes O av kapitlet till hans efterträdare. O, som i kampen mellan kung Birger och dennes bröder tog kungens parti, hindrades dock av hertig Valdemar från att i Avignon söka påvens bekräftelse på valet. Hertigen vidtog även ekonomiska sanktioner mot Uppsalakyrkan. O måste finna sig i att vigas i Lund av hertigarnas förbundne ärkebiskop Esger Juul, vars primat han möjligen försökt kringgå.

Detta var sista gången som en Uppsalaärkebiskop vigdes av en ärkebiskop av Lund. P g a sedisvakans på påvestolen hade O inte kunnat få något pallium vid vigningen. I början av 1316 avreste kaniken Nicolaus Sigvasti (bd 26), O:s ombud och kungens klerk, till Avignon för att hämta palliet samt utverka påvlig stadfästelse på brev som kung Birger utfärdat till kyrkans förmån. För lösandet av palliet upptogs i stiftets socknar ett "subsidium pallii", vilket även erhölls från provinsens övriga stift och som sedan blev en fast inkomstkälla för ärkebiskoparna. Palliet skulle enligt Johannes XXII:s beslut överlämnas på Åhus slott av ärkebiskop Esger, varvid O:s trohetsed beseglad skulle sändas till påven. Att döma av O:s titulatur skedde överlämnandet inte förrän i oktnov 1318, då O försonats med hertigarnas parti. Överlämnandet kan ha skett i samband med O:s resa till Roskilde och fredsfördraget mellan Sverige, Danmark och Norge. Okt 1320febr 1321 kunde Nicolaus Sigvasti betala in O:s servitia i Avignon. 1321 eller 1322 begärde O hos påven att få bära sitt pallium på fler dagar än vad som dittills varit tillåtet.

I febr 1317 utfärdade påven ett stort antal bullor som stödde Uppsalakyrkan och kungen. Bl a ålades biskop Israel av Västerås att tillgripa bannlysning och vädja om den världsliga maktens stöd om O ofredades. Biskopen lyste också 1319 bann och interdikt åtminstone över det egna stiftet, sannolikt på grund av övergrepp mot O eller dennes egendom. 31 aug s å vidimerade O Alexander IV: s bannlysningsbulla över dem. som gjorde inbrott i prästhus och kyrkor. O hade också klagat hos påven över att världsliga stormän blandat sig i prästval. Han uppfyllde sin visitatio liminum-plikt, dvs plikt att besöka påven, genom ombud 1320, 1323, 1327 och 1331. Övergången till fyraårsintervaller var en lättnad som tilldelats honom personligen.

När kung Birger i dec 1317 lockade hertigarna Erik och Valdemar till Nyköpings hus och fängslade dem, räknade han sannolikt på kyrkans och inte minst O:s stöd. Kungen befallde exempelvis omgående att O och hans kaniker skulle erhålla den tionde i Tiundaland som genom Valdemars ingripande inte inbetalats på tre år. Hertigarnas parti var dock starkt, och sedan Erik och Valdemar bragts om livet, tvingades kungen ta sin tillflykt till Danmark, varefter O anslöt sig till den segrande sidan. Däremot synes han ha motsatt sig dödsdomen över kungasonen Magnus 1320. I okt 1318 hade hertig Valdemars änka till O och domkyrkan återställt egendom i Håtuna som hennes avlidne make lagt under sig.

O och hans släkting Birger Petersson hade under konflikten mellan kungen och hertigarna tillhört olika partier, vilket även synes ha medfört sammanstötningar mellan deras folk. Partiförsoningen sommaren 1318 och det gemensamma arbetet i förmyndarregeringen fr o m 1319 förenade dock. Arvsskiftet 1320 efter Birger Peterssons hustru skedde under O:s överinseende, och lagman Birger lovade grunda en prebenda vid domkyrkan. I sitt testamente insatte han O bland förmyndarna för sonen Israel. På motsvarande vis kan man konstatera att Mathias Kettilmundsson (bd 25), som likaså tillhört hertigarnas parti, till O testamenterade guld, silver och mårdskinn. De politiska motsättningarna synes alltså inte menligt ha inverkat på de personliga relationerna.

