Henry Olsson, Foto Herman Bergne

K Henry Olsson

Född:1896-04-18 – Köla församling, Värmlands län
Död:1985-01-11 – Oscars församling, Stockholms län

Litteraturhistoriker


Band 28 (1992-1994), sida 290.

Meriter

Olsson, Karl Henry, f 18 april 1896 i Köla, Värml, d 11 jan 1985 i Sthlm, Osc. Föräldrar: köpmannen Emil O o Anna Andersdtr. Studentex vid Karlstads h a l 8 juni 14, inskr vid UU 1 sept 14, FK 2 nov 18, FL 28 maj 21, FM 15 dec 24, allt vid UU, vik lektor o timlär vid Uppsala folkskolesem ht 2331 jan 25, anställd i RA 1 aug 2631 dec 28, inskr vid StH 12 april 27, disp 17 maj 27, FD 21 maj 27, doc i litt:hist 14 juni 27, allt vid StH, amanuens vid SA:s arkiv 30 jan 3035, bibliotekarie vid SA:s Nobelbibl 8 nov 3445, prof:s namn 19 nov 37, amanuens vid SA 3852, prof i litt:hist med poetik vid StH 18 maj (fullm 15 juni) 451 juli 61.  LSkS 41, LVHAA 47, LSA 52, led av SA:s Nobelkomm 6071.

G 10 okt 1926 i Fryksände, Värml, m FK Birgit Louise Ekelund, f 6 juni 1899 där, dtr till prosten TD o FL Carl Theofil E (bd 12, s 671) o Ingrid Norrman.

Biografi

Sin sista Frödingbok, Vinlövsranka och hagtornskrans (1970), inledde Henry O med att återge en minnesbild från gymnasieåren. Den föreställer honom själv och en skolkamrat  det torde ha varit den blivande författaren Tage Aurell  framför telegramtavlan vid rådhuset i Karlstad, på vilken meddelandet om Frödings död just anslagits. Det är en ovanligt personlig prolog i ett författarskap, som visserligen präglas av psykologisk sensibilitet och inlevelseförmåga för de studerade diktarnas del, men där forskaren håller sig själv borta från textens yta.

Men samtidigt vittnar bilden av februarimorgonen 1911 på flera sätt om den existentiella grunden till O:s forskargärning. Större delen av hans produktion kretsar kring hemprovinsen, vars centrala ställning i sv litteraturhistoria han återkom till åtskilliga gånger: höjdpunkten nåddes med det lysande inledningskapitlet ' Det klassiska Värmland i Fröding. Ett diktarporträtt (1950). Ett utmärkande drag i den värmländska traditionen fann han vara den förening av romantik och realism som han frilade hos den unge Anders Fryxell i en uppsats från 1930. De skarpa kontrasternas spel var också det som djupast fascinerade honom hos de diktare han framför andra ägnade sig åt som forskare, Almqvist, Fröding och Snoilsky. Den nyansernas rikedom och enastående inlevelse som kännetecknar dessa studier kan inte enbart ha varit resultatet av hårt och enträget arbete i arkiv och bibliotek. Det fanns i hans eget väsen en sårbarhet och komplexitet i släkt med de porträtterades, och vägen från den lantliga barndomsvärlden till professur och akademistol i Sthlm hade för honom ett pris som kanske låg högre än andras i den sv ståndscirkulationens historia.

För skolljuset O med hans omättliga intresse för litteratur och teater var vägvalet ändå givet. Krigshösten 1914 skrev han in sig i Värmlands nation i Uppsala, där han så småningom blev kurator. I en sällsynt charmerande "veteranrapport" i nationens tidskrift några år efter sitt inträde i emeritusåldern berättade han om sin storögda förtjusning över att här få umgås med landsmän av mycket äldre årgångar  i något fall så mycket att vederbörande nästan kunde sägas förmedla en apostolisk succession från romantiken. Men framför allt introducerades han i den humanistiska lärdomstradition vars mest auktoritative företrädare, Henrik Schück, då varit universitetets rektor i nästan ett decennium. Det var naturligt att nämna honom först i den lärartrio som enligt övlig sed skulle avtackas i förordet till doktorsavhandlingen, även om de båda andra, Martin Lamm (bd 22) och Anton Blanck (bd 4), omtalades med mera värme än retoriken bjöd.

Efter att ha avlagt kandidatexamen 1918 påbörjade O högre studier i sitt huvudämne, som just detta år omdöptes till litteraturhistoria med poetik, och efter knappt tre år tenterade han för Blanck i licentiatexamen. Men hans verklige mentor var Lamm, som hade utstakat vägen för en modern Almqvistforskning genom en stor Samlaruppsats 1915. I de delar av licentiatavhandlingen som O publicerade i samma tidskrift framträder lärjungeskapet tydligt. Uppsatsen om Drottningens juvelsmycke (Saml 1919) hade rentav behandlats av Lamm på ett seminarium vid StH, där han tillträdde professuren (efter Karl Warburg) s å. Denna tidiga studie är i mycket ett gesällarbete, en smula oproportionerligt, men den vittnar om en stark ambition att gå på djupet hos en mycket beläst, närmast lärd ung man.

Doktorsavhandlingen bekräftade nästan till övermått både inflytandet från Lamm och O:s höga krav på sig själv. O hade nu även formellt lämnat Uppsala för StH och RA, och han blev den förste i raden av Lamms talrika disputander. Professorn fullgjorde själv uppgiften att vara fakultetens opponent, och disputationen ägde rum i högskolans ännu inte officiellt invigda byggnad vid Norrtullsgatan. Även om avhandlingen till större delen rör sig över samma marker som opponenten en gång öppnat vägen till, mötte han ett överflöd av nya upptäckter och tidigare obeaktade sammanhang. Det är lätt att instämma i Albert Nilssons (bd 26) omdöme om denna lärdomsprestation, när han uttalade sig som sakkunnig vid en professorstillsättning i Gbg 1932: "Den utgör en av de mest grundliga och vederhäftiga doktorsavhandlingar i litteraturhistoria som ventilerats vid ett svenskt universitet och högskola" (ED:s konseljakter 3 juni 1932, nr 22).

Det är kanske främst materialbehärskningen som väcker beundran och därutöver forskarens arkivaliska spårsinne. Avhandlingen innehåller mängder av data och synpunkter av generellt intresse för tolkningen av sv romantik, främst utvecklingen fram mot en religiös mysticism under senare delen av 1810-talet som bestämts både av vad som skett inom den förebildliga tyska romantiken och av den inhemska sektreligiositeten i tecknet av Herrnhut och Swedenborg. O har själv betecknat denna linje som avhandlingens huvudfåra, och i vissa avsnitt tenderar överflödet av generöst redovisade upptäckter att lägga huvudpersonen Almqvist i skugga. Löftet från Samlaruppsatsen 1919 att prestera en monografi över Drottningens juvelsmycke infriades i varje fall inte, trots de 460 täta sidorna. O nådde inte längre än till de litterära frukterna av det havererade försöket 182425 att föra den idealiserade bondens liv. Detta ofta förhånade samlevnadsexperiment hade förlagts till Köla i Värmland, och följaktligen ägde O särskilt goda förutsättningar att spåra upp nytt material och att teckna miljön i skarpa konturer.

