Johan L Olivekrantz

Född:1633-08-01 – Strängnäs domkyrkoförsamling, Södermanlands län
Död:1707-01-10 – Stockholms domkyrkoförsamling, Stockholms län (begr i Riddarholmen)

Ämbetsman, Politiker


Band 28 (1992-1994), sida 215.

Meriter

Olivekrantz, Johan Larsson, före adl Paulinus, f 1 aug 1633 i Strängnäs, d 10 jan 1707 i Sthlm (begr 2 april där, Ridd). Föräldrar: ärkebiskopen Laurentius Paulinus Gothus (bd 22) o Brita Eriksdtr. Elev vid Strängnäs gymnasium, inskr vid UU 30 juni 40, aktuarie i kanslikoll 54, adl 10 maj 54, deltog i riksdagarna 55, 64–75, 80 o 93–97 (led av utsk över adelns deduktion emot de ofrälse stånden 80), medföljde sv ambassaden till England 55, tjänstg i fältkansliet dec 56–58, sekr vid sv legationen till Frankfurt am Main 11 maj 58, till Frankrike 59, legat till Gottorp 20 juni 61, revisionssekr i kanslikoll 19 juli 62, led av deputerade till justitiesakers överseende 63, statssekr för sv expeditionerna 26 sept 65–80, bankofullm 68–76 o 80–82, häradsh i Norra o Södra Vedbo, Jönk, 29 mars 73–80, kansliråd o tf hovkansler 22 sept 74, utsedd att bistå kommissionen för undersökn av förmyndarregeringens förvaltn 27 jan 76, led av kommissorialrätten över amiralitetet 6 mars 76, legat till fredskongressen i Nijmegen 76–79, guvernör i Reval 1 juli 80 (tilltr ej), led av likvidationskommissionen 19 nov 80–27 febr 82, av riddarhusdir 80–06, guvernör över drottn Kristinas underhållsländer 25 okt 81, hennes lagman på Gotland 24 jan 82–89, hennes råd o generalguvernör över underhållsländerna 7 aug 82–89.

G 21 juli 1659 i Frankfurt am Main m Brita Biörenklou, f 14 jan 1642 i Vansö, Söd, d 2 maj 1675 i Sthlm, begr 1 aug där, Ridd, dtr till riksrådet Mattias B (bd 4) o Margareta Wallenstedt.

Biografi

Johan O – ursprungligen känd som Johannes Paulinus – härstammade på både fäderne och möderne från framgångsrika prästsläkter. Han visade tidigt sin begåvning och fick en omsorgsfull utbildning; i dec 1637 fick han som fyraåring sin förste informator. Studierna fortsattes vid UU, där han 1646 höll en offentlig oration till drottning Kristinas ära. Hans akademiska studier var inriktade mot ämbetsmannabanan; tyngdpunkten låg på juridiken.

Sin första utrikesresa gjorde O 1652, då han medföljde sin svåger Lars Cantersten (bd 7) vid dennes resa till Mitau för förhandlingar med hertig Jakob av Kurland. Sedan O jämte två av sina systrar adlats för faderns förtjänster, ingick han i Erik Oxenstiernas följe vid resan till Holstein 1654 för att föra den blivande drottningen Hedvig Eleonora till Sverige. Ytterligare diplomatisk praktik fick han vid Krister Bondes (bd 5) ambassad till England 1655–56; under några månader lämnade han London för att uppvakta den abdikerade drottning Kristina i Bryssel och göra ett besök i Paris. Han reste därefter med Bonde till sv armén i Preussen och anställdes vid fältkansliet, som han följde under de polska och danska fälttågen. Den s k krigsrelationen om tåget över Bält 1658 har författats av O. Som sekreterare åt legaterna Nils Brahe (bd 5) och Mattias Biörenklou vid kejsarvalet i Frankfurt s å knöt han nära förbindelser med den senare, vars dotter han äktade. Han följde därpå Biörenklou på dennes ambassad till Frankrike.