Sedan hertig Eriks treårige son Magnus 1319 blivit kung över såväl Sverige som Norge blev O medlem av den sv förmyndarregeringen, vilken förband sig att skydda och bibehålla de privilegier kyrkan beviljats av tidigare regenter och som stadfästs av påven. 1321 befallde således hertiginnan Ingeborg å sin sons vägnar invånarna i Uppsala stift att till O samt präster och kyrkor erlägga den överenskomna tionden. I juli 1322 bröt det sv riksrådet med hertiginnan, som självrådigt hade blandat sig i regeringsangelägenheter. De närvarande utfäste sig att hålla samman så länge kungen var omyndig; ärkebiskopen och biskopen av Linköping skulle ha rätt att bannlysa eventuella avtalsbrytare.

Sommaren 1320 utsågs O till principalis executor att verkställa hertigarnas yttersta vilja och betala deras skulder, vilket skedde med hjälp av intäkter från Hälsingland (d v s Norrland ovan Ödmorden). O företog ett stort antal utbetalningar till bl a kloster, kyrkor och helgeandshus samt enskilda och kunde 1330 slutredovisa sitt uppdrag.

Förmyndarregeringens stora intresse för kolonisering, uppodling och skattläggning av norra Sverige hade i O en stark förkämpe. Som biskop över denna region verkade han inte enbart för samernas omvändelse till kristendomen. Han tog bl a 1319 själastugans åbo på Ragundaskogen i sitt och kyrkans hägn. 1324 hade O och domkyrkan erhållit en gård i Umeå socken, och för egen räkning hade han mottagit egendomar kring Lule älv 1327. Han innehade fiskerättigheter i Indalsån samt i Fors, Brunflo och Ragunda, Jämtl.

O utökade genom köp, testamentsförordnanden, donationer och byten ärkestolens och domkyrkans godskomplex med ett avsevärt antal gårdar och bebyggde därtill Tuna i Österåker, Sth, och Arnö i Övergran, Upps, med stenhus. Med hjälp av gods som förvärvats för kyrkans medel grundade O Uppsala domkyrkas tolfte prebenda någon gång 1323/241332. Under hans episkopat var franska konstnärer i arbete på domkyrkan. En förlust av territorium skedde under O:s tid, eller möjligen föregångarens, när Åland överfördes från ärkestiftet till Åbo stift.

Det har allmänt antagits att Hälsingelagen efter 1320 nedtecknades på initiativ av O. Han klagade s å inför rådet över att järnbörd på nytt brukades i Hälsingland fastän den blivit avskaffad redan under kungarna Magnus' och Birgers tid. Kyrkan hade vid fjärde Laterankonciliet 1215 förkastat järnbörden och förbjudit prästerna att medverka vid sådan gudsdom, och i Hälsingelagen intogs nu förbud mot järnbörd.

O:s visitationsresor nov 131619, omfattande praktiskt taget hela stiftet upp till Ångermanland, är väl dokumenterade genom en förteckning i domkyrkans register (DS 2218). Visitationer i bl a Enköping och Norrland kan beläggas 132324. Sistnämnda år ändrade O kyrkmässodagen för Högs kyrka, Gävl, samt utfärdade avlatsbrev för kyrkmässo- och patronatsfesten. S å stadfäste han Hanebo sockenbors donation av den mark där Bergviks kapell/Skogs kyrka, Gävl, uppförts i samband med att han vigde kyrkogården där som ett första steg mot en ny sockenbildning. Kyrkorättsligt intressant är vidare att en diakon som vid O:s visitation verkade i Jämtland efter samråd mellan O och biskopen av Bergen underställdes ärkebiskopen av Uppsala; kyrkligt hörde Jämtland till Uppsala ärkestift.

På grund av stiftets storlek erhöll O påvens tillstånd att genom kaniker låta rena kyrkogårdar som oskärats. De årliga besök provinsens biskopar hade att avlägga hos ärkebiskopen skedde stundom (oftast?) genom någon befullmäktigad präst. Som metropolit hade O att handlägga ärenden inte enbart inom sitt eget stift utan i hela provinsen. Sålunda hade han att undersöka tvister om tionde och andra kyrkliga skatter i Strängnäs stift 1317 och Åbo stift 132930.

Bland de många godstransaktioner O bekräftat märks den som omtalas på fru Ramborg Israelsdotters (And) till Vik nischgrav i Västeråkers kyrka i Uppland. Kyrkan stod färdig 1331; sannolikt konsekrerades den av O.

