Meriter

Olivet, Hertha Marie, f 18 mars 1904 i Rothehütte/Harz, Tyskland, d 15 mars 1987 i Sthlm (enl db för Lidingö). Föräldrar: bergsrådet George Louis Theodor Constantin O o Bertha Maginot. Ex från Städtisches Lyzeum i Hannoversch Münden, Tyskland, 23 mars 21, utbildn till lär i teckn o konstslöjd vid Staatliche Kunstgewerbeschule i Kassel 21–26, studier för prof J Itten i Prag 26–28 o i M Dungers ateljé i Berlin 28–36, konsthist studier vid univ i Berlin 26–32, lär (Gewerbeoberlehrerin) vid statl flickskola i Potsdam 29 (ord 30)–maj 40 (tjänstl från 39), kom till Sverige jan 39, lär i bl a teckn framför allt vid flickskolor o folkskoleseminarier 39, sv medborgare 10 jan 47, teckningskonsulent vid skolorna i Lidingö, lär o rektor vid Nyckelviksskolan i Lidingö 55–60, fortsatte att undervisa efter 60. – Ogift.

Biografi

Hertha O föddes i Harz i Tyskland. Fadern var till yrket gruvingenjör och tillhörde en hugenottfamilj som inflyttat till trakten i slutet av 1700-talet. Modern kom från Saarbrücken. O var äldst av sex syskon. Sedan fadern dött 1916 flyttade familjen mellan olika småstäder, och O fick ta stort ansvar för sina yngre syskon.

Efter avslutad skolgång började O 1921 vid konsthantverkskolan i Kassel. Kontrasten till tidigare erfarenheter i hem och skola blev henne i denna modernistiska konstskola för stark och hon lämnade den snart och övergick till den ordinarie yrkesskolan, även den i Kassel. Där fick hon utbildning som handarbetslärare och utexaminerades 1926. Hon erhöll några år senare anställning som lärare vid en yrkesskola i Potsdam, huvudsakligen med undervisning i teckning.

O hade tagit lektioner i målning för Johannes Itten och studerade även konsthistoria i Berlin. Hon tog under denna tid starka intryck av den tyska konsthantverkskolan Bauhaus. Dess program förblev hennes ledstjärna genom livet. Senare kom hon däremot i viss konflikt med den amerikanska efterföljaren.

I Potsdam kom O i kontakt med en svenska som intresserade henne för sv vävhemslöjd, och 1938 begärde hon tjänstledighet samt erhöll tyskt statsstipendium för att studera vävhemslöjden i Sverige; en annan anledning till sverigeresan var att klimatet för progressiv konstnärlig och pedagogisk verksamhet blivit alltför kärvt i Nazityskland. Redan under sina ferier 1936–38 hade O besökt Sverige.

O kom först till Söderhamn där hon lärde sig svenska, vävde och försörjde sig med hushållsarbete och med att leda teckningskurser. Genom kontakt med makarna Rickard och Maja Sandler kom hon sedan som lärare till Fornby folkhögskola i Borlänge, därefter som biträde till Gerda Boëthius vid Zorn-museet i Mora och vidare till andra folkhögskolor. Framför allt togs hon i anspråk för utbildning av folkskollärare i teckning vid ett flertal seminarier i landet, och hon vikarierade även som teckningslärare.

Mot slutet av 1940-talet anställdes O som teckningskonsulent vid skolorna i Lidingö, där hon stannade resten av livet. Hon var också flitigt engagerad som föreläsare och debattör, bl a i radio. O kom därigenom i kontakt med Carl Malmsten (bd 25), som hade börjat med sommarkurser i målning, teckning och olika konsthantverk på Viggbyholmsskolan i Täby, Sth, i avvaktan på att hans stora projekt med en folkhögskola för handaslöjder och folklig konst på Nyckelviksberget i Nacka skulle kunna förverkligas. Hon verkade som lärare i målning och teckning vid dessa kurser. Hennes uppfattningar överensstämde till stora delar med Malmstens, men det fanns också klara motsättningar.

När det visade sig att det inte gick att finansiera den nödvändiga byggnationen för Malmstens stora folkhögskoleprojekt tog O 1955 initiativet till en skola i liten skala med några få elever i sin egen ateljé i en källarlokal i Lidingö. Den kom att kallas Nyckelviksskolan på grund av anknytningen till Malmstens aldrig fullbordade projekt. Den växte genom hennes optimism och handlingskraft snabbt i nya lokaler och hade 1973–92 ca 200 årselever i heltidsundervisning.

O:s på en personlig utformning av Bauhausskolans pedagogik grundade undervisningsmetoder gav skolan den prägel som var en förutsättning för dess framgång. På grund av sjukdom måste hon emellertid redan 1960 lämna dess ledning. Det är framför allt inom pedagogisk utveckling som O gjort en bestående insats. Hennes eget konstnärskap, främst akvarellmålning, karaktäriseras av en intim charm men var tämligen konventionellt. Hon är representerad på museer i Sverige.

O hade djup förståelse för ungdomar och deras sökande på de konstnärliga och hantverkliga områdena; hon hjälpte dem att finna egna självständiga uttryck, att locka fram en skaparförmåga, utveckla ett seende, stimulera en fantasi och lossa hämningar. Hon vårdade ömsint respekten för individen och för varje människas rätt att hitta sitt eget formspråk. O gav utrymme för eleven att utvecklas från det egna och att upptäcka möjligheterna i material och tekniker. Hennes princip var att man aldrig fick arbeta efter någon annans modell. Varje sak skulle vara knuten till den egna personen från början till slut.

O ansåg att denna pedagogik inte skulle vara begränsad till blivande konstnärer och konsthantverkare. Den hade giltighet för hela skolväsendet. O:s och Malmstens gemensamma strävan var att större utrymme skulle ges åt gestaltande arbete i grundskolan. Båda betonade dess betydelse för individens utveckling och vad som senare skulle kallas synergieffekten mellan hjärnans och handens arbete. Barn som får utveckla sina händers förmåga har också lättare att gripa det intellektuella budskapet. Skillnaden som bröt deras samarbete var att O ville utforma sin pedagogik så att den passade samtidens och framtidens samhälle, medan Malmsten önskade omforma samhället så att det passade hans pedagogik.

Författare

Clas-Erik Odhner

Källor och litteratur

Källor o litt: Justitiedep:s konseljakter 10 jan 1947, nr 44, RA.

C-E Odhner, nekr:er över O (DN o SvD 18 mars 1987); SKL.

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Hertha M Olivet, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7728, Svenskt biografiskt lexikon (art av Clas-Erik Odhner), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7728
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Hertha M Olivet, urn:sbl:7728, Svenskt biografiskt lexikon (art av Clas-Erik Odhner), hämtad 2024-04-23.