O erhöll ett självständigt diplomatuppdrag 1661, då han fick den vanskliga uppgiften att förmå hertig Christian Albrekt av Holstein-Gottorp att ändra vissa villkor i den ännu ej ratificerade svensk-holsteinska traktaten. O lyckades uppnå en kompromiss; Sverige hade därigenom utnyttjat en tillfällig tvist mellan hertigen och danske kungen för att knyta ett förbund, som kom att ses som en hörnsten under stormaktsväldet och få långtgående säkerhetspolitiska verkningar.

1663 tillsatte Karl XI:s förmyndarregering inom kanslikollegiet de s k deputerade till justitiesakers överseende, den senare Nedre justitierevisionen. Ordförande blev Johan Gyllenstierna (bd 17), och av sekreterarna hade O redan tidigare arbetat med revisionsärenden. På uppdrag av rikskanslern Magnus Gabriel De la Gardie (bd 10) upprättade han ett förslag till instruktion för deputationen, vilket i allt väsentligt bifölls.

O befordrades 1665 till det viktiga ämbetet som inrikes statssekreterare. Han hade som föredragande inför riksrådet tillfälle att delta i dess diskussioner och därigenom påverka vissa beslut. I samband med riksdagarna hade inrikes statssekreteraren viktiga åligganden. Under överinseende av rikskanslern och hovkanslern var det han som utfärdade kallelser samt uppsatte och inför ständerna läste upp de k propositionerna. Han satte också upp beslut och resolutioner på ständernas besvär och suppliker. O fyllde dessa funktioner vid riksdagarna 1668, 1672 och 1675. Liksom andra kanslitjänstemän deltog han även i muntliga förhandlingar med ständerna.

I slutet av okt 1675 lämnade Karl XI Sthlm för att fara till fältarmén. Riksrådet stannade kvar i huvudstaden; däremot åtföljdes kungen av flera sekreterare ur kanslikollegiet, däribland O. En period av s k sekreterarvälde inleddes. O togs emellertid snart i anspråk för ett annat uppdrag.

Hösten 1675 diskuterades inom statsledningen utseendet av legater till den europeiska fredskongressen i Nijmegen. O:s namn nämndes på ett tidigt stadium. Beslut fattades dock om att sända riksråden Johan Gyllenstierna och Bengt Oxenstierna. Gyllenstierna föredrog emellertid att stanna närmare maktens centrum. I mars 1676 föreslog han, att O skulle skickas i förväg till Nederländerna, dock inte som legat utan som envoyé; kammarkollegiet hade svårt att få fram medel till ett ståndsmässigt underhåll för legaterna. Strax därpå bestämdes att O skulle ersätta Gyllenstierna som legat. Han anlände till Haag i juni 1676.

Sveriges militära läge var vid denna tid prekärt, och statsledningens främsta mål vid fredsförhandlingarna var att undgå landavträdelser. Instruktionen för O och Oxenstierna förutsatte ett sv fasthållande vid 1672 års franska allians som bästa sättet att uppnå detta syfte. Om denna väg visade sig oframkomlig skulle man söka separatfred, i första hand med Nederländerna. Den senare handlingslinjen blev snart aktuell, eftersom Frankrike då inte eftersträvade något fredsslut. På initiativ av den fredsvänlige holländske rådspensionären Casper Fagel och Spaniens sändebud gjordes ett sv försök att, vid sidan av den officiella engelska medlingen, medla mellan de allierade och fransmännen. De senare godtog dock ej de av svenskarna förmedlade nederländska villkoren.

