Meriter

Palander af Vega, Adolf Arnold Louis, f 2 okt 1842 i Karlskrona, Amiralitetsförs, d 7 aug 1920 i Djursholm. Föräldrar: kommendörkaptenen Axel Fredrik Palander o Emilie Jacquette Constance du Rées. Kadett vid Krigsakad 17 nov 56, sjöofficersex där 14 mars 64, sekundlöjtn vid flottan 12 april 64, styrman i handelssjöfart juni 65–april 66, underlöjtn 1 okt 66, löjtn 16 april 70–21 aug 74, befälhavare i handelssjöfart 73–78, återinträdde i tjänst 10 maj 78, chef på ångfartyget Vega 78-80, adl 9 april 80, kapten 9 april 80, adjutant hos Oscar II 24 april 80, hos varvschefen i Karlskrona 12 okt 81, chef för 1. skeppsgossekompaniet där 1 april 83–31 mars 85, adjutant vid Sjöförsvarsdep:s kommandoexp 1 okt 86–89, kommendörkapten av 2. gr 19 aug 89, chef för ekipagedep vid Flottans station i Sthlm 1 okt 89–93, kommendörkapten av 1. gr 1 april 92, chef för Marinförvaltn:ens intendentavd 1 okt 93–97, kommendör 20 mars 96, överadjutant hos Oscar II 20 mars 96–07, varvschef vid Flottans station i Karlskrona 14 maj 97–99, ordf i komm ang modernisering av pansarbåtar av Svea-typ nov–dec 98, chef för Marinförvaltn 23 jan 99–01, konteramiral 21 sept 00, statsråd o chef för Sjöförsvarsdep 31 maj 01–2 aug 05, viceamiral 27 nov 03, stationsbefälhavare vid Flottans station i Sthlm 27 okt 05, led av HD 07, avsked ur tjänst o amiral 9 okt 10. – LÖS 79, HedLÖS 00, LVVS 80, Hedersled av Sv sällsk för antropologi o geografi 80, LKrVA 92, led av flera uti akad:er o lärda sällsk.

G 16 dec 1868 i Glasgow m Anna Catharina Grischotti, f 2 april 1847 i Gävle, d 4 febr 1923 i Djursholm, dtr till konditorn Christian G o Catharina (Nina) de Capretz.

Biografi

Louis P bar på starka sjömilitära traditioner. Farfadern var amiralitetsläkare och fadern 1855–57 varvschef i Karlskrona. 14 år gammal antogs P till sjökadett och deltog 1857–63 i korvetterna Jarramas' och af Chapmans sommarexpeditioner. Hans första stora sjöexpedition var korvetten Gefles färd till Medelhavet och Afrikas västkust 1864–65.

Overksamheten inom marinen då det gällde sjöexpeditioner föranledde P att under fem år ta hyra som styrman på handelsfartyg som seglade i nord- och sydamerikanska vatten. 1867 kommenderades han till kanonbåten Ingegerd, som gick till fiskerierna på norska västkusten. Fartygschef var Fredrik v Otter (s 440) som kom att få väsentligt inflytande på P:s liv.

A E Nordenskiöld (bd 27) förberedde till 1868 en expedition till Svalbard. Regeringen hade ställt till förfogande den lilla postångaren Sophia med v Otter som chef. Han ville ha P som sekond. Därmed började ett tolvårigt samarbete mellan P och Nordenskiöld. Förhållandet dem emellan var ambivalent och belyses väl av P:s självbiografiska anteckningar. P uppskattade Nordenskiöld i flera avseenden, men han irriterade sig ofta på dennes, enligt P:s åsikt, opraktiskhet och envetna prestigelystnad. Ombord fanns, förutom Nordenskiöld som mineralog, botanisk, fysisk och zoologisk expertis, och P trivdes väl med vetenskapsmännen. De huvudsakliga arbetena förlades till Isfjorden.

P:s nästa mera betydande kommendering var hans tjänst på fregatten Vanadis under expeditionen till Medelhavet 1869–70. Härunder fick han tillfälle att delta i åtskilliga festligheter i samband med invigningen av Suezkanalen. Sedan P blivit löjtnant, förde han ångaren Polhem i posttrafik mellan Gotland och fastlandet 1870–71 samt i Öresund följande år.

