Meriter

2 Palmquist, Magnus, bror till P 1, f 28 aug 1660 i Sthlm (sannolikt identisk med kommissarie Gustaf Bergs son "Gustaf, dp 1 sept där, Hovförs), d 27 juli 1729 där, Nik. Inskr vid UU 3 april 68, pikenerare vid Livgardet febr 79, förare 2 jan 80, sergeant mars 80, fänrik 22 juni 81, löjtn 14 maj 8.6, kapten 5 dec 91, major 10 aug 96, allt vid Livgardet, i uti krigstjänst 89 — 91 o 92 — 95, överste för ett tyskt värvat infanterireg i Wismar o kommendant där 4 jan 99, generalkvartermästare o dir vid Fortifikationen 12 maj 06, förordn generalmajor av infanteriet 16 dec 09 (k fullm 21 mars 10), frih 21 okt 12, deltog i riksdagarna 13 - 14, 19, 20, 23 o 26 — 27 (led av krigs- o defensionsde-put:erna 23, av bergsdeput 26), general-löjtn av infanteriet 25 maj 19, landsh i Västernorrlands län 23 okt 19, president i Bergskoll från 28 aug 27.

G 1705 m frih Ulrika Eleonora Stuart, dp 25 febr 1689 i Sthlm, Hovförs, d 1736, begr 25 okt i Sthlm, Jak o Joh, dtr till generallöjtnanten o fortifikationsdirektören frih Carl Magnus S o Margareta Funck.

Biografi

P växte upp i Sthlm och började 1679 sin militära bana vid Livgardet. Under 1680-talet passerade han på vanligt sätt graderna. Han visade fallenhet för de tekniska vetenskaperna och fick 1689 tillstånd av kungen att åka utomlands för att inhämta ytterligare lärdomar, bl a genom att deltaga i fältslag och belägringar. Det var inte ovanligt att officerare, inte minst de som tillhörde Fortifikationen, skaffade sig utländska erfarenheter på detta sätt. P anslöt sig till den allierade armén i Nederländerna och bevistade bl a belägringen av Bonn i okt 1689. På vintern var han i Maastricht och Bryssel, och på våren studerade han städer och fästningar i Brabant och Flandern. När stridigheterna återupptogs på våren 1690 deltog P bl a i slaget vid Fleury i juli 1690. Aret därpå återvände han till Sverige och utnämndes till kapten vid Livgardet.

P stannade inte länge i hemlandet. Redan 1692 beviljades han av kungen på nytt tjänstledighet för vistelse i utlandet; denna ledighet förlängdes senare ytterligare två gånger. P gick denna gång i fransk tjänst. Han deltog bl a i belägringen av Namur i juni 1692 och i slaget vid Steenkerke i aug s å, och våren 1693 tjänstgjorde han som generaladjutant hos generallöjtnanten A de Feuquiéres och bevistade flera slag, bl a vid Neerwinden, och belägringar, bl a vid Char-leroi. Sedan stridigheterna avslutats för säsongen besökte P ytterligare en gång städer och fästningar i Brabant och Flandern. Vintern 1693 — 94 tillbringade han i Paris. P upplevde senare bl a bombarderingen av Bryssel i aug 1695 och de franska försöken senare så att upphäva de allierades belägring av Namur. Efter avslutade strider reste han så hem till Sverige. Genom sina år i fransk tjänst skaffade sig P åtskilliga erfarenheter och kunskaper.

1699 utnämndes P till överste för ett värvat tyskt infanteriregemente förlagt i Wismar. P kom dit i maj 1699 och stannade på denna post i över sju år. Han var samtidigt kommendant i Wismar och fick därför under långa perioder fungera som tf guvernör under den ordinarie innehavaren B Lie-vens (bd 22, s 752) frånvaro. P föreslog tillsammans med generalkvartermästarelöjtnanten J Eldstjerna (bd 13) en ändring i fästningens generaldessein, vilken gillades av kungen 1705. I dec så dog P:s svärfar chefen för Fortifikationen C M Stuart, och frågan om vem som skulle överta dennes betydelsefulla post blev aktuell. Han hade tidigare under hösten till sin efterträdare föreslagit Eldstjerna. Ytterligare en duglig fortifikationsofficer, P L Leijonsparre (bd 22) ansågs kunna komma ifråga, men han var äldre än Eldstjerna. Kungens val föll emellertid inte på någon av dessa utan på P, ett tämligen överraskande beslut, även för P. Han hade uppenbarligen ett gott namn, och det var känt att han ägde goda kunskaper även i fortifikationskonsten, men han hade aldrig tillhört Fortifikationen i Sverige. Det har hävdats att kungens beslut huvudsakligen var betingat av att ett val av endera Eldstjerna eller Leijonsparre skulle ha inneburit slitningar inom Fortifikationen (Fortifik).

Sedan P tillträtt tjänsten vidtog ett intensivt resande över hela Sverige inklusive besittningar. Han inspekterade fästningar och lämnade förslag till deras förstärkande, vilka på grund av de bistra tiderna ofta inte alls eller bara till en del kunde förverkligas. Särskilt besvärlig blev situationen efter Pol-tava, då det sv stormaktsväldet successivt föll samman. P:s roll var otacksam, eftersom hans arbete under dessa förhållanden blev alltmer defensivt inriktat. Det fanns inga pengar till större projekt, och de medel som P kunde utverka räckte endast till smärre nya projekt och de nödvändigaste underhållsarbetena. Hans skriftväxling med kungen och defensionskommissionen vittnar i hög grad om bekymmer över de bristande ekonomiska resurserna. Inte minst oroade sig P över att Fortifikationens personal inte fick ut sin lön.