Det enskilda verk som upptar det största utrymmet i avhandlingen är Amorina. O har här fört forskningen ett stort steg framåt genom sin utomordentligt grundliga och nyansrika analys av det märkliga symboldramats idéhistoriska och biografiska förutsättningar. Däremot är han återhållsam med att frilägga dess litterära struktur, och en motsvarande sparsamhet med estetiska aspekter gäller i viss mån även fortsättningsvis. Vad den egna stilen beträffar är doktorsavhandlingen dock endast sällan framåtpekande. O framstår i sina senare arbeten som en språkets mästare med mycket få medtävlare bland sv litteraturforskare, men i avhandlingen är hans stil ännu en smula tungfotad och alltför bunden av genrens konventioner.

Till Almqvist skulle O snart återvända, men närmast ägnade han sitt intresse åt andra personhistoriska problem i sin nya roll som docent vid StH och nära medhjälpare åt Lamm. Ett bidrag till Johan August Hazelius biografi var ett beställningsverk, sedan Verner Söderberg hade tvingats att avbryta samma åtagande. O var sällsport väl lämpad för uppdraget, eftersom Hazelius var den mest betydande i kretsen av Almqvists lärjungar i Manna Samfund under åren kring 1820 och följaktligen flitigt figurerat i avhandlingen. Resultatet blev en mycket fängslande levnadsteckning, främst på grund av att O här fördjupade bilden av 1810-talets sv kulturmiljö och behandlade sitt material med den frihet som bara en suverän behärskning kan medge. Enligt planen förde O fram sin levnadsteckning till början av 1840-talet, då vänskapen mellan mästaren och lärjungen slutgiltigt bröts, men han avslutar med att erinra om hur Hazelius livet igenom bevarade minnet av Almqvists snille och storhet i trofast vård, trots alla djupa skuggor över vägen. I den epilogen finns samtidigt en profetisk självkarakteristik.

I uppsatsen om den unge Anders Fryxell har O gett ytterligare nyansering åt romantikens utveckling från provokatorisk fosforism till mognad och balans i Tegnérs och Wallins efterföljd. O valde problem ur båda dessa diktares verk som ämne för provföreläsning i de två konkurrenser han deltog i (Gbg 1932, Lund 1937). I senare tryck framstår hans studie av Wallins konstitution och den biografiska bakgrunden till Hemsjukan som överdådigt skickligt genomförd. I anslutning till Werin daterar han dikten så sent som 1821, och han konstaterar ett uppenbart samband med Tegnérs Nattvardsbarnen, som publicerades en månad tidigare. Både psykologiskt och texthistoriskt ger O:s framställning intrycket av att de uppställda problemen slutgiltigt lösts.

Efter en serie uppsatser om sv 1800-tals-litteratur under åren efter disputationen, av vilka flera förebådade de kommande Snoilsky- och Frödingböckerna, återvände O 1937 till Almqvist. Denna gång utsträckte han sin framställning drygt tio år, till den period av tystnad i Almqvists liv som inleddes 1836, men någon allomfattande biografi blev inte heller denna andra Almqvistbok. Kronologiskt sammanfaller den till större delen med doktorsavhandlingen, och vissa upprepningar har blivit oundvikliga. Framför allt utmärks dock Carl Jonas Love Almquist till 1836 av en vida större frihet i stoffbehandling och stil, och det utsökta detaljarbetet kring kärntexterna, där O inte sällan ger viktiga kompletteringar till sina tidigare resultat och några gånger reviderar dem, tillåts aldrig att skymma de stora linjerna i diktarporträttet.

O har inledningsvis inspirerats av Adlers individualpsykologi i sitt försök att tolka Almqvists sammansatta personlighet, och han lägger stor vikt vid diktarens maktsträvan och hans starka bindning till modern. Även här visar han sig dock återhållsam i tillämpningen av psykologiska teorier och låter i stället det empiriska materialet i sällsynt empatisk återgivning tala. Diktarens bild växer fram genom en svit av sammanfattande formuleringar, som inte sällan nyttjar närmast poetiskt komprimerade metaforer. I en ofta citerad passage karakteriseras Almqvist som "en sprucken fiol, varpå vår Herre dock haft det infallet att spela några av sina vackraste visor" (s 57), och på ett annat ställe kännetecknas Amorina som "förföljelsemaniens stora diktverk i svensk litteratur" (s 94). Den långt drivna lojaliteten mot diktaren hindrar dock inte O från att låta sin ironi spela över texter, i vilka han finner preciositet i stället för äkthet. Den avslutande prosakommentaren till dikten Björninnan har t ex utsatts för ett förintande omdöme: "allmogen i Iliansboda var tydligen utrustad med en icke vanlig litterär sinnrikhet" (s 211).

Arbetet förelåg i manuskript, när O sökte professuren i Lund efter Albert Nilsson 1936, och det blev synnerligen positivt bedömt av två sakkunniga, Blanck och Lamm  den senare skrev beundrande om O:s "säkra grepp på Almquists svåråtkomliga personlighet" och placerade utan tvekan verket bland "vår litteraturhistorias yppersta monografier". Mot de båda sv sakkunnigas höga värdesättning framträdde dock deras danske kollegas i skarp kontrast. Poul V Rubow uttalade sig i ett summariskt utlåtande genomgående negativt om O; han beskyllde honom samtidigt för att vara tröttsamt utförlig i sin bevisföring och alltför snål med att hänvisa till andra forskares resultat och konkluderade att O måste ställas efter den enda kvarstående medsökanden Olle Holmberg  denne vore enligt Rubows mening den ende "som vil formaa at drage svensk Litteraturforskning ud over den Krise hvori den befinder sig" (ED:s konseljakter 19 nov 1937, nr 35).

Ur dagens perspektiv (1992) ter sig detta tal om en litteraturvetenskapens kris vid mitten av 1930-talet som minst sagt svårfattligt, men det hade sin grund i konkurrensen mellan en uppsvensk historiserande inriktning och en lundensisk estetisk och teoretisk forskarskola. Lika fullt upprörde Rubows skandalösa yttrande flera än O. Trots att han av personliga skäl bestämde sig för att dra tillbaka sin ansökan, lämnade han in en skrivelse med erinringar till konsistoriet i Lund, i vilken han till förödande evidens kunde gendriva Rubows kritik och påvisa hans klena insikter i Almqvistlitteraturen. I en handskriven inlaga till ecklesiastikministern i nov 1937 föreslog den gamle Henrik Schück, att O måtte tilldelas professors namn, och i skrivelsens avslutning gav han klart besked om hur utgången av de båda professorstillsättningar i vilka O deltagit borde ha blivit: "Såsom för detta professor i litteraturhistoria vågar jag tillägga, att jag utan tvekan skulle i bägge fallen hava givit honom ett betydande företräde framför de medsökande" (ED:s konseljakter 19 nov 1937, nr 36). A Engberg dröjde endast två veckor med att göra Schück till viljes.