I juli 1677 förespeglade engelsmännen ett återupplivande av 1668 års trippelallians mellan England, Nederländerna och Sverige för att tvinga Frankrike och Spanien att sluta fred. I sept s å reste O till Sverige för att avlägga muntlig rapport om förhandlingsläget och få nya instruktioner. Vid ett möte i högkvarteret i Ljungby i nov, vari O deltog, beslöt Karl XI och hans rådgivare att söka utverka en aktivare fransk hjälp men samtidigt sända O till England för att där bevaka Sveriges intressen. O:s vistelse i London mars–juli 1678 och hans förhandlingar med Karl II:s ledande minister, Danby, väckte fransmännens misstänksamhet. De var nu inriktade på en snar fred, i första hand med Nederländerna. I ett fredsinitiativ i april 1678 krävde Frankrike full sv restitution som villkor för fortsatta fredsförhandlingar. Fransmännens utspel inledde fredsprocessen. Samtidigt minskade de sv legaternas utrymme för egna initiativ. Dock medförde fredssluten 1678–79 i stort sett inga sv landförluster. Efter att ha slutit en ny handelstraktat med Nederländerna hösten 1679 for O och hans kollega hem. En order från Johan Gyllenstierna att ej avsluta traktaten uppgavs av O ha kommit för sent. Ett rykte att detta var oriktigt och att brevet anlänt i tid hade emellertid nått Karl XI och Gyllenstierna.

I dec 1679 möttes O och Gyllenstierna i Helsingborg. Denne tycks ha övertygats om O:s oskuld och om hans fortsatta användbarhet; i jan 1680 anhöll han hos O om fortsatt brevväxling med deras tidigare använda chiffer. En rekommendation från Gyllenstierna till kungen att anlita O vid arbetet med den planerade riksdagen "eller eljest" fick dock ett negativt resultat, och Karl XI :s förtroende återvann O aldrig. Han erbjöds 1680 posterna som sändebud i London resp guvernör i Reval men tydligen endast i syfte att skaffa honom ur vägen inför den stundande riksdagen. Att han inte erbjöds plats i kanslikollegiet är desto mer anmärkningsvärt som personalsituationen där var ytterst ansträngd hösten 1680. O själv var redan i jan övertygad om att det var Gyllenstierna som genom att i hemlighet förtala honom förstört hans utsikter till avancemang i kungens tjänst. Han drevs så över till den högadliga oppositionen (Rosén, Sc 1944).

Under förhandlingarna i Nijmegen hade O knutit förbindelser med drottning Kristina. I nov 1680 erbjöd han sig att gå i hennes tjänst och accepterade snart ett anbud att efterträda Jöran Gyllenstierna (bd 17) som styresman över hennes underhållsländer. Han förvaltade ämbetet till Kristinas belåtenhet och besökte henne i Rom. En tid av onåd 1685 orsakades av O:s konflikt med drottningens bankir Manoel Texeira. Förmodligen utan Kristinas vetskap förhandlade O med kurfurst Fredrik Wilhelm av Brandenburg om att göra denne till drottningens universalarvinge. Före Kristinas död i april 1689 erhöll O en generell frisedel för sin ämbetsförvaltning.

Från 1680-talet till sin död framstår O som en grå eminens inom sv utrikespolitik. Han hade täta kontakter både med kanslikollegiet och med de främmande sändebuden i Sthlm. I äldre forskning framställs O som en av ledarna för en hemlig franskvänlig opposition mot Bengt Oxenstiernas utrikespolitiska linje. Han var bland de sv politiker som 1690 mottog franskt understöd för att söka fördröja avsändandet av sv hjälptrupper till den antifranska koalitionen. Det rörde sig dock inte om någon principiell franskvänlighet. Fransmännen ansåg, att O sökte förhindra den fransksvenska traktat som slöts 1698. Ludvig XIV underströk 1697 för sitt sändebud i Sthlm, d'Avaux, nödvändigheten av att hindra O från att sändas som ambassadör till Versailles; d'Avaux svarade att han lyckats med det.

