Biografi

Ollén, släkt, härstammande från hemmansbrukaren och nämndemannen Olof Pehrsson (1819–1873) i Gudby, Sorunda, Sth, från 1870 bosatt i Sthlm. Hans son Lars Per (ursprungligen Petter) O (1845–1904) avbröt 1878 som en följd av påverkan av de framväxande frikyrkliga strömningarna sina nästan färdiga teologiska studier vid UU och avlade aldrig prästeden. Per O grundade istället och drev 1878–98 en missionsbokhandel i Sthlm samt var 1878-90 tillsammans med sin svåger A P Larsson verksam som utgivare av kristna veckotidningar. 1890 grundade han i Sthlm landets första frikyrkliga dagstidning, Sv morgonbladet, vilken trots många ekonomiska och andra svårigheter utgavs i närmare 70 år såsom språkrör för den svenska frikyrkorörelsen, främst Sv missionsförbundet. Utgivningen var redan 1897 hotad på grund av ekonomiska problem; ägarna avskiljde denna från den mer lönsamma tryckeriverksamheten och ämnade lägga ned tidningen, men med hjälp av nya köpare kunde den räddas; 1898 bildades Tidningsab Sv morgonbladet med ett aktiekapital på 200 000 kr. Per O var tidningens huvudredaktör och utgivare till sin död, medan ägandet i huvudsak låg i andra händer. Han var pacifist och nykterhetsman och sympatiserade med den sv frikyrklighetens vänsterfalang representerad av E J Ekman (bd 13), varför han – framför allt i försvarsfrågan – kom i motsättning till P P Waldenström, som var flitig medarbetare i tidningen. Per O var även för en utvidgning av rösträtten, eftersom han ansåg att en sådan skulle främja nykterhetssaken. Han hade flera förtroendeuppdrag inom frikyrko- och nykterhetsrörelsen, bl a som styrelseledamot i Sv missionsförbundet från dess grundande 1878.

Fyra av Per O:s fem söner fortsatte faderns arbete inom Sv morgonbladet. Den äldste, Natanael Petrus O (1879–1965), blev tidningens huvudredaktör efter P O:s död, VD 1910 och 1917–36 åter huvudredaktör. Aktiemajoriteten såldes 1906 genom bulvanförfarande till ett högerkonsortium, återköptes av Natanael O men låg i pant hos högern. Under många år – bl a under borggårdskrisen och första världskriget – var tidningen ett högerorgan, till dess ett frisinnat konsortium omkring 1917 övertog aktierna. Natanael O kunde vid mitten av 1920-talet förvärva aktiemajoriteten för lånade pengar, och tack vare tidningens anseende och större spridning, med åtföljande goda ekonomiska resultat under 1920-talet, lyckades han snart bli skuldfri. Han var starkt engagerad i den nykterhetspolitiska debatten, där Sv morgonbladet som enda dagliga Stockholmstidning förespråkade absolutism, men bröt våren 1934 med nykterhetsivrarna. Tidningen representerade under 1920-talet en bekännelsetrogen bibelsyn och var för en skilsmässa mellan kyrka och stat. I moralfrågor hade den ett snävt synsätt vad gällde t ex dans, teater och bio. I försvarsfrågan intog den en radikalpacifistisk hållning och förespråkade av etisk-moraliska skäl den allmänna värnpliktens avskaffande. Denna inställning mjukades senare upp i och med nazismens maktövertagande i Tyskland. Vidden av denna fara insåg bröderna O tidigare än de flesta andra tidningsmän.

Efter de liberala partiernas splittring 1924 blev Sv morgonbladet det frisinnade folkpartiets huvudorgan och följaktligen även regeringsorgan under C G Ekmans (bd 13) minoritetsregeringar 1926–28 och 30–32, även om förhållandet mellan Natanael O och Ekman var mycket ansträngt och bröts helt vid den senares avgång från statsministerposten 1932. Ursprungligen positiv till den liberala partisplittringen ändrade Natanael O uppfattning och verkade tillsammans med G Mosesson (bd 25) för den återförening av de bägge liberala partierna som skedde 1934. Han var även intresserad av mission och utgav en reviderad upplaga av E J Ekmans Inre missionens historia (1–3, 1921–22). Han publicerade även bl a biografin Paul Peter Waldenström (1917) och memoarerna Reportage ur mitt liv (1949).

Natanael O:s bror Jonatan Magnus O (1880–1962) medarbetade i familjetidningen 1898–1905 och från 1917. Jonatan O var dess andre redaktör och ledarförfattare 1917–1936 och har betecknats (Linder) som den originellaste av bröderna, tidningens store stilist och under mitten av 1930-talet dess ideologiske chef. Han publicerade bl a Sv missionsbragder (bd 1–3, 1919–21), skriven efter resor på de sv missionsfälten.