I en bok med titeln Från Wallin till Fröding samlade O 1939 ett antal tidigare publicerade uppsatser om sv 1800-talslitteratur jämte två nyskrivna Frödingstudier. De förebådade O:s kommande stora verk om Gustaf Fröding och därmed hans erövring av en långt större publik än forskarkommuniteten. Almqvistmonografin 1937 hade redan gjort hans namn känt, och med Den unge Snoilsky (1941) vann han nya läsare.

Ett första resultat hade O:s intresse för denne diktare avsatt i en uppsats om Snoilskys politiska diktning i Samlaren 1929. Monografin är i stället kronologiskt upplagd enligt samma mönster som den andra Almqvistboken och går följaktligen fram till en avgörande brytpunkt i diktarens liv. O har tagit sin utgångspunkt i Levertins stora Snoilskyessä, en panegyrisk apercu som diktaren själv med bitter klarsyn karakteriserade som "ein Begräbnis erster Klasse". Det O vill bjuda läsaren är snarast motsatsen, ett porträtt i vilket de egenskaper som Levertin utelämnat skall bli karaktärsgivande.

I två inledande kapitel bygger O upp sin tolkning av en diktare hos vilken splittringen är grunddraget. I Snoilskys inre rasade en kamp mellan en epikuréisk natur och en av uppfostran och höga anors tyngd frambesvuren behärskning, bröt sig sävlig indolens mot luthersk arbetsmoral, starka känslor mot försagd blyghet, och härskade en motsättning mellan sentimental medkänsla och en distanserande attityd, som inte sällan misstolkades som kyla. Karakteristiken går otvivelaktigt djupare än Levertins och ger upphov till en helhetsbild, som fängslar genom sin tragiska hållning. Men porträttet bär ändå prägeln av ett slags officiell högaktning, som väcker misstanken att de mest vanprydande dragen förblivit dolda.

Denna känsliga psykologiska inledning ger anslaget till en utomordentligt informativ framställning av Snoilskys liv och diktning fram till uppbrottet ur det outhärdliga konvenansäktenskapet med Hedvig Piper på sommaren 1879. O presenterar en sakrik rundmålning av 1860-talet, med självklar tyngdpunkt vid Namnlösa sällskapets uppkomst och utveckling, och har tagit fram en mängd uppgifter om vad Snoilsky företog sig i Uppsala, undantagandes studierna, om vilka nästan intet meddelas. Det är de personliga kontakterna som intresserar O, främst sådana som avsatt djupare spår i dikten. Till dem hörde vänskapen med den danske diktaren Christian Winther och hans hustru Julie, som uppenbarligen blev intensivt förälskad i den 22-årige studenten vid det första mötet.

Enligt O kan Snoilsky bestyrka den paradoxala tesen, att en skalds amma ofta spelar en viktigare roll för hans utveckling än all den litteratur han läser. I kraft av den övertygelsen låter han Snoilskys litterära genombrott främst framstå som ett resultat av omvälvande upplevelser. Det ligger onekligen nära till hands för de sinnesberusade italienska bilder som enligt den berömda inledningssången endast skall återge "vad jag fått pröva / med mina sinnen, de sunda fem". A andra sidan spelar de genomgående mot en litterär bakgrund, vilket O är väl medveten om men ändå i stor utsträckning avstår från att kommentera annat än just som fond för det biografiska. När han längre fram studerar Snoilskys sonetter blir det givetvis ofrånkomligt att ta fram de aktuella litterära inspiratörerna, i första rummet Gautier som den ledande bland les parnassiens, men det komparativa perspektivet är även här sekundärt. Däremot bevisar O sitt stilistiska mästerskap genom att teckna de formfulländade poemens artistiska växtlokal med ett sannskyldigt uppbåd av gallicismer och fransyska allusioner  en följsamhet nära gränsen till pastischen.

Om O varit återhållsam med den rent litterära analysen är hans framställning av den historiska miljön så mycket rikare nyanserad. Det framträder med särskild skärpa i avsnittet om de tidsdikter som i första hand inspirerades av fransk-tyska kriget och de sociala konvulsionerna i dess spår. Till de mest fängslande inslagen hör redogörelsen för Georg Brandes' skarpa reaktion inför dikten La Pétroleuse, en fyrledad sonett, i vilken Snoilsky gestaltat Pariskommunen på ett ensidigt fördömande och moraliserande sätt. Brändes' tillrättavisning ledde till att Snoilsky tog bort två av de fyra leden i senare upplagor, men på längre sikt fick kritiken djupare verkningar än så i den sociala diktningen. Det är utmärkande för O:s genomarbetade framställningskonst, att enskilda detaljer oftast får fungera framåtpekande eller som särskilt tydliga reflexer av helheten. I detta fall illustreras splittringen hos Snoilsky med stor skärpa: den aristokratiske konstälskaren reagerar instinktivt mot proletärens hatiska destruktionslusta, men han är samtidigt ytterligt känslig för de höga krav på en diktare i pakt med tiden som Brandes främst av alla uppställde.

Till Snoilskys närmast patetiska längtan att uppfylla dessa krav når O:s första bok om denne inte fram. Trots den valda begränsningen har O tecknat ett utomordentligt levande skaldeporträtt, som hör till de främsta i sv litteraturforskning. Det gav ytterligare tyngd åt hans meritering, och när Lamm avgick från professuren vid StH framstod O som den givne efterträdaren. Han kallades till lärostolen, sedan fyra sakkunniga  Blanck, Gunnar Castrén, Sverker Ek och Lamm  enhälligt tillstyrkt ett sådant förfarande. Enligt dåvarande bestämmelser innebar detta, att de hade funnit honom förtjänt att "till ämbetet nämnas framför varje annan svensk man som till detsamma kan komma i åtanke". Styrelsen fattade sitt beslut i maj 1945, och vid humanistiska fakultetens första sammanträde i sept välkomnades han av dekanus, Henrik Cornell, som enligt protokollet särskilt gladdes åt att "en gammal lärjunge till professor Lamm blivit hans efterträdare".

Den nyutnämnde professorn ägnade sin första termin åt att hålla s k allmänna föreläsningar, tillgängliga för såväl studenter som en betalande publik. Ämnet var attraktivt för båda kategorierna, och när manuskriptet publicerades 1950 under titeln Fröding. Ett diktarporträtt, befäste O slutgiltigt sin position som den främste bland litterära levnadstecknare. Redan inledningskapitlet Det klassiska Värmland är en överdådig uppvisning av suverän materialbehärskning. O har här dragit fram en rad otryckta och obeaktade källor, som ger en annan belysning åt kavaljerslivets landskap än den gängse. Redovisningen av släktarvet präglas av samma förtrogenhet med både muntliga och skriftliga kvarlevor  avsnittet om biskop Agardh (bd 1), skaldens morfar, är en högintressant mikrobiografi så laddad med stoff och synpunkter att de skulle ha förtjänat ett långt större utrymme.