Under stora nordiska kriget fortsatte O att verka som rådgivare åt kanslikollegiet, bl a genom statssekreteraren Samuel Åkerhielm och sin svärson, k rådet Nils Lillieroot (bd 23), liksom åt fältkansliet och dess chef Carl Piper. Han rådfrågades såväl i politiska frågor som i befordringsärenden. 1705 föreslog Lillieroot i brev till Piper, att den drygt 70-årige O skulle bli ny hovkansler. Så blev inte fallet; Lillieroot tycks också ha räknat med att Karl XII inte skulle godta förslaget.

I riddarhusdebatterna 1668–75 uppträdde O på statssekreterarämbetets vägnar som regeringens talesman. Hans till synes goda förhållande till svärfadern Biörenklou gör det dock sannolikt att han tidigt kom att höra till De la Gardies motståndare. I bankofullmäktige tog O 1674 ställning mot kanslern, då denne sökte förmå fullmäktige till ett stort statslån på för banken ofördelaktiga villkor. På riksdagen 1675 utnyttjade han de budskickningar till ständerna som rådet anförtrodde honom till att gå oppositionens ärenden. Genom delvis vilseledande meddelanden drev han på ständernas agerande i frågan om den avgångna förmyndarregeringens ämbetsförvaltning (Varenius). O:s ställning som rådgivare åt den därpå tillsatta granskningskommissionen bestyrker hans ställningstagande mot förmyndarregeringen. I okt 1680 föreslogs han av adeln till ledamot i den då tillsatta stora kommissionen, som skulle rannsaka över förmyndartidens regering och råd. Det framhölls dock som jäv att svärfadern varit riksråd, och han utnämndes ej av kungen. Tvärtom kom O att spela en viktig roll i samband med rådets och riksrådsarvingarnas försök att motarbeta stora kommissionen. Hans handlande förklaras dels av att han var ett riksråds arvinge, dels av att han visste sig redan ha förlorat Karl XI:s förtroende. O agerade dock på flera plan och var vid samma tid ledamot av likvidationskommissionen, som fastställde de på räfstekommissionernas domar grundade gravationerna.

O är i hög grad förknippad med diskussionen om pamfletten Les Anecdotes de Suéde, kritisk både mot högadeln och enväldet. Les Anecdotes torde i nu föreliggande skick ha tillkommit i början på 1690-talet men trycktes först 1716, d v s efter O:s död. Skriften har i skildringen av Sveriges historia före Karl XI :s envälde sin tendens emot aristokratins strävanden att försvaga kungamakten. Johan Gyllenstierna framställs som en företrädare för denna högadliga politik. Han skulle ha planlagt enväldets införande men endast i syfte att därigenom göra monarkin så hatad, att marken bereddes för ett rent herrevälde. Här återgår Les Anecdotes på den mot Gyllenstierna och enväldet fientliga agitationen 1680–81. Författarens eget konstitutionella ideal är ett arvrike med begränsade monarkiska befogenheter. Flera omständigheter har förts fram som belägg för att O författat eller starkt inspirerat skriften, bl a samtida anteckningar som tyder på detta. Indicier emot hans upphovsmannaskap finns emellertid också. O:s svärfar Biörenklou kallas visserligen "lärd och klok" ("docte et prudent") men utmålas som en av de huvudansvariga för Karl XI:s försummade uppfostran, vilken starkt beklagas av författaren (Les Anecdotes, uppl Haag 1716, s 81, 83). Det är tänkbart att Les Anecdotes i föreliggande skick utgör en komplettering av en skrift av O.

O var en lärd man, "then ther i vårt svenska språk som i mykit annat hade icke många sina likar" (Swedberg), ägde ett stort bibliotek och uppmärksammades som latinsk skald. Han var en stor beundrare av Hugo Grotius och sammanställde ett kompendium över dennes De jure belli ac pacis, som användes i undervisningen vid UU åtminstone från 1695.

Huvuddelen av O:s gods låg kring sätesgårdarna Olivehäll (nu Ulvhäll) i Strängnäs och Hovmantorp i Hovmantorps sn, Kron. 1697 upptogs hans rusttjänstpliktiga godsräntor – räntorna från säterier och rå och rörshemman ej inräknade – till 535 mark, vilket är ett högt tal.