Sv morgonbladet flyttade 1934 redaktionen till lokaler på Klarabergsgatan 58, en fastighet man sedan tidigare ägde. På grund av tidningens ekonomiska problem sålde Natanael O den s å till ett intressekonsortium, bestående av de fyra bröderna O, Erik H Linder, som tillhörde redaktionen, samt två utomstående affärsmän. De båda äldsta bröderna överlämnade vid årsskiftet 1936/37 tidningens ledning – men kvarstod som medarbetare – till de två yngre bröderna. Av dessa blev David Laurentius O (1891–1978) fil kand i naturvetenskapliga ämnen 1917 och var verksam i Sv morgonbladet 1921–56, som politisk ledarskribent från 1926 och som chefredaktör 1937–45. David O var även politiskt engagerad, blev ledamot av folkpartiets förtroenderåd 1937 och av dess verkställande utskott 1944 samt var ledamot av FK 1954–61. Han tillhörde dem som i början av 1960-talet pläderade för en sammanslagning av folkpartiet och centerpartiet. Som publicist fortsatte han sina företrädares verk i liberal och frikyrklig-ekumenisk anda men skrev mindre om moraliska spörsmål än de bägge äldre bröderna. Han var ingen nyhetsman eller tidningstekniker men en politisk begåvning och har betecknats som en av landets bästa politiska skribenter under sin tid. Detta bidrog till att tidningen fick större politisk betydelse än vad den ringa upplagan angav (Linder; Ohlin). Den fick också stor betydelse som plantskola för unga journalister. Under andra världskriget engagerade sig David O för tryckfrihetens sak gentemot censurhotet och visade en orubblig hållning gentemot nazismen.

Den fjärde brodern Johannes Olof O (1887–1969) var medarbetare i Sv morgonbladet 1904–06 och 1909–56. Han blev redaktionssekreterare 1914 och var redaktionschef och ansvarig utgivare 1937–45. Johannes O har beskrivits (Linder) som den minst utåtriktade av bröderna men ansetts som en god lyssnare, läsare, analytiker och administratör.

Sv morgonbladet nådde aldrig stora upplagor; de låg 1900–40 mellan 25 000–35 000 ex och sjönk därefter gradvis till 17 300 ex 1955, delvis beroende på konkurrens från pingströrelsens tidning Dagen (grundad 1945). I början av 1940-talet gjordes landsomfattande insamlingar för att täcka de ekonomiska förlusterna, men 1945 tvingades ägarna göra en omorganisation i ett nytt aktiebolag. Sv morgonbladet övertogs 1956 av folkpartiet och blev under namnet Morgonbladet ett renodlat nyhetsorgan för partiet men nedlades redan 1958.

Per O:s yngste son var Klas Oskar Teodor O (1897–1930). Teodor O blev med lic 1924 och var från 1925 missionsläkare i Mongoliet där han avled. Son till Jonatan O är journalisten Gösta O (f 1918). Son till Johannes O är professorn och radiomannen Gunnar O (f 1913), far till Joakim O (f 1952), kommunalråd i Malmö och ordförande i kommunförbundet.

Författare

CHC

Källor och litteratur

Källor o litt: Allmänt: Sv bankförenrs ab:reg; Sv morgonbladets arkiv; Sveriges pressarkivs klippsaml:ar, allt i RA. N Andersson, Dagspressen i Sverige (1948); G Johanson, Liberal splittring. Skilsmässa – o återfören 1917–1934 (1980); E H Linder, Mitt levande förflutna, 1–2 (1975–79); N P Ollen, Reportage ur mitt liv (1949); PK:s porträttmatr:ar 1924 (1924), 1936 (1935) o 1952 (1951); H-K Rönblom, Frisinnade landsfören 1902–1927 (1929); SMoK; Sv folkrörelser, 2 (1937);S Tollin, Sv dagspress 1900-1967 (1967). – Nekr:er i dagspressen.

Lars Per O: H Johansson, Folkrörelserna o det demokratiska statsskicket i Sverige (1952); L Kihl-berg, Karl Staaff, 1 (1962); N P Ollen, Bondpojken som blev tidningschef (Min far, ed I Oljelund 1949); W Skarstedt, Nykterhetsrörelsens banerförare (1903), s 46–48; L Svärd, Väckelserörelsernas folk i AK 1867–1911 (1954).

Nathanael Petrus O: L Kihlberg, Karl Staaff, 2 (1963); B Ohlin, Ung man blir politiker (1972); S Runestam, Förstakammarhögern o rösträttsfrågan 1900–1907 (1966); J Torbacke, Journalistik på osäkra villkor (1966).

David O: Liberal ideologi o politik 1934–1984 (1984), s 194; O Nyman, Sv parlamentarism 1932–36 (1947); B Ohlin, Ung man blir politiker (1972); Tvåkammarriksdagen 1867–1970, 1 (1988).

Klas Oskar Teodor: SLH; J Tillgren, Minnesord ... (Sv läkartidn 1930).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Ollén, släkt, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7731, Svenskt biografiskt lexikon (art av CHC), hämtad 2024-04-18.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7731
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Ollén, släkt, urn:sbl:7731, Svenskt biografiskt lexikon (art av CHC), hämtad 2024-04-18.