Det dubbla arv av psykisk labilitet som var Frödings öde behandlas med besinningsfull distansering från såväl skaldens egna teorier som varje frestelse till psykiatrisk amatörism och etiketteringsambition. O låter i stället fakta tala sitt deprimerande språk. Av Frödings många värmländska bosättningar i barndomen framstod alltid farmoderns Gunnerud i den ljusaste dagern, men i O:s återgivning tonar snarast bilden av ett tjechovskt passivt leverne fram i tecknet av en undergångsmärkt civilisationsform, "atlantidernas" sista dagar. Avsnittet om Frödings skoltid visar forskarens eminenta förmåga att foga samman en mängd disparata vittnesutsagor till en plausibel helhet. Han söker förklaringen till Frödings sena mognad som skald och hans Agust Kallsonn-mask i trycket från den grubbelsjuke fadern, som förbjöd honom att vara sig själv.

I skildringen av skaldens studenttid i Uppsala intar de självdestruktiva krafterna en alltmer framträdande plats. Den besinningslösa ödeläggelsen av det andliga och materiella arvet i något slags perverterad utlevelse av skuld är djupt beklämmande att bevittna. Förnedringstiden i Värmland efter hemkomsten från Uppsala 1883 som en mauvais sujet erbjuder än mer deprimerande läsning, och man får stundtals intrycket att O känt sig tvingad att försöka mildra de solkiga fakta genom att ständigt betona Frödings nobless mitt i förfallet.

Så mycket mer befriande blir det att följa forskaren in i den litterära skönhetsvärld där svagheten transformerats till skapande geni. Kapitlet Kärlekens höga visa bär alltigenom prägeln av den ömsinta förståelse som Fröding själv fann hos "lilla Vivi" på Frimurarhotellet i Karlstad: identifieringen av henne är i sig en beundransvärd prestation. I sin förening av personhistorisk fakticitet, psykologisk tolkning och poetisk karakteriseringskonst är detta avsnitt mönstergillt. Under rubriken Genombrott och program berättar O om de närmaste åren före debuten 1891. Det har nödvändigtvis kommit att handla om långa perioder av sjukhusbehandling och konvalescens, men i den morbida lidandeshistorien tecknas detaljrikt och med hög precision kontrastbilden. När Guitarr och dragharmonika publicerades i maj 1891, mottogs den nästan enhälligt som ett verk av en mogen diktare med sällsynt suverän formbehärskning, därtill genomsyrad av det "moraliska ädelmod" som Fröding prisade i sin recension av Selma Lagerlöfs debutverk Gösta Berlings saga samma rika år.

Det avslutande kapitlet leder fram mot Nya dikter 1894. Framställningen centreras här till den litterära analysen, och särskilt avsnitten om Balen och Atlantis ger många prov på O:s mästerliga karakteriseringsförmåga. Som helhet är boken ett storverk, en litteraturhistorisk klassiker. Den gjorde honom närmast självskriven till en plats i SA, när ett rum blev ledigt 1952 efter Bengt Hesselman (bd 18).

De akademiska ämbetsplikter som vid mitten av professorstiden sålunda fick ett dubbelt innehåll medförde med nödvändighet en nedgång i den egna forskningsintensiteten, och till det bidrog väl också en tidvis vacklande hälsa. O var en mycket samvetsgrann lärare, som förberedde sina seminarier och föreläsningar nästan till övermått. Ventileringen av licentiatavhandlingar och avsnitt ur blivande doktorsspecimina avslutades alltid med att han som ordförande föredrog utförliga och väl genomarbetade skriftliga omdömen. I sina betygsutlåtanden till fakulteten om de dissertationer hans elever försvarade  sammanlagt 28 åren 194561, varav inte mindre än sex under den sista terminen  vägde han med yttersta omsorg invändningar och lovord, innan han nådde fram till sitt slutliga förslag till vitsord.

Denna manifesta balanskonst dolde dock inte alltid en latent irritation över omognad, okunnighet och okänslighet längs seminariebordet, även om den tog sig uttryck i en otåligt dunkande högerhand snarare än i skarpa debattinlägg. Han ställde höga krav på sina lärjungar men var också generös med tid och råd när han tyckte sig ha mött en god lyssnare. Någon systematisk handledning i enlighet med sentida fordringar på forskarutbildningen gav han inte, men i kraft av sin egen forskarerfarenhet och sin sammansatta personlighet lyckades han samla ett stort seminarium och skapa en fruktbar forskningsmiljö.

Vid mitten av 1950-talet inrättades en andra professur i ämnet vid StH med särskild inriktning mot allmän och jämförande litteraturhistoria. Förste innehavare blev E N Tigerstedt, tidigare professor i Hfors och därefter verksam som förlagsman i Sverige. När denne fick uppdraget av sitt forna förlag att redigera en ny sv litteraturhistoria, engagerade han O som författare till kapitlen om Almqvist och Snoilsky. Valet var självklart, och resultatet blev ypperligt, men O hade stora svårigheter att anpassa sin framställning till det givna utrymmet. De ursprungliga versionerna blev alltför omfångsrika för att få plats inom samlingsverkets ramar, men lyckligtvis var förlaget berett att ge ut dem separat. Tillsammans med en studie om fru Lenngrens anonymitet, som tidigare publicerats i BLM, ingår de i en vacker volym med titeln Törnrosdiktaren och andra porträtt (1956).

I Lenngrenuppsatsen skisserar O en psykologisk huvudlinje, längs vilken skaldinnans extrema modesti och tillbakadragenhet placeras i kausalsamband med barndomens upplevelser av en kaotisk och socialt stigmatiserad miljö. Det är en elegant tesdrivande och nyansrik studie men knappast till alla delar övertygande. Fru Lenngrens högt uppdrivna husmors- och värdinneambitioner kan sannolikt ställas i kontrast till "smältan av kärngar och ungar" i professor Malmstedts hushåll, men sambandet är inte lika tydligt i fråga om hennes så påfallande skygga attityd till den offentliga författarrollen. O har med goda skäl betonat, att hon som diktare var självsäker och kallelsemedveten långt mer än vad Några ord till min kära dotter, ifall jag hade någon, tycks utsäga. Han tolkar denna dikt mot bakgrunden av personliga tragedier, vilka i längden inte bestämde hennes syn på konstnärskapets höghet.