Inför 1872–73 planerade Nordenskiöld en ny ishavsexpedition med övervintring på Sjuöarna för att därifrån göra en framstöt mot Nordpolen. Fartyget Polhem, med P som chef, och två andra fartyg förhyrdes. Den vetenskapliga staben var väl utrustad. Nordenskiölds plan att nå Sjuöarna kunde dock inte fullföljas. Vinterkvarter upprättades vid en vik i norra Wijdefjorden. Meningen var att två fartyg vid höstens inbrott skulle återgå till Sverige, men i mitten av sept blev alla fartyg plötsligt infrusna. Man fick bereda sig på att föda 65 man i stället för beräknade 22. Dessutom visade det sig att fyra norska fångstfartyg med dålig proviantering och 57 mans besättning frusit in i närheten. Norrmännen bad om hjälp och situationen var ytterst besvärlig.

P och Nordenskiöld företog under två månader tillsammans med nio man en riskfylld färd över Nordostlandet. Det hände lätt att de föll ned i de många djupa issprickorna och blev hängande i dragremmarna. Det fordrades god kondition, men Nordenskiöld som var i fyrtioårsåldern framhöll, att han hade ett mindre hjärtfel och därför inte kunde dra släde. "Han var alltför opraktisk för att vara annat än till besvär", ansåg P. Vid återkomsten till basen fann man de övriga expeditionsmedlemmarna i dåligt tillstånd; åtskilliga hade skörbjugg. I aug 1873 återkom expeditionen till Sverige. De vetenskapliga resultaten var goda, men expeditionen hade kunnat sluta med en katastrof. F v Dardel (bd 10) antecknade från välkomstfesten i Sthlm att "de officerare, som åtföljt Nordenskiöld, äro enstämmiga i sitt omdöme, att han visat sig olämplig som chef, och att hans planer varit illa uppgjorda" (Dardel 1916, s 40).

Förhållandet mellan P och Nordenskiöld var dock inte sämre än att P, som han skrev, "med glädje och stolthet" åtog sig att vara fartygschef under en planerad expedition som skulle fullfölja nordostpassagen. Finansmannen O Dickson (bd 11), som stod för huvuddelen av kostnaderna, hade uppdragit åt P att skaffa ett lämpligt fartyg. P fäste sig vid sälfångstfartyget Vega, som ägdes av ab Ishafvet i Gbg. Det blev också P:s uppgift att sköta utrustning och upphandling samt att utvälja besättning. Proviantförrådet beräknades för 24 månader och 30 man. 21 juni 1878 lämnade Vega Tromsö, där Nordenskiöld gick ombord. Vega hade att under svåra betingelser gå utmed Sibiriens kust. Användbara sjökort saknades. Slammet från de stora sibiriska floderna gjorde rännan mellan stranden och polarisen mycket grund. Säkerheten berodde på oupphörlig lödning. P beräknade att man gjorde mellan 25 000 och 30 000 prov på vattendjupet.

Omedelbart efter passagen av Kap Tjelusjkin kom den första sammanstötningen mellan P och Nordenskiöld. Dickson hade lämnat Nordenskiöld en skriftlig fullmakt att denne skulle ha full dispositionsrätt över fartyget. Av denna begagnade sig Nordenskiöld enligt P två gånger. Då Vega utan större svårighet kunnat komma till Kap Tjelusjkin, ansåg Nordenskiöld det vara fegt att bara följa kusten. Vega borde gå åt nordost, där det kunde finnas nytt land att upptäcka. P:s protester ignorerades. Dicksons fullmakt kom fram och P var, "ehuru genomledsen" tvungen att lyda. Han befarade att fartyget skulle fastna i isen och med denna driva västerut. Det dröjde heller inte länge förrän Vega inte kunde komma längre. "Nu först vaknade Nordenskiölds besinning och han överlät åt mig att rädda oss ur obehaget". P lyckades följande dag manövrera fartyget ur svårigheterna.

3 sept, då Vega var i närheten av Björnön, ville Nordenskiöld besöka ögruppen. P protesterade, eftersom han fann företaget ytterligt riskabelt. "Dicksons papper kom fram igen – dock för sista gången och jag måste forcera Vega in i isen. Ju närmare vi kommo Björnön, desto grövre och mera packad var isen och slutligen var all framkomst omöjlig." Under kvällen följande dag lyckades P att efter många svårigheter få ut Vega ur isen och in i landrännan.