Ett avbrott i P:s arbete som chef för Fortifikationen blev defensionskommissionens förordnande av honom i dec 1709 att vara generalmajor av infanteriet i Magnus Stenbocks armé i Skåne. P deltog i slaget vid Helsingborg 28 febr 1710, där han anförde infanteriets vänstra flygel. Han tjänstgjorde senare vid den vid norska gränsen förlagda armén och därpå vid Stockholmsarmén.

Förändringarna efter Karl XII:s död innebar att Fortifikationskontoret upphörde att vara ett självständigt ämbetsverk. Det fördes istället in under Krigskollegium. P skulle således från april 1719 ha sin plats där. Redan hösten så blev han dock utnämnd till landshövding i Västernorrlands län, som var mycket vidsträckt. P fick under sin tid där bla uppleva de ryska härjningarna i länet sommaren 1721. Att Gävle inte stormades av ryssarna berodde till en del på att han lät rusta upp stadens försvar.

P anhöll i aug 1727 hos kungen att få bli president i antingen Bergs- eller Kommerskollegium, vilka båda befattningar var lediga. Denna begäran villfors och samma månad utnämndes han till president i Bergskollegium. Posten där kom han att inneha i endast knappt två år; efter en lång tids sjuklighet avled han i juli 1729. P hade då varit i kronans tjänst i över 50 år.

Sin största insats gjorde P som chef för Fortifikationen. Denna insats blev dock inte nyskaparens utan snarare upprätthållarens. Hans uppgift var att — i en besvärlig tid — se till att de sv fästningarnas kvalité var så god som möjligt, vilket blev allt svårare. P synes inte, i motsats till sina föregångare E Dahlbergh och Stuart, själv i någon större utsträckning ha ritat. I varje fall finns endast ett fåtal ritningar bevarade som med tillräcklig säkerhet kan attribueras till honom. Dessa är emellertid utförda med säker hand. I litteraturen har P beskyllts för att med tiden ha blivit alltmer försiktig, något som skall ha minskat Karl XII:s förtroende för honom.

Författare

Ulf Söderberg

Arkivuppgifter

Brev från P i RA (bl a till M Stenbock) o i UUB.

Källor och litteratur

Källor o litt: Biographica; Friherrebrev vol 3; Wismariensia vol 42; M 832, 968 o 1472; Landslv.s i Västernorrlands län skriv;er till K M.t 1719 — 27; Defensionskommissionens arkiv; Likv ser 7a:30; Bergskoll, huvudarkivet DI: 12; allt i RA. Biografica; Fortifikationens arkiv; Rullor 1679-1723; Stora Nord kriget 16:19; Sverige, stads- o fästn:planer (Dalarö 18a —b, 19); allt i KrA.

AdRP 17, 1713—14 (1902) o AdRP från o med 1719, 1-5, 1719-27 (1875-78); N Ahnlund, Tiden 1721-1803 (Sundsvalls hist, 2, 1921); Biographiskt lexicon öfver namnkunnige sv män, 11 (1843); G Bucht, Härnösands hist, 1-2 (1935-45); F F Carlson, Sveriges hist under konungarne af pfalziska huset, 8 (1910), s 27, 378, 405, 431, 437, 442, 444 o 481; J Cavallie, De höga officerarna (1981); Fortifik 3:2 (1911) o 6:2 (1919); Fortifikationen 350 år, ed B Runnberg (1986); A Gyllenkrook, Relationer från Karl XII:s krig, ed N Sjöberg (1913); E Hagen, Lifvet på Gefleborg under furstar, hövdingar, fruar i 350 år (1955); N-G Hildeman, Ryssarnas härjningar i Gästrikland o Hälsingland år 1721 (KFÅ 1950); J Hägg-man, Studier i frihetstidens försvarspolitik (1922); Lewenhaupt; W Ridderstad, Gula gardet 1526 — 1903 (1903); SMoK; H Valentin, Frihetstidens riddarhus (1915), s 238; F Wernstedt, K Svea livg:s hist, 4 (1954); E Wickberg, Från blockhus till betongbunker (Ur Gävle stads hist, 1946); A Åberg, Försvaret av Skåne under Karl XII:s tid (Meddehen från Malmö luftförsvarsfören, 1958, nr 4).

Hänvisa till den här artikeln

Bäst är förstås om man kan göra en hänvisning till den tryckta versionen. Om man vill hänvisa till webbversionen måste man göra en länk till aktuell sida så att det är tydligt att det är webbversionen man hänvisar till. Ett exempel på en hänvisning till denna artikeln är:
Magnus Palmquist, https://sok.riksarkivet.se/sbl/artikel/8005, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Söderberg), hämtad 2024-04-20.

Du kan också hänvisa till den här artikeln med hjälp av dess unika URN-nummer som är: urn:sbl:8005
URN står för Uniform Resource Name och är en logisk identifierare för denna artikel, till skillnad från dess länk, som är en fysisk identifierare. Det betyder att en hänvisning till artikelns URN alltid kommer att vara giltig, oavsett framtida förändringar av denna webbsida.
En sådan hänvisning kan se ut på följande sätt:
Magnus Palmquist, urn:sbl:8005, Svenskt biografiskt lexikon (art av Ulf Söderberg), hämtad 2024-04-20.