Betydligt mer än hälften av bokens 300 s har ägnats Almqvist. Det betyder, att O i stället för ett handbokskapitel skrivit sitt tredje stora arbete om diktaren, visserligen mindre till omfånget än sina föregångare men i gengäld det första fullbordade porträttet. Det finns rader av enskildheter att glädjas åt i denna oförlikneliga summering av fyra decenniers forskningar, men framför allt imponerar förmågan att forma en integrerad helhetssyn. Behandlingen av Ormus och Ariman kan tjäna som illustration till O:s metod att binda samman dikt och liv: "Arimanfiguren har liksom i sig uppsugit inte endast det fruktbara utan också allt det skrämmande i Almqvists eget väsen, hans kyliga indifferentism och utplåning av gränsen mellan gott och ont, och resultatet har blivit sådant att det tycks ha förskräckt honom själv och till slut framdrivit epilogens ruelse och knäfall".  O syftar på de berömda slutraderna "Varför är den goda dum  Varföre den kloka ond  Varföre är allt en trasa  ".

Som denna karakteristik bebådar ansluter sig O längre fram till Hemming-Sjöbergs bevisning av att Almqvist gjort sig skyldig till giftmordsförsök, och något annat grepp att förklara handlingssättet än att hänvisa till någon form av psykisk abnormitet prövar han inte. Men han sparar heller ingen medkänsla inför den tragik som fångats så genialt i formuleringen om den åldrade diktaren i amerikansk exil: "De många maskernas man hade till slut förvandlats till en trasig Chaplinfigur med sjaskig hatt och bekymmer för sina utslitna skor." Mer precist föreställer det pensionatsvärdinnan Emma Nugents make, vilket han blev 1854 utan att hans sv äktenskap upplösts, till vars plikter hörde att underhålla gästerna med polskor och angläser på piano och i övrigt gå frun till hända. O använder patetikens starka färger i sitt porträtt, och någon gång har de fört honom nära det sentimentala; men han finner till sist alltid den distanserande nyans som ger målningen sannolikhetens prägel. I ett avslutande citat från Paul Valéry, enligt vilket det högsta lovord han kan ge Stendhal är att konstatera, att man aldrig kommer att sluta intressera sig för honom, har O med säker intuition funnit ett sätt att uttrycka sin övertygelse om att ha tillbragt sitt forskarliv i dialog med en av de verkligt stora diktarna.

Efter denna tour de force blir intrycket av den tredje och sista studien, Snoilskygestalten, naturligt nog inte lika glänsande. Men även här har O redovisat många suveränt fångade iakttagelser, till vilket analysen av Inledningssången till Italienska bilder (1869) erbjuder en tidig illustration: "Slösande älskvärt, osökt och enkelt som en folklig improvisator bjuder sångaren ut sin dikt, och det upprepade ja, låt oss' griper liksom lyssnaren under armen och driver upp tempot." Denna intima guidegest är ett mycket effektfullt sätt att konkret gestalta diktens här och nu-stämning. Till denna estetiska känslighet skall läggas den psykologiska skärpan i blicken och den penetrerande historiska insikten. Ett representativt prov på dessa egenskaper återfinns i kapitlet Patrioten, där Snoilskys sociala värderingar och historiesyn fått en utomordentligt väl avvägd bedömning. Om Snoilskyavsnittet likväl inte blivit lika spännande är det lätt att finna en förklaring. Dess objekt har inte berett forskaren tillnärmelsevis samma svårigheter som Almqvist. Även om Snoilsky prövade flera roller  sensualistens, sonett-ciselörens, historiemålarens  dolde sig ingen Proteus därbakom utan en sv riddersman av osedvanlig men ändå igenkännlig sensibilitet.

O avgick från sin professur året efter det att StH bytt namn och status. Även om förvandlingen av den fria högskolan till ett statligt universitet varit sedan länge förutsedd och förberedd, är det lätt att tolka tiden för hans avgång symboliskt. Med sina artistiska ambitioner och sin forskarlidelse kände han sig närmare förbunden med högskolans traditioner än med myndighetsfunktionerna vid universiteten, och det är betecknande, att han i en tidningsintervju inför emeriteringen raljerade med tanken att Levertin och Sonja Kovalevsky skulle ha kunnat föreställa sig ett liv i dagens paragrafdjungel. Säkerligen hade han själv fått svårt att finna sig till rätta med den massutbildning som nu stod för dörren.

För egen del hoppades O i samma intervju, att tillvaron som emeritus skulle ge honom tid att "läsa och skriva allt vad jag inte tidigare hunnit med", men mest uppehöll han sig vid kommande arbetsuppgifter inom SA.

Allt O ville kunde han rimligen inte hinna läsa och skriva, men den sena produktiviteten var beundransvärt hög. Raden av böcker inleddes med en utvidgad och något omarbetad version av Almqviststudien från 1956, som fick titeln Törnrosens diktare, den rike och den fattige (1966). När O en månad före sin bortgång sände en hälsning till Almqvistsällskapet, anknöt han till Valérycitatet och tillfogade, att han inte heller nu kände sig färdig med Almqvist utan i en eventuellt ny studie skulle pröva en annan accentuering. Någon ytterligare bok om törnrosdiktaren kom dock aldrig, men däremot fullföljde han sina forskningar om de båda andra skalder som varit hans ständiga följeslagare.

De första resultaten redovisades 1970 i en stor bok om Fröding, Vinlövsranka och hagtornskrans. Den är enligt förordet inte avsedd att ge någon slutsummering av O:s Frödingforskning utan syftar endast till att anlägga olika aspekter på diktaren och hans verk. I realiteten måste den läsas tillsammans med monografin från 1950 för att ge fullt utbyte. I vissa avsnitt meddelas åtskilliga nya fakta av stort intresse, t ex om morfadern och om modern, medan det sägs mycket litet om fadern. Inte heller anför O alltid relevanta citat, eftersom han behandlat dem i sitt föregående arbete och vill undvika upprepning. Det är förståeligt, men tekniken att komplettera och fylla ut porträtten har lett till att boken knappast lever sitt eget liv.

Detta intryck förändras dock avsevärt i de senare kapitlen. När O kommer fram till Frödings verksamhet vid Karlstad-Tidningen, lägger han fram en myckenhet nytt och fängslande material. Hans analys av relationerna till Maggan Hellberg, den maktglade vännen och förmannen, är skarpsynt och slutsatserna övertygande. Skaldens destruktionsdrift framstår också som mer obetvinglig och tragisk än tidigare. I två kapitel om Frödings kontakter med Strindberg behandlas först skaldens arbete som utgivare av hyllningsskriften till Strindbergs 50-årsdag, vilket var förenat med både förutsedda och oväntade mödor. Frödings stora Strindbergsessä, som O betraktar som hans främsta insats som kritiker, ges likaså betydande utrymme.

I det andra kapitlet tar O fram de personliga relationerna till noggrann genomlysning. Fröding träffade aldrig Strindberg, men de korresponderade tidvis och höll kontakt på andra vis  inte minst telepatiskt, enligt vad båda uppgett i olika sammanhang. Det är svårt att hålla tillbaka en känsla av att O visat en förståelse i överkant för Strindbergs beteende gentemot Fröding, som svårligen kan uppfattas som annat än egoistiskt och taktlöst. Men här befinner O sig mitt i en stor skara av uttolkare och efterföljare, som tycks beredda att acceptera snart sagt varje form av råhet och låghet hos Strindberg med ett överseende utan motstycke i sv litteratur.