Samtida uttalanden uttrycker stor aktning för O:s skicklighet och kunnighet. Franska sändebudet Feuquières räknar honom 1680 som en av Sveriges dugligaste män (Blomdahl, s 162). Hans hederlighet och pålitlighet skattades däremot påfallande lågt; exempelvis kallas han "en slipprig och hal man" (Karl XI, HH 18) och "den lögnelige och arge mannen" (Samuel Bark, 1706).

O hörde hemma i en krets av prästsläkter som delvis övergått till ämbetsmannabanan. Han var en skicklig statstjänare och gjorde en lyckosam karriär i kanslikollegiet och som diplomat. Den bröts dock 1680 av orsaker som inte är helt klarlagda. O drevs över till kungamaktens motståndare. Under enväldet innehade han offentliga uppdrag men av mindre betydelse än dem han haft dessförinnan. Samtidigt var hans inofficiella inflytande avsevärt, särskilt inom utrikesförvaltningen. Debatten rörande hans upphovsmannaskap till Les Anecdotes de Suéde är oavslutad.

Författare

Björn Asker



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

Huvuddelen av O:s arkiv, 18 vol (koncept, brev m m), i O:ska saml, RA. Almanacksanteckn:ar, räkenskaper m m i KB. Brev till O i ATA. – Brev från O i KB, RA o UUB.

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Nobilissimo et spectatae virtutis virojohanni Claudii Risingh, inclyto Commercio-rum collegio ä secretis, cum in Sveciam novi orbis abiret, sic cpistola valedicebat ... Iahan Paulinus. Upsaliae 20 Decembr. anno 1653. [Upps 1653.] 4:o. (8) s. [Anon; vers.] – De opere novo astro-chronologico d. Matthise Wasmuthi, relatio brevis, Romani missa ad Christinam ... 1686. [Rubr.] U o [1686]. Fol. (2) s. – Tabulae in Hugonis Grotii De jure belli ac paris libros, editae å S H Musaeo. Kiloni 1688. Fol. 88 s, [jämte:] S H Mu-saeus, Oratio ... d. 26. April. ann. 1688. habita, 28 s. – Epigramma de sole in Svecia non occidente. [Rubr.] Sthlm u å [efter 1689]. Stor fol. (2) s. [Anon; vers.] – Ode. ad. cives. regni. Sveciae. in. memoriam. immortalem ... Ulricae. Eleonorae ... reginae ... ad. diem: XXVIII. mensis. Novenbris. anni. MDCXCIII. Holmia [1693]. Fol. (3) s. [Anon; vers.] – Ode dicata sacro solenni regiae unctionis ... Caroli XII ... cum id celebraretur Stockholmias festo die 14 mensis Decembris anni 1697. Sthlm [1697]. Fol. (3) s. [Anon; vers.] – Ode ad urbem Narvam postquam a gravi Mos-covitarum obsidione liberata fuit per victoriam mirifice gloriosam ... regis Caroli XII"" ... die Martis quae fuit 20/30 mensis Novembris anni 1700. U o [1700]. Fol. 4 s. [Anon; vers.] – Les anecdotes de Suede ou l'histoire secrete des changements arrivez dans la Suede. Sous le regne de Charles XI. A la Haye [= Ulm] 1716. 186 s. [Anon, författarskapet osäkert, tidigare tillskr S. Pufendorf o a.] [Omarb uppl:] ... Suede, ou his-toire secrette des changemens arrivés dans ce royaume, sous ... A Stockholme [= Utrecht] så. 231 s. [Titeluppl:] A Hesse-Cassel 1718. Övers: Geheime Historie der Veränderungen, so unter der Regierung des Königes Caroli XI in Schweden vorgegangen ... Abtheilung 1–3 (Curieuses Bücher- und Staatscabinet, [utg av Joh. Jac. Schmauss,] Eingang 32–38, Cölln & Franckfurt am Mayn 1716, s 432–515, 817–875, o 39–44, 1716, s 1–97), [ny utg:] Geheime Nachrichten vom Schwedischen Hofe und von denen in selbi-gem Reich vorgefallenen Veränderungen unter Regierung Carls des XL, Cölln [= Hamburg] 1716, (8), 198 s, [titeluppl:] S v Puffendorfs Historische Nachlese, zur Einleitung seiner Schwedis. Historie, betreffend insonderheit die Etaats-Affairen und Veränderungen Hamburg 1722, (7), 198, 86 s, 3 kopparstick [en påstådd utgCöln 1741 ej återfunnen]; Memoirs of Sweden, containing a particular account of the great change which happened in the government of that king-dom, in the reign of king Charles XI London 1719, (8), 184 s; Anekdoter, hörande till sv aristokratiens historia under konung Carl XI / ... till reduktionen under k. Carl XI [övers av C Nyrén 1761] (Skandinavien, [utg av C A Grevesmöhlcn,] 1812, Sthlm, 4:o, s 81 - 100 [= nr 21-25] resp 109-112 [= nr 28]), [fullst:] S Puffendorffs Anecdoter om Sverige, eller hemliga underrättelser, hörande till drottning Christinas och Carl X:s men i synnerhet till Carl XI:s historia, Sthlm 1822, 308 s.