Författare

Sven-Erik Pernler



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Sigill har bevarats från O:s tid som kanik (Hildebrand, 2:131) och ärkebiskop (ibid 2:171173).

Källor och litteratur

Källor o litl: Odat perg:brev nr 17, RA; A 8 (Registrum ecclesie Upsalensis), RA.

Acta pontificum Danica 1 (1904); B Ahlberg, Från Arnö till Finsta (STFÅ 1947); N Ahnlund, Intill 1537 (Jämtlands o Härjedalens hist, 1, 1948); C G Andrae, Kyrka o frälse i Sverige under äldre medeltid (1960); C-G Andrén, Konfirmationen i Sverige under medeltid o reformationstid (1957); B Beckman, Matts Kättilmundsson o hans tid, 12 (195354); Y Brilioth, De sv medeltids-biskoparnes visitationes liminum ss apostolorum (KA 1913); dens, Den påfliga beskattn af Sverige intill den stora schismen (1915); dens, Den senare medeltiden 12741521 (Sv kyrkans hist, 2, 1941); E Bull, Jemtland og Norge (1927); Bullarium Danicum (1932); G Carlsson, Lunds ärkesäte o domkyrka 12891536 (Lunds domkyrkas hist, 1, 1946); G Dahlbäck, Uppsala domkyrkas godsinnehav (1977); Diplomatarium Danicum 2:69 (1948-56); DN 3,6 (1853-64); DS 15 (18291958); DS: Acta pontificum Svecica, 1:1 (1936); FMU, 1 (1910); J Gallén, La province de Dacie de 1'Ordre des fréres précheurs, 1 (1946); S Gardell, Gravmonument från Sveriges medeltid, 1 (1945); E Göller, Die Einnahmen der apostolischen Kammer unter Johann XXII (1910); G Hafström, Hälsingelagen (Kulturhist lex för nord medeltid, 7, 1962); B E Hildebrand, Sv sigiller från medeltiden, 12 (186267); G Inger, Das kirchliche Visitationsinstitut im mittelalterlichen Schweden (1961); Jean XXII (13161334), Lettres communes, 14 (190410); H Jägerstad, Hovdag o råd under äldre medeltid (1948); Jämtlands o Härjedalens diplomatarium, 1:1 (1943); B Klockars, Birgittas sv värld (1976); S Kraft, Ärkebiskop Olof Björnssons supplik till påven (KA 1937); Lettres secrétes et curiales du pape Jean XXII, 1 (190006); J Liedgren, Medejtidsbreven från Skog (N C Humble, Socknen på Ödmorden, 1944); S Ljung, Uppsala under yngre medeltid o Vasatid (Uppsala stads hist, 2, 1954); Medelpads äldre urkunder, ed A Hellbom (1972); A Mohlin, Förbundet på Bohus den 24 juli 1321 (Hist studier, 1952); dens, Kristoffer II av Danmark, 1 (1960), s 352 f; A Nelson, Ärkebiskop Olof den lagkloke o Hälsingelagens kodifiering (NTBB 1951); G Paulsson, Annales suecici medii aevi (1974); J Rosén, Striden mellan Birger Magnusson o hans bröder (1939); dens, Uppsala domkyrkas godsbestånd 1344 o dess proveniens (Kyrka, folk, stat. Till S Kjöllerström, 1967); H Schück, Ecclesia Lincopensis (1959), s 67, 270 o 272; SRS 1, 3 (181876); O Sjöholm, Eriksgatan o Norrstigen (Uppsala ärkestift i ord o bild, 1954); Södermannalagen o Hälsingelagen (Sv landskapslagar, 3, 1940); Strängnäs hm; Å Sällström, Bologna o Norden intill Avignonpåvedömets tid (1957); Uppsala hm, 1; Västerås hm; ÅboSvB; G Åsbrink o K B Westman, Svea rikes ärkebiskopar från 1164 till nuvarande tid (1935); ÄSF. Sven-Erik Pernler

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Olaus Beronis, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7678, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven-Erik Pernler), hämtad 2020-02-21.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7678
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Olaus Beronis, urn:sbl:7678, Svenskt biografiskt lexikon (art av Sven-Erik Pernler), hämtad 2020-02-21.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se