Slutkapitlet handlar om Frödings sista år, mest tillbragta på Gröndal på Djurgården i Sthlm, och hans samliv med sjuksköterskan Signe Trotzig. Framställningen centreras kring dikten Ghaselens makt, postumt utgiven i Reconvalescentia och henne tillägnad. Det är ett utomordentligt givande avsnitt, i flera hänseenden bokens rikaste och med en lyster över språket lika skimrande som i de främsta av 0:s tidigare verk. Som helhet kan dock Vinlövsranka och hagtornskrans karakteriseras med O:s egen värdering av Ghaselens makt: "Det forna betvingande mästerskapet är visserligen borta, men där finns andra skönhetsvärden, mera trevande och pastellartat spröda som exempelvis slutstrofens avspända requiem".

Till viss del kan omdömet utsträckas till att gälla även den elva år senare utgivna akademiska minnesteckningen över Carl Snoilsky, som helt naturligt bygger på monografin från 1941. Men det handlar här inte lika mycket om utfyllnad av luckor och redovisning av nytt material. I stället har O valt andra perspektiv och markerat sina egna intentioner tydligare. I fokus står frågan om Snoilskys litterära överlevnad, formulerad med diktarens eget bistånd i det första kapitlet och besvarad i den sista meningen. Att den ingalunda är självklar illustreras bl a med ett citat ur Vilhelm Ekelunds Böcker och vandringar 1910: "När Ola Hansson började dikta  nu 30 år sedan  såg det skäligen magert ut på den svenska lyriken. Snoilskys grevliga spattpegas struttade omkring i sonetternas gröngräs, Karl David, den gamle Pater Seraficus, stod i syndens maj blom, och Topelius och Bäckström fulländade den himmelska koren."

Självfallet accepterar O inte denna gamängartade betygsättning, men han rör sig ofta på större distans till Snoilsky i denna sena minnesteckning. I sina kommentarer till enskilda dikter kan han vara tämligen besk, t ex när han behandlar sonetten Zaragoza, som skildrar en episod från Napoleonkrigen då en kvinna ingått i skyttarnas led och stött karbinen mot sina bröst, "två kullar vita / två Pyrenéer, varpå man kan lita". Det är lätt att instämma i O:s torra konstaterande: "För modern smak torde de två hållfasta Pyrenéerna knappast höja diktens värde, men däremot tjusas man av färgprakten och pregnansen i historiestämningen."

I vissa hänseenden skulle dock framställningen ha kunnat vinna på en vidare ram än den valda. Skildringen av Snoilskys uppbrott ur det första äktenskapet 1879 föregås av ett försök att allmänt teckna 1870-talets intellektuella miljö i Sverige, i vilken håglöshet och materialism är nyckelorden. Men källorna till denna atmosfärbestämning är uteslutande litterära: förutom Snoilskys egen korrespondens och lyrik består de av Brandes' essä om honom 1875 och Strindbergs Tjänstekvinnans son. Det ger upphov till ett perspektivfel av den typ som orsakas av alltför stor lojalitet mot forskningsobjektet. Snoilsky projicerar ju sin egen vantrivsel i äktenskapet på samhället och omvärlden. Läsningen kunde ha blivit betydligt mer intressant, om O hade givit flera upplysningar om Snoilskys yrkesliv och politiska roll. En chef för UD:s politiska avdelning borde rimligen ha upplevt något mer spännande än middagar i Kristiania, och en nyinvald i SA måste ha haft skäl att glädjas åt upphöjelsen åtminstone någon kort stund.

Men att efterlysa vad som inte står i en bok är ju ofta ett bevis för att det som verkligen sägs väckt intresse och givit läsglädje, och det gäller i hög grad om O:s sista Snoilskystudie. Särskilt i dess senare del som behandlar tiden efter skilsmässan 1879, gränsen för Den unge Snoilsky 1941, finns många utomordentligt känsliga analyser av samspelet mellan dikt och liv att dröja vid. Proportionerna tyder dock inte på någon strävan efter fullständighet, utan O uppehåller sig länge inför sådana enskilda texter som av olika skäl fängslat honom, medan han låter långa perioder av Snoilskys liv passera i tysthet. Bokens storhet ligger främst i observationsskärpan och de uttrycksfulla formuleringarna, vilkas precisa metaforik är beundransvärd. 

Ett särskilt pregnant exempel erbjuder analysen av dikten Olof Rudbeck i Svenska bilder. Texten når sin höjdpunkt i skildringen av hur den gamle polyhistorn leder släckningen av branden runt Uppsala domkyrka utan att låta sig störas av larmropet att hans eget hus med ännu otryckta Atlanticapartier fattat eld. Det som gripit skalden är Rudbecks tveklösa mod att offra alla själviska hänsyn för det helas väl. I O:s tolkning avspeglar diktarens beundran hans egen vacklande kluvenhet inför tanken på att engagera sig i en tidsenlig social tendensdikt, men episodens specifika känsloladdning tillskriver han Snoilskys bibliofila intressen  i hans boksamling fanns just ett vackert exemplar av Atlantican. Analysen mynnar ut i en generell slutsats, som formulerats med sällsynt spänst och synskärpa: "De små konkreta talismanerna och de egna stora livsbesluten  det är i kort sammandrag Svenska bilders uppkomstkällor."

Enligt O präglades äktenskapet med Ebba Piper av en själarnas gemenskap, som gav Snoilsky den djupa förståelse han bittert saknat i förhållandet till den första hustrun. O har gett många övertygande belägg för att Ebba Snoilsky själv ägde betydande litterär talang och alltså var en kvalificerad första läsare av makens dikter, som hon i vissa fall också givit honom uppslaget till. Men O idylliserar ändå inte deras förening. Tvärtom låter han en upprörande bild av social utfrysning framträda, som visar det oscarianska hyckleriet i full ornat. Till dessa yttre påfrestningar, som exemplifieras utförligt, kom även sorger inom familjen, den tyngsta av dessa den ende sonens död i unga år. O berör dem med lätt hand, men när han summerar äktenskapet, ger han hustrun betydligt strävare drag än dem han dröjt vid i det föregående: "Det råder inte något tvivel om att det i relationen till Carl Snoilsky var hon som var örnen och han som blev bytet."

Omdömet kommer nästan chockartat men är för den skull inte otypiskt för boken. Den har en prägel av egensinne både i allmän uppläggning och enskildheter, som kan uppfattas som ett trötthetstecken, och den apologetiska undertonen förstärker detta intryck. Likväl måste den räknas till de förnämsta diktarbiografierna på svenska, ett verk präglat av djup inlevelse och eminent förtrogenhet med ett stort historiskt och litterärt material.