21 sept frös fartyget fast ungefär en dags färd från Berings sund. Under övervintringen vid Pitlekaj intresserade sig P mycket för den infödda befolkningen, kusttjuktjerna. Han hade redan under 1860-talet utbildat sig till fotograf med ett bildsinne och en teknik på professionell nivå, och han tog åtskilliga bilder liksom han också gjort under Spetsbergen-expeditionen 1872–73. – "Loss, loss! Ja vi är verkligen loss" skrev P i sin dagbok 18 juli 1879. Den triumfatoriska hemfärden kunde börja och slutade utan problem. Nordenskiölds och P:s tryckta skildringar av Vegafärden berör knappast de inre förhållandena ombord på fartyget. Givetvis var det psykologiskt besvärligt att de var instängda så länge med varandra. På det hela taget tycks dock P, frånsett ett par personer, ha kommit väl överens med vetenskapsmännen. – Efter hemkomsten blev P, liksom i första hand Nordenskiöld, överhöljd med hedersbetygelser av olika slag. Han invaldes i akademier och lärda sällskap och adlades. P fick jämte Nordenskiöld en nationalbelöning (4 000 kr i årlig pension).

Ännu en gång återvände P till arktiska trakter, då han som befälhavare för kanonbåtarna Urd och Verdandi 1882 förde den sv meteorologiska expeditionen till Kap Thordsen vid Isfjordens inre del på Spetsbergen.

Sedan F v Otter blivit varvschef i Karlskrona, tog han P till sin adjutant. Därefter tjänstgjorde denne vid skeppsgossekåren och var fartygschef på övningsfartygen Skirnir och Falken. 1885–86 var han under v Otters ordförandeskap ledamot av en kommitté i Karlskrona som bl a skulle avge förslag till omorganisation av det fasta minväsendet. Som sekond deltog han i korvetten Sagas expedition 1888–89 till Sydamerika och Sydafrika. Efter att ha blivit kommendör tjänstgjorde P som flaggkapten i högste befälhavarens stab 1896–97 med placering på pansarbåtarna Göta och Oden.

1899 blev P chef för Marinförvaltningen. Dessförinnan hade han varit i delo med sjöministern i E G Boströms (bd 5) första ministär, J Christerson (bd 8). Detta resulterade i en för P obehaglig och, som han själv uppfattade, nedsättande kommendering till Karlskrona. P hade ogillat de av Christerson 1895 föreslagna torpedkryssarna av Örnentyp. De hade, ansåg P, alltför små förråd av kol och kunde inte undkomma större fientliga kryssare, som hade högre fart, varför det enligt P skulle vara bättre att bygga jagare, som var snabbare och billigare. Kungen bad P att redogöra för detta inför Boström. Denne meddelade givetvis Christerson, som i sin tur klandrade P.

I maj 1901 kallades P att vara sjöminister i F v Otters ministär. Bakgrunden till ministerbytet var händelserna kring en obetydlig befordringsfråga inom marinen vilka slutat med att sjöministern G Dyrssen (bd 11) avgått. Statsministern hade problem med att få en ersättare på posten och bad enträget P att åtaga sig denna. Det ansågs nödvändigt att till ämbetet knyta en allmänt ansedd högre marinofficer som stod utanför partilivet. P fann att mycket talade för att han borde avstå men insåg till slut att v Otter hade goda skäl: "Kanske även av en viss äregirighetskänsla lät jag betänkligheterna falla." P:s utnämning togs i allmänhet väl upp av pressen, men han var politiskt okänd.

P:s tid som sjöminister var en tid av framgång för marinen, inte minst mot bakgrunden av de ständiga unionsschismerna och rädslan för Ryssland. P fick i regel riksdagen med sig i propositionerna. Han lyckades genomdriva förmånliga löneregleringar för marinens officerare och underofficerare med anledning av tillkomsten av 1901 års härordning, då samtidigt ett nytt vapenslag, kustartilleriet, uppsattes. Marinens personal utökades, marinläkare- och mariningenjörkårerna omorganiserades och en marinintendentskår upprättades. Riksdagen beviljade medel för två pansarkryssare, en jagare och två torpedbåtar. Dessutom införlivades ubåtsvapnet med marinen. P fick också se fyra pansarskepp färdigställas.

Om P i regel hade framgång med statsverkspropositionen, hade han bekymmer inom andra områden av den politiska verksamheten. Adolf Hedin (bd 18), ständig väktare av grundlag och demokratiska principer, interpellerade i riksdagen med anledning av att P angripit en medarbetare i GHT, då denne kritiserat vissa förhållanden inom marinen. P blev även föremål för kritik i samband med avlägsnandet av hans efterträdare som chef för Marinförvaltningen, M Ingelman (bd 20, s 9). Denne hade utnämnts mot P:s vilja men med stöd av kungen, Boström och v Otter. Han visade sig dock olämplig på flera sätt, vilket regeringen insåg. P ville gå mjukt fram; han begärde och fick av Ingelman ett löfte att denne skulle avgå vid en viss tidpunkt, men denne bröt överenskommelsen. Saken blev offentlig och kom upp i riksdagen. Hedin anade ministerstyre eller maktmissbruk och angrep P häftigt. Någon prickning av P i KU skedde dock inte.