Utgivit: L. Paulinus Gothus, Concio cygnaea ... innehållandes en grundlig förklarning, uthöfwer ewangelium som förhandlas uti Gudz församb-ling, på alla helgone dagh ... [1646]. Sthlm 1686. 4:o. (8), 62 s. [Dedik.] – [Dens,] Pater nostersive Dominicae precationis explicatio compendiaria. Amstelaedami 1691. 51 s. [Anon.]

Källor och litteratur

Källor o litt: Palmsköld 354, UUB. Rullor 1620—1723, vol 1658:2a, o adelns rusttjänstläng-der, vol 65, KrA.

AdRP 5:2, 9-16 (1875–1900); N Ahnlund, Bidr till problemet Anecdotes de Suéde (HT 1923); [S Bark], Bref från Samuel Bark till Olof Hermelin 1702–1708, ed C v Rosen, 1–2 (1914–15); B Bcnnich-Björkman, Förf:n i ämbetet (1970); C Bonde, Skrifter (C Trolle-Bonde, Kongl rådet o ambassadören grefwe Carl Bonde, 2, 1900); R Blomdahl, Förmyndarräfstens huvudskede (1963); Carlander, 2:1 (1904), s 123 f; W Carlgren, Kungamakt, utskott o stånd på 1680- o 90-talens riksdagar (HT 1921), s 8, 15, 24; C-F Corin, Självstyre o k maktpolitik inom Sthlms stadsförvaltn 1668–1697 (1958); S Dahlgren o H Norman, The Rise and Fall of New Sweden. Governor Johan Risingh's journal 1654–1655 in its historical context (1988); C Eichhorn, Skriften Les anecdotes de Suéde o dess verklige förf (dens, Sv studier, [1], 1869); Z Esbergius, Dygdes ähre-krantz ... af ... H Johan Paulin Olivekrantz ... i lifstiden sammanbunden ... (1707), s 91 ff; B Fahlborg, Sveriges yttre politik 1660–1664 (1932); dens, Sverige på fredskongressen i Nijmegen 1676–1678 (HT 1944), bl a s 223 ff, 229 f; dens, Sveriges yttre politik 1668-1672, 1–2 (1961); Frälseg, 1–4 (1931–76); S Gcrentz, Kommerskoll o näringslivet (1951); S Grauers, Den sv riksdagen under den karolinska tiden (Sveriges riksdag, 4, 1932); W H Grauert, Christina, Königinn von Schweden, und ihr Hof, 2 (1842); E Gren, Ett bidr till Nya-Sverigeminnet. Johan Paulinus' avskedsbrev till Johan Risingh 1653 (Lychnos 1938); [O Hermelin], Bref från Olof Hermelin till Samuel Barck 1702–1709, ed C v Rosen (1913); R Hoffstedt, Sveriges utrikespolitik under krigsåren 1675-1679 (1943); HH 18:2, 36:2 (1900, 1957); HSH 8, 10, 40 (1820-60); E Ingers, Erik Lindschöld, 1 (1908), bl a s 123, 133, 137 f, 145, 147, 187; G Jonasson , Kar! XII o hans rådgivare (1960); B Lindberg, Naturrätten i Uppsala 1655–1720 (1976); O Lindqvist, Claes Fleming, räfstepolitiken o den samtida propagandan (Sc 1959), s 179; S Lindroth, Sv lärdomshist. Stormaktstiden (1975); A Losman, Carl Gustaf Wrangel o Europa (1979); A-B Lövgren, Handläggn o inflytande (1980); O Malmström, Nils Bielke såsom generalguvernör i Pommern 1687–1697 (1896), s 4 ff; A Munthe, Kansliet under det karolinska tidevarvet (K M:ts kanslis hist, 1, 1935); dens, Joel Gripenstierna (1941); S Olsson, Olof Hermelin (1953); O Palme, Bazins beskickn till Sverige 1682 (HT 1910), s 13 f, 20 ff; dens, "Les Anecdotes de Suéde" o dess förf (Hist studier tillägn prof Harald Hjärne ... 1908, 1908); M v Platen, Johan Runius (1954); J Rosen, Skånska privilegie- o reduktionsfrågor 1658–1686 (1944); dens, Johan Gyllenstiernas program för 1680 års riksdag (Sc 1944; omtr i dens, Från Sveriges stormaktstid, 1966); G Rystad, Johan Gyllenstierna, rådet o kungamakten (1955); dens, Vägen till fred (Kampen om Skåne, ed F Askgaard o A Stade, 1983); G Schauman, En hypotes om förf:skapet till Les Anecdotes de Suéde (HT 1902); G Sjöberg, Johan Gyllenstiernas nord förbundspolitik i äldre historieskrivn (KFA 1946); SRP, N F, 1 (1975); A Stade, Krigsrelationen om Tåget över Bält. Den samtida sv propagandalittm i källkritisk belysn (KFÅ 1962); Å Stille, Studier över Bengt Oxenstiernas politiska system o Sveriges förbindelser med Danmark o Holstein-Gottorp 1689-1692 (1947); G H Stråle, Alingsås manufakturverk (1884); dens, Om Les Anecdotes de Suede (HT 1887); J Swedberg, Schibboleth. Sw språketz rycht o richtighet (1716); I Wadén, Hist censur under det karolinska enväldet (KFÅ 1959); E Wahlberg, Studier rör Johan Gyllenstiernas verksamhet under krigsåren 1675–1679 (1934); O Varenius, Räfsten med Karl XI:s förmyndarstyr, 1 (1901), bl a s 56, 94, 115, 122, 144, 159 fT, 163 f, 2 (1903), s 124 f; P G Vejde, Hovmantorps herregård. Korta anteckn:ar (Meddel från Norra Smålands fornminnesfören, 5, 1919); G Wittrock, Karl XI:s förmyndares finanspolitik, [1] (1914), s 65, 172, 337, 361, 434, [2] (1917), bl a s 41, 196, 206,241, 261; [S Åkerhielm], Samuel Agriconius Åkerhielms brev till Josias Cederhielm o Mauritz Vellingk 1700–1702, ed SW Olsson (1979).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Johan L Olivekrantz, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7727, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2021-10-26.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7727
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Johan L Olivekrantz, urn:sbl:7727, Svenskt biografiskt lexikon (art av Björn Asker), hämtad 2021-10-26.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se