Vid 88 års ålder gav O ut sin sista bok, Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe svenska porträttskisser (1984). Den består av tidigare publicerade eller utformade uppsatser och tal i ett sparsmakat urval, som inleds med högtidstalet vid Vitterhetsakademins 200-årsdag 1953 och avslutas med den tidigare anförda minnesartikeln i Värmlands nations tidskrift 1964. O:s stilkonst framstår här i all sin glänsande rörlighet och nyansrikedom, och som litterär porträttmålare bevisar han ånyo sin rangplats, särskilt i de stora essäerna om Schück, Lamm och Hjalmar Branting. Bilden av Schück är den mest levande i sitt överflöd av talande data och festliga anekdoter, och den är tydligt inspirerad av en djup men inte okritisk beundran. Essän trycktes ursprungligen i NT 1972, och från s å och forum har den långa artikeln om Branting hämtats, en mycket fängslande studie som bygger på tidigare okänt material med avsevärd sprängkraft. Än en gång visar sig O:s fascination inför högt begåvade och sammansatta personligheter leda till fördjupade och väsentliga resultat.

Det var som persontecknare O vann mästerskapet inom sv litteraturforskning. Den primära förutsättningen var dock inte någon fast förankring i psykologiska eller litteraturvetenskapliga teorier, för vilka han snarast skyggade, utan en utomordentligt bred och djup materialkännedom. Hans artistiska framställningsform i de mogna verken skymmer lätt den solida lärdom och de arkivaliska mödor på vilka den vilar. Någon metodisk banbrytare ville han inte vara, utan han höll sig till ett etablerat historiskt mönster i Schücks och Lamms efterföljd, men i kraft av sin psykologiska sensibilitet och litterära inlevelseförmåga förde han denna historiska tradition vidare med stor självständighet och auktoritet.

Författare

Inge Jonsson



Sök i Nationella Arkivdatabasen

Arkivuppgifter

O:s arkiv (ms, brev m m) i SA; vissa brev i KB.  Brev från O i GUB (bl a till O Sylwan o J Viktor Johansson), KB (bl a till N Ahnlund, B Bergman, E Heckscher, P Lagerkvist, J Landquist o E Lindegren samt många till M Lamm), LUB (bl a till H Schiller o A Werin), RA, UUB (bl a till A Blanck, A T Byberg, Hedda Fröding, J Nordström o H S Nyberg).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: Danismer hos Per Hallström (Språk och stil, årg 16, 1916, Upps, s 91131).  C. J. L. Almquist, Drottningens juvelsmycke. En diktmonografi och en orientering (Almquist-studier tillägnade Henrik Schuck af Stockholms högskolas litteraturhistoriska seminarium, Upps 1920, [från Samlaren, årg 40, 1919,] s 85-172).  Verklighetsproblemet i Almquists romantiska diktning (Dikt och studie 1922, minnesskrift utg av Estetiska fören i Uppsala, Upps 1922, 4:o, s 3246).  Geijers Thorildsprocess och den romantiska opinionen (PHT, årg 25, 1924, Sthlm 19[24-]25, s 45-50).  C. J. L. Almquist före Törnrosens bok. Akad avh ... Sthlm 1927. VIII, 461 s.  Reuterholmska manuskriptsamlingarnas öden (MRA, för år 1926, Sthlm 1928, s 130-164).  C. J. L. Almquists levnadsepilog. Med särskild hänsyn till hans ställning under 1840-talet [recension av R G:son Berg, C. J. L. Almquist i landsflykten 1851-1866, 1928] (PHT, 30, 1929, s 117139).  Anders Fryxell som uppsalastudent och fosforist. Till den värmländska landskapsromantikens ursprung (Nationen och hembygden, skriftserie utg av Värmlands nation i . Uppsala, 1, Upps 1930, s 64101, 1 pl; även sep, 38 s, 1 pl).  Tegnérs tal vid jubelfesten 1817 (Edda, årg 31, 1931, Oslo, 4:o, s 328-350). -Den svenska romantikens litteraturforskning (Finsk tidskrift T 112, Hfors 1932, s 5175).  Snoilskys Svenska bilder (OoB, årg 44, 1935, Sthlm, s 1128).  Nationell göticism och religiös mystik. Utvecklingslinjer 17971830 (V Söderberg, H O & G Heckscher, Johan August Hazelius. En levnadsteckning, Sthlm 1936, s 61216 o Anmärkningar ... s 539551, 3 pl-bl).  Carl Jonas Love Almquist till 1836. Sthlm 1937. 371 s, 13 pl-bl.  Erinringar med anledning av professor Rubows sakkunnigutlåtande för littcra-turhistorieprofessuren i Lund. [Rubr.] U o o å [duplic]. Fol. 8 bl. [Undert Sthlm i sept 1937.] -Från Wallin till Fröding. Studier i sv aderton-hundratalsdikt. Sthlm 1939. 266 s.  Den unge Snoilsky. Sthlm 1941. 322 s, 12 pl-bl.  Fredrik Paasche (Studiekamraten, årg 25, 1943, Sthlm, 4:o, s 239241).  Gustaf Frödings far som litteratör (SLT, årg 7, 1944, Lund, s 140-144).  Det klassiska Värmland (BLM, årg 13, 1944, Sthlm, 4:o, s 487497).  Fru Lenngrens anonymitet (ibid, 14, 1945, s 740748).  Esaias Tegnér, Euphrosyne Palm och Emili Selldén. Några Tegnérdokument meddelade (SLT, 9, 1946, s 153168).  Sakkunnigutlåtande rörande professuren i litteraturhistoria med poetik vid Uppsala universitet 1948. U o o å [duplic]. 4:o. 27 bl. [Undert Sthlm sept 1948.]  Litteraturhistoria (Stockholms högskola under Sven Tunbergs rektorat. Minnesskrift ... vid hans avgång ..., Sthlm 1949, 4:o, s 126134). – Fröding. Ett diktarporträtt. Sthlm 1950. 413 s, 20 pl-bl. ([Även:] Stockholms högskolas av Stockholms stad understödda populärvetenskapliga föreläsningsserie, nr 3.) 2. uppl s å. 437 s, 20 pl-bl. [Ej i serien.] 3. uppl 1951. 443 s, 20 pl-bl. [Ny utg] 1967. 406 s, (6) pl-bl. (En PANbok.)  Hon var oss en främling  (Idun, årg 63, 1950, Sthlm, 4:o, nr 39, s 20 f, 50 f; om Frödings mor).  En finländsk litteraturforskare [Olof Enckell] (Svensk tidskrift, årg 38, 1951, Sthlm, s 175178). – Martin Lamm. Minnesord (VHAAA, 1951, Sthlm, s 5359).  Bengt Hesselman. Inträdestal i Svenska akademien. Sthlm 1952. 30 s. ([Omsl:] SA, Inträdestal.)  Drottningens akademi (1753-1756) (VHAAÅ, 1953, tr 1954, s 84-101).  Fröding och kaféflickan (All världens berättare, årg 11, 1955, Sthlm, nr 2, s 4449). – Törnrosdiktaren och andra porträtt. Sthlm 1956. 301 s, 16 pl-bl. [Omarb o utvidg uppl:] Törnrosens diktare. Den rike och den fattige. 1966. 238 s, XVI pl-s. [Natur och kulturs pocketserie.]  Ett knippe Frödingbrev (Samlingar och studier utg av Svenskt arkivsamfund, 1. Archivistica et mediae-vistica Ernesto Nygren oblata, Sthlm 1956, s 297-311).  C. J. L. Almqvist (Ny illustrerad svensk litteraturhistoria, d 3. Romantiken, liberalismen, Sthlm 1956, s 310-369, 3 pl, [Bibliografi] s 601604). – Goethelinjen i Frödings lyrik (En Goethebok till Algot Werin, Lund 1958, s 296-322). - Gunnar Castrén (VHAAÅ, 1960, s 6770).  Strindberg och Fröding brevväxlar (Värmland förr och nu, Meddelanden från Värmlands fornminnes och museifören, årg 58, 1960, Karlstad, s 102131).  Cecilia Frödings-ut-gåvans notapparat. En förklaring (Karlstads-tidningen, årg 81, 1960, fol, nr 38, s 10).  Jonas på Erlingsrud. Vid avtäckningen av Jonas Wserns minnessten i Köla 10 april 1960 (1 Köla, Skrifter, utg av Köla sockens arkiv- och folkminneskommitté, d 4, 1963, [Köla, tr] Arvika, s 35-48).  En veteran har ordet - -- (Värmlands nations kamratförening "Nationen och hembygden", Vårhälsning, 29, 1964, Upps, s 2128).  "Ett något litet af en liten hvila", ett stycke Fröding-kom-mentar (BLM, 34, 1965, s 167178).  Glimtar av Birger Sjöberg (Birger Sjöberg-sällskapet, 1968. Estrad och verkstad, [Vänersborg, tr] Sthlm, s 933).  Vinlövsranka och hagtornskrans. En bok om Fröding. Sthlm 1970. 308 s, 8 pl-bl.  Om komposition och huvudteman i Drottningens juvelsmycke (SLT, 36, 1973, nr 2, s 315).  Jonas på Erlingsrud. Om en utopi i verkligheten (Horisont, årg 21, 1974, Vasa, nr 6, s 5463; om J Waern o CJ L Almquist).  Från Frödingsfronten: Till frågan om Vivi på frimurarlogen och hennes väsens komplikation (En vänbok till Tage Aurell den 2 mars 1975, Karlstad 1975, därefter i Värmland förr och nu ..., 73, 1975, s 198203).  Carl Snoilsky. Sthlm 1981. 350 s, 8 pl-bl. ([Omsl:] SA, Minnesteckningar.)  Banbrytare och stigfinnare. Ett knippe sv porträttskisser. Sthlm 1984. 186 s.  Bidrag i: Samlaren, 1916, 1919, 1921, 192425, 192729, 1931, 1933, 1937, 1940, Upps; Nordisk tidskrift ... utg av Letterstedtska fören, 193132, 1937, 1962, 1967, 1970, 1972, Sthlm; SAH ifrån år 1886, d 63, 1952, 69, 1960, 74, 1966, 82, 1974, Sthlm 1954-77; vidare bl a SDS 5/11 1946 samt DN 1/3 1947, 11/2, 26/5 o 22/9 1951, 30/5 1952 o 22/3 1953.


Utgivit: En akademisk tävlingsskrift av Carl Snoilsky (SSLF, 271. Festskrift tillägnad Gunnar Castrén ..., Hfors 1938, s 251270).  C Snoilsky, Dikter i urval. Sthlm 1942. 369 s. (Den svenska lyriken.) [Nya tr] 1945, 1949.  T Fogelqvist, Skrifter. [13.] Sthlm 194144. 1. Från ungdoms- och vandringsår. 1941. 313 s, 3 pl-bl. 2. Svenska utsikter. 1942. 313 s, 2 pl-bl. 3. Främmande luftstreck. 1944. 340 s, 1 pl-bl.  Dens, Tredje rikets ansikte. Tyska iakttagelser 193436. Sthlm 1944. 309 s, 1 pl-bl.  Dens, Postludium. Kultur och politik. Sthlm 1946. 340 s.  C Fröding, Och minns du Ali Baba  Cecilia Frö-ding berättar om sin bror. Med inl o kommentarer. Sthlm 1960. 185 s, 10 pl-bl. 2. uppl s å.  G Fröding, Fyra otryckta dikter. Meddelade. [Rubr.] [Sthlm 1963.] (3) s. [Ur DN 3/11 1963.]  Dens, Fem Frödingbrev från Norge (Nordisk tidskrift ..., 1965, Sthlm, s 401 -410).

Källor och litteratur

Källor o litt: ED:s konseljakter 3 juni 1932, nr 22, 19 nov 1937, nr 35-36 o 15 juni 1945, nr 25; Hum fak:s prot 194561, StH:s arkiv; allt i RA.

Absalon [H Holm], Från fri akad till paragrafdjungel (DN 15 juni 1961); E Adelsköld, StHM 18881927 (1978); K Ahnlund, H O till minne. Lycklig brukare av vårt språk (SvD 14 jan 1985); G Attorps, H O i Akademien (SvD 30 maj 1952); Corinna [G Bolin], Diktanalys bör kompletteras med biogr material (SvD 15 juni 1961); De aderton. SA:s ledamöter under 200 år, ed B Svenscn (1992); G Ekelund, Litteraturforskn. Några metodiska riktlinjer o ledande forskare (1971); R Josephson, Strimmor av liv, ed G Josephson o H Alfons (1967); Ö Lindberger, H O död. En av vår tids främsta i sv litteraturforskn (DN 13 jan 1985); dens, H O (VHAAÅ 1985); E H Linder, Mitt levande förflutna, 2 (1979); G Malmqvist, Inträdestal i SA den 20 dec 1985 (SAH ifrån 1886, 92, 1986); M v Platen, H O död. En förgrundsgestalt inom sv litteraturforskn (SvD 13 jan 1985); SMoK; V Svanberg, Leva för att leva (1970); Väd 1985.



Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
K Henry Olsson, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7776, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inge Jonsson), hämtad 2018-09-25.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7776
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
K Henry Olsson, urn:sbl:7776, Svenskt biografiskt lexikon (art av Inge Jonsson), hämtad 2018-09-25.

Rättelser

Skicka gärna in en rättelse på denna artikel om du hittar något fel. Observera dock att endast regelrätta faktafel samt inläsningsfel korrigeras. Några strykningar/tillägg eller andra ändringar i databasen kan inte göras, då den endast är en kopia av originalet (den tryckta utgåvan) och därför måste spegla detta.

Din e-postadress (frivillig uppgift): 
Vad heter Sveriges huvudstad? (förhindrar spam): 
Riksarkivet Utgivare: Svenskt biografiskt lexikon E-post: sbl[snabel-a]riksarkivet.se