P motsatte sig starkt utrikesminister A Lagerheim (bd 22) när denne ansåg att konsulatfrågan skulle lösas av en svensk-norsk kommitté. Denna tillsattes men kunde inte överbrygga meningsmotsättningarna; 1905 var unionskrisen ett faktum. I april avgick statsminister Boström. Den ansedde C v Friesen (bd 16) ansattes av kungen, kronprinsen och kollegerna som sökte övertala honom att åta sig statsministerposten, men han avböjde. P ansåg det fegt och föga fosterländskt av v Friesen att neka i denna situation. P stannade kvar som statsråd i J Ramstedts ministär och kom under unionskrisen att tillhöra ytterlighetsmännen. "Personligen var jag nog en av dem som var mest krigisk", skrev P "och skulle med nöje velat mobilisera, men jag fick inte en enda röst med mig i regeringen." Efteråt insåg P att det var bäst som skett. Han fick dock vid norra västkusten till stånd en kraftig ansamling av fartyg, som var överlägsen den norska flottan. Man väntade sig i Gbg ett anfall av denna, och P fick hård kritik för att ha lämnat staden utan sjöförsvar. Efter regeringen Ramstedts avgång lämnade P politiken och var därefter till sin pensionering befälhavare vid Sthlms örlogsstation.

Till sin död följde P med intresse den arktiska forskningen och rådfrågades i regel inför planeringen av expeditioner. I Sv sällskapet för antropologi och geografi intog han en central och uppburen ställning. Bidragsgivare samlade till en fond inom sällskapet som skulle bära P:s namn. – P kunde enligt samtida vittnesbörd verka ganska barsk. Läsningen av hans självbiografi ger dock intrycket att han var varmhjärtad och humoristisk.

Författare

Wilhelm Odelberg

Arkivuppgifter

P:s självbiogr hos Ann Cronstedt, Sthlm. — Brev från P i GUB (bl a till A Stuxberg), KB, LUB, RA (bl a till S Hedin o O Nordenskjöld samt många till K v Otter), UUB (bl a till T Fries), VA (många till A E Nordenskiöld) o i BF"A (till Oscar II).

Tryckta arbeten

Tryckta arbeten: N.O.-passagen förbi Sibiriens nordkust och genom Beringssundet, utförd under svenska ishafsexpeditionen åren 1878 — 79. Carlskrona 1879. 40 s, 1 karta. (Bihang till Tid- skrift i sjöväsendet [1879].) Övers: The North-cast passage (Travel, adventurc, and sport from "Blackwood's magazinc", vol 2, Edinburgh and London [1890?], s 1—56). — Anföranden vid utdelandet av Vcgamedaljen, som ordförande vid förhandlingarna i Svenska sällskapet för antropologi och geografi, i Ymcr 1901, s 210 f, o 1910, s

Källor och litteratur

Källor o litt: E Almquist, Nordenskiöld o P (Ymer 1920); 1 Anderson, Arvid Lindman o hans tid (1956); G Andersson, Vegamännen (Ymer 1915); K v Dardel, Dagboksanteckn:ar 1873–1876(1916) o 1877-1880 (1918); H Hesselman, I. P, In memoriam (Ymer 1920); E Häkli, Adolf Erik Nordenskiöld (SBL 27, 1990-91); J Kleberg, Amiralitetskoll - Marinförvaltn (1934); G H Liljequist, High Latitudes (1993); O Montelius, Vegas ankomst till Sthlm den 24 april 1880 (Ymer 1915); R Nygren, Disciplin, kritikrätt o rättssäkerhet (1977); W Odelberg, Amiral I. P, Nordostpassagens fartygschef, i ny belysn (TiS 1992; 3); R Söderberg o P Rittsel, Den sv fotografins hist (1983); F Wedin, Amiralitetskolhs hist, 4, 1878-1920 (1981); A Wåhlstrand, 1905 års ministärkriser (1941); dens, Regeringsskiftena 1900 o 1902 (1947).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
A A Louis Palander af Vega, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/7951, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wilhelm Odelberg), hämtad 2024-04-23.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:7951
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
A A Louis Palander af Vega, urn:sbl:7951, Svenskt biografiskt lexikon (art av Wilhelm Odelberg), hämtad 2